|
Dream of, falling in love | | DEN SVARTA KRÖNIKAN | ...om kärlek |
|
OS tipset
Insända tips
Blå krönikan
Gula krönikan
Svarta krönikan
Gröna krönikan
Röda krönikan 12 september 2000 I filmen "A bronx tale" (vet ärligt talat inte vad den heter på svenska...) får filmens huvudperson förklarat för sig av en maffiaboss att en man bara möter "tre stora kvinnor" i sitt liv. Att en man alltså bara kan bli förälskad på riktigt tre gånger under sin livstid - och om man missar samtliga tre antar jag att man antingen får dela sin livstid med fel person eller också leva ensam, vad som nu kan anses vara värst. Det finns tillfällen när jag tänker på det där. Ord sagda i en Hollywoood-produktion som jag av en ren slump såg på TV för ett par år sedan. Det är i princip det enda jag minns av filmen förutom att Robert De Niro spelar busschaufför och pappan till den unge mannen som får råd av en maffiaboss. Orsaken till att just den delen av filmen har fastnat är egentligen ganska given: Jag brukar anse att jag har varit förälskad i just tre flickor/kvinnor i mitt liv... Tankebanorna brukar vandra vidare med att jag uppenbarligen har tre möjligheter framför mig: 1. Jag får leva ensam resten av mitt liv... 2. Jag får leva med fel kvinna i resten av mitt liv... 3. Jag träffar en fjärde som knockar ut någon av de tre första... Själv föredrar jag av naturliga orsaker alternativ tre - de två första skänker mig ungefär lika mycket glädje som en rivning på en alldeles för låg höjd i en alldeles för viktig tävling - eftersom det alternativet i alla fall skänker hopp om kärlek och lycka för evig tid. Men då kommer nästa problem upp: Vem av de redan befintliga ska denna fjärde, ännu okända kvinna, lyckas slå ut? Det är väl ungefär i det läget som jag inser att jag inte ska fundera alldeles för mycket på sensmoralen i en film som jag sett en enda gång i mitt liv, en film där jag inte kan nämna mer än en enda skådis och dessutom en film som, om jag inte minns fel, dessutom slutar lyckligt. Så istället för att lägga energin på en film låter jag tankarna flacka över till musikens underbara värld, men det är egentligen bara ett fel med min skivsamling: Den ger om möjligt ännu mindre tröst... Den i särklass mest spelade skivan i min stereo de senaste åren är utan tvekan Weeping Willows debutplatta "Broken promise land" och för er som missat den kan jag avslöja att den inte precis muntrar upp med titlar som: "Blue and alone", "So It's over" och "I'm failing in love"... Men å andra sidan kanske själva magin i popmusik ligger just där, man lyssnar på deprimerande låtar och inser att det finns någon som har det värre. Precis som Nick Hornby i sin bioaktuella bok "High fidelity" funderar på om han lyssnar på musik för att han är nere eller om han är nere för att han lyssnar på musik. Personligen söker jag nog tröst i musiken och hoppas och söker, drömmer och försöker. För i någon stad i något land, finns det kanske nån som känner jag... Jag erkänner att det där sista var citat från Mauro Scocco, men å andra sidan finns det ingen som skänkt mig mer tröst i livet heller. För det finns ingen som liksom Scocco i några få rader kan fånga den där känslan av ensamhet, på samma sätt som det inte finns någon som i en låttext kan berätta en historia bättre än Peter LeMarc eller som Kentīs Joakim Berg i några få rader kan få till något eftertänksamt och djupt... Slutligen en händelse som ser ut som en tanke. I brist på ett vettigt slut på den här krönikan väljer shuffle-funktionen på stereon ut The Beatles och "She loves you" - så jag antar att det finns hopp om kärleken, den brännande punkten är väl: vem är "she"??? Det får räcka så med "three days to go". att höra: "You to me are everything" med The Real Thing - den ultimata kärleksförklaringen att göra: Köp ett dussin röda rosor och ge till någon du tycker om & att se: "Sömnlös i Seattle" - underbart sentimental amerikansk smörja, och jag älskar den OS tipset Insända tips Blå krönikan Gula krönikan Svarta krönikan Gröna krönikan Röda krönikan |