Ingen kan väl ha undgått den senaste veckans offentliga pajkastning mot den dopingerkännande Ludmila Engquist. Bilderna på den forna Sovjetryskans framfart i bob-backen, där hon mer lik en brunstig Belgian Blue än människa, trycker sin gula kälke mot ära och berömmelse tycks nu äckla hela den tidigare så beundrande svenska befolkningen. Såväl privat och offentlig television som kvällspress gottar sig i klanen Engquists misslyckande och tävlar om vem som misstrott henne mest under åren. Triumferande visas den förnedrade Ludmila upp från alla möjliga vinklar och runt om i landet uttalar sig friidrottsexpertis om hur de misstänkt henne för doping ända sedan "flykten" till Sverige. I såväl Aftonbladet som Expressen kan läsas om hur Ludmila Engquist svikit hela det svenska folket med sitt lömska tablettanvändande och skenheliga predikan om hur lagmomentet i bob stärkt henne som människa.
Jag ställer mig dock frågande till den beskrivningen. Är det verkligen Ludmila som friidrottspubliken skall ställa till svars eller finns det andra intressenter vars agerande kanske borde granskas, dels under hennes storhetstid och dels efter de senaste dagarnas avslöjanden? Hur uppstod egentligen "myten" om den Sovjetiska häcklöperskan som helt plötsligt togs till svenskarnas hjärtan trots dopingavslöjanden och ursprunglig icke-svensk nationalitet? Var det egentligen det Svenska folket som skapade idolen Ludmila Engquist eller skedde det på artificiell väg av människor som i henne såg ett ypperligt tillfälle till snabba pengar, eller snarare sålda lösnummer/ökade tittarsiffror?
Ludmila kom till Sverige i en tid där den svenska friidrotten i det närmaste saknade profiler och där våra chanser till medaljer i de stora mästerskapen (olympiska spelen inkluderat) var ytterst små. Således vad det ingen större uppgift för den vinsttörstande svenska medieindustrin att måla upp bilden av räddaren från öst som nu skulle föra sitt nya land mot ära och berömmelse. Att samma räddare bara något år tidigare avslöjats som fuskare glömdes medvetet bort under resans gång. Det är ju medaljer vi vill ha och det till varje pris. Just medaljkandidater fanns det dock få av och när gulden började strömma in till landet var glädjen total bland svenska medier. Inget säljer nämligen lösnummer som 20 sidiga reportage om glädjetårar och olympiska framgångar.
Våra gnidna mediamoguler fick sedan ytterliga lägen att plocka hem lättköpta läsarkronor när nationalhjälten Ludmila Engquist olyckligt drabbades av cancer, onormalt snabbt kurerade sig och snart var tillbaka på löparbanan. Inga kritiska röster hördes dock från dagens belackare och "konceptet Ludmila" sålde som smör i solsken. Den tidigare så barska Sovjetiskan var nu helsvenskt helylle där hon joggade runt på landets arenor, autografskrivandes och leende åt de tusentals unga fans som till arrangörernas glädje strömmade till idrottsplatserna för att få en glimt av sin idol. Visst kostade hon en rejäl slant att få på plats men inte ens dagens megastjärna Kajsa Bergqvist drar in publikintäkter som Ludmila gjorde under sin storhetstid.
Ludmila Engquist bestämde sig dock tillslut för att orken (eller kunnandet) inte fanns för en vidare satsning mot prispallen och efter att ha sålt ytterligare några extra tidningar på den nyheten trodde kvällstidningarna att den sista kronan slutligen pressats ur det muskulösa idrottsundret från öst. Så skulle dock inte bli fallet utan när Ludmila och hennes ekonomiskt sinnade make offentliggjorde sin bobsatsning var karusellen åter igång. Den omöjliga Ludmila skulle göra det igen, Sverige skulle snart kunna kassera in ytterligare medaljer, nu i de tidigare för landet så framgångsfulla Olympiska vinterspelen.
Så tog då äntligen sagan slut, eller i varje fall verkar den ha kommit till sin ända, i och med Ludmila Engquists bekännelser om användandet av förbjudna preparat. Många anser sig ha misstänkt det tidigare och utförliga reportage om dessa misstankar har gjorts i såväl tidningar som television. Dessa anledningar till misstanke om oegentligheter är dock inga nyheter. Varför har inte efterkloka reportrar och avdankade idrottsmän/kvinnor reagerat tidigare på Ludmilas resultat? Jo, så länge hon vann ära och berömmelse åt det svenska folket och framförallt drog in pengar eller tittarsiffror valde alla inblandade att blunda för eventuella dopinganklagelser. Ingen vågade kritisera den guldkalv som, likt sänd från ovan, helt plötsligt dök upp i den svenska idrotten och lyste upp en annars så mörk friidrottshimmel.
Slutligen vill jag ifrågasätta påståendet att Ludmila Engquist över huvud taget svikit det svenska folket i och med avslöjandena om sitt dopinganvändande. Visst finns det de som bör känna sig lurade av hennes fuskande. Dels sponsorer som betalat ut stora pengar för att få använda hennes, vid tidpunkten för kontraktskrivandet, goda rykte och dels mottävlare som inte deltagit på samma villkor som henne. Mig som idrottspublik har hon dock inte svikit på något sätt. Enskilda medborgare har naturligtvis ingen skyldighet att förse mig med goda, "rena", idrottsliga resultat. Jag kan inte heller ställa krav på att mina landsmän ska lyckas i olympiska spel eller att de inte ska använda sig av otillåtna medel för att göra detta. Idrott är i grund och botten en lek och att sedan idrottspubliken kan erbjudas topprestationer av våra aktiva är att se som ett privilegie, ingen mänsklig rättighet.
Min önskan är att televisionen och den vinstsuktande skvallerpress som Expressen och Aftonbladet blivit, en gång för alla ska lämna Ludmila Engquist ifred. Hon har gjort misstag som, ur ett idrottsligt perspektiv, inte går att förlåta men ingen människa skall behöva genomlida den förföljelse hon fått uppleva de senaste dagarna. Försök att för en gång skull se till människovärdet och inte värdet av ytterligare en såld tidning eller ytterligare en tittare.
