Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


EM-TIPSET
2 juni 2012 : Klockan 10:52

Så är det snart dags för fotbolls-EM igen…

…och naturligtvis kör jag och Niklas Sjöstrand vår traditionella tipstävling.
Klicka här för att vara med och tävla.


Nu tippar vi igen…


Fem över tolv - 136 dagar…
21 mars 2012 : Klockan 21:36

Under tävlingssäsong förr om åren fanns det alltid en målsättning med höjdhoppsträningarna: Att göra ett tiotal hopp – och att klara dem allihop. Det inträffade ytterst sällan, närapå aldrig. Men idag hände det faktiskt, trots att det inte är tävlingssäsong. Eller kanske just precis därför.

Förra veckans höjdhoppande var i viss mån ett experiment. Jag kom till slut att göra 37 hopp eftersom jag rev tre och hade tänkt mig att klara 34 under träningspasset. Men kroppen kändes bra dagen efter eftermiddagen före och det verkade vara ett träningskoncept värt att prova igen. Alltså tog jag en ny höjdhoppsonsdag idag igen. Med fyrtio klarade hopp planerade.

Från den gamla goda tiden kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda träningspass när det gick exakt så som jag hade tänkt mig på förhand. Det bör ha varit vintern 2008. När jag värmde upp frågade 400-meterslöpare Johansson hur dagens träningsplan såg ut och jag svarade något i stil med:
”Förhoppningsvis gör jag totalt tio hopp, klarar två meter i sax och två-och-tjugofem i flopp – och sen går jag hem.”
Sen gjorde jag exakt det.

Normalfallet av träning var istället fullt av frustration och rivningar och långt mycket mer än de där tänkta ungefär tio hoppen. Kunde bli både femton, tjugo, trettio och nu-har-jag-fan-tappat-räkningen antal hopp på vissa träningar.

Idag hade jag tänkt mig att göra fyrtio hopp – idag gjorde jag exakt fyrtio hopp. Av den enkla anledningen att jag faktiskt klarade dem allihop.
Vilket å andra sidan berodde på att jag inte direkt hade tänkt mig att saxa två meter eller floppa två-och-tjugofem.
Istället saxade jag till slut en-och-åttio och floppade två meter. Tiderna förändras.

Så dagens hoppande då:
Sax: 1x150, 1x160, 5x170, 10x175 och 3x180.
Flopp: 1x180, 1x185, 5x190, 10x195 och 3x200.
Touchade ribban lätt två gånger – i det enda hoppet på 185 och i det andra på 200. Men i övrigt rörde jag den bara när det var dags att höja den.
Sen packade jag ihop och gick hem – med nytt hopp om livet och framtiden.


Se upp, nu hoppar gubben igen…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Hur klarade vi oss förr…
18 mars 2012 : Klockan 15:32

Man kan ironisera över det om man vill. Och det vill man ju gärna göra. Men faktum är att frågan kommer till mig allt oftare. Hur bar vi oss egentligen åt. Hur gick det egentligen till. Hur fick vi saker och ting att fungera. Hur klarade vi oss förr.

Det fanns en tid när TV:n bara hade två kanaler. Men faktum var att vi var lite lyxigare vi som bodde på Skivedstorp i Forshaga. Vi hade nämligen tre kanaler – ettan, tvåan och norsk TV. Det var på den tiden som det bara fanns en enda telefon i varje hem. När kvällstidningarna gjorde skäl för sitt namn och de facto kom på kvällen och inte innan frukost.
Apropå kvällstidningar, trots att våra pappor påstod sig gå ut och köpa dem på julafton borde vi kunnat räkna ut att det var de som kom tillbaka som jultomten några minuter senare. För allt det där hände sig ju på den tiden då vare sig den ena eller den andra av två tidningarna kom ut på julafton.

Gillade man en serie som gick på någon av de två statliga kanalerna så fick man snällt se programmet när det sändes – eller försöka komma ihåg när det förhoppningsvis gick i repris. Sen återstod bara att vänta på att nästa avsnitt skulle sändas. På samma tid och samma kanal.

Det var också på den tiden som man bokade in ett möte och sen såg man till att dyka upp på mötesplatsen på utsatt tid. Men kom man en kvart-tjugo minuter försent fanns det ingen möjlighet att berätta om det. Då fick den andra parten snällt vänta på att man kom. Och kom man inte fick man väl använda hushållets enda och gråa telefon när man kom hem för att ringa och be om ursäkt för att man glömt.

Posten kom en gång om dagen och om man brevväxlade med någon, kanske till och med någon man tyckte om, så fick man snällt vänta på postbilen – och allt som oftast bli besviken. Tills det helt plötsligt, en dag när solen garanterat sken på ett eller annat sätt, damp ner något i brevlådan.

Och det var på den tiden som Melodifestivalen hette Schlagerfestivalen och avgjordes på en enda kväll.
Nu verkar denna musikaliska fest aldrig riktigt vilja ta slut. Det är Melodifestival och andra chansen och till och med tredje chansen och när finalen i Globen väl har avgjorts börjar vi ladda för Eurovision. Och inte ens den avgörs på en gång utan i form av semifinaler och final. För att inte prata om de införprogram som är ett måste och möjligheten av se låtarna på nätet månadsvis i förväg.

Och det kommer det post precis hela tiden. På ena eller andra sättet. Ett handskrivet brev med ett frimärke fastklistrat på kuvertet betraktas däremot som en kuriositet. Istället läser, skriver och skickar vi fler brev än vi orkar tänka på – och frågan är om vi ens orkar minnas vem vi skickat till och vad vi skrivit eller bestämt.

Bokar vi in oss på ett möte med någon måste vi kolla och dubbelkolla och trippelkolla att allt är okej. Vi ringer, eller sms:ar i bilen eller bussen på vägen dit. Vi måste ringa och kolla så allt är okej när vi parkerar bilen eller kliver av bussen. Och till och med när vi har varandra inom synhåll är det för alla eventualiteters skull säkrast att kolla en sista gång.
Ja, och när mötet, i vilket form det än är, väl kommer igång är det säkrast att börja göra en koll inför nästa möte vi har. För man vet ju aldrig, det kan ju ha frusit inne.
TV-kanaler har vi fler än vi klarar av – och ändå sänds det så lite på dem att vi måste se programmen på datorn istället. Och nog är det onödigt att vänta en vecka på nästa avsnitt av en serie vi gillar när vi kan se klart hela årets säsong och gärna nästa också på nätet.

För ständigt detta internet. Som tack vare våra allt smartare mobiler ständigt håller oss i kontakt med omvärlden och nyhetsflödet. Vi får så mycket information att vi vet om att saker har hänt långt innan de ens inträffat. För vem orkar vänta in ett nyhetsprogram på TV om två timmar när vi kan se nyheten i realtid i mobilen här och nu. Det är en smått osannolik utveckling. Inte bara av tekniken som sådan, utan också av oss människor som står mitt i bruset och blir fullkomligt bombarderade av information.

Ganska ofta undrar jag hur vi egentligen bar oss åt för att klara dagen förr i tiden, för bara femton år sen. Det är ett under att vi inte alla gick under av ren tristess. Men samtidigt, om man inte har tråkigt ibland så vet man till slut inte hur det känns när man har roligt. Så nog kan det vara värt att dra ner på tempot lite ibland och bara njuta av att ha lite småtrist.
Jag säger inte nödvändigtvis att det var bättre förr. Men det var annorlunda.


Nio olika milar
Engelsk mil = 1609,344 m
Den gröna milen = bok av Stephen King
Nautisk mil = 1852 m
Svensk mil = 10688,54 m
Sjömil = 7420,44 m
Finsk mil ~ 6000 m
500 miles = Låt med The Hooters
Drömmil = Engelsk mil under 4 minuter
Dalamil ~ 14485 m


Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
Sommaren 2007 bestämmer sig rikskriminalens chef Lars Martin Johansson för att göra något åt det mord som gäckat Sverige - och förlöjligat bilden av svenska poliskåren - i 21,5 år. Han tillsätter en tre man (snarare en man och två kvinnor) stark grupp som börjar gå igenom spår och ledtrådar och långsamt växer en ny och skrämmande bild fram av mordnatten och vad som hände i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan… Mitt första besök i Leif GW Perssons värld och det är väl bara att inse att jag i viss mån började lite i fel ände vilket gjorde det svårt att komma in i bokens handling och dess huvudpersoner. Men när det väl lossnade så lossnade det rejält och den stora frågan man ändå måste ställa sig är: Kan det ha gått till precis, eller i vart fall ungefär, så här?!


Falun – den 17 mars 1991
Det var inget som farbror doktorn rekommenderade. Men det var å andra sidan heller inget som han förbjöd mig att göra. Alltså gjorde jag det. Sportlovet den här vintern innan jag skulle fylla femton år hade tillbringats i en stuga i Sälen. Jag hann med att åka en hel del slalom, längdskidor och dessutom se Christer Ulfbåge i längdspåren. Han såg ut som Chewbacca på skidor. Den sista rundan i slalombacken för min del slutade dock med en vådlig vurpa – och en högerarm i gips. Men eftersom man inte hoppar höjdhopp med vare sig händerna eller armarna var jag ju tvungen att testa – och att tävla. Gipset höll väl ihop sisådär, armen fick dock inga framtida men och tävlingen vann jag – däremot har jag inte åkt slalom på över 21 år vid det här laget.


Anja Pärson – tack för alla segrar, medaljer, bragder och sälar!!


Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Den är på väg, den finns där ute någonstans, men den får gärna skynda sig hit ännu lite snabbare…


I Syrien mördas dagligen kvinnor och barn i massaker efter massaker. I Sverige fokuserar vi nyhetsförmedlingen på en orakad armhåla i Melodifestivalen…


Fem över tolv - 143 dagar kvar…
14 mars 2012 : Klockan 21:29

Det blev ju inte så mycket hoppat som jag hade tänkt mig i vinter. Jag hade faktiskt planer på att tävla ett par tre gånger – och att oanmäld dyka upp i Örebro på inomhus-SM för att efteranmäla mig och se hur det skulle slutat. Men först hade jag ont i knät och sen fick jag förkylningen från helvetet och då blev det inte ens en tummetott kvar.

Så nu blir det liksom till att börja om igen. Veteran-SM i Kil går av stapeln 3-5 augusti och M35 höjden kommer att bli på lördagen den 4 augusti – alltså som ganska precis 143 dagar. Alltså är det gott om tid att bygga upp allting tillbaka.

För det är väl bara att erkänna att jag för ett tag trodde att jag var sisådär 25 år gammal i oktober och november och körde på lite väl tufft redan från start. Men eftersom jag gärna vill tro att jag är en man som lär sig av sina misstag så kör jag på lite lugnare nu. Har harvat mig igenom några pass med både knäböj i alla dess former, färger och storlekar och ryck och frivändningar. De hälsenor som bråkade mer än en normal AIK-klack i ett Stockholmsderby känns under bra kontroll och jag börjar få lite fart på de gamla benen när jag springer igen.
Något som inte minst är viktigt med tanke på att årets första fotbollsmatch ska överlevas på lördag förmiddag. Att konditionen däremot lämnar en hel del övrigt att önska kanske vi ska tala tyst om ett tag till. Å andra sidan har höjdhopp aldrig varit någon konditionsidrott. Det är å andra sidan fotboll.
Men vad fan, funkade det när jag var 15 år kan det väl funka när jag är 36.

Och eftersom det vankas fotboll på lördag så vet jag inte vilken form jag är i på söndag och alltså snörade jag på mig de gamla höjdhoppsskorna i eftermiddags.
Tanken är att hoppa en till två gånger i veckan framöver. Men inte nödvändigtvis att hoppa speciellt högt utan snarare att hoppa ganska mycket. Kroppen behöver det. Och framförallt behöver fötterna det.
Så dagens pass byggde således på det som somliga andra gamla föredettingar skulle definiera som mängdhopp. Tanken var dessutom att gå hem utan en enda rivning.
Den första föresatsen lyckades. Den andra höll i tjugonio av tänkta trettiofyra hopp.
Saxade mig över 150 en gång, 160 en gång, tio gånger 170 och fem gånger 175. Sjutton klarade saxhopp.
Floppade mig över 180 en gång, 185 en gång, tio gånger 190 och sen rev jag…
…två gånger om på 195, klarade det två gånger, rev en gång och klarade tre gånger till.
Alltså trettiosju genomförda hopp, trettiofyra klarade.
Ett helt okej facit en höjdhoppsonsdag.


Going greek…
11 mars 2012 : Klockan 20:34

Den 11 mars 2012 är en söndag. Det var den 11 mars 2001 också. Den 11 mars 2012 var det herrarnas höjdfinal vid inomhus-VM. Det var det den 11 mars 2001 också. Idag gick finalen i Istanbul. För elva år sen gick den i Lissabon. Idag vann Dimítrios Chondrokoúkis sin första internationella mästerskapstitel. Precis som jag gjorde för elva år sen.

Den där IVM-finalen i Lissabon var en kaotisk historia. Vi korsade alla banor som kunde korsas i en inomhushall. Stavhoppsansatsen, längd- och trestegsbanan, nedför en liten ramp, över sextiometersbanorna – och sen fick vi hoppa. Någon kallade det för höjdhoppsorientering efteråt och det var nog en ganska bra sammanfattning. Jag behärskade tillvaron bäst den där eftermiddagen och fick revansch för fjärdeplatser i både IEM och OS året innan.
Jag har nog aldrig varit så helt igenom lycklig efter en tävling.
OS-guldet var glädje blandat med lättnad, första IUSM-guldet var glädje blandat med chock.
Lissabon var bara ren och pur glädje.
Jag vet inte om dagens segrare är lika glad som jag var då. Men jag hoppas.

Många anser Chondrokoúkis som en superskräll. Jag vet inte om jag håller med. Att en kille som hoppat 232 cm tre gånger tidigare lyckas göra 233 cm nu är ingen sensation. Att en kille som var femma på både IEM och VM förra året vinner ett mästerskap är inte heller någon sensation. Att en, av blott tre, som går felfri genom kvaltävlingen dagen innan finalen vinner är inte heller att betrakta som något sensationellt.
Däremot känns det oväntat att 233 cm skulle räcka till guld. Inte minst som åtta man klarade 231 cm.

Åtta hoppare över 231 cm har bara hänt vid två tillfällen tidigare i höjdhoppshistorien: OS-finalen i Seoul 1988 och VM-finalen i Stuttgart 1993. Breddmässigt en av tidernas bästa höjdhoppstävlingar alltså.
Men toppmässigt märkligt svagt med tanke på hur många som hade chansen att hoppa högre. Bara två av åtta klarade ju 233 cm och ingen klarade högre än så.
På femton inomhus-VM har det bara krävts lägre segerhöjd vid två tillfällen – båda gångerna när svenskar vunnit. Dels i Lissabon för elva år sen och dels i Paris när Patrik Sjöberg vann tidernas första (inofficiella) inomhus-VM 1985.

Så det var alltså en tävling med två ansikten. Dessutom bör det väl ha varit tidernas jämnaste mästerskapsfinal med tio man inom fem centimeter! Guld på 233 cm – tia (ja, eller delade nior då…) och sist på 228 cm.

Dessutom var det ju första gången sedan 1999 som det inte blev rysk eller svensk seger i ett IVM eller IEM. Men i gengäld två ryssar på prispallen. Silver till Sille och brons till Ucke.

Lika lite var det överraskande att 195 cm helt utan rivningar på vägen skulle räcka till medalj i damernas höjd. Höjden efter var 198 cm – och det är en höjd som bara två kvinnor klarat i vinter. Chaunte Lowe som vann och Anna Chicherova som helt uppenbart var skadehämmad, men som tog medalj ändå.

Övrigt att notera från Istanbul i helgen.
- Svensk höjdhoppsmedalj igen genom Ebba. Härligt, underbart, ända in i kaklet.
- Yelena Isinbajeva visade vem som bestämmer igen. Två hopp och guldet var klart.
- Världsrekord i både femkamp för damer och sjukamp för herrar.
- Yamile Aldama visade att gammal är äldst. Guld i tresteg och 40-årsdag i augusti.
- Gaylord Silly hade IVM:s roligaste namn. Och gifter han sig med häckvinnaren Sally Pearson kan hon heta Sally Silly sen.
- Det är alltid lika tragiskt för friidrotten att se tidigare dopingavstängda vinna guld.
- Sanya Richards-Ross tokdominerade 400 meter individuellt. Men orkade inte hämta upp underläge i stafetten.

Ett kul mästerskap på många sätt. Men en fullständigt katastrofal TV-produktion.
Så alltid gladde det väl någon när jag försökte twittra ihjäl mig under höjdfinalen.


Killen till vänster vann IVM idag.
Killen till höger vann sitt första för exakt elva år sen.


Istanbul was Constantinopel…
8 mars 2012 : Klockan 11:19

Ibland kan det vara bra att bläddra igenom morgontidningen. Eller egentligen är det nog alltid bra. Just denna morgon insåg jag till exempel att det är exakt fyra år sedan en dag i Valencia då jag vann mitt fjärde och sista inomhus-VM och min sjunde och sista internationella mästerskapstitel. Och imorgon sparkar inomhus-VM igång i Istanbul.

Samma år som inne-VM i Valencia, alltså 2008 som den flinke redan räknat ut, gick europacupen – den sista, eller i vart fall senaste, i det gamla åttalagsformatet – i just Istanbul. Det var en på många sätt intressant tävling. Inte huvudsakligen för att det blåste så att man närapå blåste bort, utan av andra anledningar.

Att tävla på en stadion där Liverpool vunnit tidernas mest rafflande Champions League-final är alltid en upplevelse. Inte minst om man håller på Liverpool. Men att tävla på en stadion som tar 80 000 åskådare när det är 100 stycken där och tittar känns lite – avslaget.

Svenskgänget försökte tappert och ironiskt med att skrika ”Andra sidan är ni klara…” men eftersom det inte satt någon på andra sidan stadion var det ganska dödfött. Blanka Vlasic hoppade 206 i höjd, nytt världsårsbästa – och inte en käft brydde sig.

Själv vann jag på 225 cm, sju centimeter före en annan Stefan, i min utomhusdebut efter lite skadebekymmer och kände mig trots allt rätt nöjd. Än mer nöjd blev jag när jag fick träffa en av mina barndomshjältar Sorin Matei på läktaren. Och dessutom gick vi ju och vann hela den så kallade tjottaballongen och sprang svårt ärevarv inför tomma läktare.
Det var lite mer drag den där majkvällen 2005, om vi säger så.

Nåväl. Istanbul 2008 är, lyckligtvis, historia. Nu kan vi se fram emot en helg med Istanbul 2012. Och som alla vet består ett friidrottsmästerskap av en viktig gren – höjdhopp – och idel, ädel utfyllnadsgrenar. Alltså en liten titt på höjdhoppet och vi kan notera att:
- I vanlig ordning finns det ännu inga startlistor så vi får nöja oss med deltagarlistor och ser 19 höjdhoppare från 15 länder.
- Äldst i startfältet är Trevor Barry, Bahamas, född 14 juni 1983. När jag vann i Valencia skulle jag fylla 32 år 2,5 månad senare och finalisten Dragutin Topic skulle fylla 37 år blott 4 dagar efter finalen.
- Andrey Silnov – EM-vinnare i Göteborg 2006 och OS-vinnare i Peking 2008 – gör sitt första internationella inomhusmästerskap. Detta trots att han var med och högg på en av platserna i ryska laget i redan vintern 2006.
- I brist på svenska deltagare får vi också förlita oss på just de ryska – Silnov och Ukhov, eller Sille och Ucke – för att hålla liv i en ganska fascinerande svit. För sedan Javier Sotomayor vann inomhus-VM i Maebashi 1999 har det nämligen bara varit svenska och ryska vinnare i herrhöjden i IVM och IEM, ja, och en del andra medaljer också:
2000 – IEM – Voronin, RUS
2001 – IVM – Holm, SWE (Brons: Strand, SWE)
2002 – IEM – Strand, SWE (Silver: Holm, SWE. Brons: Rybakov, RUS)
2003 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2004 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2005 – IEM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS. Brons: Fomenko, RUS)
2006 – IVM – Rybakov, RUS (Silver: Tereshin, RUS. Brons: Thörnblad, SWE)
2007 – IEM – Holm, SWE (Silver: Thörnblad, SWE)
2008 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2009 – IEM – Ukhov, RUS (Brons: Dmitrik, RUS)
2010 – IVM – Ukhov, RUS (Silver: Rybako, RUS)
2011 – IVM – Ukhov, RUS (Brons: Shustov, RUS)
- Så enligt alla konstens regler borde det alltså ta och bli rysk seger också den här gången. Men jag säger som jag gjorde i somras, jag tror att Mutaz Essa-Barshim från Qatar plockar hem det här.

Lite mer rent allmänt kan konstateras att Sverige har en fyra friidrottare stark trupp. Vilket påminner om Maebashi 1999. Då var vi också fyra stycken. Två manliga höjdhoppare, en kvinnlig längdhoppare och en kvinnlig 800 meterslöpare. Nu är det två kvinnliga höjdhoppare, en manlig längdhoppare och en kvinnlig 400 meterslöpare.
Det blev inga medaljer i Maebashi för 13 år sen. Det kanske inte blir det i Istanbul heller.
Men Masebashi var upptakten till en storhetstid och det får gärna Istanbul vara också.
Ska vi säga så.


…those were the days my friend…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Om nio mil i fädrens spår…
4 mars 2012 : Klockan 19:05

Strax före klockan åtta imorgon ska jag, trots att det är söndag, masa mig upp ur sängen, krypa upp i TV-soffan, veva igång TV:n och se på Vasaloppet. Och jag ska ägna mina skidor i ute förrådet en tanke för första gången på länge.

Det finns vissa saker jag intalat mig själv att jag måste göra innan jag trillar av pinnen. Att åka Vasaloppet var en av dem. Var just för att jag gjorde det ifjol. Förvisso bara öppet spår, men nio mil är nio mil är nio mil.
Jag stod där på startplatsen i Berga by och insåg att jag aldrig i hela mitt liv åkt så långt på skidor förut. Stod och funderade på att det vissa dagar känns rätt segt att köra bil i nio mil. Förundrades över att jag i folkvimlet träffade på folk som jag faktiskt kände och inte bara sådana som tyckte sig känna mig. Hade lovat mig själv att ta det lugnt upp för den långa, långa, långa backen i starten och lyckades hyggligt med detta mitt uppsåt.

Väl uppe möttes jag av solen en fantastisk vintermorgon. Lika fantastiska var dessutom mina skidor vilket tydligt bevisade att jag inte hade vallat dem själv. Jag njöt av morgonen, skidåkningen och glidet. Men jag väntade hela tiden på att bli trött, slut och fullständigt orkeslös. I bakhuvudet fanns en målsättning att nå Mora på under sju timmar – men också en känsla av att jag inte alls visste vad som egentligen väntade.

Passerade Smågan efter en knappt timme och stannade snabbt till för lite sportdryck och vatten. Skidade vidare mot Mångsbodarna och kände mig nöjd över det faktum att jag hela tiden körde om fler åkare än vad som körde om mig. Fortfarande skön och underbar skidåkning hela vägen och knappt 52 minuter efter sportdrycken i Smågan blev det sportdryck i Mångsbodarna. Det gick ju bra det här.

Men var det något jag visste så var det att tröttheten skulle komma.
Två gånger har jag sprungit GöteborgsVarvet. Två gånger har jag gått in i väggen.
På väg upp mot Risberg slog det till. Plötsligt blev det jobbigt att åka skidor. Jag borrade ner blicken mot bakändarna på framförvarande åkares skidor. Han drog både mig och honom uppför en evighetslång backe – och väl framme i Risberg blev det mer att äta och dricka. Den första krisen var överlevd.
Men det skulle komma både fler och värre.

Jag stakade oförtrutet vidare. Strax efter Evertsberg blev jag ikappåkt av en gammal trestegshoppare från Enköping som jag en gång fotograferat. Vi gjorde en juniorlandskamp ihop i norska Skien 1993 och eftersom jag tävlade på lördagen och han på söndagen undrade han om jag kunde agera fotograf när han tävlade så han fick något till familjealbumet. Men det var inte på grund av mina begränsade kunskaper i fotografi som han jagat ikapp mig utanför Evertsberg. Det var helt enkelt för att han var bättre på att åka skidor.
Vi sa hej, jag försökte hänga på – han försvann.

De fruktade Lundbäcksbackarna klarade jag genom att småprata mig uppför dem tillsammans med en äldre man som åkte sitt sjuhundraartonde Vasalopp och var hej och du med varenda snöflinga som fallit sen Gustav Vasas glansdagar. I Oxberg blev det mer att dricka, mer gel och bars att sörpla och tugga på. Mindre än en tredjedel kvar. Tidsschemat för under sju timmar höll. Trött var jag, men det kändes under kontroll.

Sa hej och hej då till Hökberg, nitton kilometer kvar, och även om farten mattats sen Oxberg gled det på bra. 16 kilometer kvar, femton kilometer kvar – och plötsligt fanns ingen kraft alls kvar någonstans i den gamla höjdhopparkroppen och inget ätbart kvar i fickorna. Stannade till vid slumpvist vald företagskontroll. Fick världskänd brun läskedryck i plastmugg och druvsocker – och kraften åter. Trött kom jag fram till Eldris, nio kilometer kvar, men målet hägrade i fjärran.

Nio kilometer, åtta, sju, sex, fem, fyra… Tre kilometer kvar och från ett stavtag till nästa var all kraft borta. Ingenting att äta, ingenting att dricka. Förutom en väldig massa snö eller andra skidåkare. Inget av alternativen var tilltalande. Jag tappade fart, stakade på, varenda liten stigning kändes som Mount Everest på anabola steroider, jag blev kissnödig, passerade Prästholmens IP där jag två gånger hoppat höjd (en gång bra, en gång dåligt), stannade och kissade bara för att få vila, min vätskenivå var nere i knähöjd, för varje stavtag jag tog var det ett mindre kvar, klocktornet, in på upploppet som var nio mil långt bara det, portalen där borta kändes som en hägring, jag stakade på och till slut, efter lite drygt sex timmar och fyrtio minuter kunde jag äntligen sluta staka.
Jag har inte åkt skidor sedan dess.
Inte ska jag göra det imorgon heller, istället ska jag ta en rejäl frukost och njuta av Vasaloppet – i TV-soffan.


Nio varianter av mars
Mars – Månaden
Mars – Chokladen
Mars – Guden
Mars – Planeten
Mars – Örlogsfartyget
Mars – Ölet
Mars – Filmen
Veronica Mars – TV-serien
Bruno Mars – Musikern


Passagen – Michael Crichton
Under en arkeologisk utgrävning i Frankrike tvingas professor Edward Johnston resa till USA för ett möte med teknikföretaget ITC som sponsrar utgrävningen. Några dagar senare hittar hans studenter ett meddelande från honom i den medeltidsborg de gräver ut - daterat 1357, och han ber om deras hjälp. Jag har alltid gillat tanken på att resa i tiden - Tillbaka till framtiden är ju inte för inte en favoritfilm - och med andra ord tilltalas jag av den här boken. Men det blir stundtals lite för mycket av det goda - som om Crichton måste bevisa att han skött sitt research-arbete och vill visa hur mycket han vet om medeltiden. Men bortsett från det så bjuds man på underhållning av klass. Och som vanligt är boken bättre än filmen.


Kuopio – den 4 mars 1995
Det var kallt och vinter och en icke helt obekant långlöpare från IF Göta startade upp finska vinterkriget med snöbollar på väg till banketten. Men det var höjdhoppstävlingarna som för min del gjorde att det kändes speciellt. När jag som tolvåring började tävla för Kils AIK hade en viss Håkan Johansson i princip alla klubbrekord i höjdhopp i varenda åldersgrupp. Jag kom att radera ut dem ett efter ett så småningom. När jag var 14 år kom en viss Emelie Färdigh till Kils AIK och slog klubbrekord i parti och minut under de två säsonger hon tävlade för oss.
I denna inomhuslandskamp i början av mars 1995 deltog fyra svenska höjdhoppare. En hette Kajsa Bergqvist, de andra tre hade alla ett förflutet i Kils AIK.


Anders Olsson, den hjulbente järnmannen från Hagfors. Inte nog med att karln vinner OS-guld i drivor, han åker Vasaloppet på 6:42 och nu ska han simma hela Klarälven ner. Det enda som förvånar mig är att han inte ska simma åt andra hållet istället.


Andra chansen. Detta förlorarnas race i Melodifestivalen, åtta låtar som inte kan vinna finalen nästa vecka, känns måttligt spännande. Men det får funka som uppladdning för årets kanske absolut viktigaste oviktigaste tävling.


Så föddes hon då tillslut, den lilla blivande drottningen av Sverige och pressen gick bananas. Om vi bara bortser från det faktum att det hör medeltiden till att födas till ett ämbete så hoppas jag verkligen att det blir lite lugn och ro i yran kring den lilla. Låt henne växa upp och ha en något så när normal barndom.


Ja, det är killen på bilden som har skrivit krönikan…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011