|
So spoke Scholm | | 2003: A THIRD HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2003 |
|
Precis som de senaste två åren kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
Minnesbilder 2 ...eller: Märkliga händelser i ett höjdhopparliv Publicerad i Friidrott nummer 10 2003 Några varv runt Europa och den cirkus som ibland kallas friidrott och man får oundvikligen med sig några märkliga historier i bagaget på vägen hem. Som den där gången när jag var i Finland på tävling och arrangören var stensäker på att hemmahopparen Juha Isolehto skulle vinna. Problemet var väl bara att den gode Juha var lika säker han och gick in lite för högt, rev tre snabba på sin ingångshöjd och undertecknad lyckades plocka hem förstapriset - en porslinsmugg med namnet "Juha" ingraverat snyggt och prydligt. Som vinnare ingick dessutom en utmaning i stående höjdhopp (jämfota framåt!) mot backhopparen Mika Laitinen - och utan att nämna några resultat blev det i alla fall en finsk höjdhoppsseger denna dag. Å andra sidan var det min födelsedag, jag tangerade mitt personliga rekord och blev uttagen till min första Europacup så det var väl inte mycket att klaga på. Ett drygt år senare, efter en skadefylld sommar, avslutade jag säsongen med en höjdhoppsgala på ett torg i Salgótarján, en liten stad i norra Ungern på gränsen till Slovakien. En tävling som innehöll den regerande världsmästaren Javier Sotomayor och den lika regerande olympiske diton Charles Austin. Men när det var dags för inhoppning började en alltmer stressad Charles Austin gräva allt intensivare i sin väska - och allt han hittade var två högerskor. Vilket visade sig vara ett svårlöst problem för en som hoppar upp med vänster fot. Kaoset var nära tills någon kom på den lysande lösningen: Charles hade vunnit samma tävling året innan och då skänkt sina skor till hotellet vi bodde på. En löpare skickades iväg, låste upp glasmontern, plockade fram skorna och Austin kunde delta i tävlingen. Som ende svensk hade jag för övrigt en mycket entusiastisk supporter i form av en ungersk kille iklädd Tre Kronors matchtröja... Samme Charles drabbades tre år senare av ännu en känsla av panik - den här gången i ett mycket större sammanhang och med en betydligt jobbigare utgång: OS-kvalet i Sydney nämligen. Det var antagligen en och annan som höjde på ögonbrynen när den regerande mästaren försvann redan i kvalet, men det var nog ännu fler som undrade över förklaringen. Det visade sig nämligen att Austin hoppade i två nummer för stora skor... Han hade dagarna före tävlingen fått nya skor av sin sponsor och inte kommit på tanken att prova dem eller ens kolla upp storleken innan tävlingen. Så väl på plats inne på Stadium Australia drog han på sig sina nya skor och - ridå... Han stannade på 220 cm och det visade sig långt ifrån tillräckligt för en plats i finalen. Det finns dock andra som med den rutinerades rätt beter sig lugnare i stressade situationer. I slutet av maj 1995 gjorde Patrik Sjöberg sin första tävling utomhus sedan den olycksaliga dagen i Stuttgart då han slitit av hälsenan. Platsen var Akers Brygge i Oslo och tävlingen var en höjdhoppsgala i Steinar Hoens regi. Själv var jag väl mest med som utfyllnad men det blev ändå en upplevelse svår att glömma. För när Patrik stod redo för sitt sista hopp på 230 cm gick plötsligt ett sus genom publiken och det taktfasta klappandet tystnade. In över staketet hoppade en norsk man insmetad i kakao, klädd i bastkjol och med en peruk på huvudet - och började kasta bananer omkring sig. Steinar tände på alla cylindrar och jagade ikapp "bananmannen" innan två funktionärer lyckades skilja de stridande åt. Patrik å andra sidan böjde sig lugnt ner, plockade upp en banan, skalade den och tog en tugga medan kaoset omkring honom fortsatte för att slutligen lugna ner sig. "Jag var ju hungrig..." var Patriks enkla förklaring efter tävlingen. Till saken hör väl också att den adrenalinstinne Steinar gled över 230 i sitt sista försök och vann tävlingen till alla norrmäns stora lycka... Så håll ett öga på höjdhoppet i fortsättningen - där tycks ju kunna hända det mest oväntade.   
Talanger ...eller: Vem och vad är egentligen en talang?! Publicerad i Friidrott nummer 9 2003 I somras hoppade Malmö AI:s Markus Nilsson 192 cm vid Världsungdomsspelen på Ullevi, det högsta en svensk 14-åring någonsin hoppat, ja, till och med en centimeter högre än självaste Patrik Sjöberg. Men, faktum är att han inte var den förste. Redan för nio år sen klarade Johan Wiklund från den andra änden av vårt avlånga land, Luleå FI, också 192 cm. Detta att jämföras med en kille jag känner som bara mäktade med 188 cm - som sjuttonåring. Han heter å andra sidan Staffan Strand och var fem år senare rankad bland världens tio bästa höjdhoppare. Ändå var det ingen som skulle kommit på tanken att kalla Staffan för en talang 1993, i alla fall inte utan att själv bli kallad korkad. Men medan Johan sedan fick skadebekymmer kunde Staffan träna på allt hårdare under en följd av år och få en raketartad utveckling. Och det är i grund och botten en viktig del i begreppet "Talang". Förmågan att orka träna hårt även när det går emot och, kanske framförallt, ha en kropp som tål den hårda och påfrestande träningen år efter år utan att man drabbas av skador. Men det är också en talang att undvika att riskera skador. Vi får alla från ganska unga år oss itutat hur "träningen bryter ner medan vilan bygger upp". Ändå är det ibland svårt att våga säga nej till biobesök, utekvällar, en fika på stan osv direkt efter träningspassets slut - vilket alltså i sin tur leder till att kroppen aldrig får en chans att vila och att risken för skador ökar. Talang är också den svårdefinierade förmågan att vara "bäst när det gäller". Är det någon man kan träna sig till eller är det bara något som är medfött? Varför ger vissa upp när det går emot medan andra knyter näven i fickan och kör på ett tag till? Jag sågs aldrig som en talang. Eller jag kanske vissa stunder gjorde det, 209 cm två månader innan sextonårsdagen blev uppmärksammat i alla fall på regional nivå. Men samtidigt var jag alltid alldeles för kort för att kunna bli något. En höjdhoppare skulle ju vara lång och ståtlig likt den göteborgare som en gång hoppade 242 cm. Det finns således också en rent kroppslig talang - lång och långbent för att bli hoppare, kort och explosiv för att bli sprinter, eller?! Men det är precis där som vi alla blir lurade, inte minst massmedierna. För vilka är det som lyckas i unga år? Naturligtvis de som är tidigt utvecklade, en trettonåring med skäggväxt och välutvecklade muskler har självklart större förutsättningar i motsvarande ålder än en jämnårig som inte ens kan stava till målbrott än. Men när den tidigt utvecklade blir ikapp- och förbiväxt händer det allt som oftast att han tröttnar och det är den lille spenslige killen som tar hans plats. Så visst kan vi - och sensationshungrande journalister - titta på sverigebästalistorna i de yngre tonåren och tro oss se framtidens världsstjärnor, men jag tror att man samtidigt måste ha i beaktande att det viktigaste av allt kanske är att skynda långsamt. Jag har tränat och tävlat friidrott i sexton år, jag vet inte hur många "supertalanger" jag sett komma och gå genom åren. Aktiva som gjort kanonresultat i unga år för att sen tyvärr aldrig komma ens till seniorlandslaget. Så, en uppmaning till unga aktiva och deras tränare: Det är inte självklart den som är bäst i fjorton- femtonårsåldern som slutligen blir nummer 1. Så skynda långsamt och ta vara på talangerna - för det kan vara den du minst anar som i slutändan har störst förutsättningar.   
Minnesbilder ...eller: En sista sammanfattning av ett fantastiskt VM Publicerad i Friidrott nummer 8 2003 Man bär alltid med sig sina personliga minnesbilder från ett stort mästerskap och det handlar sällan eller aldrig om det man på förhand förväntat sig. Det kan egentligen vara precis vad som helst. Men jag tror att alla som var på plats på Stadium Australia för lite drygt tre år sen fick en oförglömlig kväll då Cathy Freeman drog ifrån på upploppet och vann sitt efterlängtade guld. Det var länge svårt att hitta just den speciella händelsen i Paris. De fem svenska medaljerna var alla speciella på sitt sätt. Carros guld med dramatiken kring hennes tredje och sista chans i längdhoppet, Christians överlägsna seger, min egen sorg över ett silver kontra Patriks otyglade glädje efter hans brons och Kajsas kämpainsats som räckte till ett brons. För egen del hade jag ingen chans att uppleva sjukampen på plats då den krockade med eget tävlande och laddande. Av Christians final - som avgjordes samtidigt som min egen - såg jag bara hans första hopp och insåg, precis som alla andra, att det var klappat och klart. Via mixed zone, i skjorta och slips för SVT:s räkning besåg och kommenterade jag stavfinalen. Jag hade dessutom den stora äran att få ta emot en medaljrusig Patrik Kristiansson i en intervju där inte ett enda svar kunde anses förnuftigt - men det var ren och skär och underbar glädje. Och slutligen Kajsa då som för ovanlighetens skull fick slita sig till en plats på pallen en dag när hoppningen inte stämde till fullo och Hestrie Cloete var övermäktig. Men det bestående intrycket av Paris blev nog ändå något helt annat. Den på förhand uppskrivna kampen mellan vår Carro och deras Eunice kom av sig på ett tidigt stadium, flammade upp en stund på söndagsmorgonen innan den lika snabbt dog igen. Men ändå är det just denna Eunice Barber som har en stor del i det som jag verkligen minns av de nionde världsmästerskapen i friidrott. Det var sen lördagskväll, precis när SVT var på väg att gå ur sändning och tidsprogrammet på Stade de France återigen spruckit. Där och då levde VM upp som aldrig förr under 15-20 hysteriska minuter. Sista längdhoppet och Barber och Kotova hade hoppat lika långt och den senare ledde på ett längre andrahopp. Men fransyskan hade varit i ledningen på samma premisser när tredje rundan avslutats och hade således fördelen av att hoppa sist. Barber laddade. Skrek. Tjoade. Fick Stade de France att koka. Hon började ansatsen, träffade plankan och flög. Och i samma stund som hon landade trodde jag taket skulle lyfta - i alla fall en liten bit. Men taket lyfte inte, inte då i alla fall. Bara minuter senare - medan stadsdelen Saint Denis fortfarande upplevde en eufori den inte gjort sen Petit slog in 3-0 mot Brasilien i VM-finalen för fem år sen - tågade nästa franska guld in på banan. USA:s Kelli White hade blåst hemmanationen på segern i både 100 och 200 meter. Men av kända orsaker fanns hon inte på banan när startern blåste i pipan för finalen i damernas korta stafett - och Frankrike hade således alla chanser i världen. Medan pinnen gick från hand till hand steg jublet allt högre och när Christine Arron vräkte sig först över mållinjen visste det inga gränser. Jag vet faktiskt inte om taket lyfte då heller för jag var tvungen att slita av mig slipsen och hasta vidare till nya uppdrag. Men just den där dryga kvarten som vände VM från normalt till succé för hemmanationen, att stå där vid ringside mitt i euforin och glädjen, det blir märkligt nog det bestående minnet från Stade de France i Paris. Avslutningsvis den kanske sämsta vitsen under VM: - Vad heter Eunice Barbers pappa? - Barbapapa...  
Krönika om krönika ...eller: OK Lasse, jag ska försöka förklara I söndagens Aftonbladet funderar krönikören Lasse Anrell - läs artikeln - kring kvinnors mesighet i allmänhet och de höjdhoppande kvinnorna i synnerhet. Jag kan inte hjälpa att jag började fundera lite och eftersom han ber någon förklara för honom så tar jag på mig ansvaret!! Jag börjar i änden ingångshöjder: Jo, jag kan också tycka att det är märkligt att tjejerna oftast går in lägre än herrarna och att de oftast gör fler hopp och klarar fler höjder än sina manliga kollegor. Dock, höjningsschemat i Paris (185 - 190 - 195 - 198 - 200 +2 cm) var bland det tuffaste någonsin i en mästerskapsfinal och gav inte mycket utrymme för att stå över höjder, jämför till exempel med Sydney-OS (185 - 190 - 193 - 196 - 199 - 201 +2 cm), Edmonton-VM (185 - 190 - 194 - 197 - 200 + 2 cm) eller München-EM (185 - 189 - 192 - 194 - 196 - 198 - 200 + 2 cm). Visst kunde både Cloete och Kajsa och säkert några till gått in på 190 cm, men å andra sidan är det alltid bättre att gå in och säkerhetshoppa på en lägre höjd, i det här fallet 185 cm, än att chansa och riskera att få på sig en onödig rivning på en högre... Och SÅ jobbigt är det nu inte att bära med sig ett extra klarat hopp genom tävlingen, det är betydligt jobbigare att bära med sig en extra rivning - tro mig, jag vet!! Apropå ingångshöjder kan jag passa på att flika in en passus kring Patrik Sjöbergs uttalande inför VM på samma tema... "Det känns snopet att tävlingen tar slut där våra tävlingar började, runt 2,33. Före de höjderna behövde man aldrig vara nervös. Nu kan de ta medalj på 2,28, vid våra ingångshöjder. Det känns lite konstigt. Och tråkigt att se på." ...och tillägga att Sjöberg förra året hävdade sig gå in på 225 cm när han slog sitt världsrekord medan han nu alltså är uppe i 228 cm som ingångshöjder... För övrigt gick Patrik in på 224 cm den där magiska kvällen på Stockholms Stadion den 30 juni 1987... Men framförallt kan jag inte låta bli att fundera kring slutklämmen på Anrells krönika: "För en sak vet vi ju; nästan alla världsrekord har satts nånstans där kring femte hoppet. Patrik Sjöbergs 2,42 i tredje försöket på Stadion var hans sjätte hopp. Han hoppade på 24, 30, 35 och 42. Sotomayors 2,45 i andra försöket var hans femte hopp." By the way så klarade Sjöberg 224, 232 och 235 i första och 242 i tredje... Därför presenteras nedanstående två tabeller att ta intryck av (utplockat från boken "Progression of World best performances and official IAAF World Records"): Herrar - senaste 17 världsrekorden
Damer - senaste 17 världsrekorden
Antagande nummer ett är alltså att "nästan alla världsrekord satts nånstans där kring femte hoppet." Mmm... hela 2 av 34 i femte och ytterligare 4 av de återstående 32 i sjätte hoppet - varav bara ett enda på damsidan (och det rekordet slogs redan i nästa hopp)... Istället säger snittet att herrarna noterar sina världsrekord i 8,82 hoppet - alltså i nionde eller undantagsfall åttonde hoppet - och damerna i 9,53 hoppet - alltså nionde eller tionde... Det var den tvärsäkra slutsatsen det, Anrell... Det jag i så fall tycker är intressantare att titta på är det faktum att blott ett av herrarnas och fyra av damernas rekord noterats i en stor mästerskapsfinal (OS, VM eller EM) - trots att hopparen borde vara i årets bästa form där och då. Varför?! Jo, därför att resultatet är oviktigt i jämförelse med placeringen i en stor final. Visst kunde Cloete stått över en höjd eller två i Paris-finalen, men då hade hon i samma stund riskerat att bli tvingad att klara en ännu högre höjd för att säkra segern. Hon gjorde helt enkelt det självklara i den typen av tävling: Hon gick in och hoppade och klarade varje höjd tills guldet var klart och sen la hon upp ribban på rekordhöjd! Världsrekord är till för Grand Prix-tävlingar, landskamper eller andra galor - mästerskap är till för att vinnas!! Det är också rätt intressant att se på marginalen mellan ettan och tvåan i världsrekordtävlingarna: Sjöberg vann med 14 cm i DN Galan 1987 och Sotomayor med hela 23 cm, 18 cm och 19 cm i sina tre världsrekordtävlingar. Och i snitt vinner herrarna med drygt 12 cm när världsrekord slås. Marginalen på damsidan är mindre - knappt 7 cm - men ändå så pass stor att risken att förlora varit obefintlig. Med andra ord: Världsrekord slås när man själv på ett tidigt stadium får chansen att bestämma höjder... Hade Kajsa och Marina Kuptsova rivit ut sig på 202 cm i VM istället för att spara hopp till både 204 cm och 206 cm hade Hestrie Cloete troligen gått direkt från 202 cm till 206 cm och vidare till 210 cm... Slutsats således: Ska man slå världsrekord ska man göra det i en halvstor tävling och när man vinner så pass överlägset att man kan chansa lite genom kraftiga höjningar... Så Hestrie Cloete var inte mesig i Paris - hon gjorde det enda rätta genom att först säkra guldet och sen satsa på rekordet... Och Lasse - det kanske vore det enda rätta att låta A Lennart Julin dra den där typen av tvärsäkra slutsater i fortsättningen?! 
Bokrecension: Ribban dallrar - Se också ...eller: Låt ribban dallra om 10 år igen Publicerad i Nya Wermlands Tidningen den 28 augusti 2003 "Ribban dallrar, ribban dallrar.", utropade Lennart Hyland exalterat medan Richard Dahl lämnade höjdgropen på Stockholms Stadion för 45 år sen. Dahl hade just glidit över 212 cm, satt ribban i gungning men den låg kvar och Dahl hade sensationellt satt svenskt rekord och blivit europamästare. Men "Ribban dallrar" är också en ny bok utgiven på Z-förlaget och skriven Lennart Zackrisson från Västerås. En nådig lunta på närmare 500 sidor som i huvudsak tar upp den svenska höjdhoppshistorien från andra världskriget och framåt. Och det är en framgångsrik historia. Det är den förtrollade sommaren 1954 och i Sverige råder höjdhoppsfeber. Bengt "Benke" Nilsson slår igenom stort genom att vinna EM-guldet i Bern och notera nytt europarekord med 211 cm. Ett rekord som står sig i fyra år tills Richard Dahl alltså får den dallrande, darrande ribban att ligga kvar på sprintarna i Stockholm. Resan spänner över mer än 50 år. Från sax, kalifornisk rullstil och dyk via amerikanen Dick Fosbury och flopens introduktion på höjdhoppsscenen. Det är historier från de stora mästerskapen men också från mindre och kanske oansenliga tävlingar. Det är berättelsen om hur svenskarna, som varit världsledande inom dykstilen, inte ville acceptera Fosburys nymodighet förrän en lång, blond göteborgare visade vägen. Hans namn var Patrik Sjöberg och av förklarliga skäl upptar han åtskilliga sidor i denna historieskrivning genom sina mästerskapsmedaljer, stora segrar och inte minst världsrekord. Ett världsrekord noterat 29 år efter och på 30 cm högre höjd än Dahl en gång hoppat på samma plats: Stockholms Stadion - men ribban, den darrade återigen. Det är klart att boken i första hand vänder sig till sportfånar i allmänhet och friidrottsdårar i synnerhet, en sån som jag med andra ord. Men det går inte att komma ifrån att i samma takt som ribban höjts har också vårt samhälle utvecklats på alla plan - från efterkrigstidens ransoneringar till den värld vi lever i idag. Det känns ibland som om korrekturläsningen hackat lite med en del stav-, syftnings- och meningsbyggnadsfel här och var. Vissa rena citat från tidningar på 50- och 60-talen kan kanske med dagens språkbruk anses lite stötande, men å andra sidan ger det på sitt sätt också mer autencitet åt själva boken som sådan. Jag kanske är partisk i målet, men det är helt klart en i stort välskriven läsupplevelse - och det handlar faktiskt inte enbart om höjdhopp. Det finns gott om sidohistorier om helt andra saker och andra av friidrottens grenar. Så har du som läsare ett genuint idrottsintresse bör du också njuta av denna bok - faktiskt en av riktigt få i sitt slag och med svenska som originalspråk dessutom! Och som höjdhoppare i nutid kan jag inte låta bli att hoppas på en version 2.0, eller rättare sagt en andra upplaga, om sisådär en tio-tolv år. 
Inför ...eller: Jag vet vad jag är kapabel till Publicerad i Värmlands Folkblad den 25 augusti 2003 Dagen före nu och egentligen handlar allting om att få tiden att gå, klockor går alltid långsamt när man ser framemot något, och att helst koppla bort så mycket som möjligt av tankarna på att det väntar en VM-final imorgon. Tankarna finns alltid där ändå, det har de gjort sen Edmonton för två år sen och sen bara växt sig starkare i och med att fjolårets båda EM, inne i Wien och ute i München, och årets inomhus-VM i Birmingham passerat revy. Så att tänka är väl ok, men att börja fundera ut scenarier för tävlingen eller att rota i tekniska detaljer - det är ärligt talat ingen vidare idé. Nu är det bara drygt ett dygn kvar. 24 timmar till det näst största man kan vinna som idrottsman, ty jag rankar de Olympiska Spelen som det i särklass största, och jag har förhoppningsvis gjort allting rätt på vägen. Första steget i ett mästerskap är att ens vara på plats. Det försvinner alltid någon på vägen på grund av skador eller missad form. Steg två är att överleva kvalet. Det gjorde jag, tillsammans med 12 andra hoppare, igår kväll under mitt första besök på Stade de France. Tredje steget handlar om finalen. Att gå in på banan, göra det man kan bäst och förhoppningsvis ha den lilla extra turen som krävs för att vinna. Det är en vacker rad med stora höjdhopparnamn, de där som klarat alla tre stegen någon gång i karriären och vunnit när det gäller som (näst) mest. Cubas Sotomayor är den ende som ståtar med två VM-titlar och Sjöberg är den ende svenske manlige världsmästaren någonsin oavsett gren. Sånt där är svårt att inte tänka på. Imorgon kväll ska jag återigen träda in på Stade de France för att hoppa VM-finalen. Det är den tredje i min karriär och det är det som hela den här säsongen i grund och botten kretsat runt och handlat om. Jag vet att jag har gjort allt jag kan under mina förberedelser. Vårens skadeproblem är glömda och den stundtals darriga hoppningen likaså. Imorgon måste jag gå in på arenan och vara fokuserad på mig själv, köra mitt eget race och hoppas på att marginalerna är på min sida den här gången. För det är i de stora mästerskapsfinalerna historia skrivs. Det kvittar vem som är bäst på söndag eller tisdag - det handlar om vem som är bäst på måndag, när finalen avgörs. Man får bara en chans och det gäller att ta den, för den flyr snabbt iväg igen. Förhoppningsvis är det jag som fångar tillfället i flykten här i Paris. Jag vet vad jag är kapabel till och jag verkligen längtar efter att det ska rulla igång. Om nu bara klockan kunde gå lite snabbare...
Om ...eller: Jag hoppas att det inte finns ett enda "om" nästa vecka Publicerad i Svenska Dagbladet den 23 augusti 2003 Om inte om hade varit. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågor som börjat med: "Men tänk om..." och försökt besvara dem med att om inte finns, antingen har det eller också har det inte hänt. Men nu ska jag trots detta frångå mina principer, för jag har ett klassiskt "om" att tänka på här. Strax före OS i Sydney halverades Javier Sotomayors tvååriga dopningsavstängning och han tilläts ställa upp vilket resulterade i att han slutade tvåa och undertecknad närmast prispallen. Detta innebar dessutom att han deltog vid VM i Edmonton ett år senare. Men två veckor före detta VM testades han återigen positivt. Denna gång för nandrolon och i den villervalla som följde fanns det en sak som aldrig riktigt blev utredd i och med att Sotomayor själv valde att ta sin Mats ur skolan och meddelade att han placerade skorna på hyllan. Så i två år har jag undrat men nu finns äntligen svaret svart på vitt. Jag blev inte delad femma i Edmonton - jag blev delad fyra. I varje världsmästerskap delas en enorm statistiklunta ut till de aktiva - "IAAF Statistics handbook" - och i Paris-upplagan presenteras de slutliga resultaten från Edmonton för två år sedan och listan för det manliga höjdhoppet har slutligen reviderats till sitt rätta jag. Eller, rätta jag? För det är här "om" kommer in. Hur hade tävlingen artat sig om Sotomayor inte deltagit i den? Även om vi kanske kan bortse från det faktum att Jan Janku i egenskap av trettonde man i kvalet skulle ha haft sin rättmätiga plats i finalen tre dagar senare finns det ändå ett och annat som Sotomayors medverkan kom att påverka, däribland mitt eget agerande i finalen. Tre man, inklusive Sotomayor, klarade 233 cm i första försöket. Detta innebar att vi andra var tvungna att klara minst 236 cm för att kunna nå prispallen. Den regerande olympiske mästaren Sergey Klyugin från Ryssland valde att hoppa vidare och rev ytterligare två gånger på 233 cm medan jag och den blivande segraren Martin Buss valde att spara våra två hopp till nästa höjd. Utan Sotomayors inblandning i finalen och hans klarade hopp på 233 cm hade vi inte haft någon anledning att chansa. Vi hade båda fortfarande kunnat säkra medalj genom att klara 233 cm i vårt andra eller till och med tredje försök. Men ni vet alla hur det gick. Medan jag fick nöja mig med att vara nära på 236 cm fick Martin Buss sitt livs fullträff i sitt andra och sista försök på höjden och reste hem tillsammans med den åtråvärda guldmedaljen. Om inte om hade varit hade kanske Buss fått denna fullträff i sitt tredje på 233 cm istället vilket lämnat honom med bronsmedaljen. Och hade han i så fall kunnat ladda om för ytterligare en höjd? Hade jag å andra sidan klarat 233 cm i något av mina försök hade det varit jag som suttit på medaljen. Och hur hade Klyugin reagerat på chansen att fixa en eventuell rysk trippel i höjdhoppet, hade det gjort honom mäktig att klara 233 cm? Dessutom, om ingen klarat 236 cm hade vi fått till stånd en rafflande omhoppning om guldet mellan Voronin och Rybakov och hur hade den slutat? Jag skulle utan tvivel kunna spekulera på det här sättet ett bra tag till. Men å andra sidan, vad ska det tjäna till. Inte minst nu med ett nytt världsmästerskap för ögonen. Jag bara hoppas att det inte finns några "om" att ta hänsyn till, varken för egen eller andras del, när vi om en dryg vecka summerar de nionde världsmästerskapen i friidrott. 
VM ...eller: Åtta mästerskap och sju mästare Publicerad i Friidrott nummer 6 2003 I begynnelsen var OS och nästan 40 år senare blev det EM innan det först 1983 också skapades ett VM. Därför har det, som nog alla vet, bara avgjorts åtta världsmästerskap vilket i sin tur resulterat i sju olika världsmästare där Avdeenko var den förste och Sotomayor är den störste. Allt började alltså i vårt östra grannland och Helsingfors för 20 år sedan. Med ett nysatt världsrekord - 237 cm - i ryggen var kinesen Zhu Jianhua favorit och det svenska hoppet ställdes till Patrik Sjöberg som i Oslo hoppat 233 cm tidigare under sommaren. Men det blev en sensationssegrare i form av den ännu inte 20 år fyllde sovjethopparen Gennadiy Avdeenko som tog guldet på 232 cm före USA:s Tyke Peacock och ovan nämnde Jianhua, som veckorna efter mästerskapet höjde sitt världsrekord med ytterligare en centimeter. Och i Forshaga hade en sjuåring börjat leka lite höjdhopp på grannens baksida och klarat sisådär 85 cm. Fyra år senare, i den eviga staden Rom, blev det svenskt guld och den optimala slutpunkten på en i det närmaste perfekt säsong av Patrik Sjöberg. En säsong som inleddes med världsrekord inomhus i Piraeus, gick vidare med världsrekord ute en oförglömlig kväll på Stockholms stadion och slutligen kulminerade med 238 cm och VM-guld i Rom. På hans högra sida stod den detroniserade världsmästaren, Avdeenko, och den tidigare världsrekordhållaren Igor Paklin som delade silvret på samma höjd som Patrik. I värmländska Forshaga bestämde sig en elvaåring för att följa med en klasskompis till friidrottsträningen i Kil efter att ha hoppat 140 cm på skolgymnastiken. OS kom och EM gick innan det 1991 återigen blev dags för VM. Favoriten på förhand hette Javier Sotomayor, världsrekordhållare sedan tre år tillbaka, men med sina ständiga skadeproblem fick han nöja sig med silvret. Vann gjorde amerikanen Charles Austin som tidigare samma sommar glidit över drömgränsen 240 cm då han vunnit Weltklasse i Zürich. Precis som i Rom fyra år tidigare blev segerhöjden 238 cm medan en Patrik Sjöberg med fotproblem stannade på 231 cm och sjunde plats. I Kils AIK:s tävlingsdräkt hade en femtonåring vunnit ungdoms-SM i Värnamo på 194 cm och börjat drömma om den stora världen. Den på förhand instiftade fyraårscykeln bröts och VM började arrangeras vartannat år. Världen skrev 1993 och friidrottens bästa möttes i Stuttgart i augusti. Mindre än en månad före mästerskapet hade Javier Sotomayor slagit sitt eget fyra år gamla världsrekord då han i spanska Salamanca klarat 245 cm. Han var given storfavorit i VM och gjorde inte sina beundrare besvikna. Med ett magnifikt hopp flög han över 240 cm och noterade det än idag gällande mästerskapsrekordet. I kvalet tvingades Sveriges enda hopp, Patrik Sjöberg, lämna in med en avsliten hälsena. 17 år gammal och med ett personligt rekord på 214 cm hade kilshopparen hunnit med final i junior-EM och stod på gränsen till det svenska finnkampslaget. Göteborg! Den svenska sommaren visade sig från sin allra bästa sida under ett tiotal augustidagar 1995. Friidrotts-VM blev en sällan skådad fest för alla utom svenska friidrottsförbundet. I höjdtävlingen ställdes förväntningarna till Patrik Sjöberg som gjort comeback och verkade allt säkrare i sin hoppning. Men i slutändan blev det en duell mellan den regerande mästaren Sotomayor och Bahamashopparen Troy Kemp där den senare tillslut kom att stå som vinnare med 237 cm. Sjöberg slutade sexa i det som kom att bli hans sista stora mästerskap. 25 mil norr om Göteborg hade en ung svensk höjdhoppare med ett personbästa på 221 cm ryckt in i lumpen och fick se finalen på TV hemma i Forshaga. Två år efter Göteborg stod Greklands huvudstad Aten som värd för världsmästerskapen i friidrott. Med en skadad Patrik Sjöberg stod Sveriges hopp till Staffan Strand som gjorde sitt första stora mästerskap. Men han försvann i kvalet och finalen kom återigen att tillhöra en viss kubansk hoppare. Precis som två år tidigare krävdes det 237 cm för seger och Javier Sotomayor var ensam hoppare över den höjden. I Forshaga satt en tjugoettåring som hoppat 230 cm inomhus samma år och hade ont i sin upphoppsfot medan revanschlustens låga och längtan tillbaka brann inom honom. En dryg månad innan 1999-års VM släpptes bomben. Den regerande världsmästaren och världsrekordhållaren Javier Sotomayor hade testat positivt för doping. Allehanda ursäkter och förklaringar, den ena än mer osannolik än den andra, framfördes. Men faktum kvarstod: Sotomayor var borta från VM och hans namn för evigt draget i smutsen. Istället kom finalen i Sevilla att bli en sällan skådad one-man-show med ryske Vyacheslav Voronin i huvudrollen. Felfri hoppning över 237 cm och ingen annan hade egentligen en sportslig chans. Bäste svensk blev Staffan Strand med 229 cm och en delad femteplats. På delad tiondeplats med 225 cm landade en VM-debutant uppväxt i Forshaga och tävlande för Kil. Missnöjd men redan med siktet inställt ett år framåt i tiden. VM arrangerades i Edmonton, året var 2001 och Sotomayor var tillbaka. Inför finalen fanns ingen given favorit och vem som helst av de tolv hopparna kunde egentligen gå ifrån Commonwealth Stadium med guldmedaljen. Men det blev ändå en sensation i form av tyske Martin Buss som fick på sitt livs hopp i exakt rätt ögonblick. Finalen hade så långt sett ut att bli en uppgörelse mellan de båda ryssarna Voronin och Rybakov, men när Buss gled över 236 cm kunde ingen av dem svara och de fick nöja sig med att dela silvret. På fjärde plats hamnade den dubble mästaren Sotomayor, men ett par veckor senare uppdagades det att han inför mästerskapet återigen lämnat ett positivt dopingprov och hans saga var all. På delad femte plats med 230 cm hamnade en 25 år gammal svensk höjdhoppare som nu flyttat hemifrån och bodde i Karlstad. Fem månader tidigare hade han vunnit inomhus-VM och han lämnade Edmonton med längtan efter nya chanser. Snart är det dags för den första nya chansen. Den 23 augusti 2003 invigs de nionde världsmästerskapen i friidrott i franska Paris och när Avdeenko, Sjöberg, Austin, Sotomayor, Kemp, Voronin och Buss alla är borta ur bilden kan väl egentligen bara en sak sägas med säkerhet och det är att en ny världsmästare kommer att koras på Stade de France i Paris på kvällen den 25 augusti. 
Skador ...eller: Att träna eller inte träna? Publicerad i Friidrott nummer 5 2003 -Så nu kan du alltså inte träna alls på sex veckor... Det var nog den vanligaste reaktionen från i första hand media när jag fick vårens andra muskelbristning i samband med träningslägret på Cypern i början av maj. Ett träningsläger som för min del varade i nästan fyra hela dagar och två och ett halvt träningspass. Världens kortaste träningsläger?! Men hur som helst. Det är märkligt hur lite förståelse det ibland finns i den samlade journalistkåren för saker som vi idrottsmän tar för självklara. Ibland verkar det som om gemene man tror att min träning består uteslutande av en enda sak, nämligen att hoppa höjdhopp med full ansats. Så eftersom skadorna i de båda vaderna förde med sig att jag inte kunde hoppa höjd borde jag rimligtvis heller inte kunna träna överhuvudtaget. Elementärt min käre Watson: Kan han inte gå utan att halta kan han ju knappast springa heller och kan han inte springa så kan han inte hoppa höjd - orsak och verkan! Och kan han inte hoppa höjd, vad ska han då träna för? Ja, det kan man ju fråga sig. För speciellt kul är det ju inte att sitta på en testcykel och trampa, känns lite som den där gamla gåtan om vad det är som går och går och aldrig kommer till dörren. Man kommer ingenstans oavsett hur mycket man sliter. Det är heller inte speciellt upphetsande att dra i en gummiexpander, köra lätta tåhävningar med ingen vikt alls eller på sin höjd kunna jogga lite försiktigt. Men totalt 19 rehab-pass på två veckor måste ändå betraktas som träning, trots att jag inte gjorde ett enda höjdhopp. Faktum är att jag under dessa skadefyllda vårveckor antagligen körde fler träningspass än jag skulle gjort i friskt tillstånd. Så det går trots allt att träna även om jag inte kan göra det jag ska. Den i särklass bästa och viktigaste träningen består trots allt av just höjdhopp, eftersom det är höjdhoppare jag är och vad finns det egentligen för bättre träning än att tävla? Antagligen ingen alls. Så när jag väl kom igång med att hoppa höjd lite försiktigt långt innan de sex förutspådda veckorna var till ända, ledde detta naturligtvis till nästa förvånade frågeställning: -Så du är helt frisk nu alltså, eftersom du hoppar höjd på träningen... Nej, frisk till 100 % är jag ännu inte i den högra vaden, trots att jag i skrivande stund redan har en tävling i ryggen. Men belastningen på den skadade vaden blir förhållandevis låg i en höjdhoppsansats jämfört med om jag maxhoppat mångsteg eller enbenshopp över häckar. Vi är på sätt och vis tillbaka i grundresonemanget igen: Jag kan gå utan problem, jag kan jogga utan besvär och jag kan till och med springa i kanske 85-90 % fart utan att det gör ont. Däremot kan jag inte springa med maximal hastighet utan att det smärtar - men å andra sidan: Det går inte att springa lika fort i höjdhoppsansaten som på flygande 30 meter. Jo, förresten. Det går, men antagligen bara en gång och hoppet kommer att bli därefter också: Inte alls, med andra ord. Så när man väl börjar tävla tas det naturligtvis för givet att man är friskförklarad och i toppform. Att ena veckan vara utdömd på grund av skada och nästa vara utdömd för att man tävlar utan att vinna känns faktiskt ganska ironiskt. För även om idiomet "om jag tävlar är jag inte skadad och är jag skadad tävlar jag inte" gäller så tar det trots allt lite tid att komma igång - trots att jag alltså kunnat träna under skadeperioden. Men det är väl sant som Stenmark en gång sa: Det går inte förklara för den som inte förstår. Synd bara att det ofta är de som inte förstår som får göra sin röst hörd.  
Spänst ...eller: Att vara eller inte vara - spänstig?! Publicerad i Friidrott nummer 4 2003 Jag får ofta frågan hur jag har blivit så spänstig eller hur jag kan hoppa så högt. Det vanligaste svaret jag ger är att det beror på att jag tränat friidrott i allmänhet och höjdhopp i synnerhet i mer än femton år. Ett svar som brukar skrämma livet ur barn som ännu inte fyllt tvåsiffrigt men som möts av nåt slags förstående av äldre människor. Är jag på halvtaskigt humör brukar jag svara med en egen fråga: Vad menar du med spänst? Ingen har ännu kunnat svara mig med nåt bättre än: Ja, hur kan du hoppa så högt. Och då är vi i ett givet cirkelresonemang tillbaka på de femton årens träning igen. Lite snett över gatan från min lägenhet betraktat jobbar världsrekordhållaren i höjdhopp. Utan ansats. Faktum är att Rune Almén från stillastående hoppat lika högt som jag är lång, alltså 181 cm. För egen del skulle jag knappt lyckas hoppa över en normallång tolvåring med mitt personliga rekord på 152 cm. Betyder det då att Rune Almén är spänstigare än vad jag är? Eller är jag den spänstigare av oss båda då jag hoppat högre med ansats? Det finns nog få ord som missbrukas mer inom friidrotten än spänst och talang. Talangbegreppet tänkte jag dock ge min syn på en annan gång, så det får bli fenomenet spänst i den här krönikan istället. Om gemene man pratar om att testa sin spänst menar han garanterat vertikalhopp: Stillastående upphopp och se hur högt man når på en vägg. Fine, det är definitivt ett mått på hur högt man hoppar men det har inget med höjdhopp och den typen av spänst att göra. Missförstå mig rätt nu, 181 cm i höjd utan ansats är vansinnigt bra och jag kan för egen del inte fatta hur någon lyckats hoppa så högt - men exakt när har man som höjdhoppare nytta av att kunna hoppa jämfota och från ett stillastående läge. Ganska aldrig, faktiskt. Ja, förutom om du är norrman då. Detta eftersom Norge är ett av de få länderna i världen som fortfarande har nationsmästerskap i de stående hoppen. Men det kanske säger mer om Norge som nation... För egen del är jag rätt usel på det mesta som görs utan ansats. Jag har, som sagt, inte gjort mer än 152 cm i stående höjd. Faktum är att både jag och Staffan Strand under uppladdningslägret inför OS i Sydney fick stryk av den sistnämndes tränare Stefan Henriksson. (Ja, Staffan, jag vet att du hoppade högst sen, men du rev å andra sidan tre snabba redan på ingångshöjden i själva "tävlingen"). Jag har heller aldrig varit i närheten av tre meter i stående längd och någon stjärna på kulkast framåt och bakåt lär jag aldrig bli. Grenar och träningsövningar som, på sätt och vis, är förknippade med varandra men inte med höjdhopp. Ordboken på översta hyllan i min bokhylla definierar spänst som "smidighet och kraft" medan synonymordboken strax intill betecknar ordet som alltifrån "elasticitet och vigör" till "vaket sinne och sisu". Höjdhopp däremot handlar i mina ögon om att omvandla hastigheten i ansatsen till en rörelse uppåt och under den fasen förlora så lite fart som möjligt. Är det spänst? Eller handlar det mer om timing/tajming - om att göra rätt saker i rätt ordningsföljd under en kort tidsperiod. Men det kanske är precis samma sak. Mitt eviga exempel är att jag aldrig lyckats dunka en basketboll eller att jag som fotbollsspelare aldrig vunnit en nickduell. Men handlar det om att jag inte är spänstig nog? Eller är det helt enkelt så att jag inte kan tajma den typen av upphopp så att jag har högsta höjden på rätt ställe och vid rätt tidpunkt? Min främsta egenskap som höjdhoppare är det som Viljo en gång beskrev som "det snabba upphoppet" - att bryta av ansatsen med ett upphopp utan att tappa farten - och det är den förmågan som än så länge gett mig två VM-guld inomhus. Men om jag verkligen är spänstig, det vete katten!
Om ett derby ...eller: Varför jag skrattade hela vägen hem igår Rent fotbollsmässigt föddes jag grönvit. I Forshaga innebär det att man börjar spela för Östra Deje IK, eller ÖDIK kort och gott, och att man får spela upphaussade derbyn mot svartvita storebror Forshaga IF, eller FIF lika kort men inte gott, redan från koltåldern. Igår var det ett sånt derby - och jag var nog, trots att jag inte varit i närheten av att spela en match på snart 12 år, en av de lyckligaste som lämnade Tallmovallen efter matchen. Att jag skulle bli grönvit var givet, eller vad sägs om följande: Morfar var med och bildade klubben 1931 och min mamma är uppväxt i Östra Deje där hon väl rimligtvis också träffade pappa eftersom... ...farfar var målvakt i A-laget innan pappa tog över och nu är den som spelat flest matcher och även min farbror är på topp fem i den listan. Att både jag och min två år yngre kusin Joakim kom att bli intresserade av fotboll i allmänhet och ÖDIK i synnerhet var lika självklart som att Klarälven mynnar ut i Vänern i brist på annat. Och som grönvit är alltså det värsta, bästa och viktigaste som finns i fotbollsväg att besegra ärkerivalen Forshaga IF - framförallt i pojklagssammanhang. Varför?! Av den mycket enkla orsaken att i princip alla spelarna går på samma skola och i många fall i samma klasser. Nu ska det direkt sägas att det inte riktigt fungerar på det här viset längre eftersom lillebror ÖDIK har en allt mindre ungdomsverksamhet, men på min tid fungerade det så. Sista året, alltså 1991, jag spelade fotboll i ÖDIK:s P-76-lag hade vi FIF i vår serie. Eftersom det här var i samma veva som min höjdhoppskarriär började ta hyfsad fart missade jag hemmamatchen i serien det året. Men jag vet så mycket som att vi vann den med 1-0 - på vad FIF-spelarna, naturligtvis, ansåg vara en feldömd straffspark. Själv var jag som sagt inte på plats men jag kan sträcka mig till att Magnus Lundqvist som blev fälld, eller föll, stundtals ramlade ganska lätt i och omkring straffområdet. Å andra sidan var det en relativt rutinerad domare som dömde matchen - och i mina ögon hade det antagligen varit straff då och skulle fortfarande vara det nu. Det var ju mitt lag som fick den!! Forshagaspelarna vägrade i vilket fall som helst tacka domaren för god match efteråt och ett mindre tumult utbröt - med löfte om revansch i returmötet samma höst. Och revansch blev det, på min ära!! Dags för match och i egenskap av lagkapten fick jag sköta slantsinglingen och skaka hand med domaren - som var ett år äldre än mig och spelade i Forshaga IF:s P-75:or... Just det. I årets kanske mest prestigefyllda match hade FIF:s ledare alltså bokat in en domare från de egna leden, en domare som var mer eller mindre bekant med samtliga spelare på planen (framförallt FIF:s) och som, kanske viktigast av allt, var svartvit i fotbollssjälen. Jag minns inte exakt hur matchen artade sig, mer än att jag stundtals var ganska förbannad. Men jag har för mig att vi under 90 minuters spel fick summa summarum noll domslut med oss, lite drygt. Jag tror inte att vi hade en enda frispark med oss på hela matchen, fan vet om vi ens fick några inkast. Allvarligt talat alltså!! Det blev, naturligtvis, tennissiffror. FIF vann matchen - med 6-0!! Jag kan ändå inte låta bli att undra under vilka premisser domaren dömde matchen. På ackord och med betalt per mål för hemmalaget eller per uppretad ÖDIK-spelare/ledare?!? Det var väl ungefär där och då som jag slutligen insåg att jag borde ägna mig åt höjdhopp, det är trots Sotomayor-skandaler ärligare än derbymatcher i pojkfotboll. Men åter till gårdagen. DM-match mellan nykomlingarna i division V - ÖDIK - och det etablerade division IV-laget - FIF. Lillebror på hemmaplan mot storebror. Efter fem minuters spel: 1-0 till de svartvita och tanken slog mig att "nu rinner det iväg och det var helt onödigt att åka upp och titta..." innan ÖDIK tog över spelet, matchen och hela tillställningen och kvitterade till 1-1 i mitten av andra halvlek. Ett resultat som stod sig matchen ut och till förlängningens slut - även om de grönvita hade en ribbträff i 120:e matchminuten! Straffar således... Två räddningar av ÖDIK:s målvakt kvitterades av en rökare ut på den närbelägna tennisbanan respektive en över densamma och ut på en åker från de grönvita. Men ett stolpskott från FIF:s sida lämnade matchbollen hos ÖDIK inför sista straffen - som satt!! Lillebror hade slagit storebror, trots en domare som verkade misstänkt svartvit - men då är jag grymt grönvit i såna här sammanhang - och jag fick äntligen tillfälle att skratta hela vägen hem! Och även om de där 0-6 för snart 12 år sen fortfarande svider så var det lite revansch igår. Grönvit prestige var ordet! Värmlands Folkblads syn på saken 
Om gamla misstag ...eller: Konsten att göra en Sven-Ingvars Publicerad i Nya Wermlands Tidningen den 28 mars 2003 Börja om från början, börja om på nytt... Nåväl, kanske inte ända från början och heller inte riktigt på nytt. Men det är ändå tid för en omstart för alla friidrottare nu och för egen del hoppas jag undvika det misstag jag gjorde för två år sedan. Den gången, när jag lyckades vinna inomhus-VM i Lissabon drabbades jag av alla idrottsmäns största fiende: En släng av mättnad. Jag var helt enkelt lite för nöjd med att äntligen ha lyckats uppnå något jag strävat efter i hela min karriär. Efter idel ädel fjärde- och hedersamma finalplatser hade jag äntligen plockat hem en medalj på ett stort internationellt mästerskap. Medalj och medalj förresten, jag hade gått direkt från Sven Nylanders eviga fjärdeplatser till en guldmedalj. Jag hade äntligen fått min revansch efter OS i Sydney ett halvår tidigare. Den våren gjorde jag hela tiden vad jag skulle på träningen. Problemet var bara att jag inte längre gjorde det lilla extra. Under den långa mörka hösten, med Sydney i bakhuvudet och Lissabon framför ögonen, hade jag tränat hårdare än någonsin tidigare och en framgångsrik inomhussäsong kröntes den 11 mars 2001 med ett VM-guld. Men när Sverige sen gick mot ljusare tider och jag fortfarande hade Lissabon i alltför färskt minne och Edmonton ännu låg långt framför mig var det svårt att ge det där sista lilla extra i varje moment. Den sommarens VM i den kanadensiska hockeymetropolen slutade med en delad femteplats och öppen jaktsäsong i media på svenska manliga höjdhoppare. Nu står jag alltså i samma situation igen och förhoppningsvis har historien lärt mig att jag något lärt av historien. Jag lämnar en inomhussäsong som världsmästare och jag har ett världsmästerskap att se fram emot i sommar. Men det som på ytan kan verka så lika känns ändå som natt och dag. Om guldmedaljen i Lissabon var en slutstation kändes segern i Birmingham mera som ett stopp på vägen mot något som förhoppningsvis är större: I första hand sommarens VM i Paris, ett VM som är det andra steget i den trestegsraket som inleddes i München ifjol, och på lite längre sikt mot de olympiska spelen i Aten nästa sommar. Det som var en euforisk glädjeyra i Portugal blev alltså till en mer återhållen lycka och en känsla av lättnad i England. Även om det aldrig är lätt att börja "träna ner sig" igen efter en säsong och aldrig kul att abrupt avsluta en formtopp med hjälp av ett par tunga styrkepass så kändes det ändå bra att komma hem igen. När jag återigen greppade Våxnäshallens skivstänger för ett par dagar sedan och plockade fram mina häckar att hoppa över var det en naturlig fortsättning på det jag byggt upp under höstens grundträning. Och trots att det ännu inte är 14 dagar sedan jag hoppade 235 cm i Birmingham tror jag att jag skulle få enorma problem att klara 220 cm om jag hoppade höjd idag, så pass seg har jag redan hunnit bli i mina korta höjdhopparben. Lyckligtvis har jag två månader på mig innan det är dags att börja tävla igen. Två månader av nötande, stretande och slitande - men den här gången är jag förberedd och vägen känns utstakad mot Paris, Stade de France och VM-final den 25 augusti!
Titelförsvar ...eller: Jag är mästare - det är väl mitt enda problem Publicerad i Svenska Dagbladet den 13 mars 2003 För två år sen i Lissabon darrade den och låg kvar. För ett år sen i Wien darrade den och föll. Skillnaden mellan guld och silver är ibland inte större än en ribba som darrar likt ett asplöv och antingen ligger kvar eller obarmhärtigt faller ner. Den där darrande ribban i Lissabon gav mig ett glädjefnatt som jag aldrig upplevt vare sig förr eller senare. Det var i grund och botten belöningen för många och långa års slit och den stora revanschen för fjärdeplatsen i OS ett halvår tidigare. Nu, två år efter den euforiska lyckan i Lissabon, är det dags att sätta den där guldmedaljen på spel - att sätta den på spel och att försöka försvara den. På pappret kan ingen förneka att det ser oerhört bra ut. Jag är rankad världsetta av IAAF, toppar världsstatistiken för tillfället och är obesegrad under hela inomhussäsongen. Så det är bara att hoppas att sanningshalten är låg i alla de klassiska floskler jag fått höra de senaste veckorna. Visserligen kommer man för varje ny seger allt närmare en förlust och trots att inte ens den obesegrade är oslagbar vore det underbart om jag kunde hålla min segersvit intakt veckan ut. Det enda problemet är väl i så fall att just jag är regerande mästare, för historiskt sett verkar det oerhört svårt att försvara en höjdhoppstitel. På 25 olympiska finaler har det blivit lika många mästare, 18 europamästerskap har resulterat i arton olika vinnare och trots att Javier Sotomayor vunnit dubbla VM-guld utomhus lyckades inte heller han vinna två gånger i rad. Men jag tycker ändå att det inte finns någon orsak att resonera som Steinar Hoen gjorde i Budapest 1998 när han stod i begrepp att försvara sin EM-titel. På väg genom Nep Stadions inre och ut till finalen konstaterade han krasst att "när jag går ut härifrån är jag inte europamästare längre". För undantaget som bekräftar regeln är lyckligtvis inomhus-VM där Sotomayor 1995 lyckades behålla den titel han tagit två år tidigare. Lyckligtvis av den enkla orsaken att det ju är jag som har titeln att sätta på spel i Birmingham i helgen. Även om statistik kanske inte bevisar något känns det ändå tryggt, på något löjligt vis, att ha en sån tillfällighet i ryggen. För jag kan inte sticka under stol med att målsättningen i Birmingham är att vinna igen och även om marginalerna i de darrande ribbornas värld är små vet jag vad jag kan och jag vet vad jag vill. Det brukar, apropå floskler, sägas att en gång inte är någon gång medan två gånger är en vana. För mig var den där hittills enda gången en oerhört stor upplevelse och om jag lyckas göra engångsföreteelsen till en vana i Birmingham på lördag, om ribban också den här gången darrar och ligger kvar, så har jag en guldmedalj i prishyllan som längtar efter att få sällskap. 
Förändring ...eller: Fyra inomhus-VM på sex år och det har ju hänt en del Publicerad i Nya Wermlands Tidningen den 12 mars 2003 Jag vet inte vilka som blev mest förvånade. Konkurrenterna, av vilka jag tidigare bara mött ett litet fåtal och många genom åren varit något av idoler för mig, eller den svenska journalistkåren som inte i sina vildaste fantasier kunde ana att Sverige vid sidan av Patrik Sjöberg hade en höjdhoppare mogen för VM-final. Säga vad man vill, men det har hänt en hel del på sex år. Inte bara för mig personligen, utan också för friidrotten i stort i landet Sverige. Då, vintern 1997, handlade det mesta friidrottssnacket om två saker: Förbundets ekonomiska situation efter VM i Göteborg och två aktiva. Dels om Ludmila Engquist som över en natt blivit både svenska, olympisk mästarinna och nationalidol och om Patrik Sjöberg vars karriär alltmer sjöng på sista versen och som precis varit i bråk på krogen. Svensk friidrott var, bortsett från dessa två samtalsämnen, i stort sett stendöd i svensk media. Så trots att jag veckorna innan inomhus-VM hade blivit svensk mästare inomhus och i samma stund kvalat in till VM var jag alltså relativt okänd utanför den innersta kretsen. De 230 som jag noterat en vecka efter SM hade också gått de flesta obemärkt förbi - eller i bästa fall avfärdats som ett tryckfel i tidningen. Jag hade dessutom tagit mig till den där VM-finalen i Paris, där jag slutade på en delad åttonde plats med 225, helt utan andra sponsorer än mamma och pappa. Så tiderna förändras. På årets tolvhövdade VM-trupp sitter det gott om klistermärken från olika sponsorer, svensk press ställer upp mangrant i Birmingham under helgen och ingen svensk friidrottare kan längre komma okänd från ingenstans (eller i alla fall de värmländska skogarna...) och gå till VM-final. För fyra år sedan gick inomhus-VM i Japan. Den svenska delegationen bestod av fyra aktiva och lika många ledare, vilket i alla fall var fyra gånger större än den finska truppen, och det fanns inte en enda svensk journalist inom synhåll. Så det enda som vittnar om att det mästerskapet ens gick av stapeln är resultatlistan där Stefan Holm står som delad sexa på 225. Lyckligtvis var pappa en av de svenska ledarna i egenskap av höjdhoppscoach så jag har dessutom bildbevis på att tävlingen faktiskt ägt rum. Bildbevis på hur löjligt nära jag var att klara 233, vilket kunde räckt till en bronsmedalj i den tävling där Javier Sotomayor tog sin sista stora titel. Två år senare i Lissabon tog jag min första. Formtoppen var egentligen redan passerad och jag fick dessutom en onödig rivning redan på 225. Faktum är att jag i mina tre VM-finaler inomhus varje gång rivit i första och klarat i andra på just 225. Men sen vände det: 229 i första på dagens enda riktigt bra hopp och därefter guldhoppet i andra försöket på 232. Långt ifrån tekniskt bra, men en vilja som kunde försätta berg och en ribba som var på ett lysande humör just den dagen förverkligade drömmen om guld i form av en darrande ribba. En ribba som darrade såsom bara ribbor kan darra men som låg kvar på ett sätt som bara darrande ribbor kan ligga kvar - och jag fick fullständigt glädjefnatt! Ett glädjefnatt som kanske inte blir lika intensivt - första gången är alltid något speciellt som nog alla vet - men ändå kommer att gränsa till det euforiska om jag skulle vinna i Birmingham i helgen. För är det något jag verkligen vill just nu så är det att vinna på lördag. Men någonstans inom mig kan jag ändå inte låta bli att sörja lite över att vare sig konkurrenter eller media kommer att bli speciellt förvånade om jag skulle lyckas.  
Kondition ...eller: Om att vara bra på rätt saker Publicerad i Friidrott nummer 1 2003 - Har du så dålig kondition, du som är världselit, sa den gamla damen som varit ute och vallat sin kepsklädde man på söndagens tipspromenad medan hon tittade på mig som något katten släpat in. Innan hon fortsatte: - ...vi såg allt att du fick stryk av tösen! Tösen i fråga heter Madelen Olsson, lovande 17-årig höjdhoppartjej med ett par USM-titlar på sitt samvete, och platsen för den ensidiga konversationen var Frykstahöjden i Kil en kylig söndagsmorgon i oktober förra året. Själv stod jag lutad över en träskylt med texten "Ömansmilen 12 km" och försökte hålla frukosten på sin rätta plats och därav ensidigheten i samtalet. Det var dock inte denna "världens längsta mil" vi hade avverkat denna morgon utan ett par 300-meters intervaller blandat med en styrkecirkel. Sånt där som somliga höjdhoppare gör bara för att all annan träning ska kännas så mycket lättare i jämförelse. Och jo, jag hade fått stryk - igen! Som vanligt hade jag bränt allt mitt krut på första varvet - det är ju, som höjdhoppare, alltid viktigt att klara i första - överlevt det andra och sen hade den berömda väggen dykt upp någonstans på varv tre. När den gamla damen dök upp, med sin kepsprydde man i släptåg några steg bakom, hade vi just avverkat den femte och sista rundan. Men trots att jag slitit som ett djur hade jag inte orkat följa Maddes tempo hela vägen hem. När jag väl hade pustat ut och återgått till nåt slags normal hjärtfrekvens och välmående var den gamla damen försvunnen, liksom hennes man och större delen av tipspromenerarna denna söndag. Således fick jag aldrig någon ärlig chans att svara henne. Att berätta för henne att det finns orsaker till min ganska dåliga kondition. Att förklara för henne att jag troligen skulle få lika mycket stryk av Hicham El Guerrouj på 1500 meter som han skulle få av mig i höjdhopp. Fast jag tvivlar på att hon skulle ha förstått hur jag menat och bara sett mina förklaringar som lama ursäkter. I hennes ögon, den där oktobermorgonen, var jag allt annat än en av världens bästa höjdhoppare. Men vi människor är ju en gång för alla skapta för olika saker och eftersom jag är precis lagom lång och lagom långbent för att bli höjdhoppare satsade jag på just den grenen. Därför har jag också tränat med målsättningen att hoppa så högt som möjligt och har, med samma självklarhet, valt bort all träning som jag tror leder i motsatt riktning. Aftonbladets floskeltoppare Lasse Anrell konstaterade efter min IVM-seger i Lissabon att "Stefan Holm är ju ett slags omvänd humla - hans personbästa i kula är 8.49, det klarar en normal guldhamster". Jag vet ärligt talat inte hur en normal guldhamster ser ut i Anrells värld, men det är inte det som är intressant. Det intressanta är att han har helt rätt i det han skriver. För det är precis dit jag vill komma med dagens funderingar. Det handlar om att bli bra på rätt saker och för att bli bra på rätt saker måste man träna på dem. Jag har dålig kondition, det är inget att hymla om och inget speciellt märkvärdigt heller. Jag har dessutom ett uselt personbästa i bänkpress, senast jag åkte slalom så bröt jag armen och jag har inte stått på ett par skridskor på över 10 år. Faktum är att jag inte ens är speciellt bra på allt som har med hoppande att göra. Under min korta och intensiva fotbollskarriär lyckades jag vinna summa summarum noll nickdueller, jag har fortfarande inte lyckats dunka en basketboll och mitt personbästa i stående höjdhopp tillhör nog höjdhoppsvärldens lägsta alla kategorier. Det är möjligt att det ena inte alltid utesluter det andra. Men om 5 kilos ökning i bänkpressen kostar mig en centimeter i höjdhopp så tänker jag inte chansa. Om fem sekunders förbättring på en kilometers löpning innebär att jag tappar en millimeter i höjdhopp så är det inte värt risken. Det är bara så. Jag är höjdhoppare och ingenting annat. Men visst sved det i skinnet när Madde fick en lucka den där söndagen i oktober. För det är klart att jag försökte hänga med i hennes tempo och det är lika självklart att jag inget hellre ville än att vara först över mållinjen. Ändå kan jag bara le vid minnet av den gamla damens förbryllade min och hennes nedlåtande tilltal. Dels fick jag ju en rejäl genomkörare denna tidiga oktobermorgon, men framförallt: - Vänta du bara tills jag får snöra på mig höjdskorna igen, då ska vi se vem som behöver kondition... 
Premiär! ...eller: Här är drömmarna som driver mig Publicerad i Nya Wermlands Tidningen den 25 januari 2003 Det finns någon som har sagt att den bästa tiden i ett olympiskt spel är invigningen. Då, när alla fortfarande är vinnare och ingen ännu förlorat. Då, när alla drömmar om guld är lika intakta som minnena av fiaskon kan vara ett år senare. Enligt samma logik borde alltså min bästa tid vara nu. När den nya säsongen ännu ligger som ett oskrivet blad framför mig och alla drömmar fortfarande lever. För drömmar om den nya säsongen är det ingen större brist på. Ett exempel är en förhoppning som jag hittills aldrig lyckats uppfylla, även om jag var oerhört nära för elva år sedan. Att inte förlora en enda tävling under hela året. Den gången, som sextonåring, vann jag sjutton av årets arton tävlingar och blev tvåa i den återstående. En dröm är alltså, som alltid, att under ett helt år vinna alla tävlingar jag ställer upp i. På samma sätt är det alltid ett mål inför varje enskild tävling - mästerskap, gala eller Nya Kilsspelen - att försöka hoppa högre än jag någonsin tidigare har gjort. Varje gång jag gör mig redo att tävla hoppas jag på att det där riktiga lyftet ska komma. Att det är just den dagen när allting ska hända. Som det var för Bob Beamon i Mexico City 1968 eller för all del för Patrik Bodén den där marsdagen i Austin 1990. Å andra sidan är just den förhoppningen av den sort som nästan alltid grusas. Totalt tre personbästanoteringar de senaste fem åren är ett tydligt bevis på just det. Men hoppet är det sista som överger människan, framförallt en höjdhoppare. Sen finns det alltid drömmar och förhoppningar av andra slag. De drömmar som driver mig i den dagliga träningen, de förhoppningar som gör att jag försöker lite till när det tar emot. Det är drömmen med stort D. Den om att bli världens bäste höjdhoppare och att vinna de stora titlarna. Årets säsongsdebut i Umeå är tänkt att bli det första steget mot dessa stora mål. Det är den första tävlingen på den säsong som kröns av ett världsmästerskap inomhus i Birmingham och ett under bar himmel i Paris. I Birmingham har jag ett guld att försvara efter min seger i Lissabon för snart två år sedan medan jag i Paris sikta på att ta min första VM-medalj utomhus, allra helst av ädlaste valör. Målen inför det nya året är alltså klara, däremot är det alltid svårt att ha en given målsättning inför årets första tävling. Naturligtvis vill jag vinna uppe i Umeå, jag vill vinna varje tävling jag hoppar, och naturligtvis vill jag hoppa så högt som möjligt, allra helst högre än jag någonsin tidigare gjort. Men årspremiärer är alltid speciella. Oavsett hur bra träningen har fungerat eller hur stark jag känner sig blir det en helt annan anspänning när jag drar på mig tävlingslinnet igen. Det är trots allt över fyra månader sedan jag senast tävlade (den 14 september i Paris) och jag har genomfört ungefär 160 träningspass under den tiden. Rent teoretiskt borde jag alltså blivit en bättre höjdhoppare, i annat fall har träningen varit bortkastad. Å andra sidan har jag inte samma känsla för höga höjder nu som jag hade då och det är precis där känslan av osäkerhet infinner sig och där som den stora anspänningen sitter. I slutet av en säsong går allt på rutin. I början på en ny har jag ännu inte hittat dessa rutiner. Med eller utan dessa rutiner känns i alla fall "ungefär 230" som en rimlig målsättning. De senaste tre årens premiärer har utfallit i 225 - 227 - 228 och det vore skönt att börja bättre än så den här gången, att börja bättre än någonsin tidigare. Idag när det är dags för debut ligger alltså framtiden och den nya säsongen ännu i ovisshet. Om åtta månader är det dags att summera 2003 för min del. Det är också då jag får svar på om min bästa tid är nu, innan allting börjar, eller om jag ännu har den framför mig. Jag både hoppas och tror på det sistnämnda.
På edra platser. Färdiga. Omstart! ...eller: 2003 blir tuffare än 2002 Publicerad i Svenska Dagbladet den 25 januari 2003 Måndagens idrottsgala blev ytterligare ett bevis på det fantastiska friidrottsåret 2002. Kajsa Bergqvist blev utsedd till årets idrottskvinna, Christian Olsson blev hennes manlige motsvarighet och förbundskaptenen Ulf Karlsson utsågs till årets ledare. Carolina Klüft i sin tur lyckades kamma hem både årets prestation, årets personlighet och det kanske största priset av alla jämte bragdguldet: Jerringpriset. Men, för det finns nästan alltid ett sådant. Medan 2002 i grund och botten var något av ett mellanår - ett år utan något stort världsomspännande mästerskap - är 2003 istället ett år som inte bara innehåller VM inne och ute: Det är framförallt året innan! Året innan det största av alla mästerskap. Året innan OS kommer hem. Året innan de Olympiska Spelen i Aten. Känslan i maggropen är alltså att 2003 kommer att bli tuffare än 2002. Att resultatnivån kommer att höjas ett snäpp och konkurrensen bli hårdare. När det tåget går gäller det att hänga med och inte stå kvar på stationen och drömma sig bort. Svenska friidrottseliten går alla in i det nya året med olika förutsättningar och frågor att besvara. Kajsa Bergqvist, till exempel, kommer med en fantastisk utomhussäsong i ryggen. En sommar som i sin tur kom ur en skadeförföljd vinter. Samtidigt har Kajsa ett enormt slagläge inför denna vinters tävlingar. Hennes svenska inomhusrekord lyder på två meter jämnt, att jämföra med de 205 hon hoppade ute i somras. Allt över två meter, en höjd som Kajsa klarade i tio tävlingar under sommaren, kommer med andra ord att vara svenskt rekord och succé. Hur kan hon utnyttja den situationen i vinter? Läget för Christian Olsson är lite av det motsatta. Han vann visserligen både EM och GP-finalen i somras, men nådde inte upp till samma längder som inomhus. Christian har ett europarekord att försvara, och helst förbättra, i vinter och snacket om 18 meter går inför varje tävlingsstart. Alltså är risken att allt annat än ett nytt världsrekord inomhus kommer att betraktas som ett fiasko och ett stopp i utvecklingen. Hur lever han upp till den pressen? Carolina Klüft fick ett litet genombrott med sitt EM-brons inomhus i Wien och ett formidabelt publikt genomslag i och med EM-guldet i München. Inom lagidrotter brukar man prata om "det svåra andraåret" och efter att ha gjort sand till guld 2002 står Carro nu inför just detta svåra andraår. Nu kommer pressen på henne att öka, förväntningarna att stiga och svenska folket och media att kräva guld. Kommer den helt vanliga jäntan från Småland kunna fortsätta vara lika spontan och opåverkad av sina enorma framgångar? För egen del har jag för första gången en titel att sätta på spel när inomhus-VM avgörs i mitten av mars. En titel som jag högst ogärna vill släppa ifrån mig. De andra delmålen för säsongen är naturligtvis VM i Paris men också att hoppa högre, att närma mig drömgränsen 240 cm och samtidigt krypa allt närmare Sjöbergs svenska rekord. Frågan är alltså om världens högst rankade höjdhoppare de senaste två åren också kan få kliva överst på VM-pallen i Paris? Staffan Strand var världens kanske bäste höjdhoppare inomhus ifjol med EM-guldet i Wien som topp. Men utomhus hade han det svårare även om det räckte fram till brons i München-EM. Detta är å andra sidan något som präglat just Staffan de senaste åren: Förmågan att lyckas bättre inne än ute! Han har till exempel karriärens fyra bästa tävlingsresultat noterade inomhus. Kan han vända den trenden och också lyckas lika bra under bar himmel som med tak över huvudet? I övrigt ska det under året bli intressant att följa Patrik Kristianssons jakt på sex meter, Jimisola Laursens "comeback" efter den skadedrabbade sommaren 2002, Kirsten Belins vidare utveckling mot världseliten, Robert Kronbergs jakt på sin första stora mästerskapsmedalj eller varför inte bara tanken på att en ny och ännu okänd stjärna kan födas. Svensk friidrott var lika het som sommaren ifjol. Nu är det dags för omstart - mot ett än hetare 2003. |