Det viktigaste är inte att segra - det är det enda
TÄVLINGAR
alla mina höjdhoppstävlingar


Internationellt mästerskap


 

EDR

22 aug 04

 

OS

Aten/SGRE

236

 

1


220

o

225

o

229

o

232

xo

234

xxo

236

o

Som jag har längtat efter denna kväll.
Den 22 augusti 2004 klockan 19.30, dags för den olympiska finalen i höjdhopp.
Den dag och den tid som jag förberett mig för så länge i förhoppningen att äntligen, äntligen, äntligen få kliva upp överst på en olympisk prispall. Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av de olympiska spelen, det blev väl så när mina första olympiska minnen är svenska framgångar i Sarajevo 1984 och Carl Lewis härjningar i Los Angeles samma år.
Att Sverige trots åtskilliga stora höjdhoppare genom åren heller aldrig fått fram en olympisk mästare har naturligtvis ökat ambitionen att få bli den förste. Och efter den snöpliga och irriterande fjärdeplatsen i Sydney för snart fyra år sen har tankarna och drömmarna om en olympisk guldmedalj bara växt sig starkare.
Och ikväll var det alltså meningen att det skulle vara min tur!!

Säsongen fram tills idag har gått nästan oroväckande bra med idel, ädel segrar och stabil hoppning. Den sista veckans träning på Cypern rullade också på precis som jag ville ha det och fredagens kval blev också en relativt enkel – om än utdragen – historia.
Men idag stod så mycket mer på spel än det gjort i någon tidigare tävling i år.
Inhoppningen satt som den skulle med ett par lugna saxhopp över 200 cm och dessutom 225 cm i flopp utan större problem och till de många svenska fansens högljudda glädje så jag valde, precis som resten av startfältet, att kliva in i handlingen på 220 cm.

Äventyret och det slutgiltiga slaget om OS-guldet kunde börja…
Som tredje man i hoppordningen fick jag först se en mycket upprörd och stressad gammal europamästare från Split 1990 – Dragutin Topic – riva och en blonderad amerikan – Matt Hemingway – klara innan det äntligen var min tur att hoppa.
Lugnt och säkert och klart över i första försöket och jag var inne i tävlingen och kunde koncentrera mig på högre höjder.
När 220 cm summerades ett par minuter senare återstod fortfarande tolv hoppare av tolv möjliga. Elva man klarade i första och det var bara Topic som behövde ett andra försök för att bemästra höjden.
225 cm och Topic valde att stå över, Hemingway gled trots en lätt darr över i sitt första och jag fortsatte på den inslagna vägen: Lugnt, säkert och stabilt och felfri efter två hopp.
Efter första rundan var vi blott fyra hoppare som klarat – Hemingway, Holm, Baba och Sokolovskiy – där framförallt den sistnämnde såg ut som säkerheten själv och verkade kapabel till att hoppa hur högt som helst…
I andra rundan följde Rybakov, Nieto, Ton och Pérez efter medan Italiens Talotti behövde också ett tredje försök för att klara. Så när ribban höjdes till 229 cm hade nio man klarat och tre stått över så alla tolv var fortfarande kvar i handlingen.

Ribban upp på 229 cm och rivning på Topic som var först ut medan Hemingway stod över. För egen del hade jag planerat att ta det säkra före det osäkra, inte riskera något, och hoppa på varje höjd. Så på med skorna igen och ut på banan. Återigen lugnt och säkert, men hann reagera på att ett av stegen i ansatsen kändes obalanserat men utan tid att stanna på var det bara att fullfölja och lyckligtvis låg ribban, trots en lätt darr, kvar där den skulle – felfri över 229 cm och jag hade lagt en bra grund inför fortsättningen av tävlingen…
Ytterligare fyra man gled över i första, tre felfria (Baba, Sokolovskiy och Boswell) och en med rivning från 225 cm (Rybakov) medan de två amerikanerna (Hemingway och Nieto) och Talotti alla stod över.
Andra försöket och Ton sällade sig till oss fem med lyckade hopp innan också Topic och Voronin klarade i tredje och sista. Däremot rev Pérez ut sig och blev förste hoppare att försvinna ur tävlingen.

232 cm och allvaret började på riktigt med elva hoppare kvar varav tio valde att hoppa, den ende som stod över var Topic som redan noterat ett nytt årsbästa genom att klara 229 cm i sitt sista.
Hemingway först ut således och gled över direkt i första, nytt årsbästa och mycket överraskande för min del eftersom han klarat 228 cm i sista i kvalet och klarat 225 cm med darr i finalen…
Själv fick jag notera dagens första kryss i protokollet… tryckte inte på alls som jag borde, måste och skulle i ansatsen och det lyfte heller inte i upphoppet. Ingen direkt katastrof men väldigt onödigt inför fortsättningen av tävlingen.
När så också Nieto och Sokolovskiy klarade direkt i första innebar det att jag skulle bli tvungen att klara minst 234 cm för att ens kunna ta medalj…
Samlade i alla fall ihop mig, tryckte på som jag skulle i ansatsen och flög över 232 cm i mitt andra försök. Betydligt bättre drag i löpningen nu och precis den typen av hopp jag ville bära med mig mot högre höjder.
I andra klarade också Rybakov, så när höjden summerades var vi fem man som klarat, en som stått över (Topic), två som sparat varsitt försök (Ton och Baba) och tre som rivit ut sig (Voronin, Boswell och Talotti).

Ribban upp på 234 cm och åtta man som fortfarande hade teoretiska möjligheter att ta guldet…
Hemingway visade dock direkt att han inte bara ville vinna i teorin utan också i praktiken genom att klara direkt i sitt första försök och var fortfarande felfri!!
Själv blev jag lite för stressad inför mitt första hopp – dels av att Hemingway klarade och dels av att funktionärerna helt uppenbart fumlade med klockan, så när jag trodde att jag hade en minut på mig att starta ansatsen visade klockan på 20 sekunder… hoppet blev därefter och således helt misslyckat…
Baba, som ju sparat ett försök från 232 cm, gjorde sin karriärs högsta hopp utomhus och klarade nya personbästat 234 cm direkt i första… två man över i första rundan följdes av en i den andra: Nämligen amerikanen Jamie Nieto.
För egen del rev jag också i andra – betydligt bättre än det första försöket men ändå långt ifrån tillräckligt – och med tanke på att tre man redan klarat skulle jag bli tvungen att klara minst 236 cm för att kunna vinna… ja, faktiskt för att ens ha chans till medalj!!

Stod så där framför ribban för tredje och sista gången på 234 cm med denna vetskap i bakhuvudet. Men jag kände mig ändå märkligt lugn. Jag visste inom mig att jag klarat just 234 cm på träning på Cypern sex dagar tidigare, jag visste att om jag bara träffade rätt i löpningen så skulle jag kunna klara både 234 cm och ännu högre, jag visste framförallt att jag behövde behålla lugnet och inte börja stressa…
…ett djupt andetag och en bild av träningsarenan på Cypern flimrade förbi och sen började jag springa fram mot ribban…
…och jag vet bara att det lyfte precis som jag ville att det skulle lyfta. Jag var aldrig i närheten av ribban, jag var över och jag var kvar i tävlingen!!!

Upp med ribban ytterligare två centimeter och vi var fyra hoppare kvar i handligen:
Amerikanen Matt Hemingway som hoppat felfritt så långt och hade guldet i sin hand.
Den blott 20-årige tjecken Jaroslav Baba som spelat högt, sparat hopp, och klarat.
Den andre amerikanen Jamie Nieto som slagit personligt rekord och hoppade otroligt bra.
Och en svensk som för tillfället, precis som fyra år tidigare, var förpassad till platsen närmast utanför prispallen…
Hemingway först ut på 236 cm och han tvingades tillslut se ribban falla och fick sitt första kryss i protokollet.
Jag visste att jag hade chansen nu. Dels för att Hemingway äntligen rivit, dels för att ribban låg på en höjd som bara jag klarat under året (dessutom tre gånger tidigare: Arnstadt, Stockholm och Eberstadt) och dels för att jag faktiskt hade precis allting att vinna… Ut på banan, lugn och koncentrerad och iväg…
…och det blev inte dagens bästa hopp, inte alls i klass med det hopp jag just klarat 234 cm med ett par minuter tidigare, men det var tillräckligt högt. En lätt darr på ribban, ett snabbt ögonkast och jag insåg att den skulle ligga kvar där den låg.
Jag hade precis klarat 236 cm, jag hade vänt upp och ner på OS-finalen i höjdhopp och gått från fjärde till första plats på ett par sekunder och jag kunde bara vänta…
Vänta på att Jamie Nieto skulle riva sitt första försök – något han också gjorde – vänta på att Jaroslav Baba skulle göra det samma – och det gjorde han – och sen satt jag där med vetskapen att skulle någon slå mig idag skulle de inte bara behöva klara 236 cm utan också 238 cm…
Det blev ett par plågsamma minuter som långsamt tickade fram. Men ribban föll till marken gång på gång på gång. Hemingway, Nieto, Baba, Hemingway och Nieto och det var bara ett enda hopp mellan mig och OS-guldet.
Baba på väg fram mot ribban, jag vågade knappt titta men heller inte blunda, upp och…
…ribban föll och jag var olympisk mästare!!!
Äntligen!!!
Och sen var det bara glädje… Som jag hade längtat efter detta ögonblick av mitt liv!!!
OS-GULD!!!
OS

Resultatlista

1

.

Stefan Holm


236

2

.

Matt Hemingway


234

3

.

Jaroslav Baba


234

4

.

Jamie Nieto


234

5

.

Andriy Sokolovskiy


232

6

.

Yaroslav Rybakov


232

7

.

Mark Boswell


229

8

.

Svatoslav Ton


229

9

.

Vyacheslav Voronin


229

10

.

Dragutin Topic


229

11

.

Lisvany Pérez


225

12

.

Alessandro Talotti


225

till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2010
 
Den som har hälsa har hopp, och den som har hopp har allting. / Arabiskt ordspråk