Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Man lever på hoppet…
8 februari 2013 : Klockan 11:52

Det blev ju inga 240 för Mutaz Essa Barshim i Banská Bystrica i onsdags. Ändå hade han ju ordnat till det så snyggt för sig. 215 i första, 230 i första och sen 236 i tredje. Bara fem hopp gjorda, segern säkrad – men tydligen ont i ryggen och ingen mer hoppning.

Igår gjorde jag själv något som jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Jag drog på mig de gamla höjdhoppsskorna. Det sista paret jag äger. Helt hela är de ju inte. Men vad gör man inte för en åttaåring i sin absoluta närhet.
Jag har gjort ett par saxhopp i höst. I joggingskor. Sånt gör ont i fötterna. Så jag tänkte väl att det kanske gör lite mindre ont med riktiga skor. Det gör det. Ett tag.
Men jag och den åttaårige hoppade i alla fall över tre meter tillsammans. Det har vi inte gjort så många gånger. Det finns ju dessutom goda förutsättningar för att vi kan fortsätta med det ett par år framöver. Mest beroende på att han förhoppningsvis utvecklas snabbare än vad jag avvecklas liksom.
Själv funderade jag mest på om jag skulle kunna orka med att hoppa två meter igen. Någonsin. Och det ska väl gå. Men det är inte hälsosamt. Och gör ont. Men kanske nästa vecka. Om åttaåringen är sugen på att hoppa höjdhopp igen.
Nåväl… några 240 kommer jag aldrig någonsin att hoppa igen. Å andra sidan är jag jävligt stolt över att ha gjort det en gång. Jag kommer inte hoppa 230 eller 220 igen heller. Förmodligen inte ens 210. Fast det har jag väl kanske redan gjort tillräckligt många gånger för en livstid kan man tycka.

När och var och hur Barshim ska ge sig på att sikta mot 240 nästa gång har jag ingen aning om. Däremot ska det bli intressant att se vad Robbie Grabarz hittar på i brittiska mästerskapen i helgen. Eftersom han bara brytt sig om att hoppa en enda tävling hittills i vinter är han inte bättre än delad nia i världen och sjua i Europa just nu. Och till och med Europeiska friidrottsförbundet har utropat Aleksey Dmitrik till storfavorit i inomhus-EM i Göteborg om tre veckor.
Lite tidigt kan man tycka. Inte minst som ryssarna inte ens tagit ut sin trupp till Göteborg än. Däremot har Dmitrik haft en bra vinter så här långt med 3x231, 1x232 och 1x236 på fem tävlingar. Inte kattskit för killen som spräckte en 22 tävlingar lång segersvit för undertecknad när vi möttes i Glasgow 2005.
Dessutom gillar jag ju både Dmitrik och Grabarz, så de får gärna duellera om guldet nere i Götet om ett par veckor.


The rumble in the förortsjungle
6 februari 2013 : Klockan 09:52

Sverige slog ju Nordkorea, på straffar, för ett par veckor sen. Och blev något slags världsmästare i fotboll. Eller egentligen inte, men jag gillar ju den här typen av kuriositeter.

Om höjdhopp varit fotboll skrev jag en krönika om för ett par år sen men nu är det mer om fotboll varit boxning som är grejen. Om det lag som vann den första officiella landskampen utropats till världsmästare och sen satt den titeln på spel i nästa match och vinnaren blivit mästare och så vidare så hade alltså Sverige varit världsmästare nu.

Nu faller ju hela konceptet lite på att ingen bryr sig om det fullt ut. För om någon som bestämde verkligen brytt sig så hade ju kvällens match mot Argentina promotats som den värsta Melodifestival på speed. Någon Don King-typ hade lagt sig i och döpt den till något häftigt. Vi hade sett affischer på stan med Zlatan vs Messi.

Fast å andra sidan. Hur sannolikt är det att Sverige över huvud taget skulle ha lyckats knipa den där titeln någon gång. Och framförallt inte mot Nordkorea. Än mindre i en träningsturnering i Thailand i januari. Med ett landslag utan Zlatan och hela gänget.
Det känns mer som om titeln vandrat runt mellan Brasilien, Italien, Tyskland och Spanien. Med inhopp av Argentina, Holland, Portugal och England.
Å andra sidan känns ju kvällens match ändå lite som är ärlig titelfight – inte minst om vi betänker alternativet: Om Sverige torskat mot Finland där borta i Thailand så hade titeln stått på spel mellan vårt östra grannland och Israel ikväll.
Vilket å andra sidan känns hetare än när Nordkorea piskade upp Guam, Turkmenistan, Filippinerna och Indien förra året.

Men just nu och än så länge är Sverige inofficiella världsmästare i fotboll och eftersom det gäller att njuta när man har chansen så gör vi väl det. Dessutom kan man ju alltid ta och beställa sig en Fy-fan-vad-vi-är-bra-tröja.


I väntan på vem då?
4 februari 2013 : Klockan 09:59

Så blev det då nästan en tolfte igår. En som kunde fixat dussinet fullt. Men än så länge får vi nöja oss med att bara vara elva. Över 240 cm alltså.

2012 gick ju och blev ett riktigt bra höjdhoppsår med totalt fem man över 236 cm, fyra av dem över 237 cm och två av dem över 239 cm. Dessutom vann Ivan Ukhov OS-guldet på 238 cm, vilket ju är det näst bästa någon någonsin brytt sig om att hoppa i ett olympiskt spel. Bara Charles Austin har hoppat högre med de 239 cm som krävdes för guld i Atlanta 1996.
Men både Ukhov och Austin tillhör ju den skara glada gossar och gamla gubbar som klarat 240 cm. Frågan är vem som blir näste man över gränsen.

En snabb rekapitulation av de elva:
Povarnitsyn var den förste,
Paklin, Thränhardt kom därnäst,
Sjöberg, Sotomayor och Matei,
Följdes av Conway, Austin och Voronin
Innan Holm och Ukhov fyllde på.

Sotomayor är tokvärst med sina 24 hopp över 240 cm – övriga tio hoppare har totalt skrapat ihop 14. Sjöberg fyra av dem, Thränhardt två och övriga åtta varsitt.

Sen är det ju det där gänget som man trodde skulle ta 240 cm, men som aldrig gjorde det.
Typ Dietmar Mögenburg, Zhu Jianhua, Gennadiy Avdeyenko, Steve Smith, Artur Partyka, Troy Kemp, Dragutin Topic och Yaroslav Rybakov.
Några till var ju där och nosade, som: Ralf Sonn, Jacques Freitag, Andriy Sokolovskiy, Linus Thörnblad och Sergey Malchenko.
Men även om den gode Rybakov fortfarande hoppar lite hemma i Ryssland (222 cm i vinter och 5389 poäng i sjukamp!!!) så är det väl tveksamt om han någonsin når forna höjder igen. Och även om Thörnblad inte är lastgammal så har han ju tyvärr lagt höjdhoppsskorna på hyllan.

För ett par år sen var ju Andrey Silnov det i särklass hetaste namnet att ta klivet över 240 cm. Ja, han var väl den som man trodde skulle bli elfte man över höjden. Men medan Silnov vann både EM och OS (och hoppade sjukt bra båda gångerna…) och Ukhov gjorde lite annat så blev det ändå Ukhov som tog 240 cm inomhus i Aten 2009 medan Silnov hade skadebekymmer.
Silnov står väl ändå kvar på listan över pretendenter till att bli nummer tolv, även om han inte känns som det hetaste namnet längre.

Ifjol seglade britten Robbie Grabarz (jo, jag vet att vi är sjukt lika varandra…) upp från lite grann ingenstans. Men hoppar man 222 cm vid ännu icke fyllda 18 finns det en grundpotential och hittar man en tränare som är bra på att motivera, inspirera och förädla den där potentialen så kan det hända grejer. Alltså gick han från att vara näst intill okänd med ett personbästa på 228 cm till att hoppa 237 cm, vinna EM-guld och ta OS-brons. Så Grabarz är också en möjlig 240 cm-hoppare framöver. Kanske redan i år. Kanske redan i vinter.

Men det hetaste namnet stavas ändå Mutaz Essa Barshim och kommer från det inte speciellt höjdhoppsmerittyngda landet Qatar. Juniorvärldsmästare 2010 och 231 cm samma år visade att det fanns något extra i den lätta kroppen. 235 cm året efter visade att det fanns ännu mer även om det inte riktigt ville sig när det gällde som mest vid VM i Daegu det året. Sen blev det asiatiskt inomhusrekord med 237 cm förra vintern, men bara delad nia på inomhus-VM trots att han var världsetta i statistiken, och delat OS-brons i London innan det small i Lausanne med 239 cm.
Igår hoppade han i Moskva och tog 220, 224, 227, 230 och 237 (tangerat asiatiskt inomhusrekord alltså) innan ribban placerades på 240 cm.
Och även om jag inte har hittat (eller ens letat ihjäl mig efter) några av försöken på 240 cm så ser det ju helt okej ut när han glider över 237 cm.

Som listorna ovan visar är dock inget givet när det kommer till vem eller vilka som ska ta 240 cm. Både Steve Smith och Dragutin Topic hoppade till exempel 237 cm redan som juniorer utan att för den skull någonsin blev mer än 238 cm för någon av dem. Både Gennadiy Avdeyenko och Yaroslav Rybakov tog 238 cm fyra gånger var utan att få hoppa högre än så.
Men ska jag sätta en liten peng på vem som blir den tolfte mannen över 240 cm (lika många som varit på månen, dock ingen som gjort både och vad jag vet…) så sätter jag den lilla pengen på Qatars hopp i höjdhoppsvärlden.
Varför inte redan på onsdag i Banská Bystrica?


Separated at birth…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Saker som inte längre är
2 februari 2013 : Klockan 18:03

Jag skulle göra en intervju här om dagen. För en helt annan tidning än den här. Jag gjorde upp med journalisten i fråga att vi skulle ses vid Rådhuscaféet. För så hette det ju. Förut.

En man som vi kan kalla Ulf, det blir enklast så eftersom det är det han heter, kommer norrifrån och vi springer på varandra i olika sammanhang då och då han och jag. En gång kom vi att diskutera ett fenomen som finns i Karlstad. Och för all del kanske i alla andra städer, samhällen och byar i det här landet också. Nämligen att man refererar till något som fanns förut. Men som inte finns längre. I alla fall inte där det fanns.
Och det är klart. Är man inte uppväxt i eller omkring Karlstad så kanske det kan bli lite besvärligt det där.

Nämnde Ulf tyckte i vilket fall att det var lite fascinerande det där med att stadens befolkning pratade om att något låg vid gamla polishuset. Eller gamla brandstationen. Eller gamla badhuset. Eller gamla posten. Eller gamla vad-som-helst-som-inte-finns-där-längre. Och som inte funnits där på länge nu.
Det var, kort sagt, svåra vägbeskrivningar att ta till sig för en norrlänning i stan.

För nog kan man till exempel undra hur många av studenterna vid Sundstagymnasiet, eller Sundsta-Älvkullegymnasiet, eller SÄG, eller vad det heter nu för tiden, som vet om att skolan ligger bredvid ett par hus som ligger där gamla brandstationen låg. Eller hur många av hotellgästerna på det som idag kallas Scandic City som vet att de faktiskt huserar i gamla polishuset Och att det där emellan dessutom tillhörde en helt annan hotellkedja.
Apropå hotell så har väl Bilan å sin sida varit hotell länge nog för att inte längre refereras till som gamla fängelset. Men man ska aldrig säga aldrig. Det kanske finns någon gammal intern som fortfarande… eller nej, troligen inte.

Vid Stora torget ligger till exempel en bokhandel som inte heller längre heter vad den hette. Men nog är det ändå hos Herman Andersson som man köper sina böcker om man går in där. Och nog är det helt ok att kalla Åhléns för Tempo eller Team Sportia för Göta Sport. Har man bara bott i stan länge nog så vet man ju.

Så jag träffade alltså en journalist här om dagen. Vi hade hörts av på telefon förra veckan och eftersom Rådhuscaféet ligger centralt, brukar vara rätt lugnt och är lätt att hitta till bestämde jag enhälligt att vi skulle ses där. Trots att journalisten i fråga aldrig satt sin fot i Karlstad tidigare så var han inte bara en trevlig prick, han hittade dessutom rätt. Till det café som alltså inte alls heter som det hette och inte har hetat på flera år. Men som naturligtvis ändå alltid kommer att heta det.
Vi skulle naturligtvis kunna kalla stället vid sitt nya och rätta namn. Men eftersom det finns tre sådana caféer inom ett kvarter eller så fortsätter jag nog att stämma träff på Rådhuscaféet. Det är ju enklast så.
För mig.


Nio högsta hoppen 2 februari
237 – Andrey Silnov, RUS, 2008
235 – Patrik Sjöberg, SWE, 1985
235 – Stefan Holm, SWE, 2008
235 – Yaroslav Rybakov, RUS, 2008
234 – Yuri Sergiyenko, URS, 1985
234 – Carlo Thränhardt, FRG, 1990
234 – Sorin Matei, ROU, 1992
234 – Troy Kemp, BAH, 1992
234 – Staffan Strand, SWE, 2002


Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling
För ganska precis 30 år sedan gjorde fyra svenskar en resa till det Kampuchea/Kambodja som då styrdes av de Röda Khmererna med Pol Pot som ledare. Frågan Fröberg Idling ställer sig och söker svaret på är hur det kunde vara möjligt för denna kvartett av västerlänningar att färdas i ett land där det pågick ett massmord av den inhemska befolkningen - utan att se något av det! Boken berättas i korta kapitel (eller scener eller betraktelser, vad man nu väljer att kalla dem) som gör att det blir rätt svårt att komma in i den. Å andra sidan kan det också locka till att läsa vidare för att få veta vart det ska barka hän. Men i slutändan en bra genomgång och fasinerande resa genom en av de värsta perioderna i ett land plågat av både det ena och det andra.


Stockholm – den 2 februari 2006
Det var karriärens fyrahundrade tävling. Men det blev inte mycket till jubileum. Å andra sidan hade jag sedan föregående tävling ägnat en hel del tid åt att hänga över en toalettstol på grund av en hostmedicin jag inte var kompis med och således kräkts upp tillsammans med det lilla jag orkade äta däremellan. Jag skulle dessutom, efter nästa tävling, åka på en penicillinkur mot den bronkit jag drabbats av och inte få träna alls på tio dagar. Så en vinter när det mesta gick emot mig blev heller inte tävlingen i Globen någon direkt höjdare. En femteplats med 224 cm var liksom inte mycket att skriva hem om, men utifrån förutsättningarna så var det ärligt talat inte så illa ändå…


Värmländskt höjdhopp har fått sig ett lyft i vinter. Tre töser över 185 cm och en pöjk över 215 cm. Det gläder ett gammalt höjdhopparhjärta. Mer sånt – och oftare.


Så drar det igång igen nu då, det allra viktigaste av alla oviktiga spektakel. Sex lördagar i rad ska vi hissa och dissa, våndas och skämmas . Men är det Melodifestival så är det.


Jag hör helt klart till den kategori människor som anser att mordet på Olof Palme borde få sin lösning. Men hur hett kan ett vittne vara om han träder fram 27 år efter mordet…


First blood
30 januari 2013 : Klockan 12:39

Det finns en första gång för allting. Till och med för att vinna Legotävlingar. För idag hände det.

Den svenska Legoföreningen Swebrick (länk i listan till vänster över de sorterade osorterade) bjöd upp till dans och in till tävling. Utmaningen gick ut på att bygga en vinjett (eller vigg som Legolingomänniskor säger) som var max 16x16 pluppar (studs…) stor och som innehöll en Stormtrooper i ett oväntat sammanhang.
Min första idé var att låta nämnde Stormtrooper köra lite paråkning ihop med samlarminifiguren som ägnar sig åt sådant. Alltså den här donnan.
Men mitt provbygge blev inte alls så bra som jag tänkt mig. Så jag la ner.
Så då satsade jag på konstsim istället. Och eftersom bitarna som skapade något slags känsla av vatten inte riktigt räckte till så väl som jag hade tänkt mig så fick den stackars Stormtroopern (eller Scout troopern om vi ska vara noggranna och korrekta) som på outgrundliga grunder döptes till Konrad helt enkelt ha svårt att hålla tätt.
Sen gick det som det gick.
Tacktalet hölls på en improviserad presskonferens tidigare idag där blott jag själv deltog.


Konrad hade kämpat så fruktansvärt hårt för att bli accepterad som en i gänget…
…och nu insåg han att allt var förstört, hans lagkamrater skulle aldrig förlåta honom!



The Italian job
29 januari 2013 : Klockan 21:55

Så fick då världen en tvåmetershopperska igen. Och Italien likaså. Just italienskt höjdhopp är ju dessutom lite småintressant för en sådan där statistiknörd som mig.

Damerna först, såklart. Redan på det glada 1970-talet blev ju Sara Simeoni andra kvinnan i historien över den magiska gränsen när hon först slog och sen tangerade sitt eget världsrekord med 201 cm inom loppet av fyra augustiveckor 1978.
Sen tog det nästan 30 år innan Antonietta Di Martino följde efter och gled över barriären både inomhus och utomhus – och dessutom förbättrade nämnda Saras nationsrekord. I nuläget till 203 cm ute och 204 cm inne. Det senare i allas vårt Banská Bystrica.
Så ikväll gjorde då vinterns stjärnskott på damsidan sina landsmaninnor sällskap när hon i tjeckiska Trinec klarade 200 cm för första gången i sitt liv. Alessia Trost har länge varit ett namn för medaljer på ungdoms- och juniormästerskapen. Men rent resultatmässigt har det stått lite stilla – 189 cm redan 2009 och bara 192 cm som bäst för tio dagar sedan… Sen blev det 198 cm, 195 cm och nu 200 cm inom loppet av en dryg vecka.
Och just nu hela sju centimeter före fyra delade världstvåor. Däribland Emma Green-Tregaro.

Sen var det då de italienska männen.
Sverige har fem hoppare över 230 cm genom alla tider. Dessa fem har å andra sidan hoppat 242 cm, 240 cm, 238 cm, 235 cm och 232 cm som respektive personliga rekord.
Italien har tolv hoppare över 230 cm genom alla tider. Men de har ett nationsrekord på 233 cm utomhus och 232 cm inomhus.
Jag är inte mannen att förklara det italienska lynnet, det får andra göra. Men medan Sverige håvat in ett antal mästerskapstitlar och -medaljer genom åren kan de italienska herrarna ståta med ett EM-brons 1969 (Erminio Azzaro) och IEM-brons 1983 (Massimo Di Giorgio). Det senare för övrigt samma år som europarekordhållaren inomhus, Carlo Thränhardt, vann sin enda mästerskapstitel.
Så bara för sakens (och Lorenzo Nesis) skull då:
Italienbästa genom tiderna
233: Marcello Benvenuti, Verona, 1989
232: Luca Toso, Torino, 1988
232i: Alessandro Talotti, Glasgow, 2005
231: Andrea Bettinelli, Rieti, 2003
231i: Giulio Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Nicola Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Silvano Chesani, Ancona, 2012
231: Gianmarco Tamberi, Bressanone, 2012
230: Massimo Di Giorgio, Udine, 1981
230i: Fabrizio Borellini, Budapest, 1988
230: Roberto Ferrari, Rom, 1993
230i: Filippo Campioli, Novi Sad, 2008
För övrigt måste man ju bara älska det faktum att tvillingbröderna Ciotti inte bara föddes samma dag och har hoppat exakt lika högt. De gjorde det dessutom i samma tävling.


Vad håller jag på med?
28 januari 2013 : Klockan 16:17

Försvarsmakten frågar mig gång på gång på gång vad jag håller på med.
Här kommer istället en lista på saker jag inte håller på med:


- Jag "knullputsar" inte mina marschkängor.
- Jag tvingas inte lyssna på bögskämt från homofoba fänrikar…
- …löjtnanter…
- …eller kaptener!
- Jag utsätts inte för grå bestraffning.
- Jag skjuter inte lösplugg i skogen.
- Jag blir inte förolämpad av personer bara för att de har en högre militär grad än mig.
- Jag måste inte raka mig varje morgon för att behaga mitt kompanibefäl.
- Jag sträcker inte lakanet i sängen så hårt att det går att studsa en femkrona på det.
- Jag viker inte ihop min regnrock för att sen kasta den i väggen och se om den fortfarande är ihopvikt.
- Jag sitter inte med en persedelpåse över huvudet och plockar isär och ihop en femtio år gammal k-pist.

Eller kort och gott:
- Jag gör inte lumpen längre!


Vad håller ni på med?


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011