Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Dagens fundering…
12 september 2011 : Klockan 11:48

Blir verkligen en rattfylla ännu allvarligare om den sker i blåsväder?

Och i så fall, på vilket sätt?


Saxat från expressen.se…


Hem till Midgård…
11 september 2011 : Klockan 21:14

Senast jag spelade fotboll i Hagfors mötte jag en blåvit legend och barndomsidol i form av röde Ruben Svensson. Den gången såg Thomas Ravelli till att allt avgjordes på straffar. Idag avgjordes det också med en straff.

Den 28 maj firade IK Viking i Hagfors 100 år. Jag var på Hagforsvallen för första gången sen den 25 september 1990 och var med i ett kändislag som mötte en Viking-kombination. Jag gjorde vårt första mål och brände en straff i den straffläggning som Ravelli såg till att ordna genom att ge bort ett kvitteringsmål i sista minuten. Men vi i VIG-laget vann matchen och jag fick för första gången i mitt liv kliva in i en limousine.
Vackert så.

Idag var det seriematch och det var en helt annan sak.
Dels fick vi inte spela på A-planen. Den med de röda stybbanorna runt. Dels var det allvar och kamp om poäng mellan två bottenlag i division VI norra. Dels var det, milt uttryckt, inte riktigt lika gott humör på planen som i maj.
Vi gjorde 1-0 redan efter ett par minuters spel, elegant nickmål av Captain Morgan – som inte alls är kapten, men om han varit det så – och höll tätt bakåt tills det återstod ungefär lika mycket av första halvleken som det gått av densamma när vi gjort mål. 1-1 på ett långskott och halvtidsvila strax därefter.
Sen gjorde hemmalaget 2-1 och vi svarade med att göra 2-2 strax därefter. På ungefär samma typ av långskott som de hade kvitterat på. Bollen hängde kvar i luften i en evighet, den entaliga publiken hann gå och köpa kaffe och komma tillbaka igen, de hann gå iväg och köpa en korv med extra senap på…
…sen började bollen dala ner mot målet. Och in i detsamma och google-Bank hade gjort sitt första seriemål för året.

Vi tog över alltmer av spelet och precis som vi haft bud på 2-0 innan de kvitterade hade vi nu bud på ledning med 3-2 – när de fick straff.
Och naturligtvis förvaltades den och vi låg under igen.
Men säg den lycka som varade för evigt för våra motståndare denna eftermiddag. Vi rullade upp snyggt, fick ett klockrent inlägg från högerkanten och Stålmannen kvitterade till 3-3.
Sexton minuter kvar att spela.
Med elva minuter kvar gjorde de 4-3. Ridå ner – igen.
Vi lyfte upp ännu mer, ner på trebackslinje, full fart framåt. Skapade chanser. Och missade dem. Fick frisparkar. Och sköt bort dem. Slog passningar. Och sprang offside.
Tiden började rinna ut.
En sista frispark ett par meter utanför straffområdet. Hela laget upp, bollen in mot mål – och hands på hemmalagets lagkapten.
Straff!
Det är dramatik i division sex. Det finns få saker som är så allvarligt som division sex-matcher i fotboll. Vi kan väl konstatera att dagens fem utdelade varningar var kraftigt i underkant. Det blev så klart högljudda protester från hemmalagets sida när vi som bortalag fick en straff i absolut sista sekunden. Men straff är en straff, ett domslut ett domslut.
Lungan klev fram, tryckte iskallt in den till 4-4 och matchen var över så fort avsparken var slagen.

En poäng som kan visa sig bli viktig i en galet jämn bottenstrid. Fem lag inom två poäng i skrivande stund och två omgångar kvar att spela. Allt är öppet, men vi är med i racet och ovanför nedflyttningsstrecket på målskillnad just nu.


Trots både brassar, bulgarer, liberianer och ghananer i IK Viking av idag kan ingen någonsin mäta sig med röde Ruben


Ten…
11 september 2011 : Klockan 11:08

Det brukar sägas att man minns exakt var man befann sig när det hände. Medan hela världen vändes upp och ner satt jag på ett flygplan. Lyckligtvis satt jag på rätt flygplan.

När jag checkade in i Melbourne den där förmiddagen för tio år sedan tittade passkontrollanten på mitt pass och sa:
- Short trip!
…och log innan han stämplade ut mig ur Australien för senaste gången. Jag hade ankommit Brisbane exakt en vecka tidigare och han tyckte att det var i kortaste laget för en svensk att befinna sig down under.
Å andra sidan hade jag hunnit med att vinna Goodwill Games i Brisbane på nya årsbästat 233 cm, springa ärevarv i Stålmannen-tröja (något som renderade uppskattande mail från Australien i flera veckor efteråt), köpa ett par sjukt snygga (tyckte jag i alla fall) blågula surfarshorts, närapå frysa häcken av mig i Melbourne och ätit hamburgare både till frukost och lunch i samma stad.
Och förmodligen hade jag hört ”Down under” med Men at Work ett par hundra gånger.
Sen var det då dags att åka hem. Från Melbourne, via Bangkok och Köpenhamn till Karlstad. Säsongen var slut, en vecka ledigt från tränande stod för dörren och sen skulle det jäklar i mig bli åka av. Men först skulle jag hem.
När jag klev av för en kort mellanlandning var tanken att kolla in taxfree-butikerna. Flygplatsen i Bangkok var ju inget ställe jag besökte sådär väldigt ofta och nog kunde det vara bra mycket roligare där än i Ostrava, Vasa eller Frankfurt. Men alla, och jag menar verkligen alla, stor klistrade framför TV-apparater och tittade på något. Alltså såg jag min chans: Korta köer i butikerna...
Jag hittade dock inget spännande och samtidigt verkade ju TV:n mer spännande eftersom allt och alla stod och tittade på den.

Det var nog inte bara jag som inte trodde mina ögon. Först ett flygplan som flög rakt in i World Trade Centers ena torn och sen ett som flög in i det andra. Jag vet fortfarande inte vilken tid på dygnet det var när jag såg det, jag vet inte hur gamla nyheterna var – men för mig och för alla omkring mig var det något nytt.
Och vi skulle alla snart kliva på ytterligare ett flygplan.

Det sista jag hann se på TV var Usama bin Laden som uttalade sig. Vad han sa har jag ingen aning om. Om han tog på sig ansvaret eller inte, om han skyllde på någon annan eller inte. Men det var inte direkt någon skön känsla i magen att kliva på ett flyg mot Köpenhamn.
Samtidigt förstod nog ingen vidden av det som hade hänt – lyckligtvis.
Vi var rejält försenade till Kastrup och jag hade ett antal meddelanden på mitt mobilsvar när jag kom fram. Och det var först där och då som jag insåg omfattningen.

Världen blev sig aldrig mer lik efter den 11 september 2001.
Idag är det tio år sen.


Those were the days…
10 september 2011 : Klockan 18:59

När jag var en liten pilt och såg finnkampen på TV tyckte jag det var coolt att det fanns en Holm med. Han hette Arne i förnamn och hoppade tresteg. När jag själv debuterade i landslaget 1994 berättade jag om det för Arne. Då kände han sig gammal.

Finnkampen är en institution i friidrottsvärlden. Den enda i sitt slag och med en tradition som ingen annan. Jag kom att hoppa femton finnkamper i min karriär. Det var en upplevelse varje gång – på sitt sätt.

1994: Stockholm – fyra på 217 cm – 6-16 / 219-180
Debut i seniorlandslaget och yngst i hela herrkampen. Jag gjorde karriären dittills näst bästa tävling och blev bäste svensk, men fick se mig besegrad av alla de tre finska hopparna. Dagen efter slog Svenska Dagbladets dåvarande sportchef fast att det inte fanns någon framtid för svenskt höjdhopp. I damlaget hoppade Kajsa Bergqvist, i ungdomslandskampen Staffan Strand. Sune Sylvén hade fel.

1995: Helsingfors – femma på 206 cm – 5-16 / 196-213
Hösten då jag gjorde lumpen och hoppkänsla och form var på flykt. I ett regnigt Helsingfors gjorde jag min sämsta finnkamp, vi torskade grenen med 5-16 och landskampen mot ett finskt lag som tjänade grova pengar på varje svensk som de slog. Men jag slapp i alla fall göra lumpen två dagar.

1996: Helsingfors – fyra på 221 cm – 11,5-10,5 / 205,5-202,5
Första gången jag fick besegra en finsk hoppare iklädd landslagsdräkt. Tre svenska höjdhoppare födda samma år, 1976, vann grenen med minsta möjliga marginal och vi vann landskampen med tre poäng. På det hela taget en riktigt trevlig vistelse i den finska huvudstaden – trots att publiken kastade korv på mig och Staffan Strand på inhoppningen.

1997: Stockholm – etta på 222 cm – 16-6 / 198,5-207,5
Två år tidigare hade det blivit 5-16 i baken, nu blev det 16-6 åt rätt håll – trots att fyra av de sex hopparna var exakt de samma. Det blev ärevarv och vattengravsbad efter att jag och Staffan Strand delat segern i höjdhoppet. Sen delade Stefan Wagnsson och Jörgen Zaki segern på banketten. Samma helg förolyckades prinsessan Diana i Paris.

1998: Helsingfors – etta på 223 cm – 13-9 / 200-206
Min första seger på egen hand i ett kallt och blött Helsingfors. Efter att jag klarat segerhöjden rev jag ut mig på 240 cm bara för att det var kul och blött och kallt. Medan jag reste till Rieti för att hoppa galan där föll vi dock landskampen totalt med knappa sex poäng.

1999: Göteborg – trea på 219 cm – 16-6 / 210-198
Första gången på evigheter som Finnkampen avgjordes i Göteborg och ny trippelseger för de svenska höjdherrarna. Dessvärre hoppade jag bedrövligt illa och förlorade bland annat mot en junior som skulle komma att dominera trestegsvärlden inom ett par år. Det här var mitten på en märklig vecka som gav 213 cm i Karlstad på tisdag, 219 cm i Göteborg på lördag och 232 cm i Berlin på tisdag.

2000: Helsingfors – etta på 234 cm – 13-9 / 216-194
Jag och Jan-Erik Wanhainen hade shoppat loss i en leksaksbutik dagen innan tävlingen. Jag visste att jag var i form, visste att det kunde bli högt. Tre veckor innan jag OS-debuterade blev det nytt personbästa och finnkampsrekord med 234 cm i Helsingfors – sen blev det bad med mumintrollsbadboll och mumintrollsbadring i vattengraven på Olympiastadion.

2001: Göteborg – tvåa på 227 cm – 14-8 / 218-185
I slutet av en lång säsong orkade jag i alla fall bidra till svensk dubbelseger på samma höjd som segrande Staffan Strand. Kvällen efter drog jag och Kajsa Bergqvist till Brisbane för Goodwill Games – där blev det 233 cm, årsbästa och seger. Jag lämnade Austalien den 11 september.

2002: Helsingfors – tvåa på 230 cm – 14-8 / 187-223
Det blev storförlust för herrlaget totalt, men dubbelseger igen för herrhöjdarna. Jag fick dock nöja mig med andraplatsen, återigen på samma höjd som Staffan Strand – vi höjde direkt till 236 cm efter att vi tagit 230 cm, och nära sköt ingen hare heller den här gången.

2003: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 10-12 / 203-205
En av mina absolut tyngsta finnkamper. Jag var i bra form – men slarvade bort höjdsegern och dessutom segern i hela landskampen. Om jag blivit etta istället för tvåa så hade vi vunnit rubbet. Men nu fick Oskari Frösen bli finsk hjälte istället. Han slog mig aldrig igen och det var enda förlusten mot en finsk hoppare på mina tolv sista finnkamper…

2004: Göteborg – etta på 235 cm – 14-8 / 217-191
Första tävlingen efter OS-guldet och det kunde gått precis hur dåligt som helst. Istället gick det precis tvärtom och jag gjorde en av mina allra bästa tävlingar i karriären. 235 cm, seger, finnkampsrekord och dessutom landskampsseger totalt – svensk friidrott var het!

2005: Göteborg – etta på 221 cm – 14-8 / 197-212
Hade hoppat i Bryssel kvällen innan, var förkyld, sliten och helt utan hoppkänsla. Lyckades i alla fall rädda segern efter omhoppning på ett regnblött Ullevi en höst när jag inte vann speciellt mycket och inte hoppade speciellt högt.

2006: Helsingfors – tvåa på 228 cm – 15-6 / 201-204
De knappa rivningarnas kväll på den finska Olympiastadion. Ribban tycktes falla av minsta lilla beröring en kväll när jag återigen fick se mig besegrad i Helsingfors – lyckligtvis av en svensk den här gången. Tyvärr blev det finsk totalseger med tre ynkliga poäng – tio år efter att vi vunnit med lika lite på samma plats.

2007: Göteborg – tvåa på 223 cm – 12-9 / 199-203
Huvudvärk och magsjuka, men höjd skulle det hoppas ändå – och det blev trots allt en andraplats i en svensk dubbelseger. Det årets första och enda förlust mot Linus Thörnblad som nu vann sin andra raka finnkamp. Men å andra sidan ytterligare en sån där jobbigt knapp förlust totalt sett i landskampen.

2008: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 15-7 / 193-215
Inte helt ikapp tidsmässigt sedan hemkomsten från OS i Peking och inte full ordning och reda på hoppningen. Tog 221 cm först i tredje, men räddade situationen och blev tvåa bakom Linus Thörnblad, för tredje året i rad och noterade det årets första och enda förlust mot honom – igen.

Som Patrick Ekwall brukar säga: Det var inte bättre förr, det var annorlunda.


Man har ju varit närmare att klara höjder till och med i Helsingfors…


61 timmar…
10 september 2011 : Klockan 14:42

Första gången vi möttes borde ha varit för ganska precis tio år sen på det som då fortfarande hette Herman Anderssons bokhandel i Karlstad. Vi lärde känna varandra i sängen i min lägenhet på Gruvlyckan. Och vi umgås fortfarande då och då. I sängen, badkaret, soffan eller var helst det känns skönt. Jack Reacher och jag alltså.

Jag misstänker att det var en sån där ”Köp fyra pocketar, betala för tre”-grej som det alltid är på alla bokhandlar överallt och hela tiden. Jag plockade till mig fyra stycken. En av dem var ”Dollar” av Lee Child. En bok jag aldrig förut sett av en författare jag aldrig hört talas om. Men ibland prickar man rätt.
Boken tilltalade mig. Den var smart skriven, huvudpersonen Jack Reacher var den tuffaste, smartaste och snällaste killen i stan. En före detta militärpolis som sedan sitt avsked från armén levt på resande fot, utan adress, utan bagage, utan plikter, åtaganden och ansvar. Förutom en brinnande känsla för rättvisa och för att stå på de svagas sida.

”Dollar” följdes av ”Gisslan”, ”Bränd” och ”Besökaren” innan det blev ”Hetta”, ”Livvakten” och ”Dubbelspel” som i sin tur såg ”Fienden”, ”Prickskytten” och ”Misstaget” som uppföljare innan ”Trubbel”, ”Inget att förlora” och ”Det ögat inte ser” kom.
Jag har läst dem allihop och gillat dem likaså. Reacher fortsätter att vara den tuffaste, smartaste och schysstaste killen i stan. Kanske onödigt våldsam ibland, men aldrig mot dem som inte förtjänar det.

I Bok- och biblioteksmässans tidning här om året fanns en lång intervju med författaren Lee Child. Journalisten som skrivit artikeln kallade konstant Reacher för Reader.
Jag förmodar att han slarvat med researchen inför sin intervju.
Det tycks däremot inte Lee Child ha gjort inför de böcker han skriver, och det är alltid uppskattat. Det är också uppskattat att böckerna inte alltid följer den givna mallen. De kan lika gärna vara berättade i nutid som dåtid, ur Reachers eller en utomstående betraktarens ögon, i ett jag- eller de-perspektiv. Jag gillar sånt. Jag gillar Lee Childs sätt att skriva och hans sätt att bygga upp en historia och jag gillar Reachers oslagbara sinne för detaljer och för att lägga ihop ett plus ett och få det till två innan alla andra.

”61 timmar” är alltså den fjortonde boken i serien. Som översätts till svenska alltså. Det finns två till på engelska som väntar på översättning: ”Worth dying for” och ”The Affair”. Men medan jag kastar mig över både Jeffrey Archer, Frederick Forsyth och Clive Cussler på engelska, låter jag Lee Child översättas först. Jag har dock ingen aning om varför. Kanske skulle ge honom en chans på engelska, men är rädd att jag inte ska förstå alla detaljerna.
Det här är dessutom en av få så här långa bokserier som jag har lyckats läsa i rätt ordning, bara en sån sak.

I ”61 timmar” finner vi Reacher sovande längst bak i en buss på väg att råka ut för en olycka strax utanför en småstad i ett iskallt South Dakota. Reacher finner sig plötsligt inkastad i en historia kring knarkhandel, ett nyöppnat fängelse, korrupta poliser och ett vittne som måste skyddas till varje pris.
Det mesta är sig likt – och konstigt vore annars om man läst tretton böcker i serien förut. Men det är å andra sidan fortfarande bra. Reacher är Reacher även om han fryser och Child bygger upp storyn snyggt – även om det var relativt enkelt att avslöja vem som var the bad guy den här gången. Men oavsett vilket, jag ser redan fram emot att få se vad som är värt att dö för i nästa bok i serien.


På 61 timmar ska Jack Reacher hinna ställa allt till rätta och dessutom telefonflörta å det grövsta…


In the ghetto…
9 september 2011 : Klockan 10:59

25 år efter att Elvis dog var jag i Zürich. Det var jag inte igår. Trots att jag kunde ha varit det.

Jag är alldeles för ung för att ha upplevt kungens storhetstid. Han dog ju trots allt när jag bara var ett drygt år gammal. Men nog är ”Suspicious minds”, ”In the ghetto”, ”Always on my mind” och så vidare några av världens allra bästa låtar genom alla tider.
Dessutom är ”Walking in Memphis” en fantastisk låt. I alla fall med Marc Cohn. Dock inte med vare sig Cher eller han Idol-Kalle.
16 augusti 2002 hade det gått 25 år sedan The King gick bort och just den kvällen fick jag äntligen klara personbästa 235 cm på just Letzigrund i Zürich. Inte för att mitt hoppande då egentligen hade ett dugg med Elvis att göra. Men i tanken har de alltid kopplats samman.
Igår var det den första av två Diamond League-finaler. I Zürich. På Letzigrund. Fast på ett helt annat Letzigrund än det jag tävlade på 2002 (och 2000 och 2005) eftersom den gamla arenan ersattes av en ny inför fotbolls-EM 2008.
Stämningen verkar dock alltid vara lika hög på den nya som på den gamla arenan. Grejen i Zürich är att publiken inte bara klappar i takt, de som står på första raden närmast banan står dessutom och slår och slår och slår i reklamskyltarna. Det blir kort sagt ett jävla oväsen. Så också igår.
Och även om nog både en och två och tre av de aktiva hade jetlag sedan VM i Sydkorea så blev resultatnivån hög i många grenar. Yohan Blake sprang fortare än fort, Dayron Robles (som jag fortfarande anser blev bortdömd i Daegu) visade vem som egentligen är bäst på korta häcken och Kirani James visade att han är ännu bättre som 19-åring än vad han var som 18-åring.
Höjdhoppet vanns av Dimítrios Chondrokoúkis på 232 cm och alla som klassar det som en överraskning, sensation eller motsvarande kan inte ha sett ett dugg av VM-kvalet eller VM-finalen. Det var tredje gången i år som den 23 årige greken klarade just den höjden. Lägg därtill 2x231 cm och vi har en kille som är oerhört intressant för framtiden.
Dessutom blev han och jag fotograferade ihop efter tävlingen när jag slog personbästa utomhus med 237 cm i Aten 2008. Den gången satt han dock på läktaren.
Nu är det jag som tittar på och han som hoppar högt istället. Det är det som är tidens gång.

Jag hade själv en förfrågan om att åka ner och mediajobba lite i Zürich. Men fick tacka nej då jag redan var inbokad på annat håll sedan länge.
Det jag var inbokad på var en föreläsning på konferensen ”Statistik i planeringen – inta bara siffror” för Föreningen för kommunal statistik och planering på Karlstad CCC. Eftersom jag alltid varit en siffernisse kunde jag inte låta bli att tacka ja när jag fick förfrågan för nästan ett år sedan.
Det som gjorde saker och ting bra mycket mer intressant igår var att jag chockade kroppen och körde PowerPoint-fritt. Istället tog jag med mig två tuschpennor, lånade ett blädderblock och ritade och visade i bästa Kurt Olsson-stil – för oss som är gamla nog för att minnas honom innan han hamnade som gåtfarbror på ett fort i ett hav i en annan TV-kanal.
Fast det gick bra, kändes bra mycket mer avslappnat – och för all del också mer förvirrat – än när jag har en PP att stötta mig emot. Men å andra sidan var alla åhörare på gott humör både före och efter mitt föredrag och det är väl vackert så.

Wordfeud-count just nu: 30-0 i matcher!
Men för varje seger kommer man närmare en förlust…


Inte kungen av Zürich kanske, men å andra sidan kungen av nästan allting annat…


Quem dii diligunt, adolescens moritur…
8 september 2011 : Klockan 10:21

Det är svårt att inte ägna en hel del tankar åt Stefan Liv och hans närmaste en dag som idag. Jag träffade aldrig Stefan Liv så vitt jag kan minnas och jag inbillar mig att han var en man som man minns om man träffat.

Om man, som jag, håller på Färjestad i ishockey så var Stefan Liv en frustrerande motståndare – på det sätt som alldeles för bra motståndare alltid är. Det var han, och bara han verkade det som, som stod mellan Färjestad och ett SM-guld den där påskhelgen 2004. Framförallt på långfredagen.
Det var sjätte SM-finalen mellan FBK och HV71. Färjestad hade 3-2 i matcher och chansen att avgöra på hemmaplan. En chans man helt enkelt inte kunde missa. Inte minst efter att man året innan hade förlorat finalserien i fyra raka matcher mot Frölunda.
Jag hade på underliga vägar fått en biljett till matchen. Dessutom tidigarelagt min eftermiddagsträning – för den kunde jag inte strunta i, trots allt låg ett OS bara fyra och en halv månad bort – för att hinna till nedsläpp. Det var den säsongen som guldet skulle hem till Karlstad igen för första gången. Jag hade en svart t-shirt med just den texten tryckt i guld på mig under matchen.
Guldet kom inte hem den kvällen.
I HV-buren stod en vägg som hette Stefan Liv och han motade precis allt som motas kunde. Bortalaget vann med snöpliga 1-0 – vem som gjorde målet minns jag inte, det var det knappt någon som brydde sig om efteråt.
Festen i Karlstad uteblev å det grövsta den kvällen.
Det blev en lång fredag.
Två dagar senare spikade han igen en gång till. För fjärde gången i finalserien mot Färjestad det året. HV vann den sjunde och avgörande finalen med 5-0, tog hem guldet för andra gången i klubbens historia. Det var inget som helst tvivel om att den store hjälten hette Stefan Liv. Man var tvungen att beundra en sådan idrottsman, trots att han spelade i det lag som just besegrat det man själv hejar på.
Igår tog allt slut.
Alla ord är redan sagda, allt vackert är redan skrivet.
Vila i frid.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011