Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


VaLEGOtines Day
14 februari 2013 : Klockan 09:51

Ja, så var det då dags igen, för den där dagen som är idag. Den 14 februari. Alla hjärtans dag. Valentines day.




First blood
30 januari 2013 : Klockan 12:39

Det finns en första gång för allting. Till och med för att vinna Legotävlingar. För idag hände det.

Den svenska Legoföreningen Swebrick (länk i listan till vänster över de sorterade osorterade) bjöd upp till dans och in till tävling. Utmaningen gick ut på att bygga en vinjett (eller vigg som Legolingomänniskor säger) som var max 16x16 pluppar (studs…) stor och som innehöll en Stormtrooper i ett oväntat sammanhang.
Min första idé var att låta nämnde Stormtrooper köra lite paråkning ihop med samlarminifiguren som ägnar sig åt sådant. Alltså den här donnan.
Men mitt provbygge blev inte alls så bra som jag tänkt mig. Så jag la ner.
Så då satsade jag på konstsim istället. Och eftersom bitarna som skapade något slags känsla av vatten inte riktigt räckte till så väl som jag hade tänkt mig så fick den stackars Stormtroopern (eller Scout troopern om vi ska vara noggranna och korrekta) som på outgrundliga grunder döptes till Konrad helt enkelt ha svårt att hålla tätt.
Sen gick det som det gick.
Tacktalet hölls på en improviserad presskonferens tidigare idag där blott jag själv deltog.


Konrad hade kämpat så fruktansvärt hårt för att bli accepterad som en i gänget…
…och nu insåg han att allt var förstört, hans lagkamrater skulle aldrig förlåta honom!



GOTT NYTT ÅR
30 december 2012 : Klockan 11:32

Ja, så är det då dags att byta ut 2012 mot 2013…




Jobb, jobb, jobb…


GOD JUL
21 december 2012 : Klockan 19:40

Det hör traditionen till att det ska byggas en tomte i Lego varje jul, så också detta år.




Säg hej till tomten


Superman returns…
29 januari 2012 : Klockan 20:27

Det bör väl ha varit 2007, eller möjligen 2006, som jag köpte ”Superman returns” på DVD och såg den på ett hotellrum någonstans. De gamla ”klassiska” Stålmannen-filmerna, framförallt den första, är ju ändå något av klassiker och till och med ”Lois and Clark” var ju helt ok på TV.
Men shit, pommes, vad den nya filmen var dålig…


2012 är året när det kommer superhjältar i Lego. Det är i grund och botten inget nytt, det har det gjort förr, och jag vet ärligt talat inte hur pass förtjust jag är i hela grejen, det erkännes.
Lego för mig är i grund och botten det som var Lego för mig när jag var liten: Stad (City), rymd (Classic space) och ”krigslego” (medeltidslego, typ). Och eftersom jag är en gammaldags traditionalist så har jag lite småsvårt för mycket av det nya Lego som kommer nu för tiden. Men, vem är jag att klaga på det, å andra sidan.

Stålmannen var det ju, eller Superman som han heter ”over there”, och det finns ju få personer som har en mer splittrad personlighet än allas vår Clark Kent. Hälften superhjälte, hälften nörd. Men helt och hållet i Lego


Allas vår superhjälte står som alltid redo att rädda världen i allmänhet och sin älskade Lois Lane i synnerhet…


…Men han är en splittrad person, han är kluven i två…


…han är hälften superman och hälften Clark Kent.


I love you, Ich liebe dich…
29 oktober 2011 : Klockan 20:28

Jag har aldrig vunnit på Olympiastadion i Rom. Faktum är att det är den arena där jag hoppat allra högst just utan att vinna. 236 cm vid Golden Gala 2005 medan ukrainaren Andriy Sokolovskiy bokstavligt talat fick på hela skiten och vann med 238 cm. I de tre föregående tävlingarna hoppade han 224 cm, 225 cm och 220 cm. I tävlingen efter klarade han 220 cm.

Men nu var det ju inte gamla ukrainare, eller God-damn-it, han är ju yngre än mig den gode Sokolovskiy, vi skulle diskutera.
Utan store Z.
Alltså Zlatan Ibrahimovic.

Den mannen slutar aldrig att imponera och fascinera.
Det mesta snacket de senaste dagarna har handlat om biografin som David Lagercrantz skrivit. Nämnde Lagercrantz hade en riktigt bra serie böcker på gång om Daniel Mill som löste brott i böckerna tre, där framförallt den andra boken hade en titel som kan vara en av de bästa boktitlarna i historien: ”Där gräset aldrig växer mer.”
Vi som är gamla nog att minnas tiden före konstgräs och slitstarkt naturgräs minns hur fotbollsplaner såg ut förr. Området framför mål var alltid söndertrampat och grusigt. Där växte inget gräs. Lagercrantz bok handlar om – en fotbollsmålvakt.
Just därför är titeln fan i mig helt genialisk.
Dessutom är boken riktigt bra, den bästa av de blott tre i serien om jag själv får välja.

I min recension av den har jag klippt ut följande citat som roade mig då och som roar mig nu:
...den handlade om några gubbar som åkte tillbaka i tiden och spanade in dinosaurier. Men killen som arrangerade de där tidsresorna krävde ordning och reda. Gubbarna fick bara gå på en utspänd stålmatta. De fick absolut inte trampa i naturen. Men en av killarna snavade förstås och klev på en fjäril, en liten ynka fjäril. När de kom tillbaka till vår tid hade Hitler vunnit kriget…

Vilket i sin tur påminner mig om filmen ”Butterfly effect” som väl ändå är Aston Kutchers största ögonblick i filmkarriären. Och det säger en kille som varken har koll på film i allmänhet eller på Aston Kutcher i synnerhet.

Exakt hur jag ska ta mig från Aston Kutcher till Zlatan Ibrahimovic vet jag faktiskt inte. Ännu mindre hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till Olympiastadion i Rom igen. För det var trots allt där som store Z imponerade ikväll igen. Med två mål för sitt AC Milan mot AS Roma.
Och till skillnad mot mig har Zlatan aldrig förlorat på den arenan. Däremot har han vunnit åtta gånger. Det är sju gånger fler än Patrik Sjöberg. Å andra sidan vann han VM där.

Men nu till saken, här är sex gånger Zlatan i plastbitar från ett danskt företag.


…ja, det borde varit en Zlatan i svensk landslagsdräkt också, men det var svårt att få ihop med allt gult…


Månen tur och retur…
23 oktober 2011 : Klockan 21:16

På fredag har nya Tintin-filmen, ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”, Sverigepremiär. Om jag känner mig själv rätt, och ingen känner mig bättre än jag, så kommer jag inte att se den. I alla fall inte på bio eller på DVD. Men dyker den upp på TV på någon obskyr kanal en sen tisdagskväll när jag borde sova kommer jag förmodligen att fastna framför den.

Jag har aldrig varit någon stor fan av den belgiske hjälten. Minnet från barndomen var att de tecknade filmerna sändes upphackade i korta avsnitt på TV och att man aldrig någonsin lyckades med konststycket att se dem allihop och därför aldrig fick ihop helheten.
Seriealbumen läste jag heller aldrig speciellt flitigt och kapten Haddocks svordomar har jag heller inte anammat något vidare värst i mitt liv.

Men det finns en sak med Tintin som är oslagbar.
En sak som jag alltid har älskat på sitt eget sätt.
En sak som jag alltid har velat ha ett eget exemplar av.

På flygplatsen i Bryssel hade de en liten butik som sålde Tintin-prylar och jag var mer än en gång inne där med plånbok och kontokort eller Eurosedlar halvvägs uppe ur fickan. Men eftersom jag allt som oftast hoppade dåligt när jag var i de där krokarna (Lille, Bryssel, Liévin…) så ville jag liksom inte unna mig att köpa det jag suktade efter. För den kostade sina slantar den där.
Raketen alltså.

Av all världens raketer, både verkliga och påhittade, så finns det ingen, ingen, ingen som ens är i närheten av Tintins raket från ”Månen tur och retur” när det gäller elegans och skönhet. Den fanns att köpa i plast och i olika storlekar i den där butiken på flygplatsen i Bryssel och även om den mest bara stått och samlat damm på en hylla hemma så hade det varit en sjukt snygg inredningsdetalj. Om jag nu bara köpt mig en vill säga. Men det gjorde jag nu aldrig och om jag känner mig själv rätt, vilket vi ju redan bevisat att jag gör, så kommer jag aldrig köpa mig någon heller.
Så vad göra?
Jo, naturligtvis.
Gräv ner dig i en låda med plastbitar och bygg dig en egen – i Lego!


Världens vackraste månraket, i alla fall i original.
Det här är min egenbyggda legoversion.


You'll Never Walk Alone…
18 oktober 2011 : Klockan 21:32

Champions League-kväll ikväll och tyvärr är inte det bästa laget med där i år. Nej, jag menar inte ÖDIK. Vi aspirerade bara på Europa League, men det gick åt helvete redan i den allra första matchen i Värmlands DM. Hade vi vunnit den matchen och alla andra i DM så hade vi kvalat in oss till Svenska Cupen och hade vi vunnit den så hade vi tagit oss till Europa League. Vi var inte nära. Liverpool FC var närmare, men de är inte heller med.

Medan Simon Bank och Erik Niva fortsätter att skriva världens i särklass bästa fotbollsblogg och The Brothers Brick gör det samma med Lego så fortsätter jag att blanda i mitt lilla hörn av världen.

Det fanns en tid när det bara sändes en enda fotbollsmatch i veckan i svensk TV. Det var då det hette Tipsextra och man fick se en engelsk ligamatch på en lerig plan någonstans i Midlands. Detta ledde till att en väldig massa svenska män i övre medelåldern fortfarande hejar på lag som Wolverhampton. Något som måste varit ett enda långt lidande ända sedan dess.

När jag var liten fick man fortfarande bara se en fotbollsmatch i veckan, den spelades fortfarande på en lerig engelsk plan och ibland hade man turen att få se det röda laget från Liverpool. Namn som Bruce Grobbelaar, John Barnes, Alan Hansen, Jan Mølby, Ian Rush och Kenny Dalglish klingar fortfarande oerhört vackert i mina öron.
Nu för tiden är King Kenny tillbaka som manager och förvaltar arvet efter Bill Shankly på bästa möjliga sätt medan Ian Rush (660 matcher, 346 mål och en mustasch) också är tillbaka i fadershuset och jobbar i föreningen.

Men något Champions League (eller Europa League) blev det nu inte för Pool den här säsongen. Så medan det i skrivande stund går sisådär för de engelska lagen i CL så njuter vi av en Liverbird i Lego.


…Walk on, walk on, with hope in your hearts, and you'll never walk alone, You'll never walk alone…


Oranjeboom…
11 oktober 2011 : Klockan 18:30

Det är ungefär två timmar kvar till kvällens stora Zlatanlösa fotbollshändelse. Sverige tar emot Holland hemma på Råsunda och jag är pessimist.

I samma veva som Sverige slog både Moldavien borta och Finland hemma i början av juni stoppade jag ner mina händer i sonens legolåda. Det var början på ett par intensiva legobyggarveckor från min sida.

Jag tog de ljusgröna och de mörkgröna 2x2-bitarna och började lägga i ett schackmönster. Det var ju dessutom två färger som knappt ens fanns på min tid. Mörkgrönt fanns som bottenplattor men inga lösa bitar, ljusgrönt kunde man inte ens drömma om i något som helst sammanhang.
Det gröna schacket blev precis ett grönt schackbräde, alltså en fotbollsplan. Några vita linjer och målburar för att visa att det verkligen var just det gröna fältets schack som det handlade om. Det blev läktare på ena sidan och på andra sidan och på alla sidor. Det blev två resultattavlor som visade att hemmalaget ledde matchen med 2-0.
Det blev gula spelare på ena sidan planen. Gubbarna på den andra fick vara orange.
Alltså Sverige mot Holland.
Alltså 2-0 till Sverige ikväll.

Men som sagt ingressen, jag är pessimist.
Holland är världens kanske bästa landslag just nu. Holland har vunnit samtliga matcher i kvalgruppen. Holland har gjort 35 mål och bara släppt in 5. Holland består av idel, ädel världsstjärnor.
Och jag tror inte att någon av dessa världsstjärnor kommer att spara sig ikväll. Jag tror att de allihop kommer att vilja vinna den här matchen för att få toppa FIFA:s världsranking, för att få gå igenom kvalgruppen helt utan poängförlust.
Sverige har dessutom sin absolut bäste spelare avstängd i kvällens match.

Matematiken för vad som krävs för att gå vidare får andra sköta. Jag tror att Sverige får nöja sig med andraplatsen i gruppen och play off för att nå EM nästa sommar.
Innan dess kanske jag hunnit bygga en mer verklighetstrogen arena i Lego…


2-0 till hemmalaget ikväll?!?
Gärna för mig, men jag tror det inte…


Almost unreal…
5 oktober 2011 : Klockan 17:13

Hösten 1999 besökte jag Australien för första gången. Det har kommit att bli två gånger till sedan dess och jag ska gärna åka tillbaka. Men det ligger ju liksom en bit bort.

Första besöket var ett tränings- och rekognoseringsläger i SOK:s regi med sikte mot OS i Sydney 2000. Vi besökte de byggarbetsplatser som skulle bli OS-by och arenor och vi var inne på Olympiastadion, Stadium Australia, som var i det närmaste helt klar och som än idag är en av de mäktigaste arenor jag tävlat på.

Efter ett par dagar i Sydney reste vi vidare upp till Gold Coast där vi huserade rent boendemässigt på Bond University, där kackerlackorna var stora som folkvagnar, medan vi tränade på Griffith Universitys friidrottsanläggning ett par mil bort. Badade i vågorna vid Surfers Paradise och till och med jag tyckte att det var en upplevelse. Utan surfbräda dock.

Jag kom att dela rum med Henrik Dagård som ägnade dagarna åt att träna en väldig massa och att spela ”gubbrock” på sin medhavda musikanläggning i mindre format.

Något stort fan av Ulf Lundell har jag aldrig varit och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli det. Men ”en inställd spelning är också en spelning” är ett fantastiskt uttalande och Tre bröder kom att bli lite av en favoritlåt dessa veckor down under.

I övrigt stukade jag vänsterfoten två gånger om och rent träningsmässigt var lägret ganska bortkastat. Men det var en otrolig fördel att ha varit där när jag kom tillbaka inför OS ett knappt år senare. Allt var välbekant och kändes lite hemma.

Jag kom för övrigt att dela rum med samme Dagård, med samma musiksmak, också inför och under OS och om någon mot förmodan trodde något annat så är han en rolig en, trots musiksmaken. Bland annat konstaterade han att jag inte var riktigt hundra eftersom jag fått nummer 98 av SOK på min väska och andra numrerade prylar.

Inför denna långresa införskaffade jag något så otroligt moget som en GameBoy, jag var ju trots allt 23 år gammal och hade aldrig ägt någon. Den kom till en hel del användning då och även senare i livet, även om det alltid har stört mig att den inte har någon egen ljuskälla. Vilket gör den svåranvänd i mörka rum. Till skillnad från dagens mer avancerade små spelkonsoler.

I somras, mitt i min mest kreativa Legobyggarperiod, så grep jag tag i denna gamla favoritleksak och skapade den av en ännu äldre och ännu mer favoritleksak. Så fick Super Mario hoppa också i Lego.


…sommaren 2010 fick jag slutligen klara hela originalversionen av Super Mario utan fusk. 25 år efter att spelet kom ut. Året efter byggde jag den här i Lego…


O Brother, Where Art Thou…
29 september 2011 : Klockan 11:11

I somras läste jag boken “Lego – A love story” av Jonathan Bender. En helt vanlig man som inser att något fattas i hans liv – nämligen Legobitar! En del annat saknas honom också, men inget lika viktigt som Lego. I slutet av boken fick jag en idé som jag helt enkelt var tvungen att försöka genomföra.

1981 var jag fem år gammal och besökte Legoland i Billund för första gången. Jag minns egentligen inte så mycket mer av den resan än det jag sett på kort i efterhand. Men jag minns att jag dels trodde att man kunde se hela vägen till Danmark från färjeläget i Göteborg och jag minns att jag trodde att hela Danmark var byggt av Lego.
Trots denna vanföreställning om sakernas tillstånd blev jag långt ifrån besviken.
1987 var jag tillbaka på Legoland och sen gick jag in i mina dark ages som jag inte kom ut från förrän typ 2004 igen.
2008 var jag på Legoland igen, i sällskap med en snart-fyra-åring och fick en helt annan upplevelse som vuxen än vad jag haft som barn. Plötsligt var det inte bara en massa snygga Legohus och andra byggnader jag såg. Istället såg jag städer och platser jag besökt eller läst om.
I måndags och tisdags den här veckan var jag där igen.

Den där första gången jag var till Legoland var det en organiserad bussresa från Karlstad, med den allestädes närvarande resebyrån Bengt-Martins inbillar jag mig, och med på den resan var min bäste kompis sen tvåårsåldern Magnus och hans familj.
Den här gången var Magnus och hans familj – ja, inte samma familj som för trettio år sen, men ändå – med igen och det var första gången han var där sedan 1981. Tyvärr var det mycket svårare för oss att åka Safaribilarna och Minibåtarna ihop nu än för trettio år sen, men det var liksom kul ändå.

Här om dagen visade jag upp en legofigur här på Schloggen. Den som fanns i två versioner. En som inte var ihopbyggd och skänktes till årets spelare i ÖDIK. Frågan är om Hejja byggt ihop den än. Och en som var ihopbyggd och som skulle ut och resa.
Nu har han varit ute och rest och sett sig om i världen. Jag måste dessutom erkänna att jag bröt mot en av tre gyllene legoregler när jag byggde ihop honom – jag limmade ihop bitarna.
Man får inte limma, inte måla om och inte förstöra bitar för att de ska passa ihop.
Jag limmade honom – och det hade en specifik anledning.
ÖDIK-gubben åkte nämligen med mig till Legoland och han turistade ganska vilt där.
Men framförallt, precis som i Benders bok så lämnade jag honom kvar där han kände sig hemma.


Entrén till Legoland i Billund


Min ÖDIK-legogubbe söker sig fram i livet och har hittat en gigantisk legobit med den gamla klassiska loggan på


Kollar in mejeriet och känner att han inte riktigt passar in


Det nya Star Wars-landet var förstås ett måste att besöka. Men det kändes lite svettigt att ha Darth Vader i ryggen…


…eller att hållas fången av Wampa. Så det var säkrast att dra därifrån och…


…kolla in ett av hotellen med tillhörande restaurang istället.


Träffade dessutom en förvuxen pirat som undrade vad som pågick.


Kollade in när NASA skulle skjuta upp sin rymdfärja och tog kort i rättan tid.


Kände att något saknades i livet och hälsade på hos ewokerna medan Han Solo, Leia och de andra gav sig på att sätta skölden till Dödsstjärnan ur spel.


Besökte folkvimlet i Bergen och kollade in marknaden där…


…innan han testade ytterligare ett hotell där han inte heller blev kvar speciellt länge.

Bilderna här ovan visar ett par exempel på vad min legogubbe fick se under två dagar. Däremot visar ingen av dem var jag slutligen lämnade honom kvar.
Om man vill gömma en bil så kan man förstås köra ut den i skogen och hoppas att ingen ser den där. Men å andra sidan är en skog helt fel plats för en bil och så fort någon ser den stå där så undrar man varför. Ska man således gömma en bil bör man förslagsvis göra det i dess naturliga miljö och bland en massa andra bilar. Alltså på en långtidsparkering på en flygplats.
Vill man gömma en legogubbe bör man alltså göra det bland en massa andra legogubbar. Och det har jag gjort nu.
Min ÖDIK-gubbe stod i alla fall kvar när jag lämnade Legoland i tisdags och om någon har planerat att åka till Billund framöver kan ni ju se om ni hittar honom och hälsa honom från mig. Jag tror att han trivs bra där, det skulle i alla fall jag ha gjort.


…goodbye, I'm going home…


Eleven…
24 september 2011 : Klockan 08:59

För exakt elva år sen satt jag på en höjdhoppsmadrass i Sydney. Regnet vräkte ner omkring och på mig. Jag hade just slutat på fjärde plats i mitt livs första OS-final. Någonstans djupt inne i mig fanns en stolthet över det jag presterat. Men mest av allt var jag besviken över att ha blivit fyra och över att den som tog silver borde varit avstängd för doping.

Olympiastadion i Sydney, som är bland de mäktigaste och häftigaste arenor jag någonsin tävlat på, har elva år senare bytts mot Tallmovallen som har den grönaste av gräsplaner och en charm ingen annan arena har. Höjdhoppsspikskorna har bytts mot fotbollsskor. Den blågula landslagsdräkten mot den grönvita ÖDIK-tröja jag mer eller mindre föddes i.

Idag slåss jag inte om OS-medaljer som jag gjorde den där Sydney-kvällen för elva år sen. Idag slåss jag – och femton andra grönvita – för nytt division VI-kontrakt.

Då var det årets sista höjdhoppstävling. Idag är det årets sista fotbollsmatch. Ska mitt älskade ÖDIK hänga kvar i sexan måste vi vinna idag och vi måste dessutom ha minst ett av två resultat med oss nästa helg då serien spelas färdigt. Det är knappt två timmar kvar till avspark och jag måste tro att vi fixar det här. Det är dags att bollen rullar vår väg, att vi har lite stolpe in och att vi vinner en match igen, det är alldeles för längesen sist.

Efter matchen väntar avslutningsfest – inte gravöl. Vi ska utse årets det ena och det andra. För två år sen blev jag skyttekung, det blir jag inte år om jag inte spottar in minst åtta mål idag – och det är det inte mycket som talar för. Min enda merit i år är att jag är den ende som spelat samtliga matcher – vilket å andra sidan kanske förklarar varför vi ligger sist i serien efter sjutton omgångar…

Årets Most Valuable Player får den fantastiskt vackra statyetten nedan. Den finns bara i två exemplar. Den ena kommer att delas ut – i bitar och med en ritning (eller karta som jag sa när jag var liten, eller läsning som en mig närstående sjuåring sa när han var mindre) för att byggas ihop av mottagaren under kvällen. Den andra är i min ägo, men för den finns andra planer framöver…


Det finns bara två av oss och den ene delas ut i eftermiddag,
den andre har ett helt liv framför sig…


Slapshot…
17 september 2011 : Klockan 21:15

Elitserien i ishockey har rullat igång efter bästa förmåga i mitten av september, och lagbygget Färjestad har väl inte riktigt fått alla bitar på plats…

…men jag fick i alla fall alla bitar på rätt plats i det här legobygget Färjestad.


Sopa på, FBK!!!


The house that Pep built…
13 september 2011 : Klockan 21:24

Ikväll drar då det som Zlatan benämnde som det här jävla Champions igång. Men utan Zlatan. Min TV visar dock Chelsea mot Leverkusen. Och även om jag tror att hästen är vid liv så tror jag att Romans blåa gossar vinner.

Själv sitter jag dessutom och inväntar resultatet mellan Rinns AIK och Bäckalunds IF i division sex norra. En match som känns oändligt mycket intressantare än alla andra fotbollsmatcher just ikväll. Detta eftersom bottenstriden i norra värmlandssexan kan nå smått episka proportioner under de två sista omgångarna.

Men egentligen skulle det här inlägget handla om Lego.
Väldigt mycket beroende på att den länk under inlägg som tituleras Lego har varit tom fram tills nu. Och till en del beroende på att jag alltid gillat Lego och för att jag använde detta intresse – och alla de orange bitar jag ägde på den tiden – till att bygga FC Barcelonas klubbmärke i somras.
Det kan ju inte finnas något bättre lagbygge i fotbollsvärlden, kanske fotbollshistorien, än det Barca som i våras vann La Liga och Champions League. Ja, de inte bara vann CL, de fullständigt spelade ut Manchester United i finalen så att det sjöng om det.
Dessutom är deras klubbmärke förvånansvärt snyggt i all sin enkelhet. Till och med som legobygge betraktat.

Jag har alltid älskat Lego. När jag var liten satte pappa hjul på en skiva som passade under sängen. Där hade jag min legostad uppbyggd och kunde dra den ut och in som det behagade när jag ville leka med den. Vilket var ofta.
Sen gick jag in i mina Dark Ages när jag var en 12-13 år eller så. The Dark Ages är den period som går för en AFOL (Adult Fan Of Lego) mellan det att han slutar leka med Lego som barn och tills han börjar bygga igen som vuxen.
För mig vaknade intresset smått vid liv när jag var 25 och byggde om den här hemsidan. I sidhuvudet på de flesta sidor finns legogubbar än idag. Våren 2004 byggde jag loggan till Aten-OS – hade det inte gått som det gick hade jag skänkt bort den, nu gick det som det gjorde och den hänger på väggen hemma.
Sen kom en snart sjuåring och han visade sig också gilla Lego utan att bli det minsta indoktrinerad av sin far och jag kunde leva ut mina lustar i allt högre grad.
Så det lär nog bli lite Lego här på Schloggen då och då, och vi börjar så här medan Milan har 1-0 borta mot Barcelona och jag ännu inte vet hur det gick mellan Rinn och Bäckalund.


Ulf Lundell sjöng om att det är folket som bygger landet.
Men det var jag som byggde klubbmärket…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011