|
Ultravox | | VIENNA | nåt slags novell som jag totade ihop en gång i brist på bättre |
|
"Vienna!!!" Det var allt. Ett enda ord, eller rättare sagt, det engelska namnet på en stad och tre utropstecken. En stad som jag aldrig sett i ett land som jag aldrig besökt och det var det enda han hade skrivit - som betyg på en uppsats. Att jag överhuvudtaget förstod någonting vore en kraftig överdrift, jag var milt sagt förvirrad. Här hade jag lagt ner hela min själ, veckovis av efterforskningar och dagar av skrivande. Nätter i vaka, dagar av vånda och det enda jag hade fått var detta enda ord, Vienna, och ingenting annat som förklaring. Vad menade karln egentligen?? Min första tanke var naturligtvis att så snabbt som möjligt förflytta mig från klassrummet, som han snabbt lämnat sedan jag som sista elev fått min uppsats tillbaka, till lärarrummet och kräva någon form av förklaring. Var det här att betrakta som beröm eller kritik, ris eller ros, skämt eller allvar. Vad hade mina klasskamrater fått för betyg, tanken svindlade. Tänk om någon satt där, lika förvirrad som jag, med texten "Göteborg" och ett helt dussin med utropstecken. Långsamt höjde jag blicken och lät den spela över klassrummet som redan börjat tömmas. Skoldagen, och hela skolveckan för den delen, var till ända vad mer fanns att vänta på. Som i trance reste jag mig från min stol och sa för mig själv: -Aldrig, aldrig, aldrig att jag frågar honom om vad han menar. Jag ska inte visa mig svag och låta honom få ett övertag, det här är en nöt som jag ska knäcka på egen hand. Resten av dagen, kvällen, natten och jäklar i mig hela helgen försökte jag lösa den gamle mannens kryptiska gåta. Jag hade namnet på en stad och tre utropstecken, de senare beslöt jag mig för att strunta i för att i stället inrikta mig på det stolta Österrikes huvudstad: Wien. Vad visste jag egentligen om denna stad??? Inte speciellt mycket visade det sig. Valsernas stad, jovisst. Det var klart som sjutton att mannen drog en riktig Wienervals med mig, men det var fortfarande ingen förklaring till hans minst sagt märkliga betygssystem. Wienkongressen??? Nej inte gärna. Vi hade ingen som helst orsak till en fredsförhandling, vi brukade ju komma rätt bra överens, även om mannen tycktes vara på väg att lämna in. Wienerschnitzel??? Skulle han i så fall känna en märklig hunger av min uppsats. Jag kunde ju alltid ge honom en kopia och be honom käka upp den tillsammans med kokt potatis och någon fet och sliskig sås. På samma sätt som klockans visare vandrade sin gilla gång började också mina tankar vandra i de mest besynnerliga banor. Mina tankar hade ju inget nav att spinna runt till skillnad från urverket i mitt armbandsur. Jag funderade över betygssystem och kände glädje över att mina föräldrars bokstavsbetyg var avskaffat: "V" som i Vienna kunde knappast klassas som bra i förhållande till "stora A". Å andra sidan är "V" den romerska siffran för 5 och det kunde betytt att uppsatsen trots allt varit lysande med det tidiga 90-talets betyg. För "V" som i "Väl godkänd" var allt för krystat till och med för mig, så lätt fick det bara inte vara. En rebus kanske, där varje bokstav betydde ett ord. V som i "Vedervärdigt" eller för den skull "Välskrivet". I för "Intetsägande" även om jag skulle föredra "Intelligent". Naturligtvis ledde inget av det här någonstans alls. Hela söndagen rabblade jag detta enda ord som en mantra "Vienna, Vienna, Vienna" och det var någonting som sa mig att det var något viktigt som jag hade missat, något som jag borde veta men plötsligt tappat bort, något jag borde komma ihåg men tillfälligt glömt. Det fanns något som låg latent men som likt en trött student en tidig måndag inte ville kliva upp. Men detta något ville inte ge sig till känna. Det verkade som om jag skulle få stå där med skammen tidigt måndag morgon när det var dags att gå igenom mitt verk med mannen gett mig denna gåta som inte ville få sin lösning. Det var med oro och en känsla av otillräcklighet som jag placerade min slitna lekamen i sängen sent in på natten till måndagen. Efter att ha ställt klockradion och slumpmässigt valt en radiokanal att vakna till försökte jag somna. Inte för att jag vet hur det gick till eller när sömnen slutligen kom till mig men innan jag visste ordet av gick radion i gång, på alldeles för hög volym måste tilläggas, och min sömndruckna hjärna försökte ta till sig orden som kom ur högtalaren. Innan jag visste ordet av låg jag där och nynnande med i melodin innan jag började sjunga med i den gamla bekanta refrängen: "The feeling has gone only you and I It means nothing to me This means nothing to me Oh, Vienna This means nothing to me, This... means... nothing... to... me..." Långsamt, som i ultrarapid, kände jag hur min hand tog tag i klockradion, lyfte upp den för att med hjälp av Newtons första lag förpassa den ner i golvet där den tystnade. Själv vände jag lika lugnt på mig och somnade om. Stefan Holm 2000 |