|
|
So spoke Scholm |
| 2008: AN EIGHTH HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2008 |
|
Precis som de senaste sju åren kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
Inside information ...eller: Har aldrig upplevt psykningar på tävlingarna Publicerad i Svenska Dagbladet den 7 mars 2008 En ständigt återkommande fråga i samband med mästerskap eller större tävlingar är hur det egentligen ligger till med psykningar mellan hopparna där på innerplan. Frågan är kanske berättigad med tanke på hur pass lång tid vi höjdhoppare tillbringar tillsammans på en relativt liten yta och under hög anspänning. Men psykningar, eller psykkrig som det mer än gärna målas upp som i braskande rubriker i vissa medier, har jag egentligen aldrig upplevt. Vad som definitivt inte förekommer är hockeyns trash-talk eller fotbollens tröjdragningar. Eller jo, jag har faktiskt blivit dragen i tävlingslinnet - men då har det berott på att jag börjat min ansats alldeles för nära publiken. Mina konkurrenter har däremot lyckats hålla fingrarna borta, i alla fall hittills… Men vid närmare eftertanke ligger väl psykningar, som så mycket annat, i betraktarens öga. Det kan ju vara så att de förekommer utan att jag förstår dem eller lägger märke till dem. Det är faktiskt möjligt, eller kanske till och med troligt, att en konkurrent ser det som ett försök till en psykning att berätta för allt och alla om hur bra hans form är eller hur högt han klarade på senaste träningen. Problemet är bara att den eventuella psykningen faller platt om han inte lyckas underbygga detta förhandssnack i själva tävlingen. Och det blir självklart än värre ju oftare det händer. Om jag fått en krona för varje gång jag hört en konkurrent berätta om hur högt han hoppat på träning vore jag en mycket rik man. Om någon dessutom gett mig en krona för varje gång detta uttalande följts av ett totalt misslyckande i den aktuella tävlingen vore jag nästan dubbelt så rik. Erfarenheten säger mig nämligen att vissa hoppare har en osviklig förmåga att försöka haussa sig själva och sina chanser ju mer osäkra de är. Ju mer snack, desto sämre resultat och vice versa. Bekymret för mig är bara att lyckas urskilja vilka som beter sig på det sättet och vilka som fungerar tvärtom. De som berättar om vilken bra form de är i när de verkligen är det! Nästa steg i detta eventuella psykande ligger självklart i att visa sig på styva linan på inhoppningen. Att visa sig vara i form och självsäker genom att hoppa högst av alla. Å andra sidan är det så vitt jag vet ännu ingen som fått medalj genom att hoppa högst på inhoppningen. Dessutom kostar det kraft att göra många hopp och hoppa högst där. Och egentligen är det kanske mer av en psykning att riva på varenda höjd på inhoppningen, bli uträknad av konkurrenterna och sen uppstå från de döda när tävlingen väl drar igång. Själva tävlingen, vad gäller för spel där? Är det psykande för mina motståndare om jag går in högst, om jag vågar mig på att stå över en höjd eller två enbart i syfte att demonstrera vad jag är kapabel till? I mina ögon också något som egentligen saknar betydelse. Vissa hoppare mår bra av att hoppa mycket och att ha en jämn takt mellan sina hopp, medan andra tycks få en kick av att spela poker, gå in högt och stå över höjder. Att kalla det psykningar är att hårdra det ett par varv för mycket, helt enkelt därför att det tolkas så otroligt olika beroende på vem du frågar. Efter ett klarat hopp då? Vad knäcker flest konkurrenter: Att visa glädje eller att visa upp ett stenansikte? Båda sätten fungerar lika illa eftersom de sänder dubbla signaler beroende på vem du frågar. Att visa glädje kan lika gärna vara ett tecken på: "Jag är på gång och kan bättre", som: "Skönt, jag tog en höjd till, men mer blir det nog inte". Det klassiska ryska stenansiktet sänder samma budskap: "Det här var väl inget, jag kan högre" eller: "Jaja, bättre än så här blir det nog inte, varför ska jag då vara glad". Så i grund och botten hamnar vi i ett läge där den bästa psykning som finns helt enkelt är att klara en höjd. Gärna i första försöket och ännu hellre med god marginal till ribban. Och, om vi stannar upp och tänker efter en seku
Frågesport Gör Stefan Holms webbtest Publicerat i Expressen 7 mars 2008 1. När amerikanen Dick Fosbury vann OS-guld i Mexico City 1968 förändrade han sporten för alltid med sin flopp-teknik. Men hur högt hoppade han?!? 1. 2,24 m X. 2,18 m 2. 2,28 m 2. Vem var förste man i världen över 2,30 m?!? 1. Valerij Brumel, Sovjet X. Gerd Wessig, Östtyskland 2. Dwight Stones, USA 3. Totalt tio hoppare har hittills någon gång klarat 2,40 m eller högre. Men vem av dessa tre har inte gjort det?!? 1. Dietmar Mögenburg, Västtyskland X. Sorin Matei, Rumänien 2. Vyacheslav Voronin, Ryssland 4. Kajsa Bergqvist är enda svenska kvinna över 2,00 m. Men vem var först i världen?!? 1. Sara Simeoni, Italien X. Rosemarie Ackermann, Östtyskland 2. Ulrike Meyfarth, Västtyskland 5. ...och vem var förste svenske man över 2,00 m?!? 1. Arne Ljungqvist X. Anton Bolinder 2. Åke Ödmark 6. Vilken lite udda höjdhoppsmerit kan tillskrivas japanen Hisanori Yamamoto?!? 1. Han är den yngste någonsin att ha klarat 2,00 m X. Han är världsmästare i höjdhopp för sumobrottare 2. Han är kortaste någonsin att ha klarat 2,20 m 7. Vid OS 1924 i Paris vann amerikanen Harold Osborn höjdhoppet. Men han vann ytterligare ett guld i samma OS. I vilken gren?!? 1. Längdhopp X. Stavhopp 2. Tiokamp 8. Två gånger tidigare har inomhus-VM avgjorts i Spanien: 1991 i Sevilla och 1995 i Barcelona. Vilka tog guld i höjdhopp?!? 1. Javier Sotomayor, CUba / Steinar Hoen, Norge X. Hollis Conway, USA / Javier Sotomayor, Cuba 2. Charles Austin, USA / Troy Kemp, Bahamas 9. Världrekordet i höjdhopp är 2,45 m. Men hur lång ska egentligen en godkänd höjdhoppsribba vara?!? 1. 3,50 m X. 4,50 m 2. 4,00 m 10. OS-finalen i Barcelona 1992 var lite speciell. På vilket sätt?!? 1. Hela fem hoppare fick kliva upp på prispallen X. Finalen fick avbrytas på grund av vädret och återupptas dagen efter 2. Manuel från "Pang i bygget" var prisutdelare Rätt svar  
Inne och ute ...eller: Det ska bli underbart att kliva in under tak Publicerad i Svenska Dagbladet den 27 januari 2008 Det olympiska året 2008 har precis inletts. Men innan elden hunnit fram till Peking väntar en inomhussäsong för världens friidrottare. En säsong som sparkar igång på allvar nu i slutet av januari och som avslutas med inomhus-VM i Valencia andra helgen i mars. Men hur viktig är egentligen inomhussäsongen ett år som det här? Det enkla svaret är väl att den är varken mer eller mindre viktig den här vintern än något annat år eftersom det ändå väntar en nästan tre månader lång träningsperiod efter sista inomhustävlingen. Men att Christian Olsson väljer att inte tävla i vinter är logiskt. Men det hade varit ett lika självklart val om det väntat ett EM eller VM i sommar. Han har haft sin beskärda del av skadeproblem de senaste åren och det finns ingen anledning att forcera fram en formtopp och tävla inomhus eftersom han opererade sig så sent som i oktober. Samtidigt är det på något plan ändå mer förståeligt om en friidrottare väljer att avstå inomhussäsongen med förklaringen att det väntar ett OS runt hörnet - just för att OS alltid är OS. Men frågan kanske ändå måste omformuleras: Hur viktigt är det att tävla inomhus överhuvudtaget? Är det "bara" friidrottens svar på simningens kortbana? Är det bara ett avbrott i den monotona träningen inför den så mycket viktigare utomhussäsongen? Självklart är friidrott i grund och botten en utomhussport och vissa grenar skiljer sig markant åt mellan inomhus och utomhus. Jimisola Laursen brukar till exempel beskriva 400 meter inomhus som "ett halvt 800 meterslopp". Han syftar då inte på den distans man behöver tillryggalägga utan på de knuffar och stötar som blir följden av att man går in på gemensam bana, precis som på 800 meter - men till skillnad från 400 meter - utomhus. I och med inomhus-VM i Moskva för två år sedan plockades 200 meter bort från mästerskapsprogrammet efter många och långa diskussioner. Fördelen med att lottas på ytterbanan - och få två rejäla nerförsbackar i velodromen - är helt enkelt för stor och det rättvisa kunde ifrågasättas. De långa kasten - diskus, slägga och spjut - utövas med fördel bara utomhus och finns av förklarliga skäl heller inte på mästerskapen inomhus. En startspecialist har självklart fördel av att ha mållinjen efter 60 meter jämfört med att behöva dra ut på plågan i ytterligare 40. Exemplen är flera genom åren men förklaras kanske tydligast i den holländska startraketen Nelli Cooman: Sex EM- och två VM-guld inomhus på 60 meter - men blott ett EM-brons på 100 meter utomhus. Sen finns det fem grenar som i alla fall nästan har samma förutsättningar under tak som under bar himmel: De fyra hoppen (höjd, stav, längd och tresteg) och kulstötning. I just dessa fem fall handlar det inte längre om kortbana eller på förhand avgjorda tävlingar beroende på vilken bana man får. För egen del har jag alltid sett inomhussäsongen som viktig. Till viss del för att jag älskar att tävla men också för att höjdhopp alltid är höjdhopp - oavsett inomhus eller utomhus. För även om utomhussäsongen är viktigare än den inomhus är 240 cm fortfarande lika högt på båda ställena. Just den här vinterns tävlingar har jag dessutom länge sett fram emot. Efter den bedrövliga regnkalla sommaren 2007 ska det bli underbart att kliva in under tak och veta att den prestation jag står i begrepp att utföra beror på mig och inget annat. Det kan regna eller blåsa eller vara hur kallt det vill där ute - jag befinner mig ändå i tryggt förvar inomhus. Så hur viktig är då inomhussäsongen ett år som det här? Svaret beror nog väldigt mycket på vem man frågar, men för mig är den viktig - fast det är den förstås alltid... |