Som blivande historielärare möts man då och då av frågan; "Varför ska man egentligen läsa historia"? För att bespara den undrande en lång utläggning brukar jag ge som förklaring att människan kan lära av de erfarenheter tidigare generationer gjort och anpassa sina beslut efter denna kunskap. Oftast nöjer sig den frågvise med detta svar och jag kan leva vidare i övertygelsen att jag studerar något betydelsefullt. Den senaste utvecklingen i Europa har dock fått mig att fundera. I vilken utsträckning, om alls, lär vi egentligen av historien?
I början av trettiotalet gjorde en kortväxt österrikare politisk kometkarriär i Tyskland. Sin popularitet vann han genom att predika om den ariska rasens överlägsenhet och skylla landets problem på judar, kommunister och bögar. Judarna tog jobben från tyskarna, kommunisterna infiltrerade landets politiska styrelse och bögarnas livsstil drev den stolta tyska nationen mot moraliskt förfall. Snart hade mannens populism tagit honom till den politiska toppen och i rollen av diktator fick han oinskränkta möjligheter att driva den blodiga kampen mot sina fiender.
Inom kort insåg mannen att förekomsten av judar, kommunister och bögar inte endast var ett tyskt fenomen utan att dessa fanns runt om i hela Europa. Tysklands ariska soldater styrdes åt öst, väst, nord och syd för att rådda bot på denna smitta och snart började godstågen i länder som Norge, Danmark, Holland och Frankrike att fyllas av Tysklands fiender. Många av tågen hade Auschwitz som destination, andra skulle till Treblinka, Dachau eller Bergen-Belsen. Väl där vet vi alla vad som väntade resenärerna.
De ockuperade länderna bjöd på mer eller mindre motstånd men när krigslyckan slutligen vände för den tyske krigsherren fylldes Amsterdams, Paris, Oslos och Köpenhamns gator av jublande människor. Demokratin hade segrat och den tyske tyrannens ideologi låg krossad under Berlins ruiner... Aldrig mer!
Mer än ett halvsekel senare ser dock Adolf Hitlers spöke ut att åter ha vaknat till liv. Inte i sitt forna hemland Tyskland utan paradoxalt nog i de länder som drabbades av hans förtryck. Samma länder som stred mot nazismens människoförakt är nu beredda att själva anamma dess kärna; tanken om ett herrefolk som står över alla andra. Parallellerna mellan tyskt 1930-tal och danskt 2000-tal är skrämmande och nu knackar människoföraktet på dörren till den svenska riksdagen.
Man brukar säga att det tar människan två generationer att glömma sin egen historia, således är nazismens illgärningar på väg att glömmas bort. I den svenska gymnasieskolan har ämnet historia skurits ner och många elever tar studenten utan ett enda poäng historia. Vill vi undvika att det som händer runt om i Europa inte skall hända i Sverige måste vi få landets ungdomar att förstå att främlingsfientlighet inte är ett nytt fenomen. Uniformen har bytts mot kostym och mustaschen mot vattenkammat men under den fashionabla ytan brinner samma människoförakt. Det krävs kunskap för att genomskåda detta och den kunskapen är det alltför många som saknar. Jag tror att historia som kärnämne på gymnasiet skulle vara ett viktigt steg på vägen. Man kan nämligen inte lära av sin historia om man inte känner till den.
/Marcus Larsson
till toppen av sidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2010
Ålderdom är inte så illa om man tänker på alternativet. / Maurice Chevalier