Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Dream League Soccer 2.0
9 februari 2013 : Klockan 11:57

Här om veckan utgjöt jag ju lite av min ångest över iPhone-appen-spelet Dream League Soccer. Men jag kunde ju inte låta bli att fortsätta att spela det ändå. Så gick det som det gick.

Så vann jag då ligan med mitt grönvita FC Scholm United, för andra året i rad. Och dessutom vann jag Global Challenge Cup för tredje gången.


Sen sopade jag hem nästa steg. Det som kallas International Cup när man möter landslag. Vilket blir intressant eftersom jag bland annat mötte Spanien och då stod Iker Casillas i mål – för båda lagen. Samtidigt.


Nästa runda är Allstar Cup och där möter man klassiska lag. Som England 1966 eller, som i finalen, Argentina 1978.


Slutsteget är då att möta First Touch United och när man vinner där har man vunnit hela den så kallade tjottaballongen.


Och det har jag ju gjort nu. Så då är frågan. Vad ska jag göra nu?


Signalfel
9 februari 2013 : Klockan 08:32

Så gick det ju som det gick igår. Det spårade ur. Eller blev i vart fall något slags signalfel i synapserna där uppe i skallen. Eller igår och igår. Det var ju tre månader sen.

På spåret alltså. Jag och Katarina Mazetti vann ju säsongen 2005-06 när vi i princip sopade rent. Mazetti satt inne med kunskaper jag bara kunnat drömma om att ha. Så alltså blev vi tillfrågade att ställa upp i årets mästarsäsong. Och det gjorde vi. Och det började ju så bra. I första gruppmatchen hade vi sjukt bra flyt och plockade in 45 poäng. I andra gruppmatchen gick det inte lika bra, men vi vann och drog in 32 poäng. Mest poäng av alla i gruppspelet.

Sen gick det grus i det så kallade maskineriet. Vi bombade första resan. Men det gjorde ju Hoa Hoa och Hagen också. Jag tokbrände sportfrågan om Lars Frölander och Therese Alshammar. Och det känns ju mer än lovligt pinsamt. Framförallt Frölander-delen. Dels var jag ju själv med i det OS:et och dels är det ett av mina absoluta favoritögonblick i den svenska OS-historien. När Frölander dunkat händerna i kaklet, vänder sig om, tittar upp mot resultattavlan och liksom hoppar upp i vattnet med knuten näve och firar. Det var en sådan där bild av glädje och framgång som jag själv hade i bakhuvudet på vägen mot Aten fyra år senare.
Och ändå lyckas jag svara fel på frågan om vilken distans han vann. Skämmes. Ta. Mig. Fan!

Sen är ju inte hårdrock min grej. Jag har aldrig varit på en festival i hela mitt liv. Eller jo, det har jag ju förresten. Jag gjorde lite jobb för Karlstads universitet i samband med Putte i Parken i somras. Men det är en annan typ av musik. Sweden Rock lär jag aldrig besöka, av flera orsaker. För mig låter alla sådana där band likadant. Hade vi bara fått en fråga om en obskyr låt av Mauro Scocco eller singelbaksida med Kent eller Oasis så hade jag klippt den.
Men vi fick stryk av ett, som det heter, för dagen bättre lag.
Nu blir det en spännande final nästa vecka och jag har ingen aning om hur det går. Men om nu Ellinor Persson och Dick Harrison går och sopar hem det så kan jag i alla fall leva vidare i vissheten att jag är den enda nu levande människa som besegrat dem i en match i På spåret.

Min egen På spåret-framtid känns väl också osäker. Om jag nu någonsin bli tillfrågad igen.
Jag har varit med sex gånger. Vunnit två (en med Ingela Agardh och en med Katarina Mazetti). Jag har finalförlust (med Ingela), två semifinalförluster (en med Karin Hübinette och en med Katarina) och ett gruppspel (med Ebba von Sydow). Och årets omgång var på något vis den ultimata omgången att vara med i, så just nu känner jag mig nog rätt färdig med På spåret. Trots att det är ett av mina absoluta favoritprogram att både titta på och vara med i. Det senare för att man träffar så ofantligt många roliga och trevliga människor på SVT i Göteborg när man spelar in det.
Inget är ristat i sten, men jag vet inte vart jag är på väg i den frågan.


Vad håller jag på med?
28 januari 2013 : Klockan 16:17

Försvarsmakten frågar mig gång på gång på gång vad jag håller på med.
Här kommer istället en lista på saker jag inte håller på med:


- Jag "knullputsar" inte mina marschkängor.
- Jag tvingas inte lyssna på bögskämt från homofoba fänrikar…
- …löjtnanter…
- …eller kaptener!
- Jag utsätts inte för grå bestraffning.
- Jag skjuter inte lösplugg i skogen.
- Jag blir inte förolämpad av personer bara för att de har en högre militär grad än mig.
- Jag måste inte raka mig varje morgon för att behaga mitt kompanibefäl.
- Jag sträcker inte lakanet i sängen så hårt att det går att studsa en femkrona på det.
- Jag viker inte ihop min regnrock för att sen kasta den i väggen och se om den fortfarande är ihopvikt.
- Jag sitter inte med en persedelpåse över huvudet och plockar isär och ihop en femtio år gammal k-pist.

Eller kort och gott:
- Jag gör inte lumpen längre!


Vad håller ni på med?


Buss på
28 januari 2013 : Klockan 09:54

Så snöade det tydligen inatt då. Och även om jag cyklat genom snöglopp och stänk så att det både räcker och blir över i mitt liv så tänkte jag att jag skulle låta bli i morse. Så jag tog bussen. Till bussen. Till jobbet.

Enligt den skylt som står i en korsning inte långt ifrån där jag bor har jag 1,7 km in till centrum. Dessa 1,7 km brukar jag alltså cykla, vilket inte sliter nämnvärt på kroppen ens när det är tokkallt ute, som det ju var förra veckan. I morse var det däremot +34° i Karlstad enligt min iPhone. Jag misstänker att den kör på Fahrenheit.
Inte parfymen alltså utan temperaturskalan.
I själva verket var det +2°. Celsius.
Jag byltade på mig, pulsade genom den fem centimeter tjocka snön och gjorde mitt drag. Val nummer ett är att ta närmaste busshållplats och vänta på den buss som heter 5. Val nummer två är att gå yttepyttelite längre och ta den buss som kallas 7. Val nummer tre är att gå ännu lite längre och ta mig till en hållplats där både 5:an och 7:an passerar. Jag gick kortast möjliga väg. Anlände hållplatsen två minuter innan bussen skulle komma.
Sju minuter senare kom den.
Kom in till Stora torget två minuter innan bussen till universitetet, där jag ju jobbar, skulle komma.
Sju minuter senare kom den.
Det här väcker ju ändå en fråga: Om bussen enligt tidtabell ska avgå från torget 8:08 respektive 8:18 men avgår 8:13 istället. Är den då fem minuter sen eller fem minuter tidig?
Nåväl, till jobbet kom jag och hem lär jag väl också ta mig.
Även om jag hade föredragit att det var 34° ute…


Isbjörnar…
25 januari 2013 : Klockan 08:47

Så jag bestämde mig alltså för att börja cykla. Till bussen. Till jobbet. Och något säger mig att det var fel vecka att ta ett sådant beslut. Eller rätt.

Efter att ha haft inne bilen på service två gånger om under årets första tre veckor så fick jag lite nog. Nu är det ju inte så att jag typ har kraschat bilen. Men många bäckar små och reservdelar som inte fanns på plats första gången gjorde att den fick hälsa på en andra gång och att totalkostnaden landade på för mycket. Och då har jag ändå inte plussat på kostnad för bensin och annat som kan kosta när man kör bil. Alltså sa jag till mig själv något i stil med:
- Nu är det dags att återgå till livet som bussåkande cyklist eller cyklande bussist.
I tisdags släpade jag alltså fram cykeln ur förrådet, trampade in till det stora torget i den stora staden där jag bor. Löste busskort för drygt 500 spänn och 30 dagar och återgick till den fina tradition som jag höll uppe en period i höstas.
Men nu var det ju det här med vädret. Det har ju knappast undgått någon att det varit lite… vad ska vi säga… småkyligt… kallt… istidskyla…
Allt som oftast känner jag mig som något slags polarforskare (alltså en sådan som forskar där det är kallt, inte en sådan som forskar om kompisar…) varje morgon när jag ger mig ut. Men jag har bitit ihop och jag har trampat den dryga kilometern in till torget och jag har åkt min buss. Vissa dagar har det varit så mycket folk att jag fått stå upp. I morse var det jag, chauffören och tre till. Jag misstänker starkt att resten har frusit ihjäl. Tyckte mig se ett par tre isbjörnar kalasa på lite löst folk längs vägen.
Å andra sidan kan vi också välja att se det positivt. Det lär inte bli så mycket jävligare att cykla till bussen framöver…


Dream League Soccer
24 januari 2013 : Klockan 14:36

Det är egentligen längesen som jag slutade spela fotbollsspel på datorn. En anledning till att jag slutade är den frustration som det obönhörligen leder till. Jag insåg detta när jag dumt nog började lite smått igen.

Min kusin, vi kan kalla honom Jocke även om många väljer att kalla honom Pugh, tyckte att jag borde ge mig på Dream League Soccer-appen till iPhone. Jag stretade emot länge och väl. Men sen var jag väl uttråkad och så laddade jag hem den. Startade upp FC Scholm United. Nivåerna är ju hyggligt lätta där i början. Och man vinner några matcher. Och man går upp en division. Och man börjar bli förbannad.

Jag har samlat ihop en hygglig startelva – se bild längst ner i inlägget – och jag har harvat mig upp till högsta divisionen. Men en del saker förundrar mig.
Vissa matcher är det till exempel helt enkelt lögn att göra mål. Jag menar, om Messi, Ibrahimovic eller Rooney kommer fri med målvakten en fyra-fem gånger under en match borde ju något av dem resultera i mål. Det är faktiskt mer osannolikt att bollen tar i stolpen varje gång än att den går i mål varje gång.
Nog är det lite märkligt att en Ronaldo – som har 94 av 100 i snabbhet i spelet – vissa matcher helt enkelt inte kan springa ikapp en bollförande högerback i ett lag som ligger minst en division lägre än mitt eget.
Och visst är det underbart att de där matcherna när tuffa trion på topp skjutit fyra-fem bollar i stolpen vid frilägen alltid avslutas med att motståndarmålvakten skickar iväg en utspark över hela min backlinje – som trots namnkunnigheten i den inte bryr sig nämnvärt om att jobba hem – vilket friställer en forward som därmed kommer helt fri med Casillas – eftersom varken Puyol och Vidic klarar av att springa ikapp honom – och enkelt rullar bollen i mål i 93:e minuten.
Det är också smått fantastiskt när den artificiella intelligensen som styr spelet mer än vad jag gör hipp som happ bestämmer att jag ska styra en annan spelare än den jag redan styr vilket resulterar i att den spelare jag nu styr är på väg bort från den bollförande motståndaren istället för mot den.
Det kan också vara så att det är jag som gör något fel. Men det känns betydligt mindre sannolikt. På så många sätt.


Team Pingvin…


På inte speciellt allmän begäran
23 januari 2013 : Klockan 11:23

Man hade ju velat skriva något om att det sker på allmän begäran. Att jag fått mängder av mail och att horder av människor stått utanför mitt hus och bönat och bett mig om att börja blogga igen. Så är alltså icke fallet.

Men något måste ju hända på den här hemsidan (som det kallades när den lanserades på ett internet som såg annorlunda ut än det gör idag) och att göra ett andra, tredje, fjärde, femte (eller vad det nu är) försök att blogga (som det kallas nu för tiden) är väl ett alternativ så gott som något.
So here we go…
…again.
Var det slutar vet ingen än. Däremot har det vid de tidigare tillfällena slutat med att jag har tröttnat på det.


Där drömmar föds…
16 januari 2012 : Klockan 19:38

För ganska precis arton och ett halvt år sedan flög jag flygplan för första gången. Jag lämnade Karlstad på morgonen, mellanlandade på ett Arlanda under ombyggnad och hamnade till slut i Amsterdam. I ett Holland där jag aldrig tidigare varit. Därefter gick resan till Valkenswaard på detta mitt första olympiska äventyr.

Jag kom att sluta på fjärde plats. Men jag fick minnen för livet de där dagarna i Holland. Mycket vatten har runnit under en väldig massa broar sedan dess. Jag har hunnit med att bli fyra både en och två gånger till i olympiska sammanhang. Jag har dessutom lyckats med att vinna en gång. Och det var väl lite i den egenskapen jag hamnade i Innsbruck i ett par dagar.

För två år sedan arrangerades Youth Olympic Games för första gången. Den gången i sommarskrud i Singapore. Nu var det för första gången dags för vinterspel – och var passade det bättre att placera dem än i Innsbruck, arrangör av vinter-OS 1964 och 1976. Jag måste erkänna att jag tillhört skeptikerna till den här typen av evenemang för ungdomar (de äldsta är födda 1994) eftersom det kan finnas en risk med för tidig press och stress från, inte minst, föräldrar. Men på plats i Innsbruck har jag bytt fot att stå på. Det var en underbar upplevelse att vara där. Och det var otrolig inspirerande för både ledare, aktiva och åskådare – och det var liksom hela meningen. Att föda olympiska drömmar hos dagens unga idrottare.

Fredagens invigning (som bevistades efter att jag sett Sveriges hockeytjejer slå Tyskland med 11-0) var fantastisk. Man knöt snyggt ihop dagens historiska händelse med det första Youth Olympic Winter Games med historien i form av de spel som arrangerades på samma plats 1964 och det år jag själv föddes. Både med bilder från förr – men framförallt med aktiva som var med och både tog medaljer och vann då.
Störst jubel: När Franz Klammer, den gamle störtloppslegenden, tände den symboliska 1976-elden.

Jag tror och hoppas att ungdomarna som stod på första parkett och tittade förstod att de är en del av något större. Något väldigt stort. Nämligen den olympiska rörelsen och den olympiska historien.
Att jag dessutom fick säga hej och skaka hand med en av tidernas största alpina legender, Jean-Claude Killy som tog tre OS-guld (av tre möjliga på den tiden) i alpint 1968, gjorde inte direkt kvällen sämre för undertecknad.

Sen följde två intensiva dagar i Österrike. Jag hann se curling (två svenska segrar), hockey (28-0 till svenskorna i de två matcher jag såg), skidskytte (man får INTE heja på sina aktiva om man står nere i skyttezonen tydligen…), konståkning (åh, herrejävlar så skickliga de var), super G (guld till Marocko ser man inte varje dag i alpint… och silver till Sverige), förhoppningsvis inspirerat svenska ungdomar och stöttat ledarna (jag befordrades till vapenvakt för svenska och norska skidskyttevapen… och ställde inte om siktet på de norska…) och skakat hand med en kanske blivande IOK-president. Och en hel del annat smått och gott. Det var ett par intensiva, men väldigt roliga dagar.

Däremot lämnar det österrikiska mobilnätet en hel del övrigt att önska. Värmen på Hotell Goldene Krone och i minibussarna likaså. Däremot var det väldigt varmt i de stora bussarna. Lite besviken att jag inte fick se Assars lada i Seefeld dock. Men desto mer nöjd med att förmodligen ha fått se ett par framtida olympiska mästare i aktion.

Nu är det bara att hoppas att Sverige tar steget och vågar satsa på att själva få arrangera Youth Olympic Games framöver, gärna sommarvarianten, i väntan på ett riktigt vinter-OS – varför inte 2022 när många av dagens aktiva i Innsbruck borde stå på toppen av sina karriärer.
Och jag kan garantera att de alla kommer att minnas var det började.


En ny del av den olympiska historien…


Lifesaver…
25 december 2011 : Klockan 19:42

Julen kom och julen gick och innan man visste ordet av var det juldagen och imorgon är en annandag som Christer Björkman sjöng redan 1992. Så nu behöver man inte fundera så mycket på vad man ska köpa i julklapp till sina nära på nästan ett år igen.

Det eviga dilemmat är ju vad man ska ge till sina föräldrar. Ska man ge något alls till någon som varje år sedan urminnes tider sagt att de inget behöver eller vill ha? Ja, man ska ju det, för något måste man ju liksom ge bort när det ju ändå bara är jul en gång om året.
Det där med födelsedagar, framförallt min egen, har jag sedan länge rationaliserat bort, men jul är alltid jul. Och jul har dessutom alltid varit den enda dagen på hela året som varit träningsfri av just den specifika orsaken. Födelsedagar, nyårsaftnar, påsk, midsommar, what-so-ever så har det varit träning. Men julafton har alltid varit julafton och träningsfri.

Men julklappar var det ja. För en månad sen ungefär slumpade det sig så väl att jag hittade den perfekta julklappen åt min far och sen var i alla fall det problemet ur världen.
Jag var till Säffle med jobbet – ett hälsocoachprojekt som doktoranden Pernilla Hedström driver – och träffade en journalist från Säffle-tidningen. Vi har träffats som hastigast förr genom åren och kom att prata om ovan nämnde pappas, så vitt jag vet, största insats i Säffle med omnejd – straffräddningen på Sporthälla 1975.

ÖDIK var nykomlingar i division IV Värmland och framåt höstkanten, medan jag bara var några små celler som hade fullt sjå att dela sig och bli fler i min mors mage, slogs man för förnyat kontrakt och reste till Säffle för att spela mot ett SK Sifhälla som jagade uppflyttning till division III.
Ställningen i matchen var 0-0 och närmade sig slutet. Hur gärna jag än vill så var nog inte ÖDIK världens mest skönspelande fotbollslag den där dagen. Men det är klart, slåss man för sin överlevnad mot ett topplag på bortaplan så är det mesta tillåtet och en poäng i en sådan match är guld värd när serien summeras.
Men en poäng var på vippen att bli noll poäng när hemmalaget fick straffspark.

Straffskytten löpte an, placerade bollen till vänster om ÖDIK:s målvakt, som gick åt rätt håll – och räddade bollen. Kastade ut den till en medspelare som kontrade och stormade in 1-0 till ÖDIK. Ett resultat som kom att stå sig resten av dagen, året och ända in i evigheten. ÖDIK hängde kvar i fyran och Sifhälla gick inte upp ur den.

Sven-Erik Dahlström var där med sin kamera och förevigade straffräddningen. Bilden hamnade på baksidan av årsboken ”Värmländsk fotboll” och jag var alltid omåttligt stolt över den i barndomen. Det var trots allt min pappa som räddade den där straffen.

I november träffade jag alltså Sven-Erik, vi pratade om straffräddningen och om bilden. Jag frågade om han möjligen hade originalet kvar och jodå, det kunde han nog tänkas ha. Han hade sisådär en 120 000 negativ kvar hemma i sina pärmar, ordnade i kronologisk ordning förstås. Ordning och reda.
Jag hann inte ens komma hem från Säffle förrän mailet med bilden landat i min inkorg.
Mästerfotografen i stövlar retuscherade upp den lite, skrev ut den snyggt och prydligt i lagom storlek och undertecknad införskaffade en ram och slog in den.
Klappat och klart!

Året efter föddes jag och ÖDIK slutade på andra plats i division IV Värmland – det högsta de någonsin varit i seriesystemet. Om det var jag som fick det att gå utför sen förtäljer inte historien. Men en betydelsefull straffräddning en höstdag på Sporthälla i Säffle blev i alla fall en julklapp 36 år senare.


0-0, straffräddning, kontring, 1-0, seger och säkrat kontrakt i fyran.
Det behöver inte vara svårare än så ibland…
(Foto: Sven-Erik Dahlström)


Finnish line…
7 december 2011 : Klockan 16:42

För exakt sju år sedan hade jag en gigantisk finne i pannan. Jag var i Våxnäshallen och tränade, som vanligt, sen åkte jag hem och slängde i mig lite lunch och dammsög den lägenhet som jag bebodde på den tiden. Sen åkte jag tillbaka till Våxnäshallen – och väntade.

Det var en tisdag och vi blev ett gäng som samlades uppe i konferenslokalen i väntan på kanske ingen alls. Eller någon alldeles särskild. Men tillslut kom Urban Tjernberg med tårta och alla kunde andas ut.

Året innan hade Carolina Klüft fått bragdguldet och jag hade pratat med SvD:s Anders Lindblad om saken och vi hade, halvt på skämt, halvt på allvar, gjort upp att han skulle komma till Karlstad året efter när jag skulle få priset för det OS-guld jag drömde om att vinna i Aten.

Men Anders drog nitlotten, eller vinstlotten beroende på hur man ser det, och var nere i Australien med Christian Olsson den 7 december 2004 medan bragdjuryn sammanträdde. Så Urban Tjernberg fick åka till Karlstad och bjuda på tårta istället.

Det finns de som säger att Bragdguldet, eller Svenska Dagbladets guldmedalj snarare, förlorat i värde på senare år med alla andra priser som finns runt om i landet. Men hur man än vrider och vänder på det så är det det äldsta priset av det slaget i landet och det delas bara ut en enda gång om året. Vi kan sitta och se tillbaka på listan över de som har fått det – och kanske framförallt de som inte har fått det – och förundras över både det ena och det andra och varför juryn resonerat si eller så. För mig är det i alla fall oerhört mycket värt att ha hemma i prisskåpet – och att finnas med i listan över de som fått det tillsammans med flera av min barndoms idoler.
Och jag inbillar mig att gårdagens mottagare, Therese Alshammar, känner likadant.
Och jag hoppas innerligt att samma Alshammar får plocka till sig sitt efterlängtade OS-guld i London nästa år. För om inte redan är Sveriges största idrottskvinna genom tiderna redan så blir hon det väl i alla fall då.

Hur mår den här gamle bragdguldsvinnaren sju år senare då?
Jotack, rätt ok.
Jag hade lyckats ställa rätt diagnos på mig själv och mitt knä, en fördel med att ha idrottat på hyggligt hög nivå hyggligt länge, och börjat köra rätt typ av rehab redan förra veckan. Fick det bekräftat av världens bästa sjukgymnast i måndags och har fortsatt att rehabba knät sedan dess.
Problemet? Överansträning!
Förvånad? Nej!
Början till hopparknä (senan under knäskålen som bråkar…) och lite drag av löparknä (senan på utsidan av knät som också bråkar…) så det är bara att ta det lugnt med vissa saker som att springa och hoppa och köra desto mer av andra saker som att stärka upp framsidan av låret.
Men det blir nog bra när det blir färdigt.
Höjdhopp igen? Varför inte på nyårsdagen!


Riktigt så här stor var inte finnen i pannan den där tisdagen för sju år sen, men det var inte långt ifrån…


Changes…
25 november 2011 : Klockan 23:12

Efter att ha besökt Skellefteå för första gången i mitt liv igår så rev jag av en hotellnatt – tack för uppgraderingen av rum förresten – ute vid Arlanda innan jag begav mig på en resa mot Lausanne idag. Allt för att frottera mig med en massa andra gamla olympier.

Den församlade församlingen som kallas för World Olympians Association har nämligen möte här nere i Lausanne den här helgen. Och ordförande för hela gänget är, förstås, en gammal höjdhoppare. Somliga gamla höjdhoppare har ju råkat göra mer avtryck i den olympiska historien än andra. Men ingen har gjort det så mycket som Richard ”Dick” Fosbury från USA.

I en tid när alla andra hoppade dyk var han den förste och den ende som vände ryggen mot ribban och…

Eller nej, han var ju faktiskt inte det. Förmodligen inte först och definitivt inte den ende, för så här var det – egentligen.
Enligt en vanligtvis stensäker och pålitlig källa till friidrottskunskap var slutet av 1960-talet en tid av experimenterande. Kanske inte i första hand av höjdhoppstekniker utan mer av konstiga svampar och piller och sånt. Men också höjdhoppet var på väg att förändras. Den gamla hederliga dykstilen var på väg ut, precis som den kaliforniska rullstilen varit före den och saxstilen före den och så vidare. På väg in var något annat. Något annat som många trodde skulle bli en flopp – och därför fick den precis det namnet.

Mannen som kom att bli dess främste föregångsman var Dick Fosbury, därav Fosbury-flopp, när han vann OS-guldet på nytt olympiskt rekord med sex centimeter till 224 cm i Mexico City 1968. En mycket känd och ofta tillfrågad mental rådgivare berättade en gång på en föreläsning jag åhörde att Fosbury minsann slagit världsrekord med sex centimeter. Men riktigt så roligt hade han det aldrig eftersom den fantastiske Valerij Brumel hoppat 228 cm redan fem år tidigare.

Nåväl… under VM i Edmonton 2001 fick jag frågan om jag använde mig av ”the Brill bend” när jag hoppade höjdhopp. Jag hade liiiite svårt att förstå vad vederbörande menade, men det blir i det här fallet en snygg övergång till den pålitliga och stensäkra källan tidigare i texten.
I maj 1968 arrangerades en friidrottslandskamp på Stockholms stadion, jag har fått för mig att det var en trenationerslandskamp som jag har fått för mig var populära på den tiden. Tre länder, två deltagare vardera, vilket ger sex totalt. Ett lagom antal på en arena som kanske bara hade sex löparbanor runt hela varvet.
Ett av de deltagande länderna stavades Canada eller Kanada beroende på vem man frågar och i det kvinnliga höjdhoppet hade de en blott femtonårig tjej med – Debbie Brill. Unga fröken Brill slutade på sista plats i höjdhoppet, men väckte ändå en del uppmärksamhet genom sin märkliga höjdhoppsteknik. Hon hoppade nämligen inte dykstil, utan chockerade med att hoppa med ryggen vänd mot ribban!
Alltså fem månader innan Dick Fosbury skulle komma att vända ryggen mot ribban och vinna OS-guld och få en hel teknik uppkallad efter sig – i hela världen utom i Canada.

I Sverige har vi gjort tvärtom, här pratar vi om V-stil i backhoppning medan världen pratar om Boklöv-stilen…

Debbie Brill kom dock att växa upp och redan som sextonåring klarade hon sex fot (182,88 cm), blev canadensisk mästarinna elva gånger om, vann samväldesspelen både 1970 och 1982, hon tog bronsmedalj i det första (inofficiella) världsmästerskapet inomhus 1985 och som högst hoppade hon 199 cm.
Så där av the Brill-bend…

Däremot berättade Fosbury följande historia för mig idag, på temat ”what goes around, comes around”: 1998 hade han ställt upp i World Masters Games hemma i Portland. Han hade klarat 160 cm, 64 cm lägre än han hoppat i Mexico City 30 år tidigare, och det hade räckt till bronsmedalj.
De båda som besegrat honom hade båda hoppat – dykstil.


Mannen i mitten floppade sig till en OS-guld, det gjorde den unge herrn till vänster också medan kvinnan till höger fick nöja sig med att vinna EM och VM och slå världsrekord inomhus - bland annat…


Campione…
6 november 2011 : Klockan 14:52

Man kan ägna söndagseftermiddagar åt olika saker. Som till exempel att lösa ett kvardröjande mysterium om vilket land man egentligen befann sig i när man åt middag i fredags.

I torsdags morse hoppade jag in i en taxi, tog mig till KSD Arprt och vidare till Arlanda, där mötte jag upp ett stycke annan olympisk mästare och vi klev på ett plan till Zlatanland, alltså Milano, väl där blev vi inskuffade i en minibuss och körda en timme norrut till den för mig helt okända staden Lecco. Som så ofta när idrottsmän, eller i det här fallet föredettingar, är på resa var prio ett när vi kom fram att hitta mat.

Säga vad man vill om södra Europa, som ju norra Italien fortfarande får anses tillhöra, men vanan att stänga igen hela landet runt lunch är fascinerande. Lecco var minst sagt stendött vid tvåtiden, men vi lyckades i alla fall leta oss fram till en pizzeria och få oss lite mat där. Den självklara frågan vi båda ställde oss när vi satt där: Hur många gånger förut har det suttit två olympiska mästare vid samma bord på just den här pizzerian?

Å andra sidan kan det mycket väl ha hänt flera gånger bara under den dagen eftersom anledningen till att jag och Mästerskytten från Bankeryd befann oss just i Lecco var olympiska. Det var nämligen platsen för 6th European Athletes Forum under ledning av den Europeiska Olympiska Kommittén. Alltså var stan full av gamla olympier i olika former, färger och storlekar. Eller full och full, vi var väl en 40-50 stycken allt som allt. Min huvudsakliga uppgift var att vara bihang till Mästerskytten. Hans uppgift var, och är, att som ordförande i SOK’s aktivas råd bland annat vara med på den här typen av möten och träffar. Och eftersom jag aspirerar på att ta mig in i IOK’s aktivas råd i samband med London-OS nästa sommar var det här ett bra tillfälle att hänga på och skaka hand och säga hej för att lära känna folk och visa sig intresserad.

Fredagen ägnades åt att lyssna på hur andra aktivas råd runt om i Europa arbetar och vi lärde oss en hel del om hur man inte ska göra PowerPoints. Att skriva med liten vit text på ljusblå bakgrund är till exempel en ganska dålig idé om man när något slags förhoppning om att åhörarna ska se något av vad det står.

Sen var det middagen då. Vi skyfflades in i en buss vid halv åtta för att köras till Casino Campione. Och döm om min förvåning när vi plötsligt befann oss vid schweiziska gränsen. Döm än mer om min förvåning när vi inte passerade någon mer gränskontroll men tydligen ändå åt vår middag i Italien. Men ändå fick vi oss en gratiskupong på 10 Schweizerfranc att använda på casinot. Alltså var vi i Schweiz, men ändå i Italien och valutan var inte Euro utan Franc. Hade det inte varit fredag hade jag kanske orkat reda ut det redan då.

Men tydligen är det så här. Vid Luganosjön i Schweiz ligger exklaven (inte enklaven alltså, inte G-klaven heller, utan exklaven…) Campione (ej att förväxla med E-types låt med samma namn…) som tillhör Italien men som inte har några gränskontroller mot Schweiz. Alltså åkte vi över gränsen mellan Italien och Schweiz och där stod vi still en stund, men mellan Schweiz och exklaven fanns ingen bevakad gräns. Dessutom har området schweizisk moms och varuskatt och dessutom är valutan, voilà, Schweizerfranc.
Mysteriet löst, nu kan jag sova gott inatt också!


Det är så mycket bättre om man vet i vilket land man är när man äter middag…


Quiz show…
24 oktober 2011 : Klockan 21:30

Fastnade för första gången framför TV4:s nya frågesport ”Pengarna på bordet”. Kul koncept, snygg dramatik och bra programledare. Men…

”Pengarna på bordet” lider, i mina närsynta ögon, av precis samma problem som ”Vem vill bli miljonär” en gång gjorde. Till viss del att de första frågorna på de lägsta nivåerna är alldeles för lätta. Men framförallt att tempot är alldeles för låååångsaaaamt. Det blir helt enkelt för få frågor på en timme. Visst finns det ett dramatiskt grepp i att gå till reklam när allt eller inget står på spel. Men det blir liksom inte roligt i längden ens för oss TV-tittare.

Ser jag på frågesport vill jag peppras med frågor. Eller så måste det finnas något annat som gör det intressant. Som att deltagarna åker tåg till exempel. Men om vi bortser från ”På spåret” som ju spelar i något av en egen division – ungefär som City gör i staden Manchester just nu – så finns det få frågesporter som slår Jeopardy. Just på grund av, eller snarare tack vare, antalet frågor, eller snarare svar, som man får sig till livs i det programmet.
Typ sextioen stycken inom loppet av en halvtimme.
Frågan är om Peter Jihde ens hinner ställa sextioen frågor under hela programserien i ”Pengarna på bordet”.

”Vem vet mest” i SVT funkar också, av precis samma anledning. Ju fler frågor desto bättre, helt enkelt. Dessutom bygger ju all TV-frågesport på att man som tittare ska känna sig smartare än de tävlande, vilket man i ”Jeopardy” löst genom att det tar ett ögonblick innan de tävlande får trycka på knappen och svara.
Under förutsättning att man som tittare kan svaret alltså.

Det som däremot saknas i svensk TV och som skulle fungera alla dagar i veckan är en frågesport om sport. Det finns ingen större folkrörelse än idrottsrörelsen i det här landet och det finns inget som väcker sådana känslor som idrott. Men att få till en sportfrågesport av seriöst snitt på svensk TV verkar inte görligt. I alla fall inte än.


Runaway Bridie O'Reilly…
23 oktober 2011 : Klockan 11:04

Jag har bara sett två handbollsmatcher i mitt liv. Den ena vann Sverige och den andra förlorade de. Lyckligtvis var den första en OS-semifinal. Olyckligtvis var den andra en OS-final. För ett par veckor sen ringde en av dessa båda matchers stora förgrundsfigur och frågade om hjälp. Då säger man inte nej.

Under de tre OS jag hunnit med har jag slutat fyra, etta, fyra, jag har missat tre invigningar, varit med på två avslutningar, sett lite friidrott och i övrigt bara två handbollsmatcher.
I Sydney för elva år sen var det två saker som samlade de svenska fansen. Det ena var puben Bridie O’Reilly’s i hörnet av George Street och Hay Street inne i stan, det andra var handbollen. På den förstnämnda fyllde en svensk längdhoppare 30 år och firades med tårta och förmodligen har omsättningen på den puben aldrig varit större än under de två OS-veckorna.
Senaste rapporten, från en som letat sig fördärvad efter den, var att det förvisso fortfarande låg en pub i det gathörnet, men att den inte längre hette Bridie O’Reilly’s.

På handbollsmatcherna sjöngs det ”Mera mål” – vilket ju passade bra mycket bättre där än på det fotbolls-EM som avgjorts samma sommar – och skreks ”Andra sidan är ni klara…” så att alla ickesvenskar på läktarna inte fattade något. Till slut plockades en svensk supporter ner på innerplan i halvtid och fick förklara vad det var vi egentligen skrek. Jag tror dock inte att resten av publiken, som för övrigt kändes i minoritet bland de blågula, blev ett dugg klokare.

Semifinalen vanns av Sverige med lätta 32-25 mot Spanien och Stefan Lövgren var banans gigant. Men efter fem raka segrar i gruppspelet och segrar i kvartsfinalen och semifinalen blev det grus i maskineriet i finalen. Vi var ett gäng som tänkte se två svenska guld på ett par timmar. Men det blev brons för Kajsa Bergqvist i damernas höjd och det blev förlust i handbollsfinalen mot Ryssland. Tredje raka OS-silvret för Bengans boys. Bittert för oss på läktaren, långt bittrare för spelarna på planen.

Här om veckan ringde nämnde Lövgren och bjöd in mig som instruktör till en workshop för lovande handbollsspelare nere i Göteborg. Och om en OS-, VM-, EM- och landslagshjälte som han ringer och frågar så säger man helt enkelt inte nej. Alltså tillbringades gårdagen i Lundbystrandshallen ute på Lindholmen i Göteborg och det hoppades över häckar och lådor och jag hann se delar av mitt livs första daminnebandymatch som vanns av serieledande IBF Älvstranden Pirates med 6-4.
Så nu väntar jag med spänning på att få se nästa generation handbollsspelare hoppa ännu högre i både anfall och försvar och sen kan jag sitta hemma framför TV:n med högernäven långt nere i en chipspåse och säga ”det där, mina vänner, det där är enbart tack vare mig…”
(Och alla ni som inte förstår ironi undanbedes från att läsa något mer på den här bloggen. Någonsin.)

Mindre roligt var väl dock att jag redan igår kände att jag inte var helt hundraprocentigt frisk. Lite allmänt seg i kolan (mer än vanligt skulle nog somliga säga) och i början av en förkylning. Idag vaknade jag med halsont och satsade därmed på sovmorgon istället för träning. Så jag får väl travestera Ulf Lundell och konstatera att en inställd träning är också en träning och istället kurera mig med apelsiner och andra nyttigheter.


En evig hjälte!!


Jumping university…
10 oktober 2011 : Klockan 19:26

Första gången jag besökte det som nu mer heter Karlstads universitet så hette det fortfarande Högskolan i Karlstad. Det bör ha varit någon gång på gymnasiet och jag bör således ha varit en 17-18 år. Vill minnas att det var lite läskigt.

Är man uppväxt i Forshaga så är det egentligen inget naturligt steg att läsa vidare på universitetsnivå. Bilden är ännu mörkare om man kommer ytterligare ett par mil norrut längs Klarälven, eller i vilken mindre ort som helst i hela landet som inte har en direkt närhet till en högre utbildningsnivå. Det är inget konstigt med det utan en följd av något slags naturligt urval med vilka som växer upp var. Bor man i en ort där ”alla” av tradition alltid arbetat på bruket så är det sannolikt att ens föräldrar inte läst på universitet och då gör man det sällan själv heller.

Alltså var det lite konstigt för en sjuttonåring från Forshaga första gången han satte sin fot på Högskolan i Karlstad. Ändå var det helt naturligt och självklart att jag skulle plugga vidare där efter gymnasiet, även om jag inte alls visste vad jag skulle plugga eller bli. Så jag läste enstaka kurser i väntan på att bli världens bäste höjdhoppare. Och när jag slutade med att vara det så fick jag istället anställning vid Karlstads universitet.

Dagens arbete bestod till stora delar av det som kallas Barnens universitet. Forskare vid Karlstads universitet föreläser, berättar och experimenterar med barn som kommer och besöker oss. Idag var temat idrott och jag och Christian Augustsson, som till skillnad från mig ju är just forskare, höll i föreställningen.
Vi inledde med att prata om idrott och lite idrottshistoria i sisådär en kvart och för allra första gången i världshistorien lyckades vi två nästan med att hålla tiden på ett föredrag vi höll ihop och vi lyckades nästan helt undvika både ironi och interna skämt. En bedrift bara av rent astronomiska mått bara det.

Sen skulle det slås rekord!
Alla barnen på plats fick göra varsitt längdhopp och det totala resultatet adderades. 78 barn, 78 hopp och totalt lite drygt 174 meter. Nytt hallrekord och alla verkade nöjda och glada med dagens 45 minuter.
Nästa vecka ska det handla om ålar och fiskars liv.

Poängen med allt det här är naturligtvis att det ska vara några färre sjuttonåringar som tycker att det är lite otäckt att besöka ett universitet. För det är inte farligt att titta in där, vare sig för ett barn eller för en gymnasieelev. Så välkommen du också!


Sapere aude, våga bli vis…


Me and my monkey…
8 oktober 2011 : Klockan 11:02

Sitter på ett X2000 från Stockholm till Karlstad och ser landskapet rusa förbi utanför fönstret. Det var mer än det stundtals gjorde igår. Å andra sidan kom jag fram till Stockholm ändå och fick ikläda mig världens coolaste klädesplagg. Men fredagen började ärligt talat inget vidare.

Tåget upp till Stockholm lämnade Karlstad 9.18 igår, alltså fanns det ingen större idé att åka upp till universitetet och jobba en timme, utan det kändes som en bättre idé att ta sig en sovmorgon.
Problemet var att jag glömt något.
Så när jag masade mig upp ur sängen vid tio i åtta och slog på mobilen så ringde den direkt. Numret såg bekant ut och redan innan jag svarat så hade synapserna i hjärnan slagit fast att det var radio Värmland och att jag skulle varit där och med i direktsändning tjugo minuter tidigare.
Inte mycket annat att göra än att hoppa in i bilen och dra iväg. Istället för att äta frukost och packa i lugn och ro fann jag mig plötsligt ståendes med en knäckebrödsmörgås i ena handen och målandes en tavla till förmån för världens barn med den andra i en radiostudio på Herrhagen.

Flydde radion vid tio i nio, hem för att packa ner en necessär och övrigt jag kunde behöva för en övernattning i kungliga huvudstaden. Tillbaka in i bilen och halvvägs ut ur kvarteret där jag bor slog hjärnsynapserna till igen.
Smokingen hängde kvar hemma.
Tillbaka hem, snabbt in, snabbt ut, tillbaka mot tågstationen.
Andades ut när jag satte mig ner i tågvagnen och sen blev det lövhalka.
Någonstans är det där så otroligt typiskt. Man stressar som en galning för att hinna med ett tåg och när man väl sitter på tåget så blir det försenat.

Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet, lämnade mina saker där, hoppade in i en taxi och uppgav den adress dit jag skulle. Han såg ut som ett levande frågetecken. Och jag visste inte mer än honom. Det är ju god-damn-it han och inte jag som ska veta var saker och ting ligger i Stockholm.
Lyckligtvis hade jag min iPad med mig, Wordfeud-beroendet håller i sig skapligt fortfarande, och jag surfade fram var vi skulle. Vi tog oss dit i samlad tropp och jag betalade snällt för omvägarna.
En sushi senare började jag bli människa igen (för ärligt talat, två knäckemackor är inte mycket till frukost för en stor karl, eller ens för en liten en som mig) och vi drog igång genrepet inför Friidrottsgalan där jag och min hyrda smoking skulle vara kvällens värdar. Genrepet gick väl ärligt talat så där, mycket för att jag hade galet svårt att fokusera på att vara något så när seriös i en närmast helt tom lokal. Samtidigt var det skönt att ha kört igenom det när galan väl sparkade igång.

När genrepet var avslutat hoppade jag in i en taxi igen, tillbaka till hotellet för dusch och ombyte. Hoppade in i duschen för sent (jävla Wordfeud) duschade för varmt, fick eftersvettningar som en löddrig galopphäst, drog på mig smokingen ändå, rusade ner till centralen, hoppade in i en taxi, insåg att jag glömt mina manuslappar på hotellrummet, fick åka taxi de femtio metrarna till hotellet, hissen upp, hämta lappar, hissen ner, tillbaka in i taxin, blodsockret kraschade som börsen när riksbankschefen i USA fått en buse i näsan, tryckte i mig en snabbt inköpt påse Gott & blandat, slappnade av, svettades lite till, kom fram till Parken III och skred in likt James Bond utan rätt att döda.

18.00 började så minglet, 18.20 beordrades alla att gå och sätta sig, 18.35 hade alla ännu inte satt sig och tidsprogrammet hade redan spruckit. Men vi jobbade oss ikapp, jag och min smoking, vi rapporterade att Sverige gjort 1-0 mot Finland, delade ut priser, pratade för döva och lyssnande öron, intervjuade pristagare, delade ut blommor, såg på bildspel och film, berättade att Sverige gjort 2-0, att Zlatan blivit varnad och att Finland reducerat. Läste nomineringar och motiveringar, delade ut fler priser, mer blommor, minns tillbaka på det år som gått, såg framåt mot den tid som kommer, konstaterade att Shirley Clamp kanske, eller kanske inte, gillar håriga män och avslutade galan med att tacka för oss. Kunde äntligen slappna av och svänga mina lurviga på ett dansgolv till gamla favoritlåtar som Diggi-loo, diggi-ley och You to me are everything. Den ena är ju tidernas bästa schlager, ever, och den andra den ultimata kärlekslåten, ever.
Sen drog smokingen med mig ut på lite äventyr i natten innan jag somnade gott i sängen med den inhyrde kompanjonen hängande över en stolsrygg.

Så nu sitter jag alltså här på tåget igen, ingen lövhalka så långt ögat når och om allt går som planerat är jag tillbaka i staden där solen alltid skiner om knappt två timmar.
Sen återstår bara att återlämna världens coolaste klädesplagg, och att skiljas är att dö en smula…


Det finns ingen som burit upp en smoking som Sean Connery.
Jag gjorde ett tappert försök igår, men var förmodligen chanslös…


Highway…
1 oktober 2011 : Klockan 09:12

Det blev alldeles för mycket bilåkande igår. Det blir lätt det när dagarna rusar iväg och man inser att den tåg eller flygbiljett man borde ha bokat för längesen inte längre är bokningsbar.

Efter ett par veckor med svårt mycket fullt upp så börjar det nu lugna ner sig lite. Gårdagen var dock något i hästväg när det kommer till att köra bil.
Klev upp vid halv sex, snabb frukost, in i bilen vid kvart i sex och sen rullade jag norröver. Sundsvall var målet. En stad jag aldrig tidigare besökt, mycket beroende på att jag missade det SM som arrangerades där 1997 på grund av skada. Det enda SM utomhus jag missade under mina aktiva år.
Vägen dit hade sina valmöjligheter. Jag valde att köra via Falun och Gävle och fick mig en tripp down memory lane.

Kör man mot Falun passerar man platser som Filipstad (där jag spelat en fotbollsmatch intill 63:an i min ungdom), Sörälgen och Sirsjöberg (som trots allt resande fortfarande platsar högt upp på listan över konstiga namn på vägskyltar), Kopparberg (där faderskapet en halkig kväll glidit in i det vägräcke som går längs den långa svängen in mot samhället) Ludvika (231 cm som högst), Borlänge (216 cm inne i Kupolen på ISM 1996), Falun (obesegrad i totalt tolv höjdhoppstävlingar både inne och ute och där jag tävlade mot Staffan Strand första gången vintern 1989), Hälsinggården (där det i alla fall förr låg ett vandrarhem och där jag stötte på Kajsa Bergqvist för första gången vintern 1989) och Gävle (där jag i ett bibliskt ösregn en gång kvalade in till junior-EM 1993 och dessutom slog SM-rekord på 232 cm nio år senare).

Men sen åkte jag in på okänd mark. För även om jag tävlat norr om Gävle (både Umeå och Luleå ett par gånger om) så har jag alltid flugit eller åkt tåg dit. Strax norr om Gävle passerade jag två skyltar som pekade åt samma håll, den ena mot Blåkulla, den andra mot Vändplats och det fick mig att fundera på vad som kan hända nästa påsk.

Det mest spännande på resan upp var annars när jag närmade mig Borlänge (staden man inte flyttar ifrån i första taget…) varnade en synnerligen överspeedad lokal nyhetsuppläsare på Mix Megapol att tio strutskycklingar hade rymt och sprang omkring på vägen vid Romme travbana. Tyvärr passerade jag inte just där så jag fick aldrig se dessa en meter höga kycklingar irra omkring på landsvägen.
En timme senare berättade dock samma fortfarande lika speedade radioman att de flesta av kycklingarna fångats in.

Väl framme i Sundsvall letade jag mig fram till Hotell Södra berget som hade en stor skylt med texten ”Mot högre höjder – 240 m.ö.h.” vilken jag var tvungen att ta kort på. Och ändrade dessutom titeln på det föredrag jag skulle hålla på en primärvårdskonferens från ”Att nå högre höjder” till ”Mot högre höjder”. Sån är jag.
Träffade dessutom på moderatorn för konferensen som visade sig vara gift med – Stefan Holm. Dock inte med mig kom vi ganska snart fram till.

Stannade på Södra berget i sisådär två och en halv timme. Hann med lunch och att hålla föredrag och sen rullade jag nerför berget och söderut igen.
Hemfärden var närapå lika odramatisk som ditresan. Noterade dock att Glada Hudikgymnasiet ligger på Järvsöfaks väg och glädjen över detta fick mig att svänga in till Hudiksvall bara för att kolla in om det var så glatt där som det sägs. Det var det inte, i alla fall inte klockan fyra en fredag.

Stannade och tankade vid Valbos köpcenter och sprang på en gammal brottarlegend i form av Pelle Svensson. Vi två har så vitt jag kan minnas aldrig träffats förut och lite sjukt är det ju att man ska ses på en bensinmack i Valbo en fredagseftermiddag. Jag kunde valt vilken annan mack som helst längs vägen, för det var inte bensinbristen som var mest akut, men något fick mig att svänga in där – och träffa en tvåfaldig världsmästare och enfaldig OS-tvåa i brottning.
Herrens vägar äro outgrundliga.

Kom tillbaka hem vid halv tio på kvällen ungefär efter etthundraåtta mil i bil och ett föredrag på en och en halv timme. Så kan man också tillbringa en fredag.

Idag är det lördag och dels ska jag börja träna inför nästa års veteran-SM just denna förmiddag och dels ska division VI norra äntligen avgöras.
Med tanke på den walk over-match jag skrev om här om dagen kan vi ju alltid roa oss med att citera Värmlands fotbollförbunds egna regler när det kommer till walk over – och vi kan ju ägna en stunds kontemplation kring hur otroligt svårt det kan vara att hålla de regler som man själv har satt upp…


…varför beslutar man saker när man sen struntar i det man har beslutat. Känns lite som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll…


The busy world of…
23 september 2011 : Klockan 20:42

Det är fredag och det har varit en hektisk vecka för en man som är lika gammal som Magnus Uggla var när han gjorde skivan 35-åringen. Men nu är jag i hemmets lugna vrå och ägnar det jag kallar schloggen en tanke.

Tisdagen var en relativt lugn historia, så vitt jag minns. Vilket en titt i kalendern visar att jag inte minns. Jag höll en föreläsning åt Drivhuset vid Karlstads universitet och inspirerade och motiverade, förhoppningsvis, ett gäng studenter som läser lite olika inriktningar. Men sen var det lugnt i alla fall.

Onsdagen ägnades åt en jobbdag full med möten som avslutades med en lunch med en journalist och fotograf från Nerikes Allehanda. Så dyker jag upp i ett helgmagasin i NA och Västmanlands Läns Tidning i helgen så vet ni när och var intervjun gjordes. Jag åt för övrigt korv och mos till lunchen – på Stora Ensos forskningscenter vid universitetet.

Sen hann jag hem och andades ut – och spelade Wordfeud (och ja, Fredrik Olofson på TV4, du har besegrat mig… och du har inte gett mig chans till revansch!!) där jag förlorar allt oftare, men vinner betydligt mer än jag förlorar i alla fall – innan jag drog tillbaka till unit (vedertagen förkortning av Karlstads universitet i vissa kretsar, Kau är gångbart i andra) för en middag och ett kort föredrag för ett gäng som läser en doktorandkurs. Sen hoppade jag in i bilen och rullade österut mot den kungliga hufvudstaden där jag körde fel innan jag körde rätt och somnade gott.

Torsdagen inleddes med frukostmöte inför ett än så länge olidligt hemligt uppdrag i friidrottsförbundets tjänst innan jag tackade min lyckliga stjärna för elva DN galor som lett till att jag hittar vägen med bil från Centralen till Stadion, som borde döpas om till Olympiastadion. Stadion alltså, inte Centralen. Väl där drogs riktlinjerna upp för den valrörelse som förhoppningsvis ska föra mig in i IOK:s aktivas råd nästa sommar. Finns en helt annan organisation inför det valet än det val som jag vann i Daegu i somras. Den gången gjorde jag ärligt talat inte ett skapandes dugg för att bli invald, men klarade mig på något slags gamla meriter. Men London verkar bli en helt annan historia, men vi hoppas på samma resultat.

Lämnade SOK, Stadion och Stockholm bakom mig och rullade tillbaka västerut för ett stopp i Karlskoga på vägen hemåt. Hittade Folkets hus, hittade en parkeringsplats, men hittade inga pengar att betala parkeringen med. Gjorde något jag aldrig gör normalt – chansade. Stod där i tre timmar, för den enda enkrona jag stoppat i automaten (det kostade fyra kronor i timmen…) och slapp p-bot. Lycka på en torsdag! Med en gnus trötthet insåg jag dock att jag skulle vara tillbaka på samma plats senast halv åtta på fredag morgon. Olycka på en torsdag!

Tillbaka i Karlskoga denna morgon alltså, var där vid tio över sju, lyssnade på Äntligen morgon en stund till, hade fortfarande inga pengar att betala parkeringen med, chansade igen, gick in och var moderator på kemikalieföretaget Cambrex säkerhetsdag, träffade en gammal träningskompis, kom tillbaka till bilen fem timmar senare – och hade återigen sluppit p-böter. Säga vad man vill om parkeringsvakterna i Karlskoga, men de är inte nitiska.

Hemma i Karlstad igen vid halv två, slappnade av med mer Wordfeud (och ja, Olofson, du har slagit mig…) innan jag tog mig i kragen och åkte och hämtade ett par nytrycka t-shirts på Prepare, fick dessutom rabatt i brist på reda pengar och tackar för det genom att göra reklam för dem här. Sen återstod bara ett uppdrag denna hetsiga arbetsvecka: Forskarfredag på stora torget i Karlstad. I alla fall en arbetsinsats för mitt riktiga jobb på Karlstads universitet ett par dagar när jag inte lyckas sätta min fot där.

Och nu sitter jag framför TV:n och ser på Doobidoo och minns med skräckblandad förtjusning när jag och Pernilla Wiberg gick lös där förra året. Eller ärligt talat, den inspelningen är bland det roligaste jag någonsin har gjort, what so ever!!


Det är inte ofta jag går klädd så här, men ibland är det banne mig värt det. Dessutom hoppas jag få efterträda kvinnan till vänster som svensk representant hos IOK…


The time machine…
17 september 2011 : Klockan 10:32

Lördag och dagen efter kvällen före på ett par olika sätt. Det är dagen efter 306 poäng, dagen efter 19.26 och dagen efter 2-4. Och det är också dagen före.

Även om det allra värsta Wordfeud-beroendet börjar lägga sig nu så spelar jag ändå alldeles för mycket. Har dock tappat räkningen på den totala statistiken och anser att den som skapat app-en (eller den ”dedikerade tjänsten” som en man på Suniweb tyckte att det borde kallas…) borde ha en räknare installerad. En räknare som noterar exempelvis ens matchfacit, ens högsta poäng totalt och ens högsta poäng för ett enda lagt ord.
Det där sista känns just nu mest intressant efter en KOSTYM igår.

För er som ännu inte fastnat i Wordfeud-träsket så är det kort och gott Alfapet jag pratar om. Men till skillnad från det Alfabet som jag är bröderna brothers hade episka matcher i uppe på Lingonstigen på Grossbol på 90-talet så är det är digitalt. Alltså kan man med en enkel knapptryckning få en slumpvist vald spelplan att spela sina matcher på. Jag är dock traditionalist i den frågan och väljer det aldrig själv, men de som utmanar mig gör det helt uppenbart. Eftersom det också på en vanlig spelplan vimlar av TW, DW, TL och DL så har de en förmåga att klumpa ihop sig när man slumpar. Alltså lyckades jag lägga min KOSTYM över två TW och ett DW vilket gav 3x3x2x17 = 306 poäng. Det var mitt andra och matchens tredje ord. Matchen blev något liiiite avslagen efter det även om jag arbetade mig upp till 631 poäng i slutändan.
Det ena jag ångrar är att jag inte tänkte till lite mer, jag kanske kunde dragit in fler poäng på en och samma gång i så fall…
…det andra jag ångrar är att jag inte lyckades föreviga det speciellt bra, men jag kan ju å andra sidan kanske dra in fler poäng på ett och samma ord framöver.

1979 sprang italienaren Pietro Mennea (Eller Romennea som jag tydligen kallade honom…) 200 meter på 19.72 i Mexico City. Det stod sig som världsrekord i sjutton år och är fortfarande europarekord.
Det var ett sånt där rekord som verkade i det närmaste omöjligt att slå. Carl Lewis, Joe DeLoach och Mike Marsh var bara hundradelar ifrån att underskrida det. Men klockan stannade alltid strax ovanför 19.72.
Sen kom Michael Johnson.

Men inte heller han lyckades slå det – förrän 1996. Först med 19.66 på amerikanska mästerskapen och OS-uttagningarna i Atlanta – och sen på OS på samma plats. 19.32 var ett sånt där Beamonskt ögonblick, ett rekord som skulle stå sig i all evighet. Ingen, ingen, ingen skulle kunna slå den tiden inom överskådlig framtid. Själv såg jag Wallace Spearmon springa 200 meter på 19.65 i Daegu hösten 2006 och han var så toköverlägsen och sprang så fort att jag blev än mer säker på att Johnsons rekord skulle stå sig tills jag blev gammal och grå.
Sen kom Usain Bolt.

Och resten är historia, som Filip och Fredrik sa ett överdrivet antal gånger på TV i torsdags. Å andra sidan funkar alltid utnötningshumor.
19.30 i Peking 1996 var världsrekord och OS-rekord och det oslagbara var slaget. Sen blev det Berlin och 19.19 och ett rekord för nästa århundrade var noterat. För om inte Bolt skulle kunna slå det så skulle ingen annan kunna göra det heller. 19.40 av Bolt i Daegu var sjukt imponerande, men det var ändå två tiondelar från världsrekordet.
Och igår kom Yohan Blake.

19.26 i Bryssel var en blixt från en klar himmel.
Plötsligt var allt det man sagt om Bolt vänt upp och ner. Han var inte den ende som kunde springa så fort, det var inte hans genetiska arv, hans långa löpsteg kombinerat med hans explosivitet som var grejen.
För Yohan Blake ser ju ut som sprinters gör mest.
Det kan bli en intressant sprintframtid. Ett intressant OS i London nästa år.

Sen var det ju den där 2-4-matchen också.
Division VI norra Värmland har en bottenstrid som är bland det jämnare jag upplevt. Inte minst som spelare. Vilket å andra sidan beror på att jag inte spelat så mycket fotboll.
Två lag (IFK Velen och IFK Munkfors) ryckte rätt tidigt och övriga åtta lag har någon gång varit mer eller mindre nedflyttningshotade. Senaste veckorna har sex lag varit inblandade i bottenstriden och just nu ligger dessa sex lag inom sex poäng. Detta eftersom Gettjärns IF vann igår och gick upp på 20 poäng.
Bakom sig har de Rännbergs IK på 19 poäng, Rinns AIK på 18, IK Viking FK 2 på 17, mitt lag ÖDIK på 15 och Lysviks IF på 14.
Med andra ord hade vi i ÖDIK mått bra av att Gettjärn förlorat igår, men det gjorde de inte och fick lite andrum i botten.
Förhoppningsvis kan vi däremot släpa oss upp ovanför strecket redan imorgon då Rännberg väntar på bortaplan.
Det finns fler aspekter av den här bottenstriden och morgondagens match, men det tar vi vid ett senare tillfälle. Jag kan dessutom redan nu utlova ett inlägg om det något sjuka system som regerar de värmländska lingonserierna. Men det ska jag ta när serien är färdigspelad…


Han vann OS, EM och inomhus-EM och slog världsrekord och har fortfarande europarekord. Men mot det jamaicanska sprintundret står sig gamle Mennea slätt…


Chinatown…
14 september 2011 : Klockan 22:48

Jag trodde att jag inte varit här sedan jag var fyra år. Efter lite sms-konsulterande med den enda storasyster jag har kom vi nog fram till att jag var sex år senast jag var här. Skrämmande nog är det ändå tjugonio år sedan jag senast befann mig i Norrköping.

Många skulle nog vilja säga att det här är Eldkvarns och Pluras stad. Och kanske är det precis så det är. Men trots att September gjort en skön version av Eldkvarns ”Kärlekens tunga” och trots att jag har en hyllningsskiva till Plura hemma i den i bokstavsordning sorterade samlingen har jag aldrig varit något superfan av vare sig det ena eller det andra.
Förutom skivor i bokstavsordning då. Det är jag en stor fan av.

Den stad där jag nu sitter på Hotell Hörnan, som enligt sig själva är stadens mest centrala hotell, har alltid tillhört en annan artist i min skivhylla.
När min musiksmak en gång för alla tog fast form i slutet av 80- och början av 90-talet var det svenska poppojkar som jag fastnade för. Det var Scocco och LeMarc som kommit att bli husgudar än idag. Det var den oefterhärmlige Jakob Hellman, det var den deppige Toni Holgersson, det var ordvrängaren David Shutrick från Molkom och det var mannens vars pappa var en flygkapten, han som skaldade om spårvagnar som körde ikapp nerför Drottninggatan, han som skickade Magdalena på morgontåget till Katmandu, han som konstaterade att Anneli sover och som tyckte att det var dags att hon skulle vakna nu. Anneli alltså.
Det var helt enkelt mannen med det omöjliga artistnamnet Magnus Johansson.
Han fick en grammis för sitt självbetitlade debutalbum 1990. Och som jag letade i skivaffärerna efter den plattan två år senare. Jag fick tag på den till sist, dessutom med en bonus-EP intryckt i fodralet – där bland annat ”Vakna nu, Anneli” fanns med.
Sen kom uppföljaren ”12 saker som jag lovat att göra” våren 1992 – och det blev den första LP-skiva som jag köpte till mig själv. Bara en sån sak. En LP. Den första. Klart att den mannen har en speciell plats i mitt musikaliska liv.
Om allt stämmer borde klockorna ringa i Olai park imorgon och om jag räknar slagen ska jag få dem till sju.
Tyvärr nådde han väl aldrig riktigt samma musikaliska och textmässiga höjder i någon av de kommande skivorna. Eller så fick jag en delvis annan musiksmak. Om hans pappa verkligen var en flygkapten har jag ingen aning om, hur texten annars ska tolkas har jag ännu mindre aning om.
Men Magnus Johansson var hans namn. Imorgon ska jag konferera (konferansa?) vidare i den stad han besjungit på två skivor som snurrat åtskilliga varv både i LP- och CD-form i mitt liv.


Om jag inte missminner mig är det Plura som målat omslaget, bara en sån sak…


Eviva España…
13 september 2011 : Klockan 11:16

Sommaren 1993 började jag komma upp mig i höjderna och ut mig i världen. Jag fick till och med notera mitt livs allra första banrekord. Visserligen rök det igen redan två dagar senare. Jag har inte ägnat vare sig det rekordet eller den arenan någon större tanke på ett bra tag. Men i lördags var i alla fall stadion aktuell igen.

Real Sociedad är inte spanska ligans allra hetaste lag. De var det dock i början av 1980-talet, vann ligan både 1980-81 och 1981-82. Alltså var de regerande mästare den sommar då Brasilien inte vann VM i Spanien.
En gång i tiden var Agne Simonsson proffs där. I mer modern tid har också Håkan Mild spelat i klubbens blåvitrandiga tröjor. Håkan Mild tillhör ju dessutom de människor som klär allra bäst i just blå-och-vit-randigt.
Det är inte många som vet var Real Sociedad egentligen hör hemma. Man skulle ju kunna tro att de spelade sina hemmamatcher i en stad som heter Sociedad. Det verkar ju liksom lite smått naturligt. Typ Real Madrid, typ FC Barcelona, typ Östra Deje IK. För att ta tre helt likvärdiga exempel.
Real Sociedad är dock hemmahörande i en stad som heter Donostia – på baskiska. Mer bekant som San Sebastían på spanska och svenska. Stadion där laget spelar sina hemmamatcher heter Estadio Municipal de Anoeta. Där hade jag en gång i tiden banrekord. Väldigt mycket beroende på att jag var en av de allra första som hoppade där.

På det som sedan arton år alltså är Real Sociedads hemmaarena arrangerades junior-EM 1993. Jag hade kvalat in till detta mästerskap genom att den allra sista kvaldagen i sommarens värsta ösregn klarat kvalhöjden 214 cm med darr på ribban. I stort sett ingen i den svenska JEM-truppen hade en aning om vem jag var. Arenan som tog emot oss var fortfarande inte färdigbyggd. Jag minns än idag min fascination över det faktum att de höll på att lägga cement på gångvägarna utanför stadion i princip samtidigt som vi hade invigningsceremonin. Senare i livet insåg jag att det är så världen fungerar.
Alltså var vi de första som tävlade där, alltså hade jag delat banrekord både en och två och tre och kanske till och med fyra gånger i kvalet. I finalen hade jag överjävligt ont i vänsterhälen så det blev inte så mycket av med hoppandet. Klarade 206 cm i första, sprang under tre gånger på 210 cm och slutade elva. Aleksandr Zhuravlyov från Ukraina bevisade att alla som vinner juniormästerskap inte alltid lyckas som seniorer. Vyacheslav Voronin och Tomáš Jankú visade att man kan ta medalj på juniormästerskap och seniormästerskap. Jag bevisade att man kan misslyckas med att ta medalj på allt vad juniormästerskap heter och ändå vinna både det ena och det andra som vuxen.

I lördags var FC Barcelona på besök i både San Sebastían och på Estadio Municipal de Anoeta. Det var en match som alla räknade med att de skulle vinna. Det gjorde de inte. Matchen slutade 2-2. Fast man kan lyckas i livet även om man inte lyckas varje gång man är i Donostia.
Ikväll ska samma FC Barcelona möta AC Milan. Det kommer att bli en sjuhelvetes match förmodligen, trots att store Z inte kan vara med och spela. Jag har en känsla av att de rödsvarta från Milano kommer att få betala för de tappade blåröda poängen i lördags.
Själv följde jag upp mitt relativa misslyckande i San Sebastían med att vinna junior-SM i Karlskrona. Trots att jag hade ont i hälen.

Någonstans fanns det förmodligen en tanke och en poäng med det här inlägget. Det är möjligt att den försvann på vägen.

Wordfeud-count: 67-5…
…tunga förluster mot PowerPuffJohanna, Frollo1, Meijere, Senbelle och Sosar så här långt.


En gång hade jag banrekord här, det har jag inte längre.
En gång spelade Håkan Mild här, det gör han inte längre.
I lördags tappade Barca poäng här, det gör det inte ofta.


Dagens fundering…
12 september 2011 : Klockan 11:48

Blir verkligen en rattfylla ännu allvarligare om den sker i blåsväder?

Och i så fall, på vilket sätt?


Saxat från expressen.se…


Ten…
11 september 2011 : Klockan 11:08

Det brukar sägas att man minns exakt var man befann sig när det hände. Medan hela världen vändes upp och ner satt jag på ett flygplan. Lyckligtvis satt jag på rätt flygplan.

När jag checkade in i Melbourne den där förmiddagen för tio år sedan tittade passkontrollanten på mitt pass och sa:
- Short trip!
…och log innan han stämplade ut mig ur Australien för senaste gången. Jag hade ankommit Brisbane exakt en vecka tidigare och han tyckte att det var i kortaste laget för en svensk att befinna sig down under.
Å andra sidan hade jag hunnit med att vinna Goodwill Games i Brisbane på nya årsbästat 233 cm, springa ärevarv i Stålmannen-tröja (något som renderade uppskattande mail från Australien i flera veckor efteråt), köpa ett par sjukt snygga (tyckte jag i alla fall) blågula surfarshorts, närapå frysa häcken av mig i Melbourne och ätit hamburgare både till frukost och lunch i samma stad.
Och förmodligen hade jag hört ”Down under” med Men at Work ett par hundra gånger.
Sen var det då dags att åka hem. Från Melbourne, via Bangkok och Köpenhamn till Karlstad. Säsongen var slut, en vecka ledigt från tränande stod för dörren och sen skulle det jäklar i mig bli åka av. Men först skulle jag hem.
När jag klev av för en kort mellanlandning var tanken att kolla in taxfree-butikerna. Flygplatsen i Bangkok var ju inget ställe jag besökte sådär väldigt ofta och nog kunde det vara bra mycket roligare där än i Ostrava, Vasa eller Frankfurt. Men alla, och jag menar verkligen alla, stor klistrade framför TV-apparater och tittade på något. Alltså såg jag min chans: Korta köer i butikerna...
Jag hittade dock inget spännande och samtidigt verkade ju TV:n mer spännande eftersom allt och alla stod och tittade på den.

Det var nog inte bara jag som inte trodde mina ögon. Först ett flygplan som flög rakt in i World Trade Centers ena torn och sen ett som flög in i det andra. Jag vet fortfarande inte vilken tid på dygnet det var när jag såg det, jag vet inte hur gamla nyheterna var – men för mig och för alla omkring mig var det något nytt.
Och vi skulle alla snart kliva på ytterligare ett flygplan.

Det sista jag hann se på TV var Usama bin Laden som uttalade sig. Vad han sa har jag ingen aning om. Om han tog på sig ansvaret eller inte, om han skyllde på någon annan eller inte. Men det var inte direkt någon skön känsla i magen att kliva på ett flyg mot Köpenhamn.
Samtidigt förstod nog ingen vidden av det som hade hänt – lyckligtvis.
Vi var rejält försenade till Kastrup och jag hade ett antal meddelanden på mitt mobilsvar när jag kom fram. Och det var först där och då som jag insåg omfattningen.

Världen blev sig aldrig mer lik efter den 11 september 2001.
Idag är det tio år sen.


In the ghetto…
9 september 2011 : Klockan 10:59

25 år efter att Elvis dog var jag i Zürich. Det var jag inte igår. Trots att jag kunde ha varit det.

Jag är alldeles för ung för att ha upplevt kungens storhetstid. Han dog ju trots allt när jag bara var ett drygt år gammal. Men nog är ”Suspicious minds”, ”In the ghetto”, ”Always on my mind” och så vidare några av världens allra bästa låtar genom alla tider.
Dessutom är ”Walking in Memphis” en fantastisk låt. I alla fall med Marc Cohn. Dock inte med vare sig Cher eller han Idol-Kalle.
16 augusti 2002 hade det gått 25 år sedan The King gick bort och just den kvällen fick jag äntligen klara personbästa 235 cm på just Letzigrund i Zürich. Inte för att mitt hoppande då egentligen hade ett dugg med Elvis att göra. Men i tanken har de alltid kopplats samman.
Igår var det den första av två Diamond League-finaler. I Zürich. På Letzigrund. Fast på ett helt annat Letzigrund än det jag tävlade på 2002 (och 2000 och 2005) eftersom den gamla arenan ersattes av en ny inför fotbolls-EM 2008.
Stämningen verkar dock alltid vara lika hög på den nya som på den gamla arenan. Grejen i Zürich är att publiken inte bara klappar i takt, de som står på första raden närmast banan står dessutom och slår och slår och slår i reklamskyltarna. Det blir kort sagt ett jävla oväsen. Så också igår.
Och även om nog både en och två och tre av de aktiva hade jetlag sedan VM i Sydkorea så blev resultatnivån hög i många grenar. Yohan Blake sprang fortare än fort, Dayron Robles (som jag fortfarande anser blev bortdömd i Daegu) visade vem som egentligen är bäst på korta häcken och Kirani James visade att han är ännu bättre som 19-åring än vad han var som 18-åring.
Höjdhoppet vanns av Dimítrios Chondrokoúkis på 232 cm och alla som klassar det som en överraskning, sensation eller motsvarande kan inte ha sett ett dugg av VM-kvalet eller VM-finalen. Det var tredje gången i år som den 23 årige greken klarade just den höjden. Lägg därtill 2x231 cm och vi har en kille som är oerhört intressant för framtiden.
Dessutom blev han och jag fotograferade ihop efter tävlingen när jag slog personbästa utomhus med 237 cm i Aten 2008. Den gången satt han dock på läktaren.
Nu är det jag som tittar på och han som hoppar högt istället. Det är det som är tidens gång.

Jag hade själv en förfrågan om att åka ner och mediajobba lite i Zürich. Men fick tacka nej då jag redan var inbokad på annat håll sedan länge.
Det jag var inbokad på var en föreläsning på konferensen ”Statistik i planeringen – inta bara siffror” för Föreningen för kommunal statistik och planering på Karlstad CCC. Eftersom jag alltid varit en siffernisse kunde jag inte låta bli att tacka ja när jag fick förfrågan för nästan ett år sedan.
Det som gjorde saker och ting bra mycket mer intressant igår var att jag chockade kroppen och körde PowerPoint-fritt. Istället tog jag med mig två tuschpennor, lånade ett blädderblock och ritade och visade i bästa Kurt Olsson-stil – för oss som är gamla nog för att minnas honom innan han hamnade som gåtfarbror på ett fort i ett hav i en annan TV-kanal.
Fast det gick bra, kändes bra mycket mer avslappnat – och för all del också mer förvirrat – än när jag har en PP att stötta mig emot. Men å andra sidan var alla åhörare på gott humör både före och efter mitt föredrag och det är väl vackert så.

Wordfeud-count just nu: 30-0 i matcher!
Men för varje seger kommer man närmare en förlust…


Inte kungen av Zürich kanske, men å andra sidan kungen av nästan allting annat…


Quem dii diligunt, adolescens moritur…
8 september 2011 : Klockan 10:21

Det är svårt att inte ägna en hel del tankar åt Stefan Liv och hans närmaste en dag som idag. Jag träffade aldrig Stefan Liv så vitt jag kan minnas och jag inbillar mig att han var en man som man minns om man träffat.

Om man, som jag, håller på Färjestad i ishockey så var Stefan Liv en frustrerande motståndare – på det sätt som alldeles för bra motståndare alltid är. Det var han, och bara han verkade det som, som stod mellan Färjestad och ett SM-guld den där påskhelgen 2004. Framförallt på långfredagen.
Det var sjätte SM-finalen mellan FBK och HV71. Färjestad hade 3-2 i matcher och chansen att avgöra på hemmaplan. En chans man helt enkelt inte kunde missa. Inte minst efter att man året innan hade förlorat finalserien i fyra raka matcher mot Frölunda.
Jag hade på underliga vägar fått en biljett till matchen. Dessutom tidigarelagt min eftermiddagsträning – för den kunde jag inte strunta i, trots allt låg ett OS bara fyra och en halv månad bort – för att hinna till nedsläpp. Det var den säsongen som guldet skulle hem till Karlstad igen för första gången. Jag hade en svart t-shirt med just den texten tryckt i guld på mig under matchen.
Guldet kom inte hem den kvällen.
I HV-buren stod en vägg som hette Stefan Liv och han motade precis allt som motas kunde. Bortalaget vann med snöpliga 1-0 – vem som gjorde målet minns jag inte, det var det knappt någon som brydde sig om efteråt.
Festen i Karlstad uteblev å det grövsta den kvällen.
Det blev en lång fredag.
Två dagar senare spikade han igen en gång till. För fjärde gången i finalserien mot Färjestad det året. HV vann den sjunde och avgörande finalen med 5-0, tog hem guldet för andra gången i klubbens historia. Det var inget som helst tvivel om att den store hjälten hette Stefan Liv. Man var tvungen att beundra en sådan idrottsman, trots att han spelade i det lag som just besegrat det man själv hejar på.
Igår tog allt slut.
Alla ord är redan sagda, allt vackert är redan skrivet.
Vila i frid.


20 years after…
30 augusti 2011 : Klockan 18:47

I mitten av maj var jag och spelade uppvisningsfotboll i Hagfors och insåg att jag bara besökt den orten en enda gång på nästan 21 år. Idag var jag tillbaka där igen och om två veckor är det dags ännu en gång när det är riktig fotboll på gång.

Dagens besök i Valsarnas stad var just för Valsarnas skull. Speedwaylaget hade ett event där jag var en av flera som diskuterade vägen till framgång. Undertecknad inledde med en föreläsning på temat och deltog sedan i en paneldebatt tillsammans med sju andra. Så mycket till debatt blev det nu inte eftersom ingen pratade i munnen på varandra och moderatorn inte behövde leka Siwert Öholm och avbryta allt och alla hela tiden. En småtrevlig tillställning helt enkelt.
Min förkylning mådde ärligt talat inte speciellt bra av själva resan, så för att inte göra ont värre packade jag ihop och åkte hem lagom till kräftskivan och innan den speedwaymatch som ännu inte börjat. Lite synd eftersom jag aldrig sett en speedwaymatch live i hela mitt liv och ju är lite lätt involverad i sporten då jag fungerar lite som ett bollplank till Victor Palovaara.
Men ska jag orka ta mig upp till jobbet på Karlstads universitet imorgon så är det nog säkrast att göra som jag gjorde.
Men som sagt jag kommer snart tillbaka igen…

Resan till Hagfors gjorde att jag därmed missade mest hela friidrottseftermiddagen, men det går väl helt enkelt att ta igen när SVT summerar under kvällen. Såg däremot samma kanals uppvärmning på webben innan jag åkte norrut längs Klarälven – och det var en riktigt roande tillställning.

En annan friidrottshändelse som jag missade när den hände firar 20 år i år. Det bör ha varit en fredag den gången och efter gymnastiklektionen cyklade jag och min klass- och klubbkompis Erica Sandström till kommunkontoret i Forshaga för att prata med Fritidschefen, eller vad han nu kan ha varit, där. Allt i akt och mening att få igång en skolidrottsförening i Forshaga så att vi båda kunde delta på skol-SM i friidrott fyra veckor senare. Skolidrottsförening blev, skol-SM likaså. Dock bara brons där och jag missade det som hände på TV samtidigt.
Jag minns än idag hur jag stressade hem på cykeln, stormade in i hallen hemma, mötte storasyster och frågade:
”Blev det världsrekord?”
”Ja…”
”Hur långt?”
”8.95… av Powell!!”
Jag hade inte bara missat tidernas häftigaste längdhoppsduell live, min store idol Carl Lewis hade dessutom förlorat inte bara tävlingen utan också chansen att bättra på Bob Beamons klassiska världsrekord.
Carl Lewis hade inte förlorat en längdhoppstävling på 10 år, han hade vunnit VM både 1983 och 1987 och OS både 1984 och 1988 – han var tidernas störste längdhoppare redan då, men han hade inte lyckats radera ut Beamons magiska rekord.
I Tokyo hoppade han 8.91 – i för stark medvind. Sen kontrade Powell med 8.95.
Dagarna innan hade Lewis vunnit 100 meter på nytt världsrekord, men trots tidernas bästa serie lyckades han inte försvara sitt längdhoppsguld. Det kom dock att bli två OS-guld till för honom och i min bok är han tidernas absolut bäste längdhoppare – trots att både Powell och Beamon hoppat längre i godkända förhållanden.

Men just längdhoppets världsrekordutveckling är intressant. 1935, på det som 41 år senare skulle bli min födelsedag, hoppade Jesse Owens 8.13. Det kom att stå sig som världsrekord i 25 år – och är ett världsresultat än idag! Beamons rekord stod sig i nästan 23 år och idag firar alltså Powells hopp 20 år. De senaste 43 åren har det alltså bara slagits ett enda världsrekord i längdhopp – och det missade jag när det hände…


För 20 år sen missade jag när det hände och det händer ju inte så ofta…


Drömmarnas horisont…
28 augusti 2011 : Klockan 09.53

För ett par tre år sen, mitt i brinnande inomhussäsong och med inomhus-VM i Valencia i sikte, kände jag att jag hade en förkylning på gång. En journalist frågade vad jag skulle göra för att hålla mig frisk och jag svarade att jag får väl hetsäta apelsiner. Hon fattade inte varför…

Det brukar sägas att den friske har tusen önskningar och den sjuke bara en. Just nu skulle jag verkligen vilja slippa det halsont som är på gång. För halsont kommer leda till att jag blir snorig. Snorigheten kommer övergå till att jag hostar och om sisådär en vecka kommer jag kanske vara frisk igen. Fan också, jag har varken tid eller lust att bli sjuk just nu. Jag får väl helt enkelt köpa apelsiner och hetsäta dem.

Friidrotts-VM har dragit igång och det enda positiva med att jag håller på att bli sjuk är att det inte påverkar min insats där. Så som det gjorde i Helsingfors för sex år sen. Den här gången avnjuter jag VM hemma i TV-soffan och hoppar då och då in och chattar och livebloggar åt Expressen. Premiär på det uppdraget igår medan Carolina Klüft längdkvalade och Moa Hjelmer 400 metersheatade. Gick riktigt bra för båda och idag hoppar Carro längdfinal och Moa springer semifinal. Vore kul med topp-åtta och medaljhäng för Klüft och svenskt rekord för Hjelmer.

Hade en smått osannolikt dröm inatt, som kan vara värd att ta upp här. Mitt ÖDIK hade på outgrundliga vägar lyckats kvala in till Europa Leagues gruppspel. Vi skämtade om det i våras när det var DM-match. Om vi vinner DM i Värmland så kvalar vi in till Svenska cupen och vinner vi Svenska cupen så får vi spela Europa League. Och till skillnad mot verkligheten, där vi föll mot Filipstads FF med 6-1 i första DM-omgången, så hade vi helt uppenbart klarat av detta i min dröm. Så där satt vi i omklädningsrummet nere i källaren på Tallmovallen och såg fram emot att möta FC Porto (varför just Porto?!?), ytterligare ett internationellt storlag – och Karlstads BK!!! Jag minns att jag i drömmen kände mer förundran över det faktum att UEFA lyckats lotta ihop oss med KBK än att vi skulle spela EL över huvud taget.
Jag misstänker att jag hade feber inatt…

Dagens stora friidrottsliga höjdpunkt får väl ändå sägas vara Usain Bolt på 100 meter. Jag tror inte att det blir något världsrekord, kanske inte ens under 9.80, men fort lär det gå och vinna lär han nog göra. Hans 10.10 i försöket igår imponerade, även om man inte tappar riktigt så mycket tid som man tror och som det ser ut när man ”joggar” i mål som Bolt gjorde igår. Men ändå, 10.10 på det sättet är smått sjukt på något sätt.
Inte minst när man är gammal nog för att minnas när världsrekordet var 9.93 och det var sensationellt varje gång någon sprang under 10-blankt.

…å andra sidan har jag en arbetskamrat på universitetet som faktiskt spelat en träningsmatch mot just Porto. Har för mig att den matchen slutade 18-0 och att hans Råtorp hade ett skott i ribban.

Nej, nu ska jag äta apelsiner. På återhörande.


Välkomna till Tallmovallen då gubbar, vi lovar att ge er något slags match…


Holm vs Sjöberg…
25 augusti 2011 : Klockan 14:20

Sitter på ett SJ-tåg, som gör skäl för sitt rykte, på väg tillbaka till Karlstad efter en synnerligen quick in-quick out till den kungliga hufvudstaden.

På dagens schema stod uppstigning strax efter fem. En sådan där tidpunkt på dagen som man inte ens vet finns om man inte ska med ett flyg eller hoppa kval i ottan. Flög från Karlstad Airport, eller KSD arprt som de av någon smått outgrundlig anledning kallar sig, klockan halv sju. Däremot insåg jag i skrivande stund att jag inte såg den gamle, böjde mannen som varje morgon promenerar längs vägen från Hynboholm upp till flygplatsen. Kanske var jag för sen eller för tidig för att se honom just idag.
Flyget både lyfte och landade i tid, jag hoppade på ett Arlanda Express-tåg in till centralen, investerade tio surt förvärvade och skattade kronor på ett toalettbesök där – och inom parentes sagt kan nämnas att det var en av mitt livs bästa investeringar.
Tog en taxi mot Rastaholms värdshus och vare sig jag eller taxichauffören hade en aning om var det låg. Ut mot Ekerö kom vi överens om efter lite googlande. Förbi slott och herresäten åkte vi, storstad byttes mot landsbygd och hur man än ser på saken är det fascinerande att det kan vara så mycket åkermark och ”bönner” bara en dryg mil utanför kungliga hufvudstaden.
Medan jag blev alltmer säker på att vi var på väg käpprätt åt helvete så fortsatte resan och plötsligt stod en liten skylt vid vägkanten som visade att taxikillen hade koll på grejerna. Fram kom vi, betalade gjorde jag och gladdes åt att jag kan skicka den räkningen vidare senare.

Holm vs Sjöberg stod på programmet. Ett föreläsningskoncept skapat av Maria Akraka och Sportcore. Jag och en annan föredetting på höjdhoppsfronten gnabbas lite kärleksfullt på en scen i nio olika ronder och publiken får rösta vem de tycker har rätt och som förtjänar att vinna varje rond. Dagens beställare var Senab, apropå märkliga företagsnamn, och var ett glatt gäng som hade konferens. Dag 2 dessutom, vilket väl kanske man kunde misstänka på vissa håll.
242-an tog hem första rundan, jag den andra, han de två följande, jag tog tre raka och gick upp till ledning med 4-3. Tokjämnt bland publiken i åttonde ronden. Men min kombattant tilldömdes segern, annars hade ju matchen varit avgjord redan, något som kanske påverkade domslutet lite… sen vann han också den nionde och det blev en knapp förlust för yours truly denna förmiddag.

Sen snabba ryck in tillbaka till stan för att hinna med tåget hem. En snabb ”kôrv med brö” på Pressbyrån och sen en snabb blick på ljustavlan för att se vilket spår tåget skulle gå ifrån… Bara för att inse att det var försenat. Något som innebar att jag kunnat äta något bättre och nyttigare och dessutom sluppit känna mig stressad på väg in mot stan.
De fem minuter tåget var försenat från början hann bli tio och tjugo innan de plötsligt blev fyrtiofem ett kort ögonblick, tillbaka till tjugofem, som blev trettio och slutligen tjugoåtta minuter och ett nytt spår.

Så nu sitter jag här, förmodligen en dryg halvtimme försenad… nej, bara tjugonio minuter säger konduktören i detta nu. Men vi vet ännu inte vad som möter oss på vägen… det lät ju lovande…

Tillbaka i Karlstad väntar jobbuppdrag på Stora torget klockan 18.00, om vi nu inte möter något oväntat med tåget innan dess, när Formula Student-tävlingen Baltic Open ska invigas. Och även om jag lovat mig själv att inte ha en massa länkar i löpande text här på hem… bloggen, schloggen, vad det nu ska kallas… så är det enklare att göra så här än att förklara en massa.
Och även om Baltic Open är ett inarbetat namn på den här tävlingen kan jag inte släppa tanken på att Boltic Open hade funkat bättre i Karlstad…


Han vann idag också, dock inte lika överlägset som den här gången…


Jag undrar…
24 augusti 2011 : Klockan 13:02

Det finns de som undrar varför mitt företag heter Scholm AB.

Jag undrar mer varför man bestämmer sig för att döpa ett företag till det här:


Hjälper de män eller kvinnor?!?


Ett nytt hopp…
22 augusti 2011 : Klockan 21:52

Till slut kom jag till ett vägskäl. Där stod en skylt som pekade åt båda håll. Åt ena hållet sa den ”Lägg ner”. Åt andra stod det ”Gör något”. Den menade min hemsida. Jag ville inte lägga ner.

Den senaste nyhetsuppdateringen på förstasidan är daterad till 14 mars. Och det är alltså inte årets 14 mars, utan fjolårets. Har det inte hänt något sedan dess? Jo, det har hänt massor. Jag har till exempel hoppat en uppvisningstävling i höjdhopp, jag har sprungit två halvmaraton, jag har vunnit division VII central tillsammans med ÖDIK, jag har åkt Vasaloppet, simmat i Vansbro, tävlat mot Filip & Fredrik, varit med i På spåret, gett ut två böcker med tvetydigheter och en massa andra roliga saker. Men det står det inget om på den här sidan.

En gång i tiden var jag nog typen som la ner och gav upp. Jag vill gärna tro att jag inte är det längre. Alltså gör jag ett nytt försök. Jag skakar liv i hemsidan med att börja blogga på dem. Förresten heter det väl inte hemsida längre, det heter väl blogg. Så det är väl lika bra att skriva som vore hemsidan en blogg då.

Jag gjorde ett misslyckat försök på temat för ett par år sen. Det är den fliken som heter Bloggen där uppe till höger i menyraden. Jag gör ett nytt försök nu. Som gammal höjdhoppare är jag van vid att ha tre försök. Så misslyckas jag igen så försöker jag förmodligen igen. Vad ska jag skriva om då? Det löser sig nog. Men räkna med att det kommer att handla en del om fotboll med fokus på ett grönvitt lag från Tallmovallen. Det lär dyka upp en hel del böcker eftersom också det är något jag tappat farten med på hemsi… förlåt, bloggen, på sista åren. Det kommer garanterat dyka upp Lego i alla dess former, färger och storlekar. Nästa sommar arrangerar min gamla klubb Kils AIK veteran-SM i friidrott hemma på Sannerudsvallen, jag kommer att hoppa där och den här hem… fan också, bloggen, blir bästa stället att följa vägen dit. Det står ett friidrotts-VM för dörren som kan vara värt att skriva några rader om då och då. Jag föreläser både här och var, jobbar med marknadsföring och studentrekrytering vid Karlstads universitet, det kan vara värt att skriva om. Och så vidare, och så vidare. Nya utmaningar dyker ständigt upp.

Än så länge får layouten och funktionerna på den nya bloggen klassas som rudimentära, men ju fler inlägg det blir och ju större spridning de får, desto mer anledning för mig att styra upp också de detaljerna. Någonstans ska man börja och jag börjar just här och just nu. Var det slutar är det ingen som vet eller ens kan ana.

Naturligtvis är det någon som undrar varför jag börjar med det här just nu och idag. Och naturligtvis finns det en tanke med det. Varför inte börja med något nytt på ett datum då man vet att man kan nå framgång…


Just denna dag för sju år sen plockade jag hem den här…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011