|
|
So spoke Scholm |
| 2007: A SEVENTH HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2007 |
|
Precis som de senaste sex åren kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
Höjdhoppspsykologi ...eller: 23 misslyckade hopp - och en VM-skräll Publicerad i Svenska Dagbladet den 25 augusti 2007 Det brukar sägas att det är bättre att förekomma än att förekommas. Med ett VM framför oss kommer det obönhörligen att pratas och funderas kring den tid som flytt, i det här fallet VM-finalen i Helsingfors för två år sedan. Alltså kommer här min syn på den som ett lysande exempel på höjdhoppets något märkliga psykologi. Medan vi skruvar klockan två år tillbaka och landar i Helsingfors ser vi ribban höjas från 229 cm till 232 cm. Åtta hoppare återstår i tävlingen och så här långt är det en fullt normal, eller till och med riktigt bra, tävling. Åtta hoppare som klarar minst 229 cm är inte vardagsmat, vare sig nu eller i historisk tid. Det sker nästan bara i mästerskapsfinaler, om ens då. Men sen hände något och detta något var en fascinerande kavalkad om 23 raka rivningar. Rivningar som skapat myten om den bedrövliga VM-finalen i Helsingfors och om att hela 2005 var ett synnerligen dåligt höjdhoppsår. När jag klev in på arenan den där söndagen hade jag varit etta eller tvåa i alla tävlingar jag hoppat i mer än två år, utom en då jag blev trea istället. En svit som spräcktes av en kropp som inte ville fungera just den dag som den skulle ha gjort det - till slut utslagen av sommarens tredje infektion. Delvis är mitt eget misslyckande också svaret på varför hela finalen blev som den blev. Lotten hade nämligen bestämt att när ribban placerades 232 cm över marken skulle först Yaroslav Rybakov hoppa, därefter jag och som tredje man Jaroslav Baba. De tre som var världens just då stabilaste och säkraste hoppare. Bortsett från min tvååriga svit hade nämligen Rybakov inte varit sämre än fyra i någon enda tävling sedan OS-finalen i Aten och Baba hade bara varit utanför topp fyra en enda gång under hela 2005. Med andra ord: Kunde man på förhand förvänta sig att någon skulle hoppa högt borde det vara någon av oss tre som skulle göra det. Men först rev Rybakov. Sen rev jag. Sen rev Baba. Kvar fanns fem hoppare som blott i undantagsfall alltså mäktade med att besegra någon av oss tre. Ja, faktum är att av de fem som var kvar att hoppa hade tre aldrig besegrat mig, en gjort det vid ett enda tillfälle de senaste fyra åren och den siste blott en gång de senaste tre åren. Det är i det här läget psykologin gör sitt intåg. Det är precis här som en tvivlande tanke väldigt lätt slår rot i hjärnan, en tanke som när den tagit plats obönhörligen leder till ett misslyckande. Om inte någon av de här tre kan klara den här höjden, hur ska jag då kunna göra det?!? Och faktum är också att av den kvintett som återstod hade två aldrig ens hoppat så högt som 232 cm, en hade gjort det vid ett enda tillfälle i sin karriär, en hade inte gjort det sen föregående VM-final medan en gjort det vid bara två tillfällen de senaste fyra åren. Att ytterligare fem rivningar kom att följa var egentligen ingen större överraskning. När sen Rybakov, jag och Baba rev också våra andra försök var det på samma premisser givet att de övriga fem också skulle riva en gång till. Men 232 cm var samtidigt en höjd som Rybakov klarat blott en enda gång utomhus under hela 2005 medan Baba gjort det två gånger. Rybakov hade dessutom varit på vippen att åka ut redan i kvalet men räddats till final som siste man tack vare att tre andra hoppare, som hoppade efter honom, inte mäktade med att klara 227 cm i sina tredje försök. 232 cm var alltså ingen höjd som någon av oss kunde sägas vara helt säker på att klara - ens i en VM-final som avgjordes en av mästerskapets få regnfria dagar. Så i tredje och sista rundan följde ytterligare sju rivningar - vilket gav 23 misslyckade hopp i rad - innan en ensam och på förhand helt otippad hoppare, Ukrainas Yuriy Krymarenko, stod ensam kvar med precis allt att vinna med en ribba vilande en centimeter under hans personbästa. Klarade han skulle guldet vara hans och rev han skulle han ändå åka hem till Kiev med en bronsmedalj. Betydligt mycket mer än vad man kunde förvänta sig av en hoppare som inte ens ansågs vara nummer ett i sitt eget land och som klarat både 220 cm och 227 cm i tredje försöket redan i kvalet. Krymarenko började löpa an mot ribban och fem sekunder senare landade han i madrassen som världsmästare i höjdhopp och som en av de största sensationerna i VM-historien. Hade jag inte suttit på innerplan och just misslyckats med att bli världsmästare hade jag älskat dramatiken i allt det där. I den otippade underdogen som i tävlingens allra sista hopp vänder på steken och blir världsmästare, det är precis det som är tjusningen och det underbara med idrott.   
Mästerskap och rekord ...eller: Publicerad i Svenska Dagbladet den 4 mars 2007 Av de manliga höjdhoppsvärldsrekorden genom tiderna är det blott fyra stycken - tre inomhus och ett utomhus - som noterats i ett internationellt mästerskap. Detta trots att man som idrottsman alltid försöker toppa formen till årets viktigaste tävling, alltså mästerskapsfinalen. Höjdhopp är en av de grenar som fanns på programmet redan vid de Olympiska Spelen i Aten 1896. Och höjdhopp har funnits med på alla 99 mästerskap av europeiskt intresse sedan dess: 26 OS, 10 VM, 20 EM, 11 IVM och 32 IEM. Men varför så få världsrekord? Enkelt uttryckt för att rekordhopp är till för galor och GP-tävlingar medan mästerskap handlar om ära och medaljer. Den sanningen borde å andra sidan gälla för alla grenar och visst är det så. Men det finns två av friidrottens grenar som i sin uppbyggnad skiljer sig väsentligt från alla andra - höjdhopp och stavhopp. I övriga sex teknikgrenar kan du avgöra tävlingen redan i ditt första hopp eller kast. I höjdhopp och stavhopp måste du prestera på toppen av din förmåga när tröttheten redan satt in. Och det största problemet är sällan det fysiska slitaget utan det psykologiska spelet. Jag får ofta frågan hur viktigt det är med god kondition för en höjdhoppare. Mitt svar brukar skämtsamt beskriva en höjdhoppstävling som något som pågår i två timmar, en tid under vilken man gör ett tiotal hopp som vart och ett tar 4-5 sekunder i anspråk och däremellan får man chansen att vila i en kvart. Inte i klass med en femmil på skidor, om vi säger så. På ett träningspass kan jag utan problem orka med både 30 och 40 hopp på relativt höga höjder utan att för den skull känna mig lika urlakad som efter en tävling. Men på träning finns aldrig samma press att prestera som det gör på tävling. Ta inomhus-SM förra helgen som exempel: Elva hopp på två och en halv timme - men ändå fullständigt slut efteråt. Som tävlingen utvecklade sig blev dessutom det som på förhand varit en fördel i slutändan en nackdel. I nästan alla galor lottas inte startordningen utan man låter den minst meriterade hoppa först i ordningen och den mest namnkunnige sist. Detta eftersom det normalt sett är en fördel att hoppa efter sina huvudkonkurrenter. Man har deras resultat att gå på och får oavsett vad de andra gör en chans att svara. I mästerskap lottas däremot startordningen och i Göteborg kände jag således en viss tillförsikt när jag såg startlistan eftersom jag var lottad att hoppa efter Linus Thörnblad. Men fördelen vänds i snabbt till en nackdel när de som hoppar innan dig klarar. Och ju högre ribban ligger, desto större blir pressen. Precis som ett straffsparksavgörande i fotboll: Om laget som slår första straffen missar har jag allt att vinna. Gör de mål har jag allt att förlora. Varje hopp du gör sliter därför mer, inte fysiskt utan psykiskt, i ett mästerskap än i en gala. Med andra ord är vi tillbaka på grundtesen: Rekord slås inte på mästerskap, de slås på GP-tävlingar. Ett mästerskap handlar om att försöka vinna. Oavsett om det handlar om OS, VM, EM eller SM är placeringen viktigare än resultaten. När segern väl är säkrad kan man begära upp ribban på rekordhöjder. Men när man vunnit ett mästerskap finns sällan eller aldrig den där riktiga motivationen och drivkraften kvar att också slå ett rekord. Luften går ofta ur när siste konkurrenten är utriven. Koncentrationen flackar och man börjar känna efter hur trött man egentligen är. På galor är bilden en helt annan. Är formen bra kan det vara värt att chansa lite. Gå in lite högre än normalt, stå över en höjd eller två, att kort sagt sätta resultatet framför placeringen. Håller det inte den här gången får man en ny chans om ett par tre dagar eller en vecka. Har man dessutom vunnit tävlingen på ett tidigt stadium ökar chanserna för rekord ännu mer. När Patrik Sjöberg gjorde 242 cm i Stockholm 1987 vann han med 14 cm, när Javier Sotomayor noterade det nuvarande världsrekordet var han 19 cm före tvåan. Båda lysande exempel på ovanstående teori: En snabbt vunnen seger ger utrymme för rejäla höjningar och gott om kraft kvar för att klara. På ett mästerskap uppstår nästan aldrig den situationen! Men ingen regel utan undantag och på söndag fyller ett sådant undantag 18 år. Det är nämligen den tid som har passerat sedan Sotomayor noterade det nuvarande världsrekordet inomhus. Han gjorde det i Budapest och han gjorde det på inomhus-VM. Det går att hoppa som högst också när det gäller som mest och det är alltid skönt att ha med sig i ryggsäcken! |