|
Mat, mat, ropade barnen och klappade sina stora håriga händer | | VILJO NOUSIAINEN | en liten hyllning till en stor man |
|
Friidrottssverige sörjer. Viljo Nousiainen avled på fredagen den 11 juni, och höjdhoppsvärlden blir sig aldrig lik igen. För er som inte kände Viljo så kan jag säga att han var så mycket mer än bara en fantastisk höjdhoppstränare, han var också en av de mest fantastiska människor som jag någonsin har mött. Alltid med ett leende på läpparna och med tid över till allt och alla. Jag vill bara inte förstå att han faktiskt är borta, att jag aldrig mer kommer att få prata med honom eller få hjälp av honom - jag känner bara en sådan oerhörd tomhet just nu. Jag kan bara hoppas att du, vart du än kan finnas Viljo, äntligen kan få lite lugn och ro igen - änglarna har redan vingar så du behöver inte lära dem att flyga. Vi ses där uppe / Stefan Holm Jag grät så mycket Den dan då du försvann Jag satt uppe hela natten Och tårarna bara rann Jag kunde bara inte tro Att det var sant I mörkret utanför fönstret Där tänds en stjärna i natt Jag bär på allt du gav till mig Som en ovärderlig skatt Jag önskar att jag hade kunnat Få säga tack (Från "Himlen" av Mauro Scocco) Läs mer på GFIF:s hyllningssida |