|
Saxar, dykare och floppar | | DEN GULA KRÖNIKAN | ...om höjdhopp |
|
OS tipset
Insända tips
Blå krönikan
Gula krönikan
Svarta krönikan
Gröna krönikan
Röda krönikan 11 september 2000 Det är i dagarna exakt tio år sedan jag insåg att jag skulle bli höjdhoppare. Det kanske låter märkligt så här i efterhand. Datumet som sådant är inte speciellt svårt att plocka fram, och alla som känner mig något så när känner till min besatthet för siffror, och historien bakom är vad den här krönikan är tänkt att handla om. Sommaren 1990 var ingen bra sommar - inte bara fotbollsmässigt, jag menar: 1-2 mot Costa Rica (!!!) jag har fortfarande mardrömmar om Hernan Medford - för den då 14 årige Stefan Holm från Kils AIK. Under den betydligt trevligare vintern, trots att det var en av de första i den allt längre raden av näst intill snöfria svenska vintrar, hade jag utvecklats i en tillfredsställande takt och gått från 1989 års 161 cm till 175 cm och dessutom hoppat högre än vad jag själv var lång (i min träningsgrupp, Hällstens huliganer, skulle vi flera år senare mynta två regler för att få kalla sig höjdhoppare: Dels att hoppa över sin egen längd och dels att hoppa över två meter. Den 199 cm långe Christian Andersson var osannolikt nära att lyckas uppfylla dessa båda kriterier genom sitt personbästa 199 cm - vid tre tillfällen…) Men när säsongen flyttade från Våxnäshallens lugna inre till Sannerudsvallens hektiska yttre tog det stopp. Så fort ribban hamnade på en höjd som jag inte var säker på att klara så valde jag att "vägra" - fånigt uttryck som mer hör hemma inom hästhoppningen än höjdhoppet - eller att helt enkelt springa under. Valde alltså den enklast möjliga vägen att misslyckas. Som allra, allra sämst stannade jag på 150 cm vid Sun Fun på Tingvalla i Karlstad i slutet av juni, alltså 25 cm under mitt personbästa - att jag hade nackspärr var liksom ingen riktigt gångbar ursäkt för att inte våga hoppa på 155 cm. Jag minns fortfarande hur speakern tvekade en extra sekund innan han presenterade mig som trea: Stefan Holm, Kils AIK… (evighetslång tystnad och sen med tvivel i rösten) en-och-femtio. Jag skämdes. Men det skulle vända - under de sämsta yttre omständigheter. Tack vare en mycket envis pappa som väl bara ville mig allt gott i världen, även om vi inte alltid drog jämnt, och en nyskapad ansats med hans signatur började den långa marschen från en och en halv meter till närmare två. Mitten av september brukar inte vara någon vidare bra tidpunkt för friidrott i Sverige - det var det inte heller den dagen då jag förstod att det var höjdhoppare jag skulle bli. Det blåste, och ni som varit i Kil vet att det verkligen kan blåsa där, även om det för ovanlighetens skull var medvind på upploppet och således också för oss höjdhoppare - ty det här var på den tiden då madrassen fortfarande låg i upploppets riktning. Dessutom var tävlingen som sådan inte något som skvallrade om att det skulle bli höga höjder - det var min dåvarande tränare, Kjell Hällsten, som skapat ett lekfullt klubbmästerskap i sexkamp (bestående av 80 m häck, 200 m, tresteg, höjd, diskus och kula vill jag minnas) åt sina aktiva som uppladdning för den stora Buster Cup finalen helgen efter. Men det var helt enkelt en sån där dag. En sån där dag när inget helt enkelt kunde gå fel. Paniken mot de höga höjderna hade släppt veckan innan i ett regnigt och kallt Mora då jag hade så fullt upp med att hålla mig varm och torr mellan hoppen att jag inte hann tänka på hur högt ribban låg och slutligen slagit klubbrekord med 176 cm och varit nära på 179 cm - höjder som jag inte ens vågat prova på innan dess - och med självförtroendet på topp spelade det ingen roll hur mycket det egentligen blåste i Kil. Jag har ingen aning om vad jag gick in på och jag har ingen aning om hur högt någon annan hoppade heller för den delen. Jag vet bara att jag för första gången i mitt liv klarade 180 cm och sen bestämde jag mig för att det fick räcka - personbästat och klubbrekordet var redan slaget, och som om inte det vore nog var det dessutom dags för diskus i denna märkliga sexkamp. Men folket omkring mig var inte av riktigt samma åsikt. Trots allt hade jag hela året drömt om att slå distriktsrekordet som lydde på 181 cm - min allra värste konkurrent på hemmaplan, Jon Högblad från Filipstad, hade till råga på allt hoppat 182 cm inomhus redan i januari - och jag vore ju mer än lovligt korkad om jag inte ens försökte att uppfylla denna dröm. Alltså begärde jag upp ribban på 183 cm, det var ju inte för inte min dag, och bara några få minuter efter att jag packat ihop höjdhoppsskorna för att istället kasta diskus hade jag noterat mitt första distriktsrekord. Just där och just då insåg jag det faktiskt: Trots att jag enligt alla konstens regler och experter var alldeles för liten och klen och så vidare in i evigheten så skulle jag bli höjdhoppare. Jag visste att jag skulle kunna hoppa två meter och ung och naiv som man var låg världen således öppen. Bara en dryg månad tidigare hade friidrotts SM arrangerats i Karlstad och då hade jag storögt suttit på läktaren och bara stirrat på ribban som faktiskt låg på just den höjden och den gången hade det varit i princip hur högt som helst - efter att jag hoppat 183 cm var två meter ingenting längre, jag visste ju att jag snart skulle klara det själv. Fram till dess hade fotbollen på sätt och vis varit den viktigaste sporten i mitt liv - men den 15 september 1990, alltså för nästan på dagen 10 år sedan, insåg jag en gång för alla att det var höjdhoppare jag skulle bli. Med andra ord råder det inget som helst tvivel om datumet då jag blev höjdhoppare, jag kan fortfarande känna vinden som blåste mig i ryggen (tänk om det varit motvind i lika hög grad - då hade det inte blivit något distriksrekord, så mycket kan jag lova...) och glädjen som fyllde min kropp när jag insåg vad jag ställt till med, så den enda kvarstående frågan är väl vad klockan var... Fyra dagar kvar tills det sparkar i gång. att höra: Oasis "(What´s the story) Morning glory" - kanonskiva att ladda till att göra: Läs Patrik Sjöbergs "Att leva på hoppet" - ingen stor litteratur, men kul & att se: Patrik Sjöbergs världsrekordhopp OS tipset Insända tips Blå krönikan Gula krönikan Svarta krönikan Gröna krönikan Röda krönikan |