 |
25 januari : 10.53 |
För 11 år sen II |
Fem gånger i min karriär (hittills...) har jag tvingats till omhoppning om segern.
Tre gånger - Nobelspelen 1991, DN Galan 1999 och Asics GP Helsinki 2001 - har jag avgjort denna omhoppning och gått segrande ur striden med ett enda hopp, och en gång - Finnkampen 2005 - har det krävts två hopp.
Men en gång har det varit betydligt mer utdraget - denna enda gång inträffade för exakt 11 år sen i Stangehallen i Norge.
I konkurrens med bland annat fyra OS-finalister från Atlanta ett halvår tidigare var jag väl egentligen med mest som utfyllnad i startlistan (personbästat inomhus löd på 220 cm och utomhus på 226 cm)...
...och ironiskt nog var den som jag kom att göra upp om segern med i ungefär samma situation.
Efter att vi båda - alltså jag och Martin Buss - klarat 210 cm, 215 cm, 220 cm och 225 cm i våra första försök och rivit tre gånger om på 228 cm drog det i gång...
Ytterligare varsin rivning på 228 cm och ribban sänktes...
...och båda rev också på 226 cm och ribban sänktes...
...och båda rev ytterligare en gång, nu på 224 cm och ribban sänktes...
...och vi var båda nära men rev ändå på 222 cm och ribban sänktes...
...och på 220 cm klarade först jag och därefter också han - och ribban höjdes...
...tillbaka på 222 cm och jag klarade medan den tyske Bussen fick se ribban falla - och segern var min!
Det är ärligt talat inte ofta (faktiskt enda gången det hänt mig) som man lyckas med konststycket att riva 7 hopp i rad - men ändå vinna tävlingen!!
De fyra besegrade Atlanta OS-finalisterna (eftersom resultatlistan här på hemsidan inte är komplett):
Steinar Hoen, Tim Forsyth, Dragutin Topic och Jaroslaw Kotewicz.
Synd bara att den andre svensk som också stod på startlistan aldrig dök upp...
...och precis som två veckor tidigare toppade No Doubt Trackslistan med sin brottarhit Don't speak!! |