Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


I höst ringer Horace…
6 oktober 2011 : Klockan 16:52

Under mina sista månader inför OS i Aten hängde mästerfotografen i stövlar med mig i träning och tävling med sin kamera. Det mynnade ut i boken En av 12, en bok som vi båda ansåg borde leda till att Horace skulle ringa framåt hösten.

Det blev ett internt skämt mellan mig och fotografen att ”i höst ringer Horace”. Underförstått att En av 12 skulle ge oss nobelpriset.
Hörde jag någon säga hybris?
Å andra sidan finns det få skämt som är så roliga som just de interna.
Grejen var att det där med att ”I höst ringer Horace” kändes som en helt fantastisk boktitel. Så vi började spåna lite lätt, jag och fotografen. Den uttänkta titeln var helt enkelt för bra för att kastas bort.

Sagt och gjort. På ett flygplan till Nice för tre år sedan började ett synopsis ta form i mitt huvud. Romanen skulle handla om den icke namngivne författaren vars allra största dröm och livsuppgift var att få nobelpriset i litteratur. Något som alltså skulle leda till att Horace Engdahl, i sin ställning som ständig sekreterare i Svenska akademin, skulle slå en signal för att meddela den glada nyheten den första torsdagen i oktober.

Men eftersom författaren, han kom att kallas Walter Allanzon internt och ingenting alls i boken, insåg att en svensk författare aldrig någonsin mer kommer att tilldelas ett nobelpris var han tvungen att ”metamorfosera” sig själv till något annat. I synopsiset blev han peruan, av exakt vilken anledning minns jag inte längre. Men huvudsakligen eftersom en Sydamerikan inte fått priset sen urminnes tider.

Tvisten blev att en annan peruan skulle tilldelas priset och att vår författare skulle tro att det var han som fått det. I besvikelsen över att ha varit så nära skulle han istället bli kamerunier och försöka få priset som afrikan. Inte heller detta skulle lyckas, så klart. Men i något slags spritdeliurium skulle han skapa den stora romanen, skicka in den till ett förlag under pseudonym och denna roman skulle efter ett antal svårt sinnesförvirrade förvecklingar ge honom nobelpriset i litteratur. Men i samma stund som han, ovetande om att han ens skrivit romanen och att han tillhörde favoriterna för att få utmärkelsen, lyfte den ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden skulle han falla död till marken i en hjärtattack.
Ungefär så såg idén ut, uttänkt på ett flygplan på väg till Nice för vidare biltransport till Monaco.

Vi kom igång riktigt bra med författandet och framförallt hade vi otroligt roligt när vi skrev. En spyfluga tog allt större plats i historien, vi vävde in allt mer osannolika bifigurer som snart kom att ta över showen, vi drack Trocadero och åkte till Liverpool och vi skrattade så vi grät mellan varven.
Sen började problemen.

Först gick boktiteln åt skogen när Horace Engdahl helt oväntat hoppade av sitt uppdrag som ständig sekreterare. ”I höst ringer Peter” eller ”I höst ringer Englund” hade inte riktigt samma klang. Precis som Zlatan är Zlatan så är ju Horace Horace liksom.
Men vi var så pass långt komna att vi inte lät oss nedslås, även om ”Helvete, Horace” var arbetsnamn under en kort period.

Sen kom nästa smäll när en livs levande peruan gick och fick priset förra året. Men också det gick att rädda. Vår falske peruan, hans poncho och panflöjt var för bra för att slänga bort bara för att en äkta peruan som Mario Vargas Llosa fick priset.

Om inte annat så bevisade ju det att vi var på helt rätt spår i vår pikaresk. Även om det inte blev så mycket skrivet efter det. Så idag kom då den sista dödsstöten.
Han stavas Tomas Tranströmer och är en värdig pristagare. Ja, det är de ju faktiskt allihop.
Men han är svensk och hela ”I väntan på herr Englund”, som den kom att heta till slut, bygger på att en svensk inte kan få nobelpriset i litteratur eftersom det skulle klassas som svågerpolitik.

Så det interna skämtet om att i höst ringer Horace som blev en titel på en roman som började skrivas och som glatt dess två författare kommer aldrig att bli en roman med titeln I väntan på herr Englund.
Så kan det också gå i litteraturvärlden.


Han ringer inte mer och inte fick han någon bok uppkallad efter sig heller…


Almost unreal…
5 oktober 2011 : Klockan 17:13

Hösten 1999 besökte jag Australien för första gången. Det har kommit att bli två gånger till sedan dess och jag ska gärna åka tillbaka. Men det ligger ju liksom en bit bort.

Första besöket var ett tränings- och rekognoseringsläger i SOK:s regi med sikte mot OS i Sydney 2000. Vi besökte de byggarbetsplatser som skulle bli OS-by och arenor och vi var inne på Olympiastadion, Stadium Australia, som var i det närmaste helt klar och som än idag är en av de mäktigaste arenor jag tävlat på.

Efter ett par dagar i Sydney reste vi vidare upp till Gold Coast där vi huserade rent boendemässigt på Bond University, där kackerlackorna var stora som folkvagnar, medan vi tränade på Griffith Universitys friidrottsanläggning ett par mil bort. Badade i vågorna vid Surfers Paradise och till och med jag tyckte att det var en upplevelse. Utan surfbräda dock.

Jag kom att dela rum med Henrik Dagård som ägnade dagarna åt att träna en väldig massa och att spela ”gubbrock” på sin medhavda musikanläggning i mindre format.

Något stort fan av Ulf Lundell har jag aldrig varit och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli det. Men ”en inställd spelning är också en spelning” är ett fantastiskt uttalande och Tre bröder kom att bli lite av en favoritlåt dessa veckor down under.

I övrigt stukade jag vänsterfoten två gånger om och rent träningsmässigt var lägret ganska bortkastat. Men det var en otrolig fördel att ha varit där när jag kom tillbaka inför OS ett knappt år senare. Allt var välbekant och kändes lite hemma.

Jag kom för övrigt att dela rum med samme Dagård, med samma musiksmak, också inför och under OS och om någon mot förmodan trodde något annat så är han en rolig en, trots musiksmaken. Bland annat konstaterade han att jag inte var riktigt hundra eftersom jag fått nummer 98 av SOK på min väska och andra numrerade prylar.

Inför denna långresa införskaffade jag något så otroligt moget som en GameBoy, jag var ju trots allt 23 år gammal och hade aldrig ägt någon. Den kom till en hel del användning då och även senare i livet, även om det alltid har stört mig att den inte har någon egen ljuskälla. Vilket gör den svåranvänd i mörka rum. Till skillnad från dagens mer avancerade små spelkonsoler.

I somras, mitt i min mest kreativa Legobyggarperiod, så grep jag tag i denna gamla favoritleksak och skapade den av en ännu äldre och ännu mer favoritleksak. Så fick Super Mario hoppa också i Lego.


…sommaren 2010 fick jag slutligen klara hela originalversionen av Super Mario utan fusk. 25 år efter att spelet kom ut. Året efter byggde jag den här i Lego…


Fem över 12 - 303 dagar…
4 oktober 2011 : Klockan 22:06

Sitter och ser på Hübinette på SVT. Vi har ju kamperat ihop i På spåret hon och jag. Även om det var fyra år sen och tyvärr inte gick hela vägen. Det körde ihop sig i semifinalen mot Hoa-Hoa Dahlgren och Cecilia Hagen.

Vilket naturligtvis osökt får mig att tänka på att årets deltagare i På spåret presenterades idag. Tyvärr var jag inte med, men så gick det rätt dåligt när jag var med ifjol också å andra sidan. Ska jag gissa årets vinnare känns Martina och Erik Haag som huvudfavoriter. Och herr Haag var ju på TV alldeles nyss och pratade mat i Landet brunsås.
Jag har dock aldrig varit någon stor vän av brunsås.
Gillar På spåret desto mer.
Och får jag vara med igen och dessutom välja vem jag vill ha vid min sida faller nog valet på Jan Arnald, han har en gång i en DN-chatt dessutom lovat att han skulle sopa banan med mig, så det skulle kännas bättre att ha honom i samma bur än i buren bredvid.

Men istället för att åka tåg i TV kommer jag ägna hösten åt att lyfta skivstänger, hoppa över häckar och lira lite boll.
Igår kväll samlades sju tappra, glada gossar i en gympasal på Herrhagen och bjöd på futsal som skulle gjort Zlatan… gråtfärdig. Det John Carew gör med en fotboll och Zlatan med en apelsin gjorde ingen av oss ens i tanken.
Men vi hade å andra sidan kul och korade dessutom Kvällens brasse. Bara en sån sak.

Idag var jag tillbaka under Figge-boden i Våxnäshallen igen. Jag, en skivstång och mina dragremmar. Lyftarbältet är två hål längre ut än på den gamla goda tiden, vågen visade 78,3 kg idag, och det slutade som det alltid slutar första gången jag kör ryck och frivändningar på länge.
Händerna gick åt helvete.
Dock inte så mycket åt helvete som jag fruktat. Det var bara en av de gamla valkarna som slets sönder och sved. Så det får ses som ett okej facit trots allt. Dessutom kändes armarna och axlarna ingenting alls. Kände mig lite rädd för det efter x antal smällar i rygg och nacke på diverse leriga fotbollsplaner senaste arton månaderna.
Så det finns hopp om lyft i livet.

Misstänker dock att jag kommer ha rejäl träningsvärk i magen imorgon. Kommer garanterat få rulla ur sängen imorgon bitti istället för att inleda dagen med en situp.
Min morgonrutin har dessutom ändrats drastiskt senaste dagarna. Köpte nämligen en ny väckarklocka på Legoland. Den gamla vann jag i Karlsruhe 1999. Fick två saker i samband med den tävlingen. En väckarklocka som jag använt sedan dess och en förkylning av Tomas Janku som dock gav med sig efter ett par veckor men som förstörde ett par tävlingar den vintern.
Den nya Lego-väckarklockan har nämligen ingen snoozefunktion och det suger ju lite. Men å andra sidan är det ju Lego, så det får liksom gå ändå. Dessutom kommer jag ju upp ur sängen på morgonen och det är väl det som är meningen.

Dagens träning och de första ryck och frivändningar jag gjort sen Eldkvarn brann, eller i alla fall sen någon gång förra hösten:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 45 / 45 / 47,5 / 47,5 / 50 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 60 / 60 / 65 / 65 / 70 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Fotstyrka och 3 x 60 meter genomblödningar

Helt okej genomkörare en tisdag i oktober. Nu är det bara att ladda för mångsteg eller något annat kul vid nästa besök i det som en gång gick under namnet QX-hallen internt.


Fem över 12 - 305 dagar…
2 oktober 2011 : Klockan 20:52

Trots att jag körde på relativt lätta vikter igår så hade jag naturligtvis en smått magisk träningsvärk i låren denna morgon. Och det finns saker som är roligare att göra med träningsvärk än att hoppa över häckar. Men varför ska man göra det man tycker är roligt hela tiden.

Det fanns en tid i mitt liv när dessa häckpass var favoritpasset. Lite drygt tvåhundra hopp över häckar, plintar och lådor.
Å andra sidan fanns det inte mycket som kunde vara mer frustrerande heller. Inte minst som de häckar jag hoppade över var en samling ihopsatta plaströr som föll likt plockepinn en dålig dag. De dagarna tog träningspasset dessutom betydligt längre tid än de stipulerade två timmarna. En bra dag var det gjort på en och fyrtiofem, en dålig tog det minst en halvtimme längre.

Idag tog jag det dock lite lugnare än så. Vanliga trä- och metallhäckar (jag har ju för bövelen lagt av och gett bort nyckeln till min speciella låda med mina egna häckar) som inte når högre än 106,7 cm och bara lite drygt hundra hopp totalt. Men jag misstänker att träningsvärken i låren från igår får sällskap av träningsvärk i vaderna imorgon ändå.
Men å andra sidan finns det ingen bättre värk än träningsvärk!

På dagens schema då, för den intresserade:
Jämfotahopp: Sex gånger fem häckar á 91,4 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tio gånger en häck á 91,4 cm.

Så vi kan väl alla vara överens om att det är en bit kvar till jämfotahopp över 130 cm häckar och löphopp över 170 cm häckar. Men för att hitta tillbaka dit måste jag inte bara träna som en tokig, jag måste dessutom se till att få tillbaka nyckeln till min plåtlåda.
Och att få nyckeln tillbaka är nog den enklaste delen…


En bok om tiden då häckarna var högre, håret var kortare och klockan ännu inte slagit tolv…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att se med nya ögon…
2 oktober 2011 : Klockan 13:23

Ni vet hur det är med synvillor. Har man en gång lyckats se den andra varianten av dem är det nästan helt omöjligt att se det man såg från början.

Jag besökte Legoland i veckan som gick. Första gången jag var där var för trettio år sen. Det har hänt en hel del sedan dess. Både med Legoland och med mig. Kanske mest med mig.
För trettio år sedan såg jag Lego. Nu såg jag hus jag kände igen, städer jag besökt, platser jag läst om. Och hur många gånger jag än åker tillbaka kommer jag alltid att se just det jag ser idag. Jag kommer aldrig längre att bara se snygga hus och andra byggnader i Lego.

Ganska ofta i mitt liv har jag drällt in sent på kvällen till diverse hotellrum. Dock inte av någon annan orsak än att jag helt enkelt har kommit fram sent med flyg, tåg, buss eller bil dagen innan tävling. Jag fascinerades ofta över hur jag såg saker på ett helt annat sätt när jag vaknade på morgonen än vad jag gjort när jag kommit fram kvällen innan.

Första gången jag klev in på hotell Lux i slovakiska Banská Bystrica svor jag på att aldrig återvända. Jag hade rest länge, passerat genom fem länder på en eftermiddag, var osäker på min egen hoppform och hallen vi skulle tävla i var kort sagt eländig. I hotellfoajén låg dimman tätare än den någonsin gjort i Lützen, även om det var cigarettrök på hotell Lux och kanske krutrök i trettioåriga kriget, och jag skyndade upp till rummet. Bara för att mötas av ett droppande handfat och en luddig brun filt att ha som täcke. Den ende slovak jag kände var i Australien och jobbade och jag undrade vad jag egentligen gjorde där över huvud taget.

Morgonen efter släpade jag mig upp ur sängen drog bort de fransiga bruna gardinerna – och möttes av strålande solsken från en klarblå himmel. Det hade dessutom snöat under natten och allt det gråa och trista var skinande vitt av nysnö. Dimman hade skingrats i hotellfoajén och frukosten var ätbar.
Mitt dåliga humör och den oroliga känslan i magen var som bortblåst.
Hoppningen fungerade, jag vann tävlingen och det enda som kunde få mig att sluta längta efter att resa tillbaka till Banská Bystrica var att åka dit.

För ett antal år sedan var jag tillbaka på mitt gamla dagis. Det var en omvälvande upplevelse på många sätt. Dels för att det firade 25 år och att det vid det laget var 20 år sedan jag lämnat det för att börja skolan. Men framförallt för att det krympt.
Det fullkomligt gigantiska lekhallen hade blivit så liten, så liten, så liten. Hur vi kunnat spela tuffa innebandymatcher där inne som dagisbarn framstod som en olöslig gåta.
Naturligtvis förstod jag då, likaväl som nu, att det inte var dagiset som krympt utan jag som växt. Men jag upplevde ju inte samma sak med det hus jag bodde i. Om lekhallen på dagis var gigantisk när jag var fem år så borde vardagsrummet hemma också ha varit det. Men så har jag aldrig upplevt det.

Medan ett hotell kan ändra skepnad över en natt krävs det helt uppenbart längre tid för ett dagis, eller för ett land av Lego, att göra det.
Men precis som med Billunds turistmagnet nummer ett kommer jag aldrig längre att uppleva Maskrosens dagis (varför man väljer att döpa ett dagis efter ett ogräs får bli en senare fråga…) eller Banská Bystrica som jag gjorde det första gången jag kom dit. I det senare fallet kan jag å andra sidan fortfarande hitta tillbaka till känslan jag hade i kroppen när jag klev in på hotellet första gången. Det är ingen helt igenom angenäm känsla, men den går att skratta åt i efterhand.
Känslan av en gigantisk lekhall på ett dagis är däremot svårare att hitta tillbaka till. Det är väl helt enkelt alldeles för länge sen det inträffade.

Men även om jag kan sakna det där storögda barnet i mig så är det nog i slutändan rätt skönt att se världen med en vuxens ögon. Och Lego är väl ändå inte bara för barn, i alla fall inte bara för små barn.


Nio städer man kan tro är huvudstäder
New York, USA
Sydney, Australien
Rio de Janeiro, Brasilien
Toronto, Canada
Auckland, Nya Zeeland
Istanbul, Turkiet
Glasgow, Skottland
Kapstaden, Sydafrika
Marrakech, Marocko


En kortfattad historik över nästan allting – Bill Bryson
Titeln säger egentligen allt om vad boken handlar om. Det är en kortfattad historik över hela jordens historia från den stora smällen och fram till våra dagar. Här finns Darwins teori om det naturliga urvalet och arternas uppkomst, här finns berättelser om storheter som Isaac Newton och Edmond Halley och här finns en uppsjö av märkliga skrönor och historier om vetenskapsmän och allehanda konstigheter. Hade jag läst den här boken på originalspråket engelska hade det förmodligen varit en solklar fullpoängare – för på sina ställen är den fullständigt briljant. Det som gör att betyget dras ner är den slarviga översättningen: det är stavfel eller ord som saknas helt på var och varannan sida och plötsligt börjar man tyvärr ifrågasätta allt man läser istället för att bara njuta av det.


Hagfors – den 3 oktober 1989
I lågstadiet var det klassfotboll under namnet Trixen som gällde i Forshaga. På mellan- och högstadiet var det friidrott under namnet Klasskampen som var grejen. De som lyckades bäst i dessa klasskamper fick sedan åka till Hagfors och tävla i Kretsmästerskapet (KM) mot jämnåriga från så vitt skilda platser som Munkfors, Deje och Sunnemo. I fjärde klass förlorade jag höjdhoppet för första och sista gången. I femman, sexan, sjuan och åttan gick jag segrande ur striden – i nian blev det inget. Då blev jag å andra sidan trea på skol-SM istället. Min största stund i Hagfors inträffade när jag gick i sjunde klass. Jag hade haft sikte på klubbrekordet i Kils AIK hela säsongen. Det löd på 161 cm och jag hade nått 158 cm som bäst. Men den där eftermiddagen på kolstybben i Vikingland så fick jag äntligen med mig exakt 161 cm – tangerat klubbrekord för Kils AIK. Det stod sig i nio år innan det slogs av två olika hoppare på en och samma dag om inte minnet sviker mig.


Legoland!!! Besökte detta plastens paradis för fjärde gången i mitt liv i måndags och tisdags och det var precis lika roligt nu som första gången jag var där – för trettio år sen.


Oktober… vi kan hoppas på brittsommar, vi kan hoppas på krispiga höstdagar med hög luft, men hur vi än vrider och vänder oss så har vi inte bara rumpan bak, vi har dessutom hösten framför oss.


Färjestad… Jag ägnar inte ishockey något större intresse i vare sig september, oktober eller november. Men att se Färjestad ligga sist efter sex spelade matcher är ingen höjdare.


Hotell Lux i Banská Bystrica, där kan man sova gott och vakna till vackra vinterdagar…


Sjätte sinnet…
1 oktober 2011 : Klockan 21:13

Så blev det då som jag fruktade…

…IK Viking FK 2 slängde väl in större delen av sitt A-lag, som å andra sidan äntligen fick vinna en match i år. Dock inte i division fyra där de egentligen spelade säsongen utan i division sex mot Rännbergs IK med 6-3 så att de hängde kvar i den serien istället för i fyran.

Och Rinns AIK fick låna spelare från Torsby IF i division fyra och hängde därmed också kvar i sexan genom att slå Gettjärns IF med 4-0.

Division sex-fotboll i Värmland är ett stort skämt. Undrar om FC Barcelona har lust att låna ut lite spelare till ÖDIK i division sju nästa säsong…


Vem vet, nästa år kanske han dyker upp på Tallmovallen om det krisar för ÖDIK…


Fem över 12 - 306 dagar…
1 oktober 2011 : Klockan 13:14

Det mesta var sig likt i Våxnäshallen denna förmiddag. Det var ett par smågrejer som hade ändrat på sig. Sen var det en stor sak som skiljde också. Problemet var att den stora saken var jag…

Redan uppvärmningen var en nära-döden-upplevelse. Första joggvarvet kändes bra, det andra kändes okej, det tredje var svettigt och det fjärde ett litet helvete. Dessutom hamnade jag, i vanlig ordning, i räkneproblem redan på varv två:
”Har jag sprungit ett eller två varv, har jag sprungit två eller tre, har jag sprungit tre eller fyra… äh, vad fan, minst fyra nu, kanske fem…”
Vissa saker ändras aldrig.
En sak som dock ändrats var vågens placering. Nu stod den plötsligt på andra sidan trästolpen under Figge-boden.
En annan sak som ändrats var vågens siffror. Där det förr aldrig stor mer än 72.0 kg stod det idag 78.8 kg.
Jag. Måste. Tappa. Typ. 4. Till. 5. Kilo. Typ. Nu!

Idag gjorde jag alltså mitt första träningspass med sikte på nästa sommars veteran-SM hemma på Sannerudsvallen i Kil. För att förtydliga detta ”hemma”. Sannerudsvallen är min friidrottsliga hemmaplan. Kil har i övrigt aldrig varit hemma på något sätt.
Vi kan väl säga att det är skönt att det är skottår nästa år. Det ger mig nämligen ytterligare en dag att träna på.
Jag behöver den.
Jag har nog ärligt talat aldrig varit så dåligt tränad som nu.
Det positiva är att jag förmodligen kan hoppa ungefär två meter ändå. Så det finns utvecklingspotential och inte bara avvecklingspotential i kroppen.

Något höjdhoppande lär det dock inte bli de närmaste sex veckorna tror jag. Tanken är att ägna en och en halv månad åt att köra styrka med skivstång, hoppa över häckar, studsa mångsteg och köra en hel del allmänstyrka. Det är det jag behöver mest av allt just nu. Höjdhoppandet får jag tid till sen.

Jag har egentligen inte kört kontinuerlig friidrottsträning på ett och ett halvt år. Den gången var det i syfte att hoppa tillräckligt högt i mötet med Patrik Sjöberg i Autolounge Comeback i Göteborg. Det räckte till 180 cm från fel håll och 215 cm från rätt håll. Vänligt nog hävdar nämnde Sjöberg i sin bok ”Det du inte såg” att jag tog 190 cm från fel håll. Men det är å andra sidan inte det enda faktafelet i den boken. Eller i det kapitlet. Eller faktiskt inte ens på den sidan.
Förra vintern hade jag tänkt att hålla igång hoppandet lite på skoj. Men sen bestämde jag och Magnus oss för att åka Vasaloppet istället. Och säga vad man vill om skidåkning – det främjar inte höjdhoppsformen.
Så i somras blev det bara två meter som högst ett par gånger och det gjorde mest bara ont precis överallt. Men framförallt i upphoppsfoten.
Samma upphoppsfot som jag lyckats stuka tre gånger om under höstens fotbollsspelande, så fotstyrka kommer också läggas till träningen i höst och vinter. Det är också synnerligen välbehövligt nämligen.

Så vad gjorde jag då av dagens träning. När jag väl överlevt uppvärmningen och konstaterat att tre års fuskande med stretching och rörlighet inte gjort mig gott så greppade jag skivstången. Naturligtvis den under Figge-boden och kunde konstatera att Våxnäshallen saknat mig mer än jag saknat Våxnäshallen.
Förr om åren fick jag alltid inleda måndagsträningarna, som var lyftdagar, med att sortera upp alla vikterna på det podiet. Vi kan väl lugnt säga att det inte är någon som inleder eller avslutar någon av sina träningar med det längre. Det var i alla fall lite bättre ordning när jag gick hem än när jag kom, för det underlättar onekligen träningen en hel del om man hittar träningsredskapen!

Så dagens schema då:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 110 / 110 / 120 / 120 / 130 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 75 / 80 / 85 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 85 / 85 / 85 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Inga tunga vikter direkt, men så har jag heller inte rört en skivstång på ett år ungefär. Men det var skönt att köra igenom den gamla kroppen och det är skönt att vara igång.
306 dagar kvar tills fredagen den 3 augusti 2012 då veteran-SM, så vitt jag vet, är tänkt att invigas.


Ska man in i en träningsmiljö där typ alla andra, alltså i teorin och inte i praktiken, skulle kunna vara mina barn så gäller det att förbereda träningskläderna…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011