Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ett oskyldigt litet bus…
19 februari 2012 : Klockan 21:12

Jag har alltid försökt att hålla mig till de regler som gäller. Ser sällan någon anledning till att starta vare sig bråk eller konflikter. Men någon gång ibland, när frestelsen blir för stor, så kan faktiskt också jag busa lite.

Om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja gömma en bil så finns det förstås ett par olika alternativ. Finns tiden och orken kan man förstås fram den största spaden man hittar och gräva ner den. Ett lite enklare sätt är att köra den rakt ut i skogen och lämna den där.
I det första fallet känns både arbetsinsatsen och miljöskadan onödigt stor. Det andra alternativet är i så fall bättre. Men så fort någon människa ser bilen i skogen börjar varningsklockan ringa och saken blir förmodligen anmäld.
Nej, det bästa sättet att gömma en bil är bland en massa andra bilar. Parkeringen på en stormarknad kan kännas lockande, men den töms å andra sidan på bilar varje kväll. Alltså gäller det att hitta en plats där det alltid finns bilar – alltså: Långtidsparkering på exempelvis en stor flygplats.

Samma logik gäller naturligtvis andra saker också. Vill man gömma en sten gör man det enklast i en hög med liknande stenar, ett sandkorn försvinner snabbt och elegant på en strand. Eller ja, ett sandkorn försvinner ärligt talat var som helst. Utom i en säng där det kan ligga och irritera och vara i vägen oavsett hur mycket man skakar av lakanet.
Ergo: Vill man således gömma en legogubbe gör man det bäst bland en massa annat Lego.
Och det var precis det jag hade tänkt mig att göra.

I slutet av september ifjol var jag till Legoland i danska Billund. Jag hade planerat en liten kupp, men jag hade ärligt talat ingen aning om det var genomförbart. Att stjäla något från ett ställe som Legoland borde ju vara straffbart, men att återlämna något, det kan väl inte vara fel?

Ett par veckor innan resan specialbeställde jag bitar till att bygga en gubbe i det som kallas för minilandskala. Naturligtvis fick han knälånga gröna strumpor, vita kortbyxor och en grön tröja med korta vita ärmar. ÖDIK goes Lego, helt enkelt.

Jag tvingades dessutom bryta mot en av de tre gyllene Lego-reglerna – jag limmade ihop bitarna. Detta är i vissa kretsar att betrakta som ett av de värsta brott man kan begå. De andra två brotten som ens är i närheten är att måla om eller kapa bitar till lämplig färg eller längd.
Men ska man bli långlivad i Legolandet måste man sitta ihop. Så jag och superlimmet gjorde vårt jobb, även om det sved.

Väl innanför grindarna började jakten på den perfekta platsen att lämna kvar honom. Det nybyggda Star Wars-landet kändes lockande. Men lika lite som man försöker gömma en bil i ett cykelställ lämnar man en fotbollsspelare hos Darth Vader, Yoda eller ewokerna. Av samma anledning fick han inte för evigt stå kvar vid raketuppskjutningen eller filminspelningsscenen i San Fransisco, även om han verkade uppskatta både det ena och det andra.

Däremot fanns det gott om andra spännande alternativ. Torghandeln i Bergen verkade bra på många sätt. Inte minst för att jag en gång för länge, längesedan själv har varit i den norska västkuststaden. Jag hade dessutom så pass mycket tur att det var den enda dagen det året som det inte regnade. Å andra sidan var slussarna i Sjötorp med omnejd kanske en ännu bättre variant. Det är ju trots allt ytterst få ÖDIK-spelare som prövat lyckan utanför Sveriges gränser. Eller ens Värmlands, vid närmare eftertanke.

Men till slut, efter två dagars rekande och letande, när det närmade sig hemfärd, trodde jag mig ha hittat den perfekta platsen. Lite lagom diskret, men ändå synligt. Han smälte in bra och både bildligt och bokstavligt hade han hittat hem igen.
Så jag lämnade honom där och gick.

Naturligtvis kommer jag inte berätta exakt var han står. Och jag kan ju heller inte garantera att han står kvar. Men om du, käre läsare, planerar en resa till Billund i sommar kan du väl hålla ögonen öppna och skicka en hälsning till den förlorade sonen.
Jag inbillar mig att han trivs bra där. Det skulle i alla fall jag ha gjort.


Nio senaste vinnarna av Melodifestivalen
2011: Eric Saade – Popular
2010: Anna Bergendahl – This Is My Life
2009: Malena Ernman – La Voix
2008: Charlotte Perelli – Hero
2007: The Ark – The Worrying kind
2006: Carola – Evighet
2005: Martin Stenmarck – Las Vegas
2004: Lena Philipsson – Det gör ont
2003: Fame – Give Me Your Love


Boken om Blanche och Marie – Per Olov Enquist
Blanche Wittman levde ett händelserikt och märkligt liv, men förblev trots detta okänd för den stora allmänheten. Här berättar hon - genom tre frågeböcker - om sitt liv som hysterikornas drottning på mentalsjukhuset Salpétrière i Paris, kärleksförhållandet med sin läkare - Jean Martin Charcot - och tillslut historien om den dubbla nobelpristagaren Marie Curie och hennes sista och ödesdigra kärlekshistoria. Det går inte att komma ifrån att P-O Enquists sätt att skriva skiljer sig från alla andra författare jag läst och stundtals undrar jag verkligen vart berättelsen är på väg att bära hän, men så knyts alla trådar ihop, allting löser sig - och när jag är klar undrar jag om jag inte borde läsa boken igen, på en gång... För jag kan inte förneka att Boken om Blanche och Marie är väl värd att läsa, kanske både en och två gånger…


Örebro – den 18 februari 1995
Fyra veckor tidigare hade jag på samma plats förlorat mot Staffan Strand för första gången på fyra och ett halvt åt. Nu stundade junior-SM och revanschens stund var kommen. Total koncentration i varje hopp och när tävlingen äntligen summerades hade jag först noterat personbästa inomhus med 217 cm och sen totalt sett med 219 cm. Båda personbästahöjderna dessutom i första försöket. Guldet var mitt.
Idag avgörs herrarnas höjdhopp vid inomhus-SM. En tävling som detta år arrangeras i Örebro, dock i en annan hall än det där juniormästerskapet för sjutton år sen. Jag kommer inte att hoppa idag, det kommer inte Staffan Strand heller. Men som en lika skön som ironisk passning är en annan Holm anmäld i höjdhoppet – han tävlar för Strands IF.


Det får nog ändå klassas som årets mest surrealistiska upplevelse och jag vet inte vad som ska kunna toppa det under resten av året heller – Björn Ranelid i Melodifestivalen!


Börjar se ljuset i den så kallade tunneln nu. Efter fyra veckor av snörvlande och hostande och harklande och allt som hör en förkylning till är den snart, snart, snart borta.


Jag kan leva med att TV4 valde att köra Fångarna på fortet igen, Gladiatorerna må väl också vara hänt även om jag inte tittar på det. Men vem kom ens på tanken att damma av Farmen?


Därinne någonstans står han gömd…


Neverending story…
8 februari 2012 : Klockan 16:02

Så kom då serieindelningen för division sju-serierna 2012 till slut. Och naturligtvis finns det ett par intressanta saker att notera. Och ironiskt nog finns inte den intressantaste i vår egen serie.

Men för att spara ironin till slutet så börjar vi med att konstatera att vi hamnade ungefär där jag hade trott. Alltså i den nordöstra serien. Vi kommer att spela två derbymatcher, mot Deje IK 2 och Olsäters SK, och där vi förra året lärde oss allt om E45:an kommer vi att bli hej och du med varenda sten och tall läng riksväg 63. För vi ska till Filipstad och möta deras B-lag (dessa j-a B-lag…) och vi ska till Molkomstrakten och möta Nyedshov/Lindfors, vi ska till Lesjöfors, Persberg och Ulvsby. Dock lite variation i vägvalet när det kommer till Heden och Nykroppa.

Lite ironiskt (för vi sparar ju det bästa till sist) är att jag mer eller mindre redan bokat in träningsmatcher mot både Ulvsby IF U och IF Nyedshov/Lindfors – under förutsättning att vi inte skulle hamna i samma serie. Vilket vi alltså gjorde.
Bara att jaga nytt motstånd framöver.

Efter den värmländska gärdsgårdsfotbollen är intressant kan vi också fundera på vad vi ska få uppleva under 2012 och minnas tillbaka två år i tiden på vad som hände senast vi spelade i sjuan.
Det var till exempel då vi spelade en match där domaren hade sin son i motståndarlaget. Det var då vi fick vänta i drygt fyra månader på att få tre poäng i en match där våra motståndare (ett B-lag…) använt sig av en avstängd spelare. Det var då en match i toppstriden inte kunde färdigspelas för att elljuset slocknade och ingen hade nyckel för att starta upp det igen. Och det var då vi vann serieepilogen med 14-3 efter att motståndarmålvakten brutit benet, vi fått bryta matchen en dryg halvtimme i väntan på ambulans, en ambulans som körde fast i straffområdet så vi fick hjälpas åt att putta på den och ge den fart och till slut spelade vi totalt 69 minuter fotboll.
Division sju, here we go!!

Så, slutklämmen då, för jag vet att ni väntat.
Om man roar sig med att kolla in division VII norra så inser man att där spelar Rinns AIK.
Samma Rinns AIK som tack vare sitt farmaravtal med division IV-laget Torsby IF lyckades spela bort oss ur division VI i sista omgången i höstas. Men som nu alltså tydligen begärt sig ner i sjuan ändå.
Summa summarum: De två lag som med alla medel (tillåtna om än omoraliska…) lyckades hänga kvar i sexan på vår bekostnad i höstas har alltså tvingats dra sig ur den serien. Det ena laget spelar i sjuan, det andra upphörde att existera. Det lag som blev drabbat – alltså vi – spelar också i sjuan.
Allt medan en av fyra värmländska division VI-serier saknar ett lag…
Härligt, underbart, ända in i kaklet.
Jag kan knappast vänta på att få se vad jag ska få uppleva under årets säsong i den värmländska fotbollen.


The true heroes of Värmländsk fotboll…


De imperfekta…
6 februari 2012 : Klockan 17:32

Ska man till att skriva sig en bok kan man göra det på ganska många olika sätt. En roman till exempel. Eller en hel svit av romaner om man har orken och det säljer tillräckligt bra. Men vad gör man om man vill skriva en roman men inte har en tillräckligt lång historia.

Jag har alltid smågillat novellsamlingar. Men grejen med en novell för mig är att den gärna får ha lite av en twist på slutet. Inte nödvändigtvis som en vits med en poäng. Men något som ändå får mig att dra på munnen eller känna förvåning. Något som vänder upp och ner på sakernas tillstånd eller får håret på armarna att resa sig i givakt.

När det kommer till noveller så finns det få, om ens någon, som besegrar herrarna Archer och Forsyth. Jeffrey och Frederick i förnamn. De kan konsten att lägga upp historien så att jag bara längtar efter det slut som jag vet kommer att ställa sakerna på sin spets – och elegant rasera allt de byggt upp. Saknas det i en novell så finner jag den meningslös. Och jag har läst alldeles för många sådana genom åren.

Men också novellsamlingar kan skrivas på olika sätt. Åtminstone två olika. Antingen helt från varandra fristående. Eller med något slags sammanhang i form av personer, platser eller händelser. Raymond Carvers ”Short Cuts” till exempel. Eller egentligen inte som exempel. Eller jo. För i bokform är berättelserna helt fristående från varandra, om jag minns den rätt, men i filmatiseringen av dem så hänger de ihop. Elegant. Riktigt elegant.

Sen kan man ju skriva en massa noveller och låtsas att de är en roman också. För ärligt talat, alla ni som läst ”Slumdog millionaire” – visst är det egentligen bara en samling noveller som hålls ihop av att de handlar om samma huvudperson med ett utantillverk som är en frågesport. Också grymt snygg uppbyggt om någon skulle bry sig om att fråga mig.

”De imperfekta” av Tom Rachman är på sätt och vis uppbyggd på precis samma sätt – men på sätt och vis än mer raffinerad. Här handlar det på sätt och vis om en tidning. Men bra mycket mer om människorna som jobbar på tidningen eller som finns i deras närhet. Och det är först halvvägs in i boken som en trött läsare som jag lyckas koppla ihop att samma personer har en förmåga att dyka upp i små biroller här och var.
Jag gillar det, jag gillar det skarpt och jag gillar det så mycket så att det här är en sådan där bok som jag skulle kunna tänka mig att läsa en gång till någon gång framöver. Bara för att upplevelsen av den skulle bli så totalt annorlunda.


En bok om en tidning med människor som du och jag och vi…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Det blir som vi tror…
5 februari 2012 : Klockan 10:37

När Stefan Löfven förra veckan valdes till Socialdemokraternas nye partiledare hann applåderna inte ens tystna förrän det var dags. Den första undersökningen var tvungen att göras. Vad tycker egentligen svenska folket om honom? Hur ser deras förtroende ut?

Om jag inte missminner mig hade det hunnit gå hela fem timmar innan den första opinionsmätningen slog fast att 58 procent av svenska folket hade stort förtroende för Stefan Löfven. Det är ärligt talat inte illa. Och då syftar jag inte på siffrorna som sådana. Utan det faktum att man ens har hunnit skapa sig en bild av en person man förmodligen aldrig träffat, ännu mindre känner och att det går att mäta och tvärsäkert slå fast detta förtroende i siffror och statistik.
Men det säger en hel del om Sverige av idag.

Den här krönikan ska inte handla om politik. Men ett eller ett par exempel kommer att tas från den världen, det blir oundvikligen så. Inte minst för att politiken i Sverige av idag handlar allt mindre om just politik och allt mer om person. På radion i morse presenterades Demoskops senaste opinionsundersökning. För första gången på sex månader ökar Socialdemokraterna.
För att de bytt politik eller lyft fram stora och viktiga frågor den senaste tiden?
Nej, för att de bytt ansikte utåt.
Och då kommer naturligtvis följdfrågan: Är det här vändningen för det forna regeringspartiet.
Mitt svar: Det kan det vara, om tillräckligt många tror att det är det.

Människan är ett flockdjur. Många av oss följer bara minsta motståndets lag och den så kallade strömmen.
Ibland går vi emot den. Antingen för att vi är starka nog för att stå emot grupptrycket. Eller helt enkelt bara för att jävlas.
Jag är likadan. Förmodligen du också.
Det är inget att skämmas för eller bli förolämpad av. Det är bara så det fungerar.
Det allra mest lysande exemplet på detta är handeln med aktier och värdepapper. Det vi i dagligt tal kallar för börsen. Om tillräckligt många av oss tror att börsen ska rasa så kommer den också att göra det. Inte för att tron på något sätt kan försätta berg. Utan helt enkelt av logiska begrepp så som orsak och verkan.
Det sägs att det är kris. Det sägs att börsen faller. Vi måste sälja våra värdepapper och vi måste göra det nu innan den faller ännu mer och vi förlorar ännu mer pengar. Men ju fler som säljer. Desto mer sänks priset enligt principen bakom utbud och efterfrågan. Ju mer priset sänks, desto mer faller börsen.

Vi har i månadsvis bombarderats med rapporter om hur stödet för Håkan Juholt minskar. Det har varit mätning efter mätning efter mätning. Närapå dagligen har vi läst dem i tidningen, hört dem i radion eller sett dem på TV.
Ingen av rapporterna har på minsta vis handlat om politik. Alla har handlat om personen. Och det är klart, om media dagligen presenterar en person som en skurk för oss så tror vi till slut att han är en skurk. Om vi hela tiden får höra om hur få som litar på en person, varför skulle vi själva lita på honom.
Till saken hör väl att ytterst få av oss någonsin har träffat personen i fråga och att ännu färre av oss ens känner honom. Men det är lätt att följa strömmen. Det vi tror är sant blir till slut sant eftersom tillräckligt många tror det.

En känd svensk friidrottstränare brukar säga att optimisten vill tro att vi bor i den bästa av världar och att pessimisten fruktar att han har rätt, båda har förmodligen fel, men optimisten har förmodligen bra mycket roligare på vägen.
En idrottsman som går in till en tävling och innerst inne tror att det kommer att gå bra har oändligt mycket större chanser att lyckas än den som känner oro och panik inför det kommande misslyckandet. Samma beteende gäller i det lilla, för den enskilda idrottsmannen, som i det stora, som för ett helt lag.
Eller för en ännu större grupp av människor. Som ett helt folk.
För om tillräckligt många tror att det ska gå åt helvete, så går det också åt helvete.
Tänk om vi istället skulle försöka tro att det ska gå bra.


Nio senaste världscupvinnarna i längdåkning
2010-11: Dario Cologna, Schweiz
2009-10: Petter Northug, Norge
2008-09: Dario Cologna, Schweiz
2007-08: Lukáš Bauer, Tjeckien
2006-07: Tobias Angerer, Tyskland
2005-06: Tobias Angerer, Tyskland
2004-05: Axel Teichmann, Tyskland
2003-04: Rene Sommerfeldt, Tyskland
2002-03: Mathias Fredriksson, Sverige


Lustmördarna – Björn Ranelid
En berättelse om lusten att döda och om att döda lusten... Bokens huvudperson är Albert Andersson och hans levnadsöde är, enligt författaren Ranelid själv, viktigare för mänskligheten än Albert Einsteins insatser inom fysiken. För det är om Albert Andersson och hans liv som boken handlar och om hans uppväxt med mor, far, bror och syster i en liten by vid Vätterns strand. Barnen vet allt om hat och svordomar redan innan de kan läsa och skriva och när lillasyster Lisen hittas mördad vid sju års ålder är det någonstans början till slutet. Det är i grund och botten en fruktansvärd historia som Ranelid berättar, men samtidigt gör han det oerhört vackert – ja, jag hittar inget bättre ord att beskriva det med. Man kan tycka vad man vill om Björn Ranelid, och många tycker en hel del, men att han kan skriva som ingen annan är ställt utom allt tvivel.


Arnstadt – den 4 februari 2006
Vissa tävlingar borde man inte ha hoppat. Med tanke på det fysiska skick jag befann mig i denna dag så borde jag stannat hemma. Men man ger sig ju inte så lätt. Alltså hoppade jag. När jag återkom till hotellrummet efter tävlingen och försökte sammanfatta dagens händelser till min hemsida drabbades jag av något slags feberfrossa och började skaka helt okontrollerat. Enda sättet att få stopp på det var att dyka ner i ett lika långt som varmt bad. Flera månaders misshandel av min egen krassliga kropp fick sitt slutliga utbrott den där kvällen i gamla Östtyskland. Väl hemma blev det penicillinkur och helvila från allt vad träning hette i tio dagar, tio dagar som lyckligtvis sammanföll med Sveriges bästa vinter-OS i mannaminne. Kajsa Bergqvist hade en betydligt bättre dag, hon slog ett inomhusvärldsrekord som firar sex år just idag.


Så är det då äntligen dags igen. Den kommer att förfölja oss i fem veckor framöver. Vi kommer diskutera den, älska den och hata den. Men ikväll är den här igen: Melodifestivalen.


Temperaturen stiger, bara ett tiotal matcher kvar. Snart börjar det verkligen gälla något och jag hoppas de har toppat formen lagom till slutspelet. Sopa på, FBK!


Det finns en fransk film som heter En långvarig förlovning. Om någon känner för att spela in En långvarig förkylning så kan jag just nu spela huvudrollen.


Gustavs grabb…
2 februari 2012 : Klockan 19:32

Det var längesedan som jag var någon TV-tittare av rang. Även om det fanns en tid då jag slaviskt följde serier som ”Vänner” och ”Spin City” så är den tiden sedan länge förbi. Nu finns det egentligen bara två TV-program som jag verkligen vill se varje vecka. Det ena är ”På spåret” för att jag tycker det är det bästa svensk TV presterat. Det andra är ”Veckans brott” bara för att Leif GW Persson kryddar programmet med one-liners utan dess like.

Det har blivit ett par deckare av GW (G som i Gustav och W som i Willy) genom åren. Men när jag ser tillbaka så inser jag att det är förvånande få av hans böcker som jag har läst, huvudsakligen för att det dröjde rätt länge innan jag upptäckte honom. Precis som det dröjde länge innan jag hittade fram till ”Veckans brott” i TV-tablån.
Att jag inte läst så många av hans böcker är ju synd på ett sätt, men bra på ett annat. Och eftersom jag är en positivt lagd människa, vilket naturligtvis stör en del, så ser jag det goda i att jag har en hel del bra läsupplevelser kvar framöver.

Enligt samma logik som ovan är det ju lite sent att läsa hans biografi först nu, men den som väntar på något gott och så vidare. Men sak samma. Det finns en aspekt som är rätt intressant med boken som sådan och det är att GW redan på omslaget konstaterar att det här är hans berättelse – som han själv minns den. Inget prat om att det är en sann historia eller så. Utan helt enkelt hans egen minnesbild av verkligheten.
Och han gör en snygg återkoppling till detta när han i kapitel 73 låter ”Den Vetenskaplige Detektiven konfronteras med sin författare” och konstaterar att han minns totalt fel i en fråga som var oerhört enkel att kolla upp. Jag gillar det. Det är bara att inse att fler människor som skriver sina biografer borde kollat upp fakta noggrannare innan de låter saker och ting gå i tryck.
Ingen nämnd, ingen glömd.

Och även om jag själv har lite svårt att ta till mig hela grejen med en klassresa och uttrycket för den, vilket naturligtvis i mångt och mycket beror på att jag aldrig varit där fullt ut själv även om jag i viss mån gjort något slags klassresa också jag, så är det en bra bok. Såklart. Min största behållning ligger nog dock ändå i berättelserna från hans egen uppväxt och det Stockholm som fanns då.
I övrigt ser jag fram emot fler tisdagskvällar och ännu fler vassa kommentarer.


Hade jag skrivit bok enligt samma logik hade den hetat "Johnnys pôjk"


Ett skämt kallat fotboll…
31 januari 2012 : Klockan 08:36

Säga vad man vill om den värmländska fotbollen på gärdgårdsnivå. Att den är ett skämt har vi redan konstaterat, att den går från klarhet till klarhet är således knappast någon överraskning.

Ni som hängde med i turerna när vi i ÖDIK åkte ur division VI i höstas kanske trodde att sagan var färdigskriven i och med det. Det var den inte.

En kort rekapitulation av sakernas tillstånd:
Den sista omgången var splittrad på två spelhelger, bara det är ju fullkomligt vansinnigt. Vi spelade helg nummer ett och lyckades kriga oss till en seger med 2-0 på hemmaplan på Lysviks IF och hoppade därmed upp ovanför nedflyttningsstrecket – i en vecka.
Den kommande helgen hade vi två chanser att hänga kvar i serien. Antingen behövde Gettjärns IF besegra Rinns AIK eller så behövde Rännbergs IK ta minst en poäng av IK Viking FK 2.
Rinns AIK, som är farmarlag till Torsby IF, lånade in ett gäng spelare från det blåvita division IV-laget och vann med 4-0 mot GIF.
Vikingarna från Hagfors, dock utan Christer Sjögren, ställde upp med i stort sett hela sitt A-lag (som redan slutat tvärsist i division IV) och vann mot Rännbergs IK med 6-3. Tilläggas bör ju kanske också att när vi mötte hagforsingarna i tredje sista omgången hade de dagen innan haft både lagkaptenen och sin nyförvärvade målskytt på bänken från start i A-laget – allt för att kunna spela mot oss med B-laget dagen efter.

Till saken hör ju också att de som kämpade mest för att splittra sista omgången, Forshaga IF 2, lämnade walk over i sin sista match eftersom de dagen efter skulle kvalspela till fyran med A-laget. Och lämnar man w.o. i någon av de två sista omgångarna av en serie så utesluts man – så dock inte FIF 2.
Kvalet misslyckades dock och man blev kvar i femman med A-laget. Ända tills fotbollstinget i höstas beslutade att man bara fick flytta tre, och inte fem, spelare från A- till B-laget. Det beslutet gjorde nämligen att Karlstads BK drog ur sitt U-lag ur fyran, vilket gav en vakans till det lag som varit närmast att gå upp – alltså Forshaga IF.
Mitt i allt detta passade de dessutom på att värva över vår målvakt till sitt B-lag, som alltså till skillnad från oss blev kvar i sexan.

Forshagas uppflyttning gav ju en vakans i femman som gav en vakans i sexan – och man kunde ju tycka att ÖDIK någonstans förtjänade att få hänga kvar med tanke på sakernas tillstånd. Men har man en gång åkt ur en serie kan man inte få rätt till den typen av vakant plats tydligen.

Men nu den senaste kapitlet i sagan om de värmländska lingonserierna:
I dagens Värmlands Folkblad står det en artikeln om att det är dåligt med lag i division VII – och att det dessutom uppstått en vakans i division VI. En av de fyra division VI-serierna kommer att spelas med ett lag mindre än de övriga – eftersom, just det, IK Viking FK 2 har dragit sig ur.

Frågan är ju om man ska skratta eller gråta. Klubben gör allt som står i deras makt för att hänga kvar i sexan, det är vi och inga andra som blir drabbade av deras beteende – och sen drar de sig ur serien.
Grattis Värmlands Fotbollförbund, den här gången har ni sannerligen lyckats fullt ut!


Superman returns…
29 januari 2012 : Klockan 20:27

Det bör väl ha varit 2007, eller möjligen 2006, som jag köpte ”Superman returns” på DVD och såg den på ett hotellrum någonstans. De gamla ”klassiska” Stålmannen-filmerna, framförallt den första, är ju ändå något av klassiker och till och med ”Lois and Clark” var ju helt ok på TV.
Men shit, pommes, vad den nya filmen var dålig…


2012 är året när det kommer superhjältar i Lego. Det är i grund och botten inget nytt, det har det gjort förr, och jag vet ärligt talat inte hur pass förtjust jag är i hela grejen, det erkännes.
Lego för mig är i grund och botten det som var Lego för mig när jag var liten: Stad (City), rymd (Classic space) och ”krigslego” (medeltidslego, typ). Och eftersom jag är en gammaldags traditionalist så har jag lite småsvårt för mycket av det nya Lego som kommer nu för tiden. Men, vem är jag att klaga på det, å andra sidan.

Stålmannen var det ju, eller Superman som han heter ”over there”, och det finns ju få personer som har en mer splittrad personlighet än allas vår Clark Kent. Hälften superhjälte, hälften nörd. Men helt och hållet i Lego


Allas vår superhjälte står som alltid redo att rädda världen i allmänhet och sin älskade Lois Lane i synnerhet…


…Men han är en splittrad person, han är kluven i två…


…han är hälften superman och hälften Clark Kent.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011