Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


20 years after 2…
1 september 2011 : Klockan 19:22

Så blev det ändå Jesse Williams som vann till slut. Även om han varit den bäste hopparen i år, sett till utomhussäsongen, så vågade jag nog ändå inte tro att han skulle bli världsmästare. Men det är ju 1 september.

Tretton man kom till start. Ganska väntat fick ett par av dem problem redan på inledningshöjderna. Darvin Edwards, som var en av de stora överraskningarna i kvalet i förrgår, blev förste man att försvinna. Han tog med sig både Dmytro Dem’yanyuk (som tillsammans med pappa Aleksey har världsrekord i far+son-hoppning 235+233) och Donald Thomas ut på 225 cm. Och tio man hoppade vidare på 229 cm. Nio man hoppade, åtta klarade och nio hoppade vidare, utan en av de andra kvalknallarna Guowei Zhang, på 232 cm.
Sju man klarade den höjden och om jag räknat rätt i hastigheten var det första gången sedan OS-finalen i Sydney 2000 som sju man klarade den höjden i en och samma tävling!
Så långt var två man felfria: Jesse Williams och jättesensationen Trevor Barry. Williams fortsatte sin felfria svit och i övrigt var det bara Aleksey Dmitrik som klarade 235 cm och guldet blev amerikanskt, silvret ryskt och bronset bahamanskt.

Sedan jag la av med höjdhoppet hösten 2008 har det varit ryska guld i samtliga internationella mästerskap: Ukhov vann IEM 2009, Rybakov VM 2009, Ukhov IVM 2010, Shustov EM 2010 och Ukhov IEM 2011 – men nu blev det USA.
Precis som det blev på dagen för 20 år sedan. Den 1 september 1991 vann Charles Austin VM-guld i Tokyo på 238 cm. Själv vann jag Svealandscupen i Sollentuna på 193 cm. En bra dag på många håll och sätt.
Det är också här som jag lite inom parentes och finstilt helt utan andra kommentarer bör nämna att jag tävlade mot Jesse Williams 21 gånger under min karriär…
…jag slog honom 20 gånger.

Det har annars varit ett väldigt bra höjdhoppsår i år, det kan ingen (eller jo en…) förneka.
Så här långt i år har 24 hoppare levererat totalt 81 tävlingsresultat på 231 cm eller högre. För att hitta fler får vi gå tillbaka till 1994!!
Det året gjorde 27 hoppare totalt 110 resultat över 231 cm – Javier Sotomayor stod för 30 av dem, varav 9 dessutom var över 240 cm!!
Tittar vi bara på utomhusresultat så har 20 hoppare mäktat med 59 resultat över 231 cm. För att hitta ett bättre utomhusår får vi gå tillbaka ända till 1994, igen, då 19 hoppare stod för sammanlagt 66 resultat över 231 cm.
Efter ett tunt 2010 (bara 39 resultat över 231 cm sammanlagt på hela året!!) så har manligt höjdhopp, lite i det tysta eftersom vi inte har några framgångsrika svenskar just nu, fått ett rejält lyft i år. Varför är oerhört svårt att svara på, men lite av en generationsväxling är på gång. Av dagens tretton VM-finalister var Trevor Barry äldst med sina 28 år och det var med två killar födda 1991.
Alltså samma år som en amerikan senast vann VM-guld!!

VM i Daegu har levererat relativt dåliga segerresultat i många grenar. Dagen bjöd på ett lysande undantag i form av Lashinda Demus. Hennes segertid på 400 meter häck är den tredje bästa någonsin!!
Ironiskt nog var David Greenes segertid på herrarnas 400 meter häck den sämsta i VM-historien.
Men han är å andra sidan inte mindre världsmästare för det!!

Inatt väntar kval för Christian Olsson och jag önskar honom verkligen all lycka och välgång! Ett hopp och finalklart vore verkligen drömscenariot. Det var ju så det brukade fungera förr om åren och det får gärna göra det igen.


Tangerat VM-rekord och guld för exakt 20 år sedan. Fem år senare vann han OS. De kallade honom Snake, han heter Charles Austin…


Information till Aftonbladet…
30 augusti 2011 : Klockan 20:20

Samtliga stavhopperskor rev ut sig i finalen…

…det hör liksom till att man gör det i den grenen och även i höjdhopp. Det är liksom inget som är rubrikstoff…


Ibland undrar man mer än vanligt vem som sätter rubrikerna i tidningen…


20 years after…
30 augusti 2011 : Klockan 18:47

I mitten av maj var jag och spelade uppvisningsfotboll i Hagfors och insåg att jag bara besökt den orten en enda gång på nästan 21 år. Idag var jag tillbaka där igen och om två veckor är det dags ännu en gång när det är riktig fotboll på gång.

Dagens besök i Valsarnas stad var just för Valsarnas skull. Speedwaylaget hade ett event där jag var en av flera som diskuterade vägen till framgång. Undertecknad inledde med en föreläsning på temat och deltog sedan i en paneldebatt tillsammans med sju andra. Så mycket till debatt blev det nu inte eftersom ingen pratade i munnen på varandra och moderatorn inte behövde leka Siwert Öholm och avbryta allt och alla hela tiden. En småtrevlig tillställning helt enkelt.
Min förkylning mådde ärligt talat inte speciellt bra av själva resan, så för att inte göra ont värre packade jag ihop och åkte hem lagom till kräftskivan och innan den speedwaymatch som ännu inte börjat. Lite synd eftersom jag aldrig sett en speedwaymatch live i hela mitt liv och ju är lite lätt involverad i sporten då jag fungerar lite som ett bollplank till Victor Palovaara.
Men ska jag orka ta mig upp till jobbet på Karlstads universitet imorgon så är det nog säkrast att göra som jag gjorde.
Men som sagt jag kommer snart tillbaka igen…

Resan till Hagfors gjorde att jag därmed missade mest hela friidrottseftermiddagen, men det går väl helt enkelt att ta igen när SVT summerar under kvällen. Såg däremot samma kanals uppvärmning på webben innan jag åkte norrut längs Klarälven – och det var en riktigt roande tillställning.

En annan friidrottshändelse som jag missade när den hände firar 20 år i år. Det bör ha varit en fredag den gången och efter gymnastiklektionen cyklade jag och min klass- och klubbkompis Erica Sandström till kommunkontoret i Forshaga för att prata med Fritidschefen, eller vad han nu kan ha varit, där. Allt i akt och mening att få igång en skolidrottsförening i Forshaga så att vi båda kunde delta på skol-SM i friidrott fyra veckor senare. Skolidrottsförening blev, skol-SM likaså. Dock bara brons där och jag missade det som hände på TV samtidigt.
Jag minns än idag hur jag stressade hem på cykeln, stormade in i hallen hemma, mötte storasyster och frågade:
”Blev det världsrekord?”
”Ja…”
”Hur långt?”
”8.95… av Powell!!”
Jag hade inte bara missat tidernas häftigaste längdhoppsduell live, min store idol Carl Lewis hade dessutom förlorat inte bara tävlingen utan också chansen att bättra på Bob Beamons klassiska världsrekord.
Carl Lewis hade inte förlorat en längdhoppstävling på 10 år, han hade vunnit VM både 1983 och 1987 och OS både 1984 och 1988 – han var tidernas störste längdhoppare redan då, men han hade inte lyckats radera ut Beamons magiska rekord.
I Tokyo hoppade han 8.91 – i för stark medvind. Sen kontrade Powell med 8.95.
Dagarna innan hade Lewis vunnit 100 meter på nytt världsrekord, men trots tidernas bästa serie lyckades han inte försvara sitt längdhoppsguld. Det kom dock att bli två OS-guld till för honom och i min bok är han tidernas absolut bäste längdhoppare – trots att både Powell och Beamon hoppat längre i godkända förhållanden.

Men just längdhoppets världsrekordutveckling är intressant. 1935, på det som 41 år senare skulle bli min födelsedag, hoppade Jesse Owens 8.13. Det kom att stå sig som världsrekord i 25 år – och är ett världsresultat än idag! Beamons rekord stod sig i nästan 23 år och idag firar alltså Powells hopp 20 år. De senaste 43 åren har det alltså bara slagits ett enda världsrekord i längdhopp – och det missade jag när det hände…


För 20 år sen missade jag när det hände och det händer ju inte så ofta…


A night less ordinary…
30 augusti 2011 : Klockan 08:43

Jag gav er tolv blivande höjdhoppsfinalister i mitt senaste inlägg. Nu är det dags att skörda frukterna efter nattens odlingar.

Av de tolv jag räknade upp igår gick nio till final, två missade och en kom inte ens till start. Så det får väl klassas som ett helt okej facit.
De jag hade fel på var väl dessutom de som kändes minst troliga i en final. Tom Parsons var det tolfte och sista namnet jag la till på min lista igår. Bohdan Bondarenko var en chansning som lika gärna kunde varit Dmytro Dem’yanyuk – som de facto tog sig till final. Däremot kände jag mig rätt säker på att Kyriakos Ioannou skulle gå till final – å andra sidan är det oerhört svårt att nå finalen om man inte ens ställer upp i kvalet.

Till slut blev det tretton man i finalen. Utöver de nio jag tippade rätt gick alltså Dem’yanyuk (som inte var helt oväntad även om han aldrig tidigare lyckats ta sig till final i ett stort mästerskap) Trevor Barry, Darvin Edwards och Guowei Zhang dit.
Och jag kan lugnt och utan att skämmas erkänna att jag aldrig någonsin tippat vare sig Barry, Edwards eller Zhang som finalister ens om jag rabblat upp tjugofem av de trettiofyra som kom till start. Å andra sidan noterade Edwards nationsrekord för Saint Lucia och Zhang slog personbästa och blev förste kines i en VM-final sedan Bi Hongyong i Göteborg 1995.
Det var väl heller inga av de riktigt stora som försvann redan i kvalet. De stora namnen (Ukhov, Shustov, Williams, Spank etc) gick alla vidare och även om Dusty Jonas och Martyn Bernard, till exempel, båda försvann så har ingen av dem någonsin visat sig vara säkerheten själv på en höjdhoppsbana även om båda har en hög högstanivå.

Mer att säga om kvalet är självklart att det var tidernas bästa!
Ingen höjdhoppare har någonsin klarat 231 cm i en kvaltävling – inatt gjorde tio man det!
Naturligtvis hänger det ihop med vad kvalgränsen legat på tidigare och diverse olika kvalregler genom åren. Men tio man över 231 cm, arton man över 228 cm och tjugotvå man över 225 cm får klassas som tidernas breddmässigt bästa.
Vid OS-finalen 1988, också den i Sydkorea, dock i Seoul, klarade hela tolv man 231 cm – det mesta någonsin i en och samma tävling. Nu tror jag väl inte att finalen kommer att bli lika breddmässigt stark som kvalet. Många har förmodligen redan bränt större delen av sitt krut i kvalet, jämför med Osaka för fyra år sedan. Men finalen känns väldigt öppen på förhand, även om jag fortfarande sätter mina surt förvärvade won på Ukhov, Barshim eller Williams.
Höjningarna i finalen: 220 – 225 – 229 – 232 – 235 – 237 + 2 cm.
Spank hoppar först, Barshim hoppar sist och de andra elva däremellan.

Det som ännu återstår att utreda är vem av Chondrokóukis och Barshim som var förste man över 231 cm i kvalet, ty det var ju denne någon som raderade ut mitt banrekord inatt.


En gång i tiden hade jag banrekord här, det har jag inte längre…


En annan väldigt rolig lek…
29 augusti 2011 : Klockan 21:27

Alltid när det vankades höjdhoppskval förr om åren satt jag ju där på hotellrummet, eller var jag nu bodde, med startlistorna framför mig och vägde för och emot och plockade fram tolv tänkbara finalister. Nu tänkte jag göra det offentligt.

34 hoppare till start, 22 ska bort, 12 ska till final. Ribban höjs från 216 till 221 fortsätter till 225 och sen vidare till 228 innan man är framme vi kvalhöjden 231.
Följande dussin hoppare (i bokstavsordning) kommer i slutändan att ta sig igenom alla helvetets kval och hoppa final på torsdag:

Jaroslav Bába, CZE
Mutaz Essa Barshim, QAT
Bohdan Bondarenko, UKR
Dimítrios Chondrokóukis, GRE
Aleksey Dmitrik, RUS
Kyriakos Ioannou, CYP
Tom Parsons, GBR
Aleksandr Shustov, RUS
Raul Spank, GER
Donald Thomas, BAH
Ivan Ukhov, RUS
Jesse Williams, USA

Sen kan jag räkna upp säkert tio till som har kapacitet för att hoppa en final. Men någonstans måste man välja och det här tolftedels grosset känns i skrivande stund mest sannolikt.
Trist dock att inga svenskar kommer till start i årets VM, faktiskt första gången det händer i VM-historien att ingen svensk manlig höjdhoppare står på startlistan.

Just kvalhöjden 231 cm är också lite intressant för en höjdhoppsnörd, så klart.
Det är nämligen en höjd som har klarats av exakt 200 hoppare genom alla tider! Av dessa 200 är 21 stycken med i VM den här gången. Av dessa 21 är det Ivan Ukhov som klarat minst den höjden i flest tävlingar, nämligen 52 stycken varav 36 inomhus och 16 utomhus.

Eftersom jag då och då får en genomtidernalista i höjdhopp mailad till mig från Portugal, vilket är ironiskt eftersom Portugal typ är det land i Europa som har sämst nationsrekord i höjdhopp (i alla fall om vi räknar bort pytteländer som Andorra och San Marino och så), så kan jag presentera lite djupare statistik i ämnet här:
Världsrekordet är 245 cm.
240 cm har 11 stycken (varav två svenskar) klarat.
235 cm har 71 stycken (varav fyra svenskar) klarat.
230 cm har 274 hoppare (varav fem svenskar) klarat.
225 cm har 706 hoppare (varav åtta svenskar) klarat.
222 cm har 1152 hoppare (varav femton svenskar) klarat.
Listan slutar på 222 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 223 cm.

Motsvarande siffror på damsidan:
Världsrekordet är 209 cm.
205 cm har 13 stycken (varav en svenska) klarat.
200 cm har 63 stycken (varav två svenskor) klarat.
195 cm har 185 stycken (varav fyra svenskor) klarat.
190 cm har 520 stycken (varav nio svenskor) klarat.
187 cm har 867 stycken (varav sexton svenskor) klarat.
Damlistan slutar på 187 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 188 cm.

Frågan vi alla ställer oss är på vilket sätt det här hänger ihop med ÖDIK:s högst eventuella framtida möten med FC Porto i Europa League…


Han har något som inte jag har, ett nationsrekord…


Räkna med bråk…
29 augusti 2011 : Klockan 17:20

Förkylningen håller mig i ett starkt grepp och det blev varken jobb på Kau eller träning i Östra Deje ikväll. Däremot har jag för tredje dagen i rad suttit och livebloggat och chattat med Expressens läsare under friidrotts-VM, och det är inte det sämsta.

Dagens stora snackis blev förstås herrarnas häckfinal. Cubanen Dayron Robles såg smått oslagbar ut i semifinalen och ledde länge finalen. Dock pressad av amerikanen Jason Richardson. Men, men, men då kom kinesen Liu Xiang som skjuten ur en kanon och i fornstora dagar och var på god väg mot guldet när han och Robles hakade i varandra både en och två gånger mellan de sista häckarna. Robles diskades, Richardson fick guldet och Liu silver.
Jag tvivlar ju starkt på att Robles medvetet försökte stoppa Liu, han hade ju trots allt fullt upp med att kriga mot Richardson på andra sidan om sig, så frågan är ju om det verkligen var en diskning.
Å andra sidan är nog inte sista ordet sagt i den här frågan ännu.
Den riktigt stora frågan är fortfarande hur pass lik Steve Urkel cubanen egentligen är på en skala…

På 400 meter tog sig de belgiska tvillingarna Borlée vidare till finalen. Roligt eftersom det måste vara de mest kända tvillingarna från det landet sen Tintins ganska obskyra polare Dupond och Dupont.
Noterbart också att det bara är en amerikan i final och att han dessutom precis kommit tillbaka från en dopningsavstängning.
Intressantaste namnet för framtiden i den finalen är nog ändå Kirani James från Grenada – bara nitton år gammal, lång och gänglig, men kapacitet för att springa kvartsmilen riktigt fort redan nu!!

Rolig gammal tävling: Nämn tio kända belgare utan att googla fram dem…

Inatt vankas höjdkval för herrarna. 34 hoppare till start. 231 cm eller tolv bästa vidare till final. Frågan är bara vem som först klarar kvalhöjden, det blir dessutom den som tar ifrån mig mitt knappt fem år gamla banrekord på stadion i Daegu.
När jag la hoppskorna på den berömda hyllan för snart tre år sedan så lämnade jag 40 banrekord efter mig, i trettioåtta olika städer, i tretton länder och på tre kontinenter.
Jag har fortfarande 37 av dessa kvar. De jag förlorat är i Banská Bystrica, Thessaloniki och Helsingborg. Inatt ryker förmodligen ett till, som sagt…
Å andra sidan vet man aldrig med kval. Det är ett förmiddagskval i Sydkorea, höjningarna är 216 – 221 – 225 – 228 – 231 så det kommer förmodligen att räcka med 228 cm för final. Men om mer än tolv gossar klarar den höjden så höjs ju ribban obönhörligen till 231 cm.
Nåväl, rekord är till för att slås har jag hört. Guldmedaljer har man ju däremot för evigt.

Tidernas bästa höjdkval i VM-sammanhang var för övrigt det i Osaka för fyra år sen, då klarade 15 man den uppsatta kvalgränsen 229 cm. Trots att det var förmiddag och rent löjligt varmt…
…å andra sidan var det bara sex av oss som klarade minst 230 cm i finalen två dagar senare.

Nej, nu är det dags att återgå till apelsinerna och näsdukarna, det är ju match på fredag och det finns de som anser att jag behövs då. Frågan är om de som anser det hejar på ÖDIK eller IFK Munkfors…


Det var alltså inte den här killen som blev diskad på 110 meter häck idag, men hade han sprungit hade han garanterat blivit det…


Seven…
28 augusti 2011 : Klockan 16:53

Så blev det inte Usain Bolt och sju andra som sprang VM-final på 100 meter. Det blev sju andra och ingen Bolt. Frågan är väl om det inte var tidernas största VM-antiklimax som vi fick se på TV från Daegu idag.

Det har ju varit en del jiddrande med tjuvstartsregeln de senaste åren. Först fick alla göra varsin och man blev diskad först när man gjort två. Sen fick någon göra en och den som gjorde loppets andra blev diskad. Nu blir man diskad direkt. Och jag tycker att det är bra.
Den där mellanversionen av regel var ju bara löjlig eftersom ingen hade något personligt att förlora på att tjuvstarta. Varningen var ju ändå kollektiv. Alltså lönade det sig att chansa, alltså blev det en tjuvstart i vartenda sprintlopp, typ.
Originalregeln var väl inte heller perfekt eftersom det fortfarande kunde löna sig att chansa och det chansades ju ganska vilt ibland. Höjden av parodi var väl på 110 meter häck vid Europacupen i Gateshead 2000. Korta häcklöpare (inte kroppsligt korta alltså, utan de som springer den kortare häcksträckan. På engelska är de high hurdlers…) har alltid haft en förmåga att tjuvstarta mer än alla andra. I Gateshead diskades tre löpare och ytterligare en blev varnad. De kom, så vitt jag minns, iväg på åttonde försöket.
Då är det onekligen bättre när det blir som idag. Trots att den diskade heter Bolt.

Hade dagens lopp varit en gala, som trots allt handlar lika mycket om uppvisning som om tävling, så hade Bolt garanterat fått springa – och ingen, inte ens konkurrenterna, hade ifrågasatt det beslutet.
Har en arrangör betalat, i runda slängar, två miljoner för att Bolt ska springa 100 meter, eller 200 meter, så kvittar det nog om det är han eller någon annan som tjuvstartar.
Men ett mästerskap är ett mästerskap är ett mästerskap. Och det är precis det som är grejen med mästerskap. Det handlar om att vinna dem där och då och på plats. Det kvittar hur överlägsen eller bra du är. Presterar du inte i det givna ögonblicket så vinner du inte.

Och naturligtvis var det ingen som ville ändra tjuvstartsregeln när Dwain Chambers blev diskad i semifinalen på samma sätt som Bolt blev i finalen. Alla löpare är jämlika, men en del löpare är mer jämlika än andra, eller hur var det nu Orwell skrev…

För övrigt får man väl säga att Carolina Klüfts VM-insats är mer än väl godkänd. Visst kan man tycka att hon kunde hoppat längre än 6,56 i finalen, men å andra sidan var det bara fyra stycken som hoppade längre än henne. I hela världen. I en VM-final. Och det är också det som ett mästerskap handlar om. All världens förståsigpåare och soff-experter kan stirra sig blinda på årsbästalistan och säga att Carro bara ligger 32:a på den. Men å andra sidan är det inte på den listan som VM-finaler avgörs. Det är på den arena och på den dag som IAAF har bestämt. Och det är där och då som man ska prestera.

Bara att hoppas att de mest högljudda kritikerna tystnar nu och att Carro får träna på mot London nästa år, hålla sig frisk och skadefri och avsluta sin fantastiska friidrottskarriär på bästa möjliga sätt. Det är hon värd.


Fast idag gick det för fort vid helt fel tillfälle…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011