|
Gåshud, ståpäls och kalla kårar | | DEN GRÖNA KRÖNIKAN | ...om rysningar |
|
OS tipset
Insända tips
Blå krönikan
Gula krönikan
Svarta krönikan
Gröna krönikan
Röda krönikan 13 september 2000 "...Now there are just two of us, young Aubrey Montague and myself, who can close our eyes and remember those few young men with hope in our hearts and wings on our heels..." Platsen är en kyrka i London, året är 1978 och orsaken är begravningen av en olympisk mästare. Filmen heter "Triumfens ögonblick" ("Chariots of fire" i original), utspelar sig 1924 och mästaren heter Harold Abrahams. Egentligen vet jag inte varför. Men varje gång jag ser filmen får jag kalla kårar när jag ser just den scenen, för övrigt den allra första i hela filmen innan vi snabbt flyttas tillbaka till britternas läger inför OS i Paris 1924. Varje gång jag ser den scenen reser sig håret på mina armar, jag känner hur huden knottrar sig och jag känner hur det går en ilning längs med hela ryggraden - och jag kan ärligt talat inte svara på varför det är på det viset. Men jag antar att hela mystiken vore försvunnen om jag visste varför jag reagerar på det viset, det är precis som med höjdhopp: När man vet precis hur man ska göra börjar man känna sig självsäker, slappnar av och det går åt helvete. Vilket i sin tur ofelbart leder till att man börjar fundera på vad som gick fel och det leder lika ofelbart till att det blir ännu sämre. Man ska helt enkelt inte fundera över saker och ting och man ska definitivt inte komplicera dem mer än nödvändigt. Alltså är jag fullt tillfreds med att känna den kalla kåren längs min ryggrad varje gång jag ser den gamle mannen stå längst fram i kyrkan bredvid Abrahams´ kista och säga just vad han säger trots att jag inte kan förklara varför jag känner på det viset. Vän av ordning, har ett antal kompisar som faller under kategorin vän av oordning men det är en annan historia, kanske undrar om jag inte får samma rysningar av höjdhopp?! Naturligtvis kan jag få det. Patrik Sjöbergs 242 cm och tillika världsrekord på Stockholms stadion från 1987 ger mig precis samma effekt varje gång jag ser det - och det är betydligt oftare än jag ser på "Triumfens ögonblick" - och likaså hans guldhopp på 238 cm från Rom 1987, samtidigt som man hör SVT-sportens Jacob Hård utbrista i: "Vilket mästerligt höjdhopp..." eller något i den stilen. Å andra sidan kan jag inte alls få håret att resa sig på armarna vid de få tillfällen då jag ser på mina egna hopp och Sotomayors världsrekord-hopp berör mig inte alls trots att det är det högsta någon människa hoppat av egen kraft och utan stav. Men det är nog inte så mycket att fundera på det heller. Det kanske allra märkligaste med rysningen i början av "Triumfens ögonblick" är att jag inte känner något alls under filmens egentliga "clou" där Abrahams spränger målsnöret som förste man i den olympiska 100 meters finalen, men det beror väl mest på att det är så förutsägbart - hade han inte vunnit loppet hade det knappast blivit något triumfatoriskt ögonblick och ännu mindre en oscarsbelönad film. Å andra sidan läste jag en novell av Frederick Forsyth för ett par år sedan, den heter "The Sheperd" i original men dess svenska namn har tyvärr fallit ur minnet just nu, och upplösningen i den boken är precis lika given som 1924 års hundrametersfinal med 76 års perspektiv på tillvaron. Men ändå... jag låg där i min säng och vände blad efter blad och när jag läste bokens sista mening, hela poängen med en novell är ju att historiens hela poäng kommer i den sista meningen (Jeffrey Archer är en mästare på just det för övrigt), och jag visste precis vad som skulle stå där men ändå kände jag den där kalla kåren längs hela ryggen, håren på armarna stod en meter upp och huden knottrade sig likt en bastubadares som övergett värmen för ett dopp i snön. Med andra ord beror dessa kalla kårar och rysningar knappast på den oväntade upplösningen utan på något helt annat, frågan är bara vad ty jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag troligen njuter storartat av helt fel ställe på den bästa friidrottsfilm som någonsin har gjort, men jag tycker bara att det är så vackert: "...those few young men with hope in our hearts and wings on our heels..." Kanske det är för att jag just nu är en av dessa unga män med hopp i mitt hjärta och vingar på mina fötter. Tänk om jag också kunde lyckas med det som Abrahams gjorde, fast 76 år senare och i en helt annan gren. Drömmen finns i mitt hjärta och nu är det bara vingar på skorna jag behöver och skulle jag lyckas kommer jag definitivt känna en rysning längs hela min kropp, en rysning av välbehag. Två dagar kvar tills spektaklet börjar igen. att höra: Låten "Chariots of fire" av Vangelis att göra: Bli världens snabbaste man - eller kvinna & att se: "Triumfens ögonblick" - naturligtvis OS tipset Insända tips Blå krönikan Gula krönikan Svarta krönikan Gröna krönikan Röda krönikan |