Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Highway…
1 oktober 2011 : Klockan 09:12

Det blev alldeles för mycket bilåkande igår. Det blir lätt det när dagarna rusar iväg och man inser att den tåg eller flygbiljett man borde ha bokat för längesen inte längre är bokningsbar.

Efter ett par veckor med svårt mycket fullt upp så börjar det nu lugna ner sig lite. Gårdagen var dock något i hästväg när det kommer till att köra bil.
Klev upp vid halv sex, snabb frukost, in i bilen vid kvart i sex och sen rullade jag norröver. Sundsvall var målet. En stad jag aldrig tidigare besökt, mycket beroende på att jag missade det SM som arrangerades där 1997 på grund av skada. Det enda SM utomhus jag missade under mina aktiva år.
Vägen dit hade sina valmöjligheter. Jag valde att köra via Falun och Gävle och fick mig en tripp down memory lane.

Kör man mot Falun passerar man platser som Filipstad (där jag spelat en fotbollsmatch intill 63:an i min ungdom), Sörälgen och Sirsjöberg (som trots allt resande fortfarande platsar högt upp på listan över konstiga namn på vägskyltar), Kopparberg (där faderskapet en halkig kväll glidit in i det vägräcke som går längs den långa svängen in mot samhället) Ludvika (231 cm som högst), Borlänge (216 cm inne i Kupolen på ISM 1996), Falun (obesegrad i totalt tolv höjdhoppstävlingar både inne och ute och där jag tävlade mot Staffan Strand första gången vintern 1989), Hälsinggården (där det i alla fall förr låg ett vandrarhem och där jag stötte på Kajsa Bergqvist för första gången vintern 1989) och Gävle (där jag i ett bibliskt ösregn en gång kvalade in till junior-EM 1993 och dessutom slog SM-rekord på 232 cm nio år senare).

Men sen åkte jag in på okänd mark. För även om jag tävlat norr om Gävle (både Umeå och Luleå ett par gånger om) så har jag alltid flugit eller åkt tåg dit. Strax norr om Gävle passerade jag två skyltar som pekade åt samma håll, den ena mot Blåkulla, den andra mot Vändplats och det fick mig att fundera på vad som kan hända nästa påsk.

Det mest spännande på resan upp var annars när jag närmade mig Borlänge (staden man inte flyttar ifrån i första taget…) varnade en synnerligen överspeedad lokal nyhetsuppläsare på Mix Megapol att tio strutskycklingar hade rymt och sprang omkring på vägen vid Romme travbana. Tyvärr passerade jag inte just där så jag fick aldrig se dessa en meter höga kycklingar irra omkring på landsvägen.
En timme senare berättade dock samma fortfarande lika speedade radioman att de flesta av kycklingarna fångats in.

Väl framme i Sundsvall letade jag mig fram till Hotell Södra berget som hade en stor skylt med texten ”Mot högre höjder – 240 m.ö.h.” vilken jag var tvungen att ta kort på. Och ändrade dessutom titeln på det föredrag jag skulle hålla på en primärvårdskonferens från ”Att nå högre höjder” till ”Mot högre höjder”. Sån är jag.
Träffade dessutom på moderatorn för konferensen som visade sig vara gift med – Stefan Holm. Dock inte med mig kom vi ganska snart fram till.

Stannade på Södra berget i sisådär två och en halv timme. Hann med lunch och att hålla föredrag och sen rullade jag nerför berget och söderut igen.
Hemfärden var närapå lika odramatisk som ditresan. Noterade dock att Glada Hudikgymnasiet ligger på Järvsöfaks väg och glädjen över detta fick mig att svänga in till Hudiksvall bara för att kolla in om det var så glatt där som det sägs. Det var det inte, i alla fall inte klockan fyra en fredag.

Stannade och tankade vid Valbos köpcenter och sprang på en gammal brottarlegend i form av Pelle Svensson. Vi två har så vitt jag kan minnas aldrig träffats förut och lite sjukt är det ju att man ska ses på en bensinmack i Valbo en fredagseftermiddag. Jag kunde valt vilken annan mack som helst längs vägen, för det var inte bensinbristen som var mest akut, men något fick mig att svänga in där – och träffa en tvåfaldig världsmästare och enfaldig OS-tvåa i brottning.
Herrens vägar äro outgrundliga.

Kom tillbaka hem vid halv tio på kvällen ungefär efter etthundraåtta mil i bil och ett föredrag på en och en halv timme. Så kan man också tillbringa en fredag.

Idag är det lördag och dels ska jag börja träna inför nästa års veteran-SM just denna förmiddag och dels ska division VI norra äntligen avgöras.
Med tanke på den walk over-match jag skrev om här om dagen kan vi ju alltid roa oss med att citera Värmlands fotbollförbunds egna regler när det kommer till walk over – och vi kan ju ägna en stunds kontemplation kring hur otroligt svårt det kan vara att hålla de regler som man själv har satt upp…


…varför beslutar man saker när man sen struntar i det man har beslutat. Känns lite som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll…


O Brother, Where Art Thou…
29 september 2011 : Klockan 11:11

I somras läste jag boken “Lego – A love story” av Jonathan Bender. En helt vanlig man som inser att något fattas i hans liv – nämligen Legobitar! En del annat saknas honom också, men inget lika viktigt som Lego. I slutet av boken fick jag en idé som jag helt enkelt var tvungen att försöka genomföra.

1981 var jag fem år gammal och besökte Legoland i Billund för första gången. Jag minns egentligen inte så mycket mer av den resan än det jag sett på kort i efterhand. Men jag minns att jag dels trodde att man kunde se hela vägen till Danmark från färjeläget i Göteborg och jag minns att jag trodde att hela Danmark var byggt av Lego.
Trots denna vanföreställning om sakernas tillstånd blev jag långt ifrån besviken.
1987 var jag tillbaka på Legoland och sen gick jag in i mina dark ages som jag inte kom ut från förrän typ 2004 igen.
2008 var jag på Legoland igen, i sällskap med en snart-fyra-åring och fick en helt annan upplevelse som vuxen än vad jag haft som barn. Plötsligt var det inte bara en massa snygga Legohus och andra byggnader jag såg. Istället såg jag städer och platser jag besökt eller läst om.
I måndags och tisdags den här veckan var jag där igen.

Den där första gången jag var till Legoland var det en organiserad bussresa från Karlstad, med den allestädes närvarande resebyrån Bengt-Martins inbillar jag mig, och med på den resan var min bäste kompis sen tvåårsåldern Magnus och hans familj.
Den här gången var Magnus och hans familj – ja, inte samma familj som för trettio år sen, men ändå – med igen och det var första gången han var där sedan 1981. Tyvärr var det mycket svårare för oss att åka Safaribilarna och Minibåtarna ihop nu än för trettio år sen, men det var liksom kul ändå.

Här om dagen visade jag upp en legofigur här på Schloggen. Den som fanns i två versioner. En som inte var ihopbyggd och skänktes till årets spelare i ÖDIK. Frågan är om Hejja byggt ihop den än. Och en som var ihopbyggd och som skulle ut och resa.
Nu har han varit ute och rest och sett sig om i världen. Jag måste dessutom erkänna att jag bröt mot en av tre gyllene legoregler när jag byggde ihop honom – jag limmade ihop bitarna.
Man får inte limma, inte måla om och inte förstöra bitar för att de ska passa ihop.
Jag limmade honom – och det hade en specifik anledning.
ÖDIK-gubben åkte nämligen med mig till Legoland och han turistade ganska vilt där.
Men framförallt, precis som i Benders bok så lämnade jag honom kvar där han kände sig hemma.


Entrén till Legoland i Billund


Min ÖDIK-legogubbe söker sig fram i livet och har hittat en gigantisk legobit med den gamla klassiska loggan på


Kollar in mejeriet och känner att han inte riktigt passar in


Det nya Star Wars-landet var förstås ett måste att besöka. Men det kändes lite svettigt att ha Darth Vader i ryggen…


…eller att hållas fången av Wampa. Så det var säkrast att dra därifrån och…


…kolla in ett av hotellen med tillhörande restaurang istället.


Träffade dessutom en förvuxen pirat som undrade vad som pågick.


Kollade in när NASA skulle skjuta upp sin rymdfärja och tog kort i rättan tid.


Kände att något saknades i livet och hälsade på hos ewokerna medan Han Solo, Leia och de andra gav sig på att sätta skölden till Dödsstjärnan ur spel.


Besökte folkvimlet i Bergen och kollade in marknaden där…


…innan han testade ytterligare ett hotell där han inte heller blev kvar speciellt länge.

Bilderna här ovan visar ett par exempel på vad min legogubbe fick se under två dagar. Däremot visar ingen av dem var jag slutligen lämnade honom kvar.
Om man vill gömma en bil så kan man förstås köra ut den i skogen och hoppas att ingen ser den där. Men å andra sidan är en skog helt fel plats för en bil och så fort någon ser den stå där så undrar man varför. Ska man således gömma en bil bör man förslagsvis göra det i dess naturliga miljö och bland en massa andra bilar. Alltså på en långtidsparkering på en flygplats.
Vill man gömma en legogubbe bör man alltså göra det bland en massa andra legogubbar. Och det har jag gjort nu.
Min ÖDIK-gubbe stod i alla fall kvar när jag lämnade Legoland i tisdags och om någon har planerat att åka till Billund framöver kan ni ju se om ni hittar honom och hälsa honom från mig. Jag tror att han trivs bra där, det skulle i alla fall jag ha gjort.


…goodbye, I'm going home…


Mean Machine…
28 september 2011 : Klockan 15:13

Att spela fotboll i division VI är en på många sätt intressant upplevelse. Här kommer några berättelser om och funderingar kring årets säsong i den norra värmlandssexan.

Vi kan börja med det faktum att Värmlands Fotbollförbund har valt att inte ha några rena reservlagsserier. Istället blandar man upp sina förbundsserier med de större klubbarnas B-lag. Grundregeln är att de som börjar föregående A-lagsmatch på bänken, upp till fem spelare, har rätt att spela nästa match med B-laget.
Vackert så kanske.
Om det inte vore för det faktum att det är fria byten hela vägen upp till division IV. Alltså kan man i teorin sätta sina fem bästa spelare på bänken i A-laget, byta in dem efter en sekund och sen använda dem i B-laget i en lägre division nästa dag. Det funkar i teorin – och det görs i praktiken!
Något som utan tvekan påverkar utgången av matcherna i de lägre divisionerna. Fem division IV-spelare påverkar helt klart matchbilden i division VI.

Hur kommer man då bort från detta?
Förslag ett: Skapa rena reservlagsserier som de flesta andra förbund har och ta bort B-lagen ur förbundsserierna, om inte det går så:
Förslag två: Låt de klubbar som har A- och B-lag i seriespel uppge en A- och en B-trupp innan säsongen och låt dem möjligen flytta spelare mellan dessa båda trupper under sommaruppehållet, om inte det fungerar så:
Förslag tre: Ingen spelare har rätt att spela för både A- och B-lag samma helg eller samma omgång, om inte det är praktiskt genomförbart så:
Förslag fyra: Skapa rena B-lagsserier i division VI och division VII, vilket i vart fall leder till att alla klubbar med B-lag i seriespel gör upp sinsemellan på samma villkor.

I division VI norra Värmland fanns två B-lag (Forshaga IF och IK Viking FK) och ytterligare ett lag (Rinns AIK) med samarbetsavtal uppåt (med Torsby IF i division IV). När vi mötte Rinns AIK i våras hade vi fullt sjå att ens få ihop en startelva – vi vann den matchen med 5-0 på bortaplan. Höstmatchen vann Rinns AIK med 2-0 trots att vi hade ett bättre lag på benen då än i våras. VI gjorde en riktigt bra match borta mot Forshaga i augusti, men föll med 2-0. Fem dagar senare åkte samma Forshaga, eller inte riktigt samma, upp till Rännberg och förlorade med 8-0. Ett Rännberg som vid den tiden låg bakom oss i tabellen. Men det är klart att ytterst få vill åka och spela B-lagsmatch elva mil norrut en torsdagskväll.
Å andra sidan visade det sig i slutändan att Rännberg använt sig av en avstängd spelare i den matchen och att Forshaga ändå fick segern med 3-0.
Med tanke på dagens datoriserade värld och systemet Fogis dit alla matcher, startelvor, mål, varningar och utvisningar rapporteras till känns det smått ofattbart att en avstängd spelare ens kan tas ut till en match…
Å andra sidan var det ju något som vi tjänade på i bottenstriden, även om det i slutändan inte spelade någon roll då Rännberg ändå slog oss med 4-1.
Vi besegrade IK Viking med 3-0 hemma i våras och lyckades med nöd och näppe få ihop 4-4 borta under hösten. Och det kan ju ha att göra med vilka spelare de hade på bänken i sin A-lagsmatch dagen innan mötet med oss. Normalt sett börjar ju inte lagkaptenen på bänken i fotboll, till exempel…
Nog om A-lag, B-lag och farmaravtal.

En annan intressant aspekt på den här serien är spelare X. Innan säsongen var han spelande tränare för Rinns AIK, men lämnade den klubben strax innan seriestarten. Det kändes trots detta lite märkligt när det visade sig att han ändå var uttagen som domare i flera matcher under vårsäsongen. Bland annat dömde han oss två gånger om. Förvåningen blev dock ännu större när det visade sig att han inte bara varit tränare och dömde matcher i samma serie – helt plötsligt stod han dessutom i mål för Lysviks IF när vi mötte dem i våras. Hur är det över huvud taget möjligt att en och samma person både kan spela och döma matcher i samma serie? Kanske tur han inte gjorde det samtidigt i alla fall.
Han var dessutom uttagen att döma oss mot Gettjärn nu i höst – en match i en bottenstrid där dessutom både Rinn och Lysvik var inblandade. Jag ringde och frågade den domaransvarige om det verkligen var så lämpligt att en spelare i Lysvik skulle döma den matchen – och fick svaret att ”jag trodde att han spelade i Rinn fortfarande…”

Höstmatchen mellan Forshaga och Viking slutade med walk over. Något som helt klart gynnade oss eftersom Viking var – och fortfarande är – ett av de lag vi slogs – och slåss – mot för att hänga kvar i serien. Men ändå spelades matchen och resultatet slutade med tremålsseger för Forshaga – så det gick liksom på ett ut i slutändan ändå.

Sen har vi då det ironiska i att serien inte färdigspelas på samma dag, eller ens på samma helg. Normalförfarandet i en serie i fotboll är att alla matcher i sista omgången spelas samtidigt så att man inte kan spela på något annat lags resultat. Under spelordningsmötet i februari ville Forshaga IF, som alltså har sitt B-lag i vår serie, för allt i världen inte spela sin sista match den 24 september – eftersom A-laget spelade sin sista match i division V den dagen.
I det läget borde ju rimligtvis de som bestämmer, alltså Värmlands Fotbollförbund, ha satt ner foten och bestämt att samtliga matcher i sista omgången blåses igång klockan 11.00 lördagen den 24 september. Istället föreslog VFF att man kunde spela denna sista match lördagen efter – något som flera lag i serien nappade på. Alltså spelades två matcher helgen som gick och tre matcher ska, eller skulle, spelas lördagen som kommer. Bland annat de två matcher som i slutändan avgör om vi hänger kvar eller inte.
Men tre matcher kommer inte att spelas då. Det blir bara två matcher. Detta eftersom just Forshaga, av alla lag, redan nu tydligen lämnat w.o. mot IFK Velen på lördag. Velen har redan vunnit serien, Forshaga kommer att sluta trea oavsett vilket – och eftersom Forshagas A-lag sak spela kvalmatch till division IV dagen efter så finns förstås inte längre något intresse av att skicka ett B-lag till norr om Torsby och spela match. Lite synd om Velen dessutom som inte får äran att avsluta serien och fira seriesegern med en sista match hemma på Leksbråten.

Så nu är bara frågan om vi hänger kvar eller inte. Vi sätter vårt hopp till att Rännberg kan knipa minst en poäng mot Viking trots att de inte har något att spela för och trots att Viking kan krydda sitt B-lag i stort sett hur mycket de vill med division IV-spelare. Och vi sätter vårt hopp till att ett Gettjärn som inte heller har något att spela för kan besegra ett Rinn som brukar krydda sitt lag med spelare från division IV-spelande Torsby.
Och säga vad man vill om division VI-fotboll, men det är inte riktigt samma regler som gäller där som gäller på högre nivåer.


Alla lag är jämlika, men i Värmland är vissa fotbollslag mer jämlika än andra…


King Pin…
25 september 2011 : Klockan 19:43

Det var den 15 juni senast det hände. Men igår hände det igen. ÖDIK:s herrlag vann en match och det var på många sätt på tiden att det hände.

Årets division VI norra inleddes precis som den avslutades för Tallmovallens grönvita hjältar – med en 2-0-seger på hemmaplan. Tyvärr var väl de sexton matcherna däremellan inte riktigt lika poänggivande. Eller det var det ju, vi tog tolv poäng på de matcherna, utöver de sex vi tog i premiären och epilogen. Arton poäng blev det alltså totalt, en målskillnad på minus tolv och i skrivande stund på säker mark med en åttondeplats i tabellen.

Lysviks IF som stod för motståndet igår slog oss i vårmatchen med 2-1 – efter ett nickmål i sista sekunden. Vi hade många spelare borta den gången, men höll ändå jämna steg med dem sett över nittio minuter. Igår hade vi i stort sett ordinarie uppställning – och då var vi steget före i stort sett hela tiden. Lungan slog in en straff i första halvleken. Sen sprang sig undertecknad till ett friläge och gjorde som Torres – sköt i burgaveln. Gick alltså miste om att dubbla årets målskörd i serien, men en sån här dag ordnade det sig ju ändå. Hejja tog en straff i andra vid ställningen 1-0 och visade varför han blev vald till årets spelare i ÖDIK av både spelarna och ledarna (och fick Lego i pris…) – och sen tryckte DJ Snarka in 2-0. Ett viktigt mål på många sätt.
Dels avgjorde det matchen och dels gav det oss lite mer andrum i tabellen.

Nästa lördag avgörs så vårt öde i division VI och vi är i händerna på två lag som redan säkrat kontraktet och inte har mer än äran att spela för – och chansen att spela det lag de möter ur sexan.
Först har vi Rännbergs IK som möter IK Viking FK 2: seger för RIK och Viking åker ur, oavgjort i matchen och Viking åker ur, seger för Viking och de hänger kvar – och vi hänger på den så kallade gärdesgården eftersom hagforsingarna går förbi oss.
Sen har vi Gettjärns IF mot Rinns AIK: Seger för GIF och Rinn åker ur på målskillnad (om inte Rännberg tar poäng av Viking vill säga…) eftersom vi vann med två mål räcker det att GIF vinner med ett för att vi ska vara före RAIK, vid oavgjort eller seger för RAIK hänger de kvar oavsett vad som händer någon annanstans i hela världen.
Så det är väl bara att hoppas att Viking inte ställer upp med hela A-laget i B-laget och att division IV-laget Torsby IF inte lånar ut hela sitt A-lag till farmarlaget Rinn…
…den värmländska fotbollen och dess b- och farmarlagssystem är onekligen en historia för sig. En story på detta tema kommer när serien är färdigspelad och alla valser är dansade.

Efter gårdagens match väntade fest, lekar och bowling. Jag visade mig vara helt okej på att studsa pingisbollar på tre tallrikar och ner i en vattenhink, jag var skaplig på att med förbundna ögon rota i äckligheter i jakt på mynt och jag, som den ende spik nyktre i sällskapet, visade mig bowla bättre än någonsin – tills tiden tog slut…
…105 poäng i första bowlingserien skrämmer ingen, utom möjligen mig själv. Men sen rullade klotet min väg. Ett urgammalt personbästa på 163 poäng var på väg att ryka när jag drog in tre spärrar och fyra strike på sju omgångar. I åttonde rutan blev det bara 4+4, men jag stod på 147 poäng när skärmen släcktes och kloten inte längre fick rulla. Men jag får helt enkelt åka till första bästa bowlinghall snart och se om formen håller sig också då.


På Stuckeybowl tog tiden minsann aldrig slut. Men så var "Ed" också en av tidernas absolut bästa TV-serier…


Eleven…
24 september 2011 : Klockan 08:59

För exakt elva år sen satt jag på en höjdhoppsmadrass i Sydney. Regnet vräkte ner omkring och på mig. Jag hade just slutat på fjärde plats i mitt livs första OS-final. Någonstans djupt inne i mig fanns en stolthet över det jag presterat. Men mest av allt var jag besviken över att ha blivit fyra och över att den som tog silver borde varit avstängd för doping.

Olympiastadion i Sydney, som är bland de mäktigaste och häftigaste arenor jag någonsin tävlat på, har elva år senare bytts mot Tallmovallen som har den grönaste av gräsplaner och en charm ingen annan arena har. Höjdhoppsspikskorna har bytts mot fotbollsskor. Den blågula landslagsdräkten mot den grönvita ÖDIK-tröja jag mer eller mindre föddes i.

Idag slåss jag inte om OS-medaljer som jag gjorde den där Sydney-kvällen för elva år sen. Idag slåss jag – och femton andra grönvita – för nytt division VI-kontrakt.

Då var det årets sista höjdhoppstävling. Idag är det årets sista fotbollsmatch. Ska mitt älskade ÖDIK hänga kvar i sexan måste vi vinna idag och vi måste dessutom ha minst ett av två resultat med oss nästa helg då serien spelas färdigt. Det är knappt två timmar kvar till avspark och jag måste tro att vi fixar det här. Det är dags att bollen rullar vår väg, att vi har lite stolpe in och att vi vinner en match igen, det är alldeles för längesen sist.

Efter matchen väntar avslutningsfest – inte gravöl. Vi ska utse årets det ena och det andra. För två år sen blev jag skyttekung, det blir jag inte år om jag inte spottar in minst åtta mål idag – och det är det inte mycket som talar för. Min enda merit i år är att jag är den ende som spelat samtliga matcher – vilket å andra sidan kanske förklarar varför vi ligger sist i serien efter sjutton omgångar…

Årets Most Valuable Player får den fantastiskt vackra statyetten nedan. Den finns bara i två exemplar. Den ena kommer att delas ut – i bitar och med en ritning (eller karta som jag sa när jag var liten, eller läsning som en mig närstående sjuåring sa när han var mindre) för att byggas ihop av mottagaren under kvällen. Den andra är i min ägo, men för den finns andra planer framöver…


Det finns bara två av oss och den ene delas ut i eftermiddag,
den andre har ett helt liv framför sig…


The busy world of…
23 september 2011 : Klockan 20:42

Det är fredag och det har varit en hektisk vecka för en man som är lika gammal som Magnus Uggla var när han gjorde skivan 35-åringen. Men nu är jag i hemmets lugna vrå och ägnar det jag kallar schloggen en tanke.

Tisdagen var en relativt lugn historia, så vitt jag minns. Vilket en titt i kalendern visar att jag inte minns. Jag höll en föreläsning åt Drivhuset vid Karlstads universitet och inspirerade och motiverade, förhoppningsvis, ett gäng studenter som läser lite olika inriktningar. Men sen var det lugnt i alla fall.

Onsdagen ägnades åt en jobbdag full med möten som avslutades med en lunch med en journalist och fotograf från Nerikes Allehanda. Så dyker jag upp i ett helgmagasin i NA och Västmanlands Läns Tidning i helgen så vet ni när och var intervjun gjordes. Jag åt för övrigt korv och mos till lunchen – på Stora Ensos forskningscenter vid universitetet.

Sen hann jag hem och andades ut – och spelade Wordfeud (och ja, Fredrik Olofson på TV4, du har besegrat mig… och du har inte gett mig chans till revansch!!) där jag förlorar allt oftare, men vinner betydligt mer än jag förlorar i alla fall – innan jag drog tillbaka till unit (vedertagen förkortning av Karlstads universitet i vissa kretsar, Kau är gångbart i andra) för en middag och ett kort föredrag för ett gäng som läser en doktorandkurs. Sen hoppade jag in i bilen och rullade österut mot den kungliga hufvudstaden där jag körde fel innan jag körde rätt och somnade gott.

Torsdagen inleddes med frukostmöte inför ett än så länge olidligt hemligt uppdrag i friidrottsförbundets tjänst innan jag tackade min lyckliga stjärna för elva DN galor som lett till att jag hittar vägen med bil från Centralen till Stadion, som borde döpas om till Olympiastadion. Stadion alltså, inte Centralen. Väl där drogs riktlinjerna upp för den valrörelse som förhoppningsvis ska föra mig in i IOK:s aktivas råd nästa sommar. Finns en helt annan organisation inför det valet än det val som jag vann i Daegu i somras. Den gången gjorde jag ärligt talat inte ett skapandes dugg för att bli invald, men klarade mig på något slags gamla meriter. Men London verkar bli en helt annan historia, men vi hoppas på samma resultat.

Lämnade SOK, Stadion och Stockholm bakom mig och rullade tillbaka västerut för ett stopp i Karlskoga på vägen hemåt. Hittade Folkets hus, hittade en parkeringsplats, men hittade inga pengar att betala parkeringen med. Gjorde något jag aldrig gör normalt – chansade. Stod där i tre timmar, för den enda enkrona jag stoppat i automaten (det kostade fyra kronor i timmen…) och slapp p-bot. Lycka på en torsdag! Med en gnus trötthet insåg jag dock att jag skulle vara tillbaka på samma plats senast halv åtta på fredag morgon. Olycka på en torsdag!

Tillbaka i Karlskoga denna morgon alltså, var där vid tio över sju, lyssnade på Äntligen morgon en stund till, hade fortfarande inga pengar att betala parkeringen med, chansade igen, gick in och var moderator på kemikalieföretaget Cambrex säkerhetsdag, träffade en gammal träningskompis, kom tillbaka till bilen fem timmar senare – och hade återigen sluppit p-böter. Säga vad man vill om parkeringsvakterna i Karlskoga, men de är inte nitiska.

Hemma i Karlstad igen vid halv två, slappnade av med mer Wordfeud (och ja, Olofson, du har slagit mig…) innan jag tog mig i kragen och åkte och hämtade ett par nytrycka t-shirts på Prepare, fick dessutom rabatt i brist på reda pengar och tackar för det genom att göra reklam för dem här. Sen återstod bara ett uppdrag denna hetsiga arbetsvecka: Forskarfredag på stora torget i Karlstad. I alla fall en arbetsinsats för mitt riktiga jobb på Karlstads universitet ett par dagar när jag inte lyckas sätta min fot där.

Och nu sitter jag framför TV:n och ser på Doobidoo och minns med skräckblandad förtjusning när jag och Pernilla Wiberg gick lös där förra året. Eller ärligt talat, den inspelningen är bland det roligaste jag någonsin har gjort, what so ever!!


Det är inte ofta jag går klädd så här, men ibland är det banne mig värt det. Dessutom hoppas jag få efterträda kvinnan till vänster som svensk representant hos IOK…


City of Angels…
19 september 2011 : Klockan 10:42

Det blir allt mindre utrymme för mitt kära grönvita ÖDIK att få spela kvar i division VI också nästa år. Det år som skulle ha blivit en klang-och-jubel-föreställning när klubben fyller 80 år håller kort sagt på att gå åt helvete.

Annars började det ju så bra igår. Eller egentligen började det inte bra alls. Med ett antal skador och sjukdomar i truppen blev vi till slut bara tretton man som styrde kosan förbi Sunne, Torsby, Velen och Sörmark innan vi hittade fram till Östmark och Åsbyvallen där Rännbergs IK spelar sina hemmamatcher.
Jag må ha idrottat på ytterst elitnivå och hoppat inför hundratusen åskådare i OS-, VM- och EM-finaler jorden runt. Men att komma till en fotbollsplan på den värmländska vischan är fascinerande – om än på ett helt annat sätt. Man åker och åker och åker genom skog och förbi sjöar, förbi åkermark och Tossebergsklättar, man undrar hur det överhuvudtaget kan bo någon människa så långt bortom all mat, det är ett Elvis café till höger, en ICA-butik strax därefter och man inser att det inte bara bor människor där, de spelar dessutom fotboll och de gör det helt ok.
Förr fanns det både fotbollsplaner och lag i varenda liten by i hela landet, det är väl kanske inte riktigt så längre. Men det är skillnad på att spela fotboll mot Bäckalund, Gettjärn och Rännberg och att hoppa höjdhopp i Sydney, Aten och Peking.
Å andra sidan är det fotboll, eller snarare all form av idrott, på den här nivån som är grunden för allt det där andra. Utan en fotbollsplan i Rännberg, ingen Zlatan i Milano, typ…

Matchen började i alla fall bra för oss igår. Den evigt unge gjorde snyggt 1-0 redan efter sex minuters spel. Och snyggt var det dessutom. Hade han missat, vilket han inte gör, så hade jag förhoppningsvis hunnit fram och petat in bollen istället, vilket jag inte behövde.
Men sen var det roliga slut. Fadern och sonen i hemmalaget, för dagen helt i grönt medan vi var helt i vitt, gjorde två mål var och vi gjorde inga alls och därmed var sagan all och det blev tretton mil hem med 1-4 i bagaget, och roligare kan man ju ha det. Det är alltid bra mycket kortare väg hem när man har vunnit. Tretton mil från Rännberg till Karlstad efter en förlust var betydligt längre än hur-långt-det-nu-är från Brisbane till Karlstad efter en seger.
Och nu har vi inte längre saken i egna händer.

På lördag spelar vi årets sista match när vi tar emot Lysviks IF hemma. Vi ligger tia och sist i serien på femton poäng, LIF ligger platsen före oss på samma antal poäng men med fyra måls bättre målskillnad.
Vårens möte lagen emellan slutade med seger för LIF – efter ett synnerligen onödigt nickmål i absolut sista sekunden. Bittert, bittert, kamrat, som Dan Andersson en gång skaldade.
Alltså har vi revansch att utkräva.
Slutar lördagens match oavgjort åker båda lagen ur. Vinner vi avancerar vi till den säkra åttondeplatsen och petar ner IK Viking FK 2 under strecket för nedflyttning med sina sjutton poäng, och betydligt sämre målskillnad än oss.
Men sen blir väntan en vecka lång eftersom division VI norra Värmland måste vara den enda serien i världshistorien där inte sista omgången avgörs på samma dag!!!
Dessutom har Viking inte längre något att spela för med sitt A-lag som åker ur division IV och kan således stoppa in hela A-laget i B-laget i sista matchen.
Så halmstrået för att hänga kvar är varken stort eller starkt, men det gäller att ta tag i det och slita så mycket det bara går.

I kvalitetstidningen Aftonbladet kan vi idag läsa om en antikhandlare som är tvärsäker på att skådespelaren Nicholas Cage är en odödlig vampyr. Detta eftersom han hittat ett 140 år gammalt fotografi av en man som är misstänkt lik Cage. Alla vi som sett ”Änglarnas stad” vet ju hur det egentligen ligger till, men det är en annan sak. Däremot kan vi ju konstatera att både jag och Cage nu alltså blivit avslöjade.


…And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011