|
Snabbare, högre, starkare | | DEN BLÅ KRÖNIKAN | ...om det olympiska |
|
OS tipset
Insända tips
Blå krönikan
Gula krönikan
Svarta krönikan
Gröna krönikan
Röda krönikan 10 september 2000 Jag skyller precis allting på Carl Lewis. På samma sätt som jag skulle lagt skulden på Bob Beamon om jag varit född ett och ett halvt decennium tidigare och allt hade varit Jesse Owens fel om jag varit 50 år äldre. Men eftersom jag är född i mitten av 70-talet och de första olympiska sommarspelen jag har något starkare minne av är de i Los Angeles 1984 antar jag att det är naturligt att skylla på kung Carl. Visst var det speciellt att se honom vinna tre VM guld i Helsingfors 1983 och visst var det underbart att se brassarna klacka och dribbla sig till min kärlek i fotbolls-VM i Spanien 1982, men det går inte att jämföra på samma dag - för det är något speciellt med de olympiska spelen och jag kan inte låta bli att älska spektaklet. Det finns inget större för en idrottsman än att vinna en olympisk guldmedalj och när Lewis vann fyra i Los Angeles var det något enormt. Jag och en kompis satt häromdagen och snackade om Marion Jones och hennes mål att vinna fem guld här nere i Sydney och var rörande överens om att hon helt enkelt inte får göra det. Ingen får göra något som är större än det Carl Lewis gjorde i Los Angeles när vi båda var åtta år, ingen får förstöra det minnet för oss även om det ger en helt ny generation liknande minnen för livet. Samtidigt som fascinationen över de fyra gulden i Los Angeles väcktes för min del också ett intresse för Jesse Owens, det var naturligt att det blev så, han hade ju gjort samma bravad i Berlin 1936. Och sen dess har jag varit fast... Till skillnad från Lasse Berghagen som fick en teddybjörn av sin far då han fyllde fyra år fick jag nämligen "The complete book of the olympics" av min storasyster då jag fyllde sjutton. En underbar bok för en kalenderbitare som mig, samtliga finalresultat från OS 1896 i Aten till just spelen i Los Angeles 1984. Jag har läst den, fascinerats av den, läst den igen, i det närmaste bläddrat sönder den och jag kan helt enkelt inte sluta att älska den. Det finns hur många historier som helst som det skulle kunna göras Oscars-vinnande filmer om och hela tiden finns det nya källor till förundran. Det är en sak att lära sig när och var spelen har arrangerats och det är ganska enkelt att lära sig samtliga vinnare i vissa grenar, jag menar hur svårt är det att rabbla upp namnen på de 24 som vunnit det största som vinnas kan, men det är själva historierna som alltid kommer att fascinera mig. Som japanen som vann OS guld i Berlin 1936. Han var egentligen sydkorean men då Sydkorea var ockuperat av Japan tvingades han tävla under japansk flagg och lyckades vinna en guldmedalj som kanske inte skänkte honom någon större stolthet. Men 1988 dök han återigen upp i olympiska sammanhang då han fick föra in den olympiska elden på stadion i Sydkoreas huvudstad Seoul. Jag kan inte låta bli att älska såna historier. Eller varför inte hur den tyske favoriten Luz Long kände sig tvingad att hjälpa Jesse Owens under längdhoppsfinalen under OS i Berlin. Owens vann före Long och en livslång vänskap uppstod mellan de två. Men mina största olympiska minnen har jag inte läst mig till. De är det Carl Lewis som har skänkt mig och inte bara för de fyra gulden i Los Angeles utan minst lika mycket för den otroliga sviten på fyra raka guldmedaljer i längdhopp, faktum är att det är 20 år sedan någon annan än Carl Lewis vann längdhopp i OS. Sättet han vunnit dem på: skyhög favorit och solklara guld både 1984 och i Seoul fyra år senare, nederlagstippad i kampen mot världsrekordhållaren Mike Powell i Barcelona 1992 och mer eller mindre uträknad i Atlanta för fyra år sedan. När han ändock lyckades vinna sitt fjärde guld kände jag en otrolig lycka över att jag hade sett det och varit med hela vägen, trots att jag var 20 år gammal blev jag nästan barn på nytt... Helt klart ett av de största ögonblicken i den olympiska historien och kanske det största för min del (jag var trots allt inte ens påtänkt när Bob Beamon hoppade "åtta meter nittio" i Mexico City 1968). Antar att det nu är upp till mig själv att skaffa nya, och större, minnen av de olympiska spelen - fem dagar kvar till invigningen!!! att höra: Svenska nationalsången - förhoppningsvis under hela OS att göra: Spring snabbare, hoppa högre och bli starkare & att se: Så mycket OS det bara går - minnesprogram och direktsändningar OS tipset Insända tips Blå krönikan Gula krönikan Svarta krönikan Gröna krönikan Röda krönikan |