Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En bit av tullen
18 mars 2013 : Klockan 10:12

Det har gått två veckor sedan ett på alla sätt fantastiskt inomhus-EM i friidrott. Det var egentligen bara en enda sak som saknades. Bitarna låg nämligen kvar i tullen.

Två veckor innan det var dags för IEM fick jag frågan om det var möjligt att bygga en Legomodell av själva prisutdelningsceremonin. En modell som skulle användas för att praktiskt visa de aktiva hur de skulle gå för att ställa sig på rätt plats när det var dags att ta emot sina medaljer. Naturligtvis tände jag på alla cylindrar och drog in ytterligare en av stans byggare i projektet.

Vi insåg väl redan då att det skulle bli kort om tid att få ihop det. Eller snarare att få ihop bitar till det för att kunna göra det snyggt. Men vi satte ändå fart på våra datorer. För det är liksom så man bygger sådant här när man inte har de nödvändiga bitarna. I det program som heter Lego Digital Designer och är precis vad det låter som. Det tog en helg och fler mail och sms än vad som är hälsosamt att knåpa ihop modellen. Vi fick tummen upp från IEM-organisationen – och sen började jakten på bitar.

För att göra en lång historia något lite kortare så hamnade vi i ett läge där vi fick försöka köpa Lego i lösvikt på det världsomspännande internätet. Där finns nämligen den marknadsplats för Lego som kallas för Bricklink. Ett lika världsomspännande nät av säljare och köpare som skickar bitar fram och tillbaka till varandra mest hela dagarna efter de önskemål som finns. Själv hittade jag min säljare i Portugal och inledde en mailkonversation med honom som gick ut på att det borde kunna gå att frakta bitar från honom till mig inom loppet av en vecka.

Alltså skickade jag över en beställning och medan jag sov gott så föreställer jag mig hur han gick omkring i sitt gigantiska portugisiska Legolager och plockade ner sina små plastbitar i sina små plastpåsar och packade dem i en kartong. Medan jag gick till jobbet nästa morgon begav han sig till sitt postkontor och skickade nämnda kartong till ett februarikallt Karlstad.

Dagarna gick och med hjälp av kollinummer kunde jag spåra att mitt paket lämnat det land där jag för tolv år sedan blev inomhusvärldsmästare i höjdhopp för första gången. Problemet var att det inte dök upp i det land där jag bott i hela mitt liv. Måndag blev tisdag och onsdag och det paket jag nästan var tvungen att få kom inte. Onsdag blev torsdag och nu fanns inget nästan längre, nu var jag tvungen att få paketet. Som inte kom. Torsdag blev fredag och ingen avi om paket från Iberiska halvön. Inomhus-EM kom och gick med stora svenska framgångar. Inget paket.

En vecka gick och jag insåg slaget förlorat. Både plastbitarna och pengarna tycktes förlorade i något slags verklighet som jag inte kunde styra över. Då kom paketet. En kartong till brädden fylld av små mer eller mindre färgglada plastbitar i plastpåsar. Kärleksfullt, nåja, sorterade efter form och färg och storlek. I tolv dagar hade lådan legat i tullen och bidat sin tid, eller vad lådor nu gör i tullar när ingen bryr sig om dem.

Jag hade ju föredragit om den pockat på tulltjänstemännens uppmärksamhet lite mer än den uppenbart gjorde. För det är klart att den nu mer ihopbyggda modellen pryder sin plats på mitt köksbord. Men nog hade den gjort sig bättre nere i Göteborg. Den hade förmodligen inte gett fler svenska medaljer vid inomhus-EM, men den hade i alla fall gjort det lite roligare att hitta vägen fram till prispallen.


Nio senaste SM-finalerna i bandy
2012: Sandviken-Villa 6-5 2011: Sandviken-Bollnäs 6-5
2010: Hammarby-Bollnäs 3-1
2009: Västerås-Edsbyn 5-4
2008: Edsbyn-Sandviken 11-6
2007: Edsbyn-Hammarby 4-3
2006: Edsbyn-Hammarby 6-2
2005: Edsbyn-Sandviken 6-4
2004: Edsbyn-Hammarby 7-6


Berätta inte för någon – Harlan Coben
För åtta år sedan mördades doktor David Becks hustru Elizabeth brutalt av en känd seriemördare. Men en till synes helt vanlig dag får David ett mail som inte någon annan än Elizabeth kan ha skrivit. Men med mailet följer också en varning om att han är övervakad och ska vara försiktig. Och plötsligt rullas en historia upp som i ett enda slag förändrar allt som David tagit för sant och givet de senaste åtta åren. Första boken jag läser av Harlan Coben och jag kan nästan utlova att det blir fler. Visst känns storyn ibland något krystad och märklig, men ju längre man som läsare tar sig i boken desto fler bitar faller på plats och desto mer trovärdig känns trots allt historien.


Birmingham, GBR – den 15 mars 2003
Jag vann mitt andra raka guld i inomhus-VM, men det var en avrakad mustasch som fick störst uppmärksamhet efteråt. Pappa och jag hade liksom slagit vad ett par månader tidigare. Han lovade att raka av mustaschen om, eller kanske snarare när, jag lyckades vinna VM. Så gick det som det gick också. När tävling och prisutdelning, mixade zoner och dopingtest var avklarat trollade Daniel Wessfeldt fram en rakapparat och en 26 år gammal mustasch gick till den så kallade historien. Jag kände knappt igen gubben efteråt och det gjorde de å andra sidan inte i passkontrollen i Köpenhamn heller. Lyckligtvis kände dock mamma igen honom, så han fick komma in hemma. Nu har det gått tio år och jag börjar så smått att vänja mig.


Hockeyslutspelet är äntligen igång och Färjestad är, förstås, en del av det. Nu hoppas vi bara att det får gå hela vägen och att vi ses på torget i mitten av april.


Så var då Melodifestivalen slut. Frågan är vad man ska göra klockan 20:00 ikväll. Och framförallt vad man ska ironi-twittra om…


Att ligga i sängen och snooza på morgonen samtidigt som man kollar twitterflödet och inse att det är sisådär minus arton utanför gör ju att man undrar lite var våren tog vägen.


Hela historien och fler bilder här


8 years…
6 mars 2013 : Klockan 11:50

Madrid. Den 6 mars. 2005.

Efter en månad av skadebekymmer, frustration, svordomar, rehab och allsköns elände så var kroppen utvilad, redo och i toppform.

Jag kom till Madrid med 237 cm i bagaget och åkte hem med mitt första, sista och enda hopp över drömgränsen 240 cm.




Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Northug och tjejerna
4 mars 2013 : Klockan 17:32

Så vann han då ännu ett VM-guld, Petter Northug. Norrmannen är ett fenomen och han har vunnit i stort sett allt som vinnas kan. Men det finns ett skidlopp som han aldrig någonsin kommer att få vinna.

Det fanns en tid, någon gång på stenåldern ungefär, när kvinnor inte tilläts tävla alls. Sen började de få vara med. Men de fick inte springa lika långt eller lika ofta som herrarna. Det var till exempel först i Los Angeles 1984 som damerna för första gången sprang maraton i ett olympiskt spel. Och inte förrän 2005 fick de chansen att springa 3000 meter och hoppa över både hinder och vattengrav under tiden i ett världsmästerskap.

För lite drygt tjugo år sedan gick det första Tjurruset av stapeln här i Karlstad. Då sågs det som en macho-tävling och hade enbart män i startfältet. Jag vet inte exakt när och heller inte exakt varför man öppnade upp tävlingen också för det första könet. Kanske var det för att någon klagat på det eller kanske var det för att arrangörerna insåg att intäkterna i startavgifter ganska enkelt kunde fördubblas om alla fick delta.
Det spelar egentligen ingen större roll varför, idrott ska vara till för alla.

Men medan tjurarna alltså fick sällskap av, ursäkta ordvalet, kossorna så får nog aldrig tjejerna sällskap av killarna.

Varje försommar vårrusar tusentals flickor, tjejer, kvinnor, damer och tanter landet över. På hösten tjejmilar de efter bästa förmåga. Både Vårruset (eller Vår Ruset som de själva kallar det) och Tjejmilen är två exempel på arrangemang enbart för kvinnor. Naturligtvis dyker män utklädda till kvinnor upp i startfälten både här och där precis som kvinnor utklädda till män en gång visade att de visst klarade av att åka Vasaloppet.
Men medan tävlingar enbart för kvinnor sällan väcker debatt av något slag så gör arrangemang enbart för män ganska ofta det.

När en handfull manliga musiker, ståuppare, skådisar och vad det nu kan vara turnerar land och rike runt för utsålda hus, ishallar och arenor inför en helt igenom kvinnlig publik så protesterar förvisso både en och annan. Men de gör det sällan vare sig speciellt högljutt eller långvarigt.
Vi kan ju bara ägna en halv minut av vår tid åt att fundera lite på hur reaktionerna blivit om man vänt på den så kallade steken. Om man skickat upp ett halvdussin kvinnor som spelade, sjöng, spexade och anspelade en hel del på sex på en scen – inför en enbart manlig publik.
Hoppsan. Typ.
Ladies Night funkar. Mens Night känns, milt uttryckt, något mer kontroversiellt.

Missförstå mig rätt här nu. Jag har inget emot vare sig Ladies Night, Vårruset eller Tjejmilen trots att jag är portförbjuden från alla tre. Min fundering handlar mer om varför det ena är så mycket mer okej än vad det andra är i världens kanske mest jämställda land.

Förra lördagen kördes till exempel Tjejvasan från Oxberg till Mora. På många sätt blir nog världen en betydligt lugnare plats om Petter Northug varken kör eller vinner det loppet.
Men frågan är ju om världen blir en bättre plats av att han inte ens får åka det.


Nio senaste IEM-vinnarna i höjdhopp
2011: Ivan Ukhov, RUS
2009: Ivan Ukhov, RUS
2007: Stefan Holm, SWE
2005: Stefan Holm, SWE
2002: Staffan Strand, SWE
2000: Vyacheslav Voronin, RUS
1998: Artur Partyka, POL
1996: Dragutin Topic, YUG
1994: Dalton Grant, GBR


Box 21 – Anders Roslund och Börge Hellström
Två unga flickor som lurats till Sverige för att jobba som prostituerade gör uppror mot sin hallick. Den ena förs till sjukhus med ett trettiotal piskrapp på ryggen och väl där förvandlas brottsoffret till brottsling då hon tar flera oskyldiga som gisslan i bårhuset. Samtidigt mördas en knarkare i ett trapphus på samma sjukhus och polisduon Grens och Sundkvist tvingas plötsligt leda två brottsutredningar från en operationssal. Precis som sin föregångare en ruskig bok om ett alltför aktuellt ämne och precis som Odjuret berättas det i ett så rasande tempo att det tyvärr känns som en del viktiga frågor och diskussioner slarvas bort. En habil och mycket läsvärd bok som lämnar en fadd eftersmak, och det är förmodligen precis det som är meningen!


Wien – den 2 mars 2002
28 man – men blott en enda höjdhoppsmadrass. Det är liksom ingen bra kombination för den som vill ha en snabb tävling. Krockar man sedan med en massa andra aktiviteter under tiden går det av förståeliga skäl ännu långsammare. Inomhus-EM-kvalet i Wien tog ganska precis tre timmar och fyrtio minuter i anspråk. Alltså ett par minuter längre än vad det tog för Jörgen Brink att skida från Sälen till Mora förra året. Själv hann jag med att göra totalt tre hopp på den tiden. Men jag tog mig till final, arrangörerna spelade passande nog Ultravox gamla 80-talshit Vienna och jag tävlade mot Staffan Strand för hundra gången i min karriär.


Inomhus-EM i friidrott kan komma att bli en svensk friidrottsframgång igen efter några magrare år. Abeba Aregawi, Michel Torneus, Emma Green-Tregaro – och en ung generation på väg fram.


Jag har aldrig riktigt förstått meningen med Melodifestivalens uppsamlingsheat Andra Chansen. Å andra sidan är det kul att cirkusen kommer till Karlstad för första gången sen 2006.


Enligt Shakespeare skrek Rikard III att han skulle överge sitt kungarike bara han fick sig en häst. I dessa tider skulle han utan problem kunnat få häst i princip vad som helst.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Jag leker med ord
18 februari 2013 : Klockan 17:42

Då var det dags att dra sitt strå till stacken igen då. Och en sådan här krönika är ju inget man snyter ur näsan hur som helst även om det brukar bli gjort – i sinom tid. Så än är det ingen ko på isen.

Jag är rätt bra på att hålla chefredaktören på både halster och sträckbänken när det gäller inlämningen av mina krönikor. Det är till och med möjligt att han börjar få gråa hår. Men han är väl så pass gammal i gården att han vet att förr eller senare kommer ett mail som en skänk från ovan utan att han behöver ge mig en knäpp på näsan eller att jag behöver kräla i stoftet. Det gäller bara att ha lite is i magen.

För det är ju ingen ko på isen. Jag ser till att komma till skott med skrivandet innan jag sitter där med skägget i brevlådan. Så det finns ingen som helst anledning att måla fan på väggen, det är betydligt bättre att leva på hoppet. Sakta med säkert så blir det ju gjort. Bara jag tar det lite pö om pö.

Men visst. I viss mån skjuter jag mig själv i foten när jag sitter hemma och ugglar, rullar tummarna och är sen att skrida till verket. Plötsligt blir det skarpt läge och goda råd är dyra. Då reser jag mig som fågel Fenix ur askan, tar i med hårdhandskarna och ger mig i kast med att skriva för fulla muggar. För har man tagit Fan i båten så får man ju ro honom i land. Det finns liksom ingen anledning att kasta in handduken eller yxan i sjön. Och inte behöver man jaga mig med blåslampa heller, för jag lägger minsann manken till i mitt anletes svett.

Det funkar liksom inte att sopa problemen under mattan. Eller att sticka huvudet i sanden. Nej, det är bättre att spotta i nävarna och kanske till och med trolla med knäna. Annars får man ju stå där med sin tvättade hals och möta sitt Waterloo. Det gäller liksom att ha ett ess i rockärmen och smida medan järnet är varmt, även om det stundtals känns som om man slår knut på sig själv. Men man tager vad man haver när det kommer till idéer till krönikor. Det gäller bara att polletten trillar ner och att det går upp ett Liljeholmens, sen är det bara att ge järnet och skriva.
När det kommer till kritan är det inte svårare än så.

Det var faktiskt nära ögat att det inte blev någon krönika den här lördagen. Men i grevens tid började jag se ljuset i tunneln. Sen fick jag eld i baken precis när det började brinna i knutarna. Men nu tror jag faktiskt att vi kan blåsa faran över, för det gick ju som smort det här. Helt plötsligt fick jag ju vind i seglen och kom undan helskinnad och med blotta förskräckelsen.
Ja, man kan säga att jag knöt ihop säcken i elfte timmen.

Nu finns det kanske det som tycker att den här krönikan inte är mycket att hänga i julgranen eller att jag helt är ute och cyklar. Och det är säkert någon som den inte faller på läppen. Men låt mig få tala till punkt innan ni får något om bakfoten. Ni måste förstå hur landet ligger här. Jag är inte ute efter en fjäder i hatten, jag vill bara visa att jag är med på noterna när det kommer till att leka med språk och idiomatiska uttryck.


Världens längsta män
272 cm – Robert Wadlow
267 cm – John Rogan
263 cm – John F Carroll
257 cm – Leonid Stadnyk
251 cm – Väinö Myllyrinne
251 cm – Edouard Beaupré
251 cm – Sultan Kösen
249 cm – Bernard Coyne
249 cm – Don Koehler
249 cm – Vikas Uppal


31 låtar – Nick Hornby
Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, etc) skriver om, precis som titeln antyder, 31 låtar som betytt mycket för honom genom åren. Boken är också en genomgång av Hornbys syn på olika musikstilar och en uppgörelse med hans egen musiksmak och utveckling genom livet. Jag älskar Hornbys tidiga alster - som ju handlar om fotboll, musik och listor - men kan inte låta bli att tycka att det bara blivit sämre och sämre sen dess. Visst finns humorn också här och visst är det flyt i det som skrivits. Men det blir aldrig riktigt kul, aldrig riktigt intressant - vilket å andra sidan kan bero på att jag inte hört speciellt många av de låtar han skriver om, men tyvärr tror jag inte att det är enda orsaken.


Luleå – den 16 februari 1991
Det var en annan tid i en annan värld. Det var nattåg till Luleå i en verklighet utan internet. Det var ett urspårat tåg norr om Bastuträsk och buss sista biten till mitt livs första SM-tävling. Det var tjugo grader kallt ute och lördag. Klockan var 10:00 när kampen om SM-titeln tog sin början. I stort sett ingen visste vem den där lille killen från Kil var. Han visste å andra sidan inte speciellt mycket om någon av de andra heller. Sex hopp senare hade jag slagit mitt veckogamla personbästa två gånger om och säkrat det SM-guld som jag inte ens kunnat drömma om en sömnlös natt på ett tåg norrut genom vintersverige.


Man tycker ju att det gått lite halvknackigt och varit lite sisådär med formen ibland. Men plötsligt är Färjestad tvåa i Elitserien med häng på förstaplatsen – och snart är det slutspel!!


Man måste ju ändå tycka lite synd om alla hårt arbetande artister i det här landet som tvingas stå vid sidan om och se Sean Banan skoja sig vidare direkt till final i Melodifestivalen.


1976 föddes jag. Samma år arrangerade Montreal sommar-OS. Där vann Udo Beyer herrarnas kula – i veckan gick han ut och berättade att han var dopad. Det var ju så dags nu…


VaLEGOtines Day
14 februari 2013 : Klockan 09:51

Ja, så var det då dags igen, för den där dagen som är idag. Den 14 februari. Alla hjärtans dag. Valentines day.




Dream League Soccer 2.0
9 februari 2013 : Klockan 11:57

Här om veckan utgjöt jag ju lite av min ångest över iPhone-appen-spelet Dream League Soccer. Men jag kunde ju inte låta bli att fortsätta att spela det ändå. Så gick det som det gick.

Så vann jag då ligan med mitt grönvita FC Scholm United, för andra året i rad. Och dessutom vann jag Global Challenge Cup för tredje gången.


Sen sopade jag hem nästa steg. Det som kallas International Cup när man möter landslag. Vilket blir intressant eftersom jag bland annat mötte Spanien och då stod Iker Casillas i mål – för båda lagen. Samtidigt.


Nästa runda är Allstar Cup och där möter man klassiska lag. Som England 1966 eller, som i finalen, Argentina 1978.


Slutsteget är då att möta First Touch United och när man vinner där har man vunnit hela den så kallade tjottaballongen.


Och det har jag ju gjort nu. Så då är frågan. Vad ska jag göra nu?


Signalfel
9 februari 2013 : Klockan 08:32

Så gick det ju som det gick igår. Det spårade ur. Eller blev i vart fall något slags signalfel i synapserna där uppe i skallen. Eller igår och igår. Det var ju tre månader sen.

På spåret alltså. Jag och Katarina Mazetti vann ju säsongen 2005-06 när vi i princip sopade rent. Mazetti satt inne med kunskaper jag bara kunnat drömma om att ha. Så alltså blev vi tillfrågade att ställa upp i årets mästarsäsong. Och det gjorde vi. Och det började ju så bra. I första gruppmatchen hade vi sjukt bra flyt och plockade in 45 poäng. I andra gruppmatchen gick det inte lika bra, men vi vann och drog in 32 poäng. Mest poäng av alla i gruppspelet.

Sen gick det grus i det så kallade maskineriet. Vi bombade första resan. Men det gjorde ju Hoa Hoa och Hagen också. Jag tokbrände sportfrågan om Lars Frölander och Therese Alshammar. Och det känns ju mer än lovligt pinsamt. Framförallt Frölander-delen. Dels var jag ju själv med i det OS:et och dels är det ett av mina absoluta favoritögonblick i den svenska OS-historien. När Frölander dunkat händerna i kaklet, vänder sig om, tittar upp mot resultattavlan och liksom hoppar upp i vattnet med knuten näve och firar. Det var en sådan där bild av glädje och framgång som jag själv hade i bakhuvudet på vägen mot Aten fyra år senare.
Och ändå lyckas jag svara fel på frågan om vilken distans han vann. Skämmes. Ta. Mig. Fan!

Sen är ju inte hårdrock min grej. Jag har aldrig varit på en festival i hela mitt liv. Eller jo, det har jag ju förresten. Jag gjorde lite jobb för Karlstads universitet i samband med Putte i Parken i somras. Men det är en annan typ av musik. Sweden Rock lär jag aldrig besöka, av flera orsaker. För mig låter alla sådana där band likadant. Hade vi bara fått en fråga om en obskyr låt av Mauro Scocco eller singelbaksida med Kent eller Oasis så hade jag klippt den.
Men vi fick stryk av ett, som det heter, för dagen bättre lag.
Nu blir det en spännande final nästa vecka och jag har ingen aning om hur det går. Men om nu Ellinor Persson och Dick Harrison går och sopar hem det så kan jag i alla fall leva vidare i vissheten att jag är den enda nu levande människa som besegrat dem i en match i På spåret.

Min egen På spåret-framtid känns väl också osäker. Om jag nu någonsin bli tillfrågad igen.
Jag har varit med sex gånger. Vunnit två (en med Ingela Agardh och en med Katarina Mazetti). Jag har finalförlust (med Ingela), två semifinalförluster (en med Karin Hübinette och en med Katarina) och ett gruppspel (med Ebba von Sydow). Och årets omgång var på något vis den ultimata omgången att vara med i, så just nu känner jag mig nog rätt färdig med På spåret. Trots att det är ett av mina absoluta favoritprogram att både titta på och vara med i. Det senare för att man träffar så ofantligt många roliga och trevliga människor på SVT i Göteborg när man spelar in det.
Inget är ristat i sten, men jag vet inte vart jag är på väg i den frågan.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011