Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


De små, små detaljerna…
18 september 2011 : Klockan 22:20

Den gamle underhållaren Povel Ramel hade inte bara en uppsjö av strängar på sin lyra. Han slog dessutom en gång fast att det är de små, små detaljerna som gör det. Och eftersom jag är en petimäter av stora mått, hur nu det kan vara möjligt, så ger jag friherre Ramel rätt i sin analys.

Det brukar sägas att det inte finns något mer inaktuellt än gårdagens tidning. Den tidning du nu håller i handen slår man in fisk eller blommor med imorgon. Och denna syn på morgon-, dags- och kvällstidningar har väl egentligen bara blivit ännu mer sant i och med det världsomspännande internetets intåg i våra liv. Nu är knappt ens morgontidningens nyheter aktuella medan man löser Melodikrysset längre.

Däremot är det ju en helt annan sak med böcker. En bok är på sätt och vis alltid aktuell just för att den inte är det. Det är väl därför vi fortfarande läser och roas av böcker med både två, fyra, åtta, sexton och hundratjugoåtta år på nacken. Medan i alla fall jag har svårt att se nöjet med att läsa tre år gamla dagstidningar allt för ofta.

Det här leder ju i sin tur fram till helt andra krav på den som skriver en bok jämfört med den som skriver i en tidning. Ett faktafel i en tidning är något som upprör för stunden, men imorgon är det glömt. Ett faktafel i en bok är något som människor kommer att tvingas läsa också om hundra år. Alltså måste den som skriver en bok vara noggrann med de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det.

Norrmannen Jo Nesbø är en av mina favoritförfattare och jag kommer mer eller mindre att hänga på låset på närmaste bokhandel när hans ”Gengångare”, den nionde boken i serien om Oslopolisen Harry Hole, släpps. Men just eftersom jag klassar honom som en favorit blir besvikelsen så mycket större när jag hittar fel i hans böcker. Ta hans bok ”Frälsaren” till exempel. Den inleds i Oslo söndagen den 13 december 2003. Inget konstigt med det, om det inte vore för att den 13 december 2003 var – en lördag.
Inget stort misstag förvisso, men ändå smått ofattbart att det har kunnat klara sig igenom allehanda korrekturläsningar och redigeringar och översättningar. Det leder ju dessutom till att alla andra datumangivelser i resten av boken blir felaktiga.

Nu är det väl kanske så att den normale läsaren för det första inte bryr sig om en sådan här sak och ännu mindre väljer att kolla upp det. Men jag kan liksom inte låta bli. Att både bry mig. Och att kolla upp det. Misstänker att det är en del av den där diagnosen som jag har och som jag ännu inte brytt mig om att få papper på vad den egentligen heter. Jag kallar den NTV så länge. Alltså Normal Tills Vidare.

I Stieg Larssons hyllade ”Flickan som lekte med elden” åker huvudpersonen tåg från Stockholm till Göteborg. Klockan 20.00 lämnar han Katrineholm, strax efter 21 är han framme i Sveriges andra stad. Normalt sett tar SJ lite drygt två timmar på sig mellan de båda stationerna. Men det kanske gick oväntat fort just den här dagen. Samma författare, men i ”Luftslottet som sprängdes”, där en kvinnlig polis är 36 år gammal 2005 – men ändå var nära att kvala in till OS som 17 åring. Alltså det synnerligen OS-fria året 1986.
Boken ”Fientligt hav” handlar om en verklig händelse hösten 1986. En sovjetisk atomubåt drabbas av en explosion strax utanför USA:s kust, något som riskerar att leda till härdsmälta i reaktorn. I boken om händelsen lyckas kaptenen osannolikt nog relatera till filmen ”Jakten på röd oktober” – som kom 1990.
I den stundtals rätt roande ”Elvis, Jesus och Coca-cola” bor huvudpersonen i en vindsvåning – men ändå störs han av dem som bor i lägenheten ovanför honom. I ”Fallhöjd” lyckas Nick Hornby, mannen bakom de underbara ”Fever Pitch” och ”High Fidelity” addera 46 och 54 till 90. I ”En stilla storm” av Giles Blunt ligger berget Mount Royals sluttningar gröna medan snön ligger meterdjup inne i staden Montreal.

Så där kan jag förmodligen hålla på i all evighet. För jag kan liksom inte låta bli att leta efter småfel eller självmotsägelser i de böcker jag läser. Det får väl sägas vara något slags hobby som jag har. Eller så beror det helt enkelt på att jag för ett ögonblick får känna mig smartare än både författare, förläggare och korrekturläsare tillsammans.

Men det ironiska i hela kråksången är ändå att samtidigt som jag tycker att en bok blir lite sämre om jag hittar fel i den så blir jag lite besviken om en bok är perfekt och helt utan fel också. För är det helt perfekt så blir det lite tråkigt. Det är ju missarna som gör det, missarna man minns, som Wille Craaford en gång skaldade. Men så har han ju fått Karamelodiktstipendiet också.


Nio som föddes den 17 september
1552 – Paulus V – Påve 1605-1621
1923 – Hank Williams – Amerikansk countrylegend
1929 – Stirling Moss – Brittisk racingförare
1931 – Anne Bancroft – Amerikansk skådespelare
1936 – Rolv Wesenlund – a.k.a. Marve Fleksnes
1944 – Reinhold Messner – Italiensk bergsbestigare
1953 – Jan Möller – Svensk fotbollsmålvakt
1973 – Anastacia – Amerikansk sångerska
1985 – Aleksandr Ovetjkin – Rysk hockeyspelare

Mellan himmel och jord – Niccolò Ammaniti
Trettonårige Cristiano Zena lever på gränsen till fattigdom tillsammans med sin far Rino på slättlandet i Italien. Det regnar ständigt och hela tillvaron är på det hela taget deprimerande och eländig! Men tillsammans med sina två enda sanna vänner och eviga vapendragare planerar Rino att spränga en bankomat för att komma på rätt köl igen. Men natten när kuppen ska genomföras går allt fel som ens kan tänkas gå fel – och livet förändras för alla inblandade. En rappt berättad historia – 244 kapitel på knappt dubbla antalet sidor – och det händer saker i stort sett hela tiden! Trots den underliggande känslan av elände och de suspekta huvudpersonerna är det ändå märkligt roligt att läsa. Man sitter mer eller mindre med andan i halsen och inser att ytterligare en sak är på väg att barka käpprätt åt helvete… Det kunde ha blivit för mycket, men det blir nästan helt perfekt…


Kil – den 15 september 1990
Det blåste i Kil den lördagen. Som tur var blåste det medvind. En vecka tidigare hade en massa spärrar släppt i min hoppning i ett regnigt Mora. Där hade jag slagit personbästa med 176 cm och haft bra försök på 179 cm – en höjd jag aldrig hade vågat försöka på förut. På Sannerudsvallen hade Kils AIK klubbmästerskap i sexkamp. Ingen sexkamp som var officiell på något sätt vad gällde poängberäkning, men en rolig avslutning på säsongen. Vi sprang 80 meter häck, stötte kula och hoppade tresteg. Vi sprang 200 meter, kastade diskus – och hoppade höjd. Med vinden i ryggen och en stålribba att hoppa över, eftersom det var den enda ribban som inte blåste ner, fick jag allt att fungera. Jag klarade 180 cm och kände mig nöjd och glad och ville inte hoppa mer. Men jag övertalades att i alla fall prova också på 183 cm – distriktsrekord för Värmland. En höjd jag drömt om ända sedan i januari när en jämnårig konkurrent hoppat 182 cm. Så jag testade – och jag klarade. Nytt distriktsrekord för Värmlands 14-åriga pojkar. I torsdags hade rekordet stått sig i 21 år.


Det är mycket möjligt att både hon och låten är helt bortglömda om ett år, men just nu är Adele och hennes ”Rolling in the deep” det bästa man kan höra på radion.


Friidrottssäsongen hade, mer eller mindre, säsongsavslutning med Diamond League-finalen i Bryssel igår kväll och Elitserien i ishockey startade i veckan som gick. Det jag undrar är: Hur snabbt tog egentligen den här sommaren slut?


Så har då Idol dragit igång igen. Jag har aldrig sett det förut och jag kommer inte se det i vinter heller. Jag hade verkligen trott och hoppats att hela konceptet hade dött nu.


Han var inte påve men han hade järnkoll på de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det…


Slapshot…
17 september 2011 : Klockan 21:15

Elitserien i ishockey har rullat igång efter bästa förmåga i mitten av september, och lagbygget Färjestad har väl inte riktigt fått alla bitar på plats…

…men jag fick i alla fall alla bitar på rätt plats i det här legobygget Färjestad.


Sopa på, FBK!!!


The time machine…
17 september 2011 : Klockan 10:32

Lördag och dagen efter kvällen före på ett par olika sätt. Det är dagen efter 306 poäng, dagen efter 19.26 och dagen efter 2-4. Och det är också dagen före.

Även om det allra värsta Wordfeud-beroendet börjar lägga sig nu så spelar jag ändå alldeles för mycket. Har dock tappat räkningen på den totala statistiken och anser att den som skapat app-en (eller den ”dedikerade tjänsten” som en man på Suniweb tyckte att det borde kallas…) borde ha en räknare installerad. En räknare som noterar exempelvis ens matchfacit, ens högsta poäng totalt och ens högsta poäng för ett enda lagt ord.
Det där sista känns just nu mest intressant efter en KOSTYM igår.

För er som ännu inte fastnat i Wordfeud-träsket så är det kort och gott Alfapet jag pratar om. Men till skillnad från det Alfabet som jag är bröderna brothers hade episka matcher i uppe på Lingonstigen på Grossbol på 90-talet så är det är digitalt. Alltså kan man med en enkel knapptryckning få en slumpvist vald spelplan att spela sina matcher på. Jag är dock traditionalist i den frågan och väljer det aldrig själv, men de som utmanar mig gör det helt uppenbart. Eftersom det också på en vanlig spelplan vimlar av TW, DW, TL och DL så har de en förmåga att klumpa ihop sig när man slumpar. Alltså lyckades jag lägga min KOSTYM över två TW och ett DW vilket gav 3x3x2x17 = 306 poäng. Det var mitt andra och matchens tredje ord. Matchen blev något liiiite avslagen efter det även om jag arbetade mig upp till 631 poäng i slutändan.
Det ena jag ångrar är att jag inte tänkte till lite mer, jag kanske kunde dragit in fler poäng på en och samma gång i så fall…
…det andra jag ångrar är att jag inte lyckades föreviga det speciellt bra, men jag kan ju å andra sidan kanske dra in fler poäng på ett och samma ord framöver.

1979 sprang italienaren Pietro Mennea (Eller Romennea som jag tydligen kallade honom…) 200 meter på 19.72 i Mexico City. Det stod sig som världsrekord i sjutton år och är fortfarande europarekord.
Det var ett sånt där rekord som verkade i det närmaste omöjligt att slå. Carl Lewis, Joe DeLoach och Mike Marsh var bara hundradelar ifrån att underskrida det. Men klockan stannade alltid strax ovanför 19.72.
Sen kom Michael Johnson.

Men inte heller han lyckades slå det – förrän 1996. Först med 19.66 på amerikanska mästerskapen och OS-uttagningarna i Atlanta – och sen på OS på samma plats. 19.32 var ett sånt där Beamonskt ögonblick, ett rekord som skulle stå sig i all evighet. Ingen, ingen, ingen skulle kunna slå den tiden inom överskådlig framtid. Själv såg jag Wallace Spearmon springa 200 meter på 19.65 i Daegu hösten 2006 och han var så toköverlägsen och sprang så fort att jag blev än mer säker på att Johnsons rekord skulle stå sig tills jag blev gammal och grå.
Sen kom Usain Bolt.

Och resten är historia, som Filip och Fredrik sa ett överdrivet antal gånger på TV i torsdags. Å andra sidan funkar alltid utnötningshumor.
19.30 i Peking 1996 var världsrekord och OS-rekord och det oslagbara var slaget. Sen blev det Berlin och 19.19 och ett rekord för nästa århundrade var noterat. För om inte Bolt skulle kunna slå det så skulle ingen annan kunna göra det heller. 19.40 av Bolt i Daegu var sjukt imponerande, men det var ändå två tiondelar från världsrekordet.
Och igår kom Yohan Blake.

19.26 i Bryssel var en blixt från en klar himmel.
Plötsligt var allt det man sagt om Bolt vänt upp och ner. Han var inte den ende som kunde springa så fort, det var inte hans genetiska arv, hans långa löpsteg kombinerat med hans explosivitet som var grejen.
För Yohan Blake ser ju ut som sprinters gör mest.
Det kan bli en intressant sprintframtid. Ett intressant OS i London nästa år.

Sen var det ju den där 2-4-matchen också.
Division VI norra Värmland har en bottenstrid som är bland det jämnare jag upplevt. Inte minst som spelare. Vilket å andra sidan beror på att jag inte spelat så mycket fotboll.
Två lag (IFK Velen och IFK Munkfors) ryckte rätt tidigt och övriga åtta lag har någon gång varit mer eller mindre nedflyttningshotade. Senaste veckorna har sex lag varit inblandade i bottenstriden och just nu ligger dessa sex lag inom sex poäng. Detta eftersom Gettjärns IF vann igår och gick upp på 20 poäng.
Bakom sig har de Rännbergs IK på 19 poäng, Rinns AIK på 18, IK Viking FK 2 på 17, mitt lag ÖDIK på 15 och Lysviks IF på 14.
Med andra ord hade vi i ÖDIK mått bra av att Gettjärn förlorat igår, men det gjorde de inte och fick lite andrum i botten.
Förhoppningsvis kan vi däremot släpa oss upp ovanför strecket redan imorgon då Rännberg väntar på bortaplan.
Det finns fler aspekter av den här bottenstriden och morgondagens match, men det tar vi vid ett senare tillfälle. Jag kan dessutom redan nu utlova ett inlägg om det något sjuka system som regerar de värmländska lingonserierna. Men det ska jag ta när serien är färdigspelad…


Han vann OS, EM och inomhus-EM och slog världsrekord och har fortfarande europarekord. Men mot det jamaicanska sprintundret står sig gamle Mennea slätt…


Different jumps…
15 september 2011 : Klockan 11:32

Det heter ju höjdhopp för att det bara handlar om att hoppa högst, oavsett när och var. Alltså måste längdhopp bara handla om att hoppa längst. Alltså är Bob Beamon en bättre längdhoppare än Carl Lewis. Punkt och slut.

Den 18 oktober 1968 fick Bob Beamon drömträffarnas drömträff i sitt första hopp vid OS-finalen i Mexico City. Hoppet mätte åtta-meter-nittio och var femtiofem centimeter längre än det dåvarande världsrekordet.
Carl Lewis ägnade en hel karriär åt att försöka slå Beamons fantastiska rekord. Men längre än 8.87 nådde han aldrig under godkända förhållanden. Det skedde vid VM-finalen i Tokyo. En tävling han inte bara förlorade, han blev dessutom snuvad på chansen att slå den mytiska Beamonska rekordet. Mike Powell vann tävlingen på världsrekordet 8.95 (före Lewis medvindshopp 8.91). Ett rekord som firade 20 år här om veckan.
Men vi lämnar Powell där hän och ägnar oss åt Beamon vs Lewis en stund.
8.90 är längre än 8.87. Beamon är bättre än Lewis. Punkt och slut.
Eller?

Jag hör ju till den kategorin människor som anser att man inte kan jämföra två idrottsmän enbart på grundval av ett enda resultat. Det har lätt en förmåga att slå lite snett då. Jag tycker att man måste titta djupare i listorna för att kunna jämföra.
För vad gjorde Bob Beamon egentligen mer än 8.90 i Mexico City och vad gjorde Carl Lewis mer än 8.87 i Tokyo?
Den ene gjorde inte så väldigt mycket mer. Den andre gjorde, kort sagt, en väldig massa mer.
Den enes karriär går att sammanfatta på ett par rader. Den andres kräver ett par sidor.

Mästerskapsmeriterna ser ut så här:
Bob Beamon: OS-guld 1968
Carl Lewis: OS-guld 1984, 1988, 1992 och 1996. VM-guld 1983 och 1987
…och eftersom det här bara handlar om att jämföra två längdhoppare utelämnar vi alla medaljer i andra grenar. Något som alltså inte talar till Lewis fördel.

För att du, käre läsare, ska slippa gräva ner dig i all den statistik som finns på Track and Field all-time Performances Homepage så har jag gjort det åt dig. Den nedre gränsen bland längdhoppsresultaten är 8.20.

Här kommer därför listan över Bob Beamons bästa tävlingar i karriären:
Utomhus: 8.90, 8.33, 8,25 och 8.20
Inomhus: 8.30i, 8.25i, 8.21i, 8.21i och 8.20i
Medvind: 8.39w, 8.33w, 8.21w

Här kommer samma lista för Carl Lewis, och häng med nu:
Utomhus: 8.87, 8.79, 8.76, 8.76, 8.75, 8.72, 8.71, 8.71, 8.68, 8.67, 8.67, 8.66, 8.66, 8.65, 8.65, 8.64, 8.62, 8.62, 8.61, 8.58, 8.56, 8.56, 8.56, 8.55, 8.54, 8.54, 8.53, 8.53, 8.52, 8.51, 8.50, 8.49, 8.48, 8.47, 8.47, 8.43, 8.43, 8.39, 8.38, 8.38, 8.38, 8.37, 8.37, 8.36, 8.36, 8.35, 8.30, 8.29, 8.28, 8.25, 8.23, 8.23
Inomhus: 8.79i, 8.56i, 8.55i, 8.55i, 8.54i, 8.50i, 8.50i, 8.49i, 8.49i, 8.48i, 8.47i, 8.45i, 8.37i, 8.35i, 8.35i, 8.34i, 8.32i, 8.27i, 8.27i, 8.25i
Medvind: 8.91w, 8.77w, 8.77w, 8.75w, 8.75w, 8.73w, 8.72w, 8.72w, 8.67w, 8.63w, 8.56w, 8.50w, 8.45w, 8.45w, 8.35w, 8.34w, 8.34w, 8.33w, 8.30w, 8.26w, 8.25w, 8.23w

Men en längdhoppare har ju, i alla fall allt som oftast, sex hopp i varje tävling. Alltså kan man göra ett långt hopp i en tävling som ändå är kortare än slutresultatet i själva tävlingen. Bob Beamon har inga sådana resultat över 8.20.
Carl Lewis lista över sådana hopp ser ut så här:
Utomhus: 8.84, 8.71, 8.68, 8.68, 8.67, 8.66, 8.65, 8.63, 8.61, 8.60, 8.60, 8.59, 8.59, 8.55, 8.54, 8.53, 8.52, 8.52, 8.51, 8.51, 8.50, 8.50, 8.49, 8.49, 8.48, 8.46, 8.46, 8.45, 8.45, 8.44, 8.44, 8.44, 8.44, 8.43, 8.42, 8.42, 8.41, 8.40, 8.39, 8.39, 8.37, 8.37, 8.35, 8.35, 8.35, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.33, 8.32, 8.32, 8.31, 8.31, 8.31, 8.30, 8.29, 8.29, 8.29, 8.29, 8.28, 8.26, 8.26, 8.25, 8.24, 8.24, 8.23, 8.23, 8.22, 8.22, 8.20
Inomhus: 8.52i, 8.50i, 8.47i, 8.46i, 8.46i, 8.45i, 8.44i, 8.44i, 8.38i, 8.36i, 8.35i, 8.35i, 8.33i, 8.30i, 8.30i, 8.29i, 8.28i, 8.27i, 8.26i, 8.26i, 8.25i, 8.25i, 8.21i, 8.21i, 8.20i
Medvind: 8.83w, 8.73w, 8.68w, 8.68w, 8.68w, 8.66w, 8.64w, 8.60w, 8.59w, 8.56w, 8.51w, 8.48w, 8.47w, 8.44w, 8.43w, 8.42w, 8.41w, 8.41w, 8.37w, 8.30w, 8.30w, 8.29w, 8.28w, 8.28w, 8.27w, 8.27w, 8.21w

För att få med alla Lewis hopp måste vi dessutom lägga till 2x8.50w vid en uppvisningstävling också.

Så där, då har vi alla siffror på plats. Och här följer en kort sammanfattning av läget:
Bob Beamon noterade totalt nio godkända tävlingar (fyra utomhus, fem inomhus) över 8.20.
Carl Lewis har gjort 72 tävlingar (52 ute, 20 inne) över 8.20. Han har dessutom ytterligare 97 hopp (72 ute och 25 inne) på 8.20 eller längre. 72+97 brukar bli 169 och det blir det förmodligen nu också. 169 är 160 fler än 9, för övrigt.
Bob Beamon har totalt 12 hopp (ute, inne, medvind, what so ever) på 8.20 eller bättre i hela sin karriär. Motsvarande siffra för Carl Lewis är 220 tävlingshopp.
Bob Beamons näst längsta godkända hopp i karriären är 8.33 – Carl Lewis gjorde 124 godkända hopp som var längre än så.

Men eftersom det heter längdhopp och det bara handlar om vem som kan hoppa längst så är det ju självklart att Bob Beamon var en bättre längdhoppare än Carl Lewis.
Eller?


Han flög närapå nio meter en magisk dag i Mexico City. Han fick drömträffarnas drömträff och det är inte alla förunnat att få det…


Chinatown…
14 september 2011 : Klockan 22:48

Jag trodde att jag inte varit här sedan jag var fyra år. Efter lite sms-konsulterande med den enda storasyster jag har kom vi nog fram till att jag var sex år senast jag var här. Skrämmande nog är det ändå tjugonio år sedan jag senast befann mig i Norrköping.

Många skulle nog vilja säga att det här är Eldkvarns och Pluras stad. Och kanske är det precis så det är. Men trots att September gjort en skön version av Eldkvarns ”Kärlekens tunga” och trots att jag har en hyllningsskiva till Plura hemma i den i bokstavsordning sorterade samlingen har jag aldrig varit något superfan av vare sig det ena eller det andra.
Förutom skivor i bokstavsordning då. Det är jag en stor fan av.

Den stad där jag nu sitter på Hotell Hörnan, som enligt sig själva är stadens mest centrala hotell, har alltid tillhört en annan artist i min skivhylla.
När min musiksmak en gång för alla tog fast form i slutet av 80- och början av 90-talet var det svenska poppojkar som jag fastnade för. Det var Scocco och LeMarc som kommit att bli husgudar än idag. Det var den oefterhärmlige Jakob Hellman, det var den deppige Toni Holgersson, det var ordvrängaren David Shutrick från Molkom och det var mannens vars pappa var en flygkapten, han som skaldade om spårvagnar som körde ikapp nerför Drottninggatan, han som skickade Magdalena på morgontåget till Katmandu, han som konstaterade att Anneli sover och som tyckte att det var dags att hon skulle vakna nu. Anneli alltså.
Det var helt enkelt mannen med det omöjliga artistnamnet Magnus Johansson.
Han fick en grammis för sitt självbetitlade debutalbum 1990. Och som jag letade i skivaffärerna efter den plattan två år senare. Jag fick tag på den till sist, dessutom med en bonus-EP intryckt i fodralet – där bland annat ”Vakna nu, Anneli” fanns med.
Sen kom uppföljaren ”12 saker som jag lovat att göra” våren 1992 – och det blev den första LP-skiva som jag köpte till mig själv. Bara en sån sak. En LP. Den första. Klart att den mannen har en speciell plats i mitt musikaliska liv.
Om allt stämmer borde klockorna ringa i Olai park imorgon och om jag räknar slagen ska jag få dem till sju.
Tyvärr nådde han väl aldrig riktigt samma musikaliska och textmässiga höjder i någon av de kommande skivorna. Eller så fick jag en delvis annan musiksmak. Om hans pappa verkligen var en flygkapten har jag ingen aning om, hur texten annars ska tolkas har jag ännu mindre aning om.
Men Magnus Johansson var hans namn. Imorgon ska jag konferera (konferansa?) vidare i den stad han besjungit på två skivor som snurrat åtskilliga varv både i LP- och CD-form i mitt liv.


Om jag inte missminner mig är det Plura som målat omslaget, bara en sån sak…


The house that Pep built…
13 september 2011 : Klockan 21:24

Ikväll drar då det som Zlatan benämnde som det här jävla Champions igång. Men utan Zlatan. Min TV visar dock Chelsea mot Leverkusen. Och även om jag tror att hästen är vid liv så tror jag att Romans blåa gossar vinner.

Själv sitter jag dessutom och inväntar resultatet mellan Rinns AIK och Bäckalunds IF i division sex norra. En match som känns oändligt mycket intressantare än alla andra fotbollsmatcher just ikväll. Detta eftersom bottenstriden i norra värmlandssexan kan nå smått episka proportioner under de två sista omgångarna.

Men egentligen skulle det här inlägget handla om Lego.
Väldigt mycket beroende på att den länk under inlägg som tituleras Lego har varit tom fram tills nu. Och till en del beroende på att jag alltid gillat Lego och för att jag använde detta intresse – och alla de orange bitar jag ägde på den tiden – till att bygga FC Barcelonas klubbmärke i somras.
Det kan ju inte finnas något bättre lagbygge i fotbollsvärlden, kanske fotbollshistorien, än det Barca som i våras vann La Liga och Champions League. Ja, de inte bara vann CL, de fullständigt spelade ut Manchester United i finalen så att det sjöng om det.
Dessutom är deras klubbmärke förvånansvärt snyggt i all sin enkelhet. Till och med som legobygge betraktat.

Jag har alltid älskat Lego. När jag var liten satte pappa hjul på en skiva som passade under sängen. Där hade jag min legostad uppbyggd och kunde dra den ut och in som det behagade när jag ville leka med den. Vilket var ofta.
Sen gick jag in i mina Dark Ages när jag var en 12-13 år eller så. The Dark Ages är den period som går för en AFOL (Adult Fan Of Lego) mellan det att han slutar leka med Lego som barn och tills han börjar bygga igen som vuxen.
För mig vaknade intresset smått vid liv när jag var 25 och byggde om den här hemsidan. I sidhuvudet på de flesta sidor finns legogubbar än idag. Våren 2004 byggde jag loggan till Aten-OS – hade det inte gått som det gick hade jag skänkt bort den, nu gick det som det gjorde och den hänger på väggen hemma.
Sen kom en snart sjuåring och han visade sig också gilla Lego utan att bli det minsta indoktrinerad av sin far och jag kunde leva ut mina lustar i allt högre grad.
Så det lär nog bli lite Lego här på Schloggen då och då, och vi börjar så här medan Milan har 1-0 borta mot Barcelona och jag ännu inte vet hur det gick mellan Rinn och Bäckalund.


Ulf Lundell sjöng om att det är folket som bygger landet.
Men det var jag som byggde klubbmärket…


Eviva España…
13 september 2011 : Klockan 11:16

Sommaren 1993 började jag komma upp mig i höjderna och ut mig i världen. Jag fick till och med notera mitt livs allra första banrekord. Visserligen rök det igen redan två dagar senare. Jag har inte ägnat vare sig det rekordet eller den arenan någon större tanke på ett bra tag. Men i lördags var i alla fall stadion aktuell igen.

Real Sociedad är inte spanska ligans allra hetaste lag. De var det dock i början av 1980-talet, vann ligan både 1980-81 och 1981-82. Alltså var de regerande mästare den sommar då Brasilien inte vann VM i Spanien.
En gång i tiden var Agne Simonsson proffs där. I mer modern tid har också Håkan Mild spelat i klubbens blåvitrandiga tröjor. Håkan Mild tillhör ju dessutom de människor som klär allra bäst i just blå-och-vit-randigt.
Det är inte många som vet var Real Sociedad egentligen hör hemma. Man skulle ju kunna tro att de spelade sina hemmamatcher i en stad som heter Sociedad. Det verkar ju liksom lite smått naturligt. Typ Real Madrid, typ FC Barcelona, typ Östra Deje IK. För att ta tre helt likvärdiga exempel.
Real Sociedad är dock hemmahörande i en stad som heter Donostia – på baskiska. Mer bekant som San Sebastían på spanska och svenska. Stadion där laget spelar sina hemmamatcher heter Estadio Municipal de Anoeta. Där hade jag en gång i tiden banrekord. Väldigt mycket beroende på att jag var en av de allra första som hoppade där.

På det som sedan arton år alltså är Real Sociedads hemmaarena arrangerades junior-EM 1993. Jag hade kvalat in till detta mästerskap genom att den allra sista kvaldagen i sommarens värsta ösregn klarat kvalhöjden 214 cm med darr på ribban. I stort sett ingen i den svenska JEM-truppen hade en aning om vem jag var. Arenan som tog emot oss var fortfarande inte färdigbyggd. Jag minns än idag min fascination över det faktum att de höll på att lägga cement på gångvägarna utanför stadion i princip samtidigt som vi hade invigningsceremonin. Senare i livet insåg jag att det är så världen fungerar.
Alltså var vi de första som tävlade där, alltså hade jag delat banrekord både en och två och tre och kanske till och med fyra gånger i kvalet. I finalen hade jag överjävligt ont i vänsterhälen så det blev inte så mycket av med hoppandet. Klarade 206 cm i första, sprang under tre gånger på 210 cm och slutade elva. Aleksandr Zhuravlyov från Ukraina bevisade att alla som vinner juniormästerskap inte alltid lyckas som seniorer. Vyacheslav Voronin och Tomáš Jankú visade att man kan ta medalj på juniormästerskap och seniormästerskap. Jag bevisade att man kan misslyckas med att ta medalj på allt vad juniormästerskap heter och ändå vinna både det ena och det andra som vuxen.

I lördags var FC Barcelona på besök i både San Sebastían och på Estadio Municipal de Anoeta. Det var en match som alla räknade med att de skulle vinna. Det gjorde de inte. Matchen slutade 2-2. Fast man kan lyckas i livet även om man inte lyckas varje gång man är i Donostia.
Ikväll ska samma FC Barcelona möta AC Milan. Det kommer att bli en sjuhelvetes match förmodligen, trots att store Z inte kan vara med och spela. Jag har en känsla av att de rödsvarta från Milano kommer att få betala för de tappade blåröda poängen i lördags.
Själv följde jag upp mitt relativa misslyckande i San Sebastían med att vinna junior-SM i Karlskrona. Trots att jag hade ont i hälen.

Någonstans fanns det förmodligen en tanke och en poäng med det här inlägget. Det är möjligt att den försvann på vägen.

Wordfeud-count: 67-5…
…tunga förluster mot PowerPuffJohanna, Frollo1, Meijere, Senbelle och Sosar så här långt.


En gång hade jag banrekord här, det har jag inte längre.
En gång spelade Håkan Mild här, det gör han inte längre.
I lördags tappade Barca poäng här, det gör det inte ofta.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011