Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


När magin tar slut…
8 januari 2012 : Klockan 22:34

Det brukar sägas att man inte ska lära känna sina idoler. För gör man det så inser man att det också är människor, med brister och fel – och som går på toaletten. Men det där gäller nog på fler områden i livet också.

I slutet av november var jag i Lausanne. Det är en stad jag gillat sedan första gången jag var där och en stad jag gärna återvänder till. En av de största anledningarna till detta stavas Olympiska museet.
Ända sedan åtta års ålder och OS i Sarajevo och Los Angeles har OS fascinerat mig och fått mig att drömma. De olympiska ringarna är en av världens vackraste symboler i mina ögon och att besöka Atens gamla marmorstadion är närmast helig mark.
Ja, ungefär så i alla fall.
Olympiska museet är enligt samma logik således mitt favoritmuseum.

Jag vet inte exakt när jag fick mitt första Lego. Men att det var världens bästa leksak visste jag redan när jag som femåring besökte Legoland för första gången. Lego har alltså varit en rätt stor del av mitt liv ungefär så länge jag kan minnas. Och ju äldre jag blir, desto mer verkar det ta över min tillvaro.
Som barn fanns en dröm om mer Lego att bygga med och större set att sätta ihop. I vuxen ålder har jag större möjligheter att styra över inköp och behov. Om det sen är bra eller dåligt får andra avgöra.

Men är det enbart roligt och positivt att få närmast fri tillgång till saker och ting?

De Olympiska spelen har alltid framstått som lite mytiskt. Det finns massor av underbara berättelser som jag läst mig till, historier jag sett på film, bilder jag stirrat mig närmast blind (eller i vart fall närsynt) på.

Förr fanns det alltid en nyfikenhet i vad som komma skulle när det gällde Legovärlden. Hade det kommit något nytt i hyllan när jag följde med mamma och pappa till stan och fick chansen att smita iväg och kolla i leksaksaffärer.

När jag var i Lausanne i november, i ett olympiskt ärende dessutom, blev jag inbjuden bakom kulisserna. Jag hälsade på flera IOK-anställda och insåg att de inte bara var helt vanliga människor som du och jag. De hade dessutom ett speciellt intresse av mig och mitt OS-guld.
Det var ju jag som skulle imponeras av dem, som fick jobba där och vara ekrarna i det hjul som får den olympiska rörelsen att snurra. Inte tvärtom.
Jag åt middag på museet på kvällen, träffade en massa gamla olympier som jag bara läst om i gamla dammiga böcker och kunde dessutom i det närmaste helt på egen hand traska runt och titta på utställningen. Jag kunde till och med fotografera min egen gamla höjdhoppssko som fanns i samlingarna. Trots att det egentligen inte är tillåtet.

Med Internets intåg har nyfikenheten försvunnit. Nu nås man av rykten om vad som komma skall långt innan något kommer. Man får se bilder och spekulationer och analyser och kommentarer om varenda Legoset på marknaden innan det finns i en enda butik någonstans.
Det finns bloggar och forum och allmänt skvaller både här och var. Naturligtvis kan jag låta bli att surfa och leta – men människan är av naturen nyfiken, så vad ska man annars göra.
Men ju mer jag får veta, desto mer inser jag att legobyggare – till och med de som gör det professionellt för det stora företaget i Danmark – också är människor av kött och blod. Det är bara det att de är lite, eller snarare bra mycket, bättre än mig på att bygga och skapa.
Tänk om jag skulle få träffa en av de där superbyggarna som har som jobb att bygga Lego, eller kanske ännu värre, få besöka fabriken där Lego tillverkas och paketeras. Vad skulle då finnas kvar att upptäcka sen?

Jag minns hur jag en gång i min ungdom satt och pillade bort alla etiketter med tillverkare som satt klistrade bak på de plaketter jag vunnit i diverse skid- och höjdhoppstävlingar. Jag ville nog helt enkelt inte veta att någon verkligen tillverkat dem. Jag ville bara veta när och var jag vunnit dem och leva i tron att de liksom tillverkats enbart för mig.
Konstig idé, det är jag den förste att erkänna.
Men även om kunskap är makt så vill jag ibland inte veta för mycket om saker jag älskar. Det tar bort magin, fascinationen och nyfikenheten omkring det. Och jag vill fortsätta att vara nyfiken.


Nio som föddes den 7 januari
1964 – Nicholas Cage
1945 – Yrsa Stenius
1985 – Lewis Hamilton
1956 – David Caruso
1768 – Joseph Bonaparte
1685 – Jonas Alströmer
1919 – Elena Caeusescu
1845 – Ludvig III av Bayern
1502 – Påve Gregorius III


Högläsaren – Bernhard Schlink
Av en slump lär bokens jag, då blott 15 år gammal, känna den mer än dubbelt så gamla Hanna. Han blir hennes älskare och i deras kärleksakt ingår att han läser högt för henne. Deras kärlek är redan på förhand dömd till undergång – men det lidande det innebär är ändå inget mot vad som komma skall när sanningen om Hanna uppdagas. En bok som gör något så ovanligt som att fängsla från den första meningen till den sista, förvisso bara 162 sidor lång men ändock... Framförallt är det nog känslan av att jag aldrig riktigt vet vilken riktning boken ska ta på nästa sida eller i nästa kapitel som håller storyn vid liv – och den upphaussade kärlekshistorien är den minsta delen av boken. Schlinks berättelse är i vilket fall som helst väl värd att sätta tänderna i.


Falun – den 11 januari 1992
Det var en dag för siffran ett i allehanda kombinationer. Det var inte bara den första tävlingen för året, det var dessutom den elfte dagen i årets första månad. Jag tillbringade natten innan tävlingen i rum etthundraelva på Hälsingegårdens vandrarhem och redan efter mitt första hopp hade jag säkrat förstaplatsen. Jag kom att klara drömgränsen två meter för första gången i tävlingssammanhang, naturligtvis i första försöket. Sen höjde jag ribban inte en utan fem centimeter. Jag rev både en och två gånger innan jag klarade i tredje. Så när jag sammanfattade förmiddagen i Falun och tog emot en stekpanna i pris hade jag förbättrat mitt personliga rekord med elva centimeter.


Ibland är det skönt att återupptäcka en gammal och ”bortglömd” hjälte. Här om dagen hittade jag Peter LeMarc på Youtube och påmindes återigen om vilken fantastisk textförfattare han är.


Jag kan inte hjälpa det, men jag har lite svårt att hetsa upp mig över det junior-VM i ishockey som dominerat sportsändningarna senaste veckorna. Det är verkligen kul att det blev guld och jag är den förste att gratulera. Men att prata om mirakel och bragd, nja, jag vet inte det jag.


2011 är lagt till historien. Ett år när jag överlevde både vasalopp och vansbrosim men i gengäld åkte ur division sex. Men mest av allt innebär 2012 att jag snart är dubbelt så gammal som när jag var 18 år.


Svår svårare Ekwall…
2 januari 2012 : Klockan 11:32

Det började, som så ofta annars, med ett skämt mellan mig och en journalist. Ett skämt som kom att leda till att en helt annan journalist helt osannolikt nog kom att spela fotboll i ÖDIK.

NWT-Kenneth, samme NWT-Kenneth som fick sig ett scoop både här och var igår, har alltid varit grönvit och skrivit gott om klubben i mitt hjärta. När ÖDIK valde att hösten 2008 lägga ner herrverksamheten var han en av dem som skrev mest om att vi borde fortsätta och hålla liv i herrlaget.

När det väl blev klart att herrlaget hölls vid liv genom något slags konstgjord andning hade jag och NWT-Kenneth ett snack i frågan och eftersom vi var ett lag utan tränare och coach och det mesta så föreslog han att vi skulle göra som Tre Kronor gjort – ha ett rullande coachschema.

Några dagar senare fick jag ett svårt telefonsamtal. Mannen i den andra ändan av telefontråden undrade om jag hade lust att (jag misstänker att förstärka är fel ord så jag säger spela) spela med hans TV Allstars i någon match under sommaren.
Självklart, sa jag, du kan betala tillbaka genom att komma och coacha mitt ÖDIK i någon match.
Coacha, sa han, jag kan väl få vara med och spela.

Jag trodde att det bara var något sådant där som man säger och att det inte skulle bli något av med det mer. Så döm om min förvåning när samme Ekwall ringde ett par veckor senare och undrade hur spelschemat för division VII centrala Värmland såg ut och vilken eller vilka matcher han kunde spela.
Vi gjorde klart med övergången, han bloggade om det, och lyckades få ihop att han skulle göra grönvit debut på hemmaplan mot Norrstrands veteraner i slutet av juli.
Det fanns dock ett par problem: Han vakande upp i Båstad matchdagens morgon och jag skulle befinna mig i Stockholm i samband med avsparken.
Men problem är till för att övervinnas. 44 mil i bil genom regn och rusk och E45:an mellan Göteborg och Karlstad är inte rolig i vanliga fall. Han hittade fram till Östra Deje och för er som inte varit där, det gäller att inte blinka när du kör förbi, för då missar du ”samhället”. Han tog sig till Tallmovallen och rätt omklädningsrum, kände inte en enda människa av de han skulle spela med, spelade fotboll i nittio minuter, fick betyget ”…han har inte gjort bort sig nämnvärt…”av den kräsna publiken (som ju är vana att se storfotboll…) och åkte sen ner till Göteborg för att övernatta där på vägen tillbaka till Båstad.

Man kan tycka vad man vill om Patrick Ekwall och väldigt många tycker väldigt mycket. Men min respekt har han och det finns få personer som älskar att spela fotboll lika mycket som den mannen gör. Han kom att göra tre matcher i ÖDIK-tröjan (hittills ska jag väl skriva, det finns alltid en öppning för fler) och även om han har förlorat dem alla tre glömmer jag aldrig hur lycklig han var över att få kliva in på en grön och saftig gräsplan för att få spela match – varje gång.

ÖDIK-äventyret är roligt och väl berättat i hans blogg – och jag är glad att de finns med i hans bok som kom ut strax före jul. Ekwalls blogg är en av de två som jag slaviskt följer, den andra är Bank & Nivas, och det är kul att återuppleva gamla minnen i bokform.
Det hade ju dessutom varit lätt att bara ge ut bloggen i kronologisk ordning och så hade det inte varit mer med det. Men istället är det uppdelat i ämnen så att man kan fokusera helt på en galen husbilssemester, en brat-kanin eller fotbollskarriären i en värmländsk lingonserie.
Och även om det, naturligtvis, leder till att kronologin hoppar lite, eller till och med en hel del, så gillar jag ändå upplägget. Mycket för att det helt enkelt är lite svårare än den enkla utvägen. Ett snyggt, eller kanske svårt, dokument över en bra, eller svår, blogg, helt enkelt. Eller svårt.


Helt enkelt en svår bok…


Fem över 12 - 215 dagar…
1 januari 2012 : Klockan 13:00

Jag vet inte när den där traditionen började, men jag vet att det i princip alltid varit den enda nyårstradition som jag någonsin har haft. Mängder av människor har tillbringat nyårsdagen med att bakfulla se på backhoppning från Garmisch-Partenkirchen. Jag har tillbringat förmiddagen med höjdhoppning i Våxnäshallen.

Från början var liksom grejen att sätta ”världsårsbästa” (vilket det alltså inte kan bli eftersom vi dels inte tävlade och dels räknas inomhussäsongen väl från 15 november föregående år) och sen blev det mest en grej att vara först i hallen varje år. Idag skulle det mest göras bara för att det skulle göras.
Och har man inga andra traditioner eller saker att fira, som många andra har, på nyårsafton kan man lika gärna hålla sig lugn då och hoppa höjd på nyårsdagen istället.

2008 klarade jag 225 cm på årets första dag och det är väl det högsta jag mäktat med genom åren. Idag blev det inte lika högt, vilket heller aldrig någonsin var någon målsättning eller kunde klassas som sannolikt.

Trots att snön utanför entrén till hallen var otrampad och orörd så var jag faktiskt inte förste man (eller kvinna) in i stugvärmen. Den gamle Boxarmannen var där och stretchade loss. Och när jag började jogga sa vi ”gott nytt” och sen överlämnade han med varm hand hallen till mig.

Kändes helt okej att jogga, fick en glad överraskning när vågen visade på låga 75,4 kg vilket innebär att jag minsann kunde tryckt i mig bra mycket mer godis i julhelgen och alltså blev något lite besviken också. Fick sällskap av NWT-Kenneth och foto-Helena och började hoppa sax så smått.

Tog mig förvånansvärt enkelt över 180 cm i sax och höjde 3 cm till och klarade också sex fot med den nästan äldsta och hederligaste av tekniker. Förvisso 29 cm från personbästat, men det högsta jag saxat sen någon gång i våras.
Gick över till flopp och det kändes också helt ok. Framförallt så lyfte det lite i hoppningen och eftersom det känts hygglig med lång ansats på namnsdagen i måndags så körde jag på med det idag också. Gled felfri över 200 cm och chockhöjde med 5 cm och noterade dagens första rivning. En onödig sådan dock och laddade för att klara i andra. Och rev igen. Lovade dock NWT-Kenneth att jag skulle ta i tredje och eftersom man ska hålla vad man lovar så gled jag över. Det högsta i ”veteran-SM-satsningen” och ett helt okej hopp. Tyckte att jag kunde kosta på mig att höja till 208 cm också och i alla fall känna på höjden. Men plötsligt hittade jag rätt väg in mot ribban och, hoppsan, så gled jag över det också – utan att ens stöta i den rosafärgade tingesten som vilade på ställningarna.

208 cm klarade jag för första gången en underbar lördag i mitten av februari 1992 när jag vann ungdoms-SM inomhus i pojkar 16-klassen. Så det är i alla fall skönt att jag kan hoppa lika högt nu som mitt ännu inte sextonåriga jag kunde göra då.


Så här såg det ut för fyra år sen. Så här såg det inte ut idag. Pappa var inte där, tröjan var röd och ribban låg lägre…


Det femte elementet…
30 december 2011 : Klockan 22:23

Jag har ärligt talat inte många kvalitéer som fotbollsspelare. Egentligen har jag nog bara en enda och det är att jag, tack vare drygt 20 års friidrottsträning, kan springa fort i jämförelse med de flesta andra i gärdsgårdsserierna. Den enda kvalitén försvinner tyvärr inomhus.

Helst vill jag ha en lång boll ut på en kant att springa på när jag spelar fotboll. Det är okej att få den i mitten också, men av någon anledning ser jag mig som kantspringare. Det är där det finns ytor och det är där ytterst få i division sex och sju hänger med mig.
Alltså är inte inomhusfotboll något för mig. Om man petar bollen och sticker så har den redan rullat av planen innan man hinner ikapp den. Och någon tekniker på små ytor har jag aldrig någonsin varit och kommer heller aldrig någonsin att bli.

Men vid den här tiden på året är det fotboll inomhus – alltså futsal – som står på schemat och denna kväll var det den årliga Mellandagscupen i Deje. Kommunens fyra klubbar lyckas genom celldelning bli till sex lag som delas upp i två grupper om tre. Vi lottades, i vanlig ordning, mot Deje IK 1 och Forshaga IF 2 medan DIK 2 och FIF 1 kamperade ihop med Olsäters SK i andra gruppen.

I första matchen ställdes vi mot våra lokalkonkurrenter från norr. Eftersom jag har 240 på ryggen när jag spelar fotboll kontrade en kille i Deje med att ha 241 och jag misstänker att det betyder att han sprungit 100 meter på strax över 24 sekunder…
Eller så var det hans vikt i pund.
Matchen slutade 1-0 till det Ö-lösa division V-laget efter att vi försvarat oss tappert i femton minuter men ändå tvingats vika ner oss med ett par minuter kvar. Alltså var också chansen att vinna gruppen nästan borta i praktiken. En timme senare var den borta också i praktiken när Deje-gänget slog Forshaga med 4-3. Alltså skulle vi och Forshaga tampas om andraplatsen i gruppen – och vi var tvungna att vinna matchen.

Division VII mot division IV efter hösten och vinterns något skumma turer i den värmländska fotbollen. Men det var division VII-gänget från Tallmovallen som piskade in matchens första mål – och det var sensationellt undertecknad som gjorde det.
Säga vad man vill om futsal, men det handlar väldigt mycket om kontringar och snabba omställningar. Forshaga anföll med tre man, förlorade bollen, och plötsligt hade jag fri väg efter framspelning från Chokladasken. Den jagande FIF-backen misslyckades med att slita av mig både armen och tröjan och tack vare en felträff ställde jag målvakten fullständigt och vi ledde hastigt och lustigt matchen.
Men det blott åtta man starka grönvita laget orkade inte riktigt och med ett par minuter kvar kvitterade FIF och när vi började jaga ledning gjorde de 2-1 och sen började domaren tro att han dömde badminton och blåste frispark för varenda kroppskontakt och till slut var det 4-1 till de svartvitrandiga.

Alltså blev vi trea i gruppen och medan FIF 1 och DIK 1 möttes i final och FIF 2 och DIK 2 möttes i bronsmatch fick vi spela om femteplatsen mot OSK. Efter tio sekunder höll de på att få in bollen bakom vår för dagen inlånade OSK-kille i målet.
Men istället blev det vi – nu i vita tröjor – som gjorde första målet. Och återigen var det undertecknad – nu med nummer 7 på ryggen, så jag misstänker att Deje-killen bytte till nummer 8 till finalen – som lyckades snubbla in bollen. Exakt hur det gick till har jag ingen aning om, men mål blev det i alla fall och återigen var det Chokladasken som passade mig – påstod han efteråt.
Bra länge verkade det dessutom sluta 1-0 till oss. Men Frisören Sören kvitterade i slutminuten och sen brände både Lungan och undertecknad varsin straff (efter femte frisparken får man straff varje gång det blir frispark i den här något suspekta ursäkten för fotboll) innan domarna blåste av matchen och vi fick avgöra den på straffar.
Royal Bank of Tidaholm var stensäker och dundrade in sin sexmetare medan Frisören Sören missade sin och vi slutade femma i cupen.
Förra året blev vi tvåa efter finalförlust mot Forshaga IF – då åkte vi ur sexan.
För två år sen blev vi femma efter seger i femteprismatchen mot Olsäters SK – då vann vi sjuan.


Lifesaver…
25 december 2011 : Klockan 19:42

Julen kom och julen gick och innan man visste ordet av var det juldagen och imorgon är en annandag som Christer Björkman sjöng redan 1992. Så nu behöver man inte fundera så mycket på vad man ska köpa i julklapp till sina nära på nästan ett år igen.

Det eviga dilemmat är ju vad man ska ge till sina föräldrar. Ska man ge något alls till någon som varje år sedan urminnes tider sagt att de inget behöver eller vill ha? Ja, man ska ju det, för något måste man ju liksom ge bort när det ju ändå bara är jul en gång om året.
Det där med födelsedagar, framförallt min egen, har jag sedan länge rationaliserat bort, men jul är alltid jul. Och jul har dessutom alltid varit den enda dagen på hela året som varit träningsfri av just den specifika orsaken. Födelsedagar, nyårsaftnar, påsk, midsommar, what-so-ever så har det varit träning. Men julafton har alltid varit julafton och träningsfri.

Men julklappar var det ja. För en månad sen ungefär slumpade det sig så väl att jag hittade den perfekta julklappen åt min far och sen var i alla fall det problemet ur världen.
Jag var till Säffle med jobbet – ett hälsocoachprojekt som doktoranden Pernilla Hedström driver – och träffade en journalist från Säffle-tidningen. Vi har träffats som hastigast förr genom åren och kom att prata om ovan nämnde pappas, så vitt jag vet, största insats i Säffle med omnejd – straffräddningen på Sporthälla 1975.

ÖDIK var nykomlingar i division IV Värmland och framåt höstkanten, medan jag bara var några små celler som hade fullt sjå att dela sig och bli fler i min mors mage, slogs man för förnyat kontrakt och reste till Säffle för att spela mot ett SK Sifhälla som jagade uppflyttning till division III.
Ställningen i matchen var 0-0 och närmade sig slutet. Hur gärna jag än vill så var nog inte ÖDIK världens mest skönspelande fotbollslag den där dagen. Men det är klart, slåss man för sin överlevnad mot ett topplag på bortaplan så är det mesta tillåtet och en poäng i en sådan match är guld värd när serien summeras.
Men en poäng var på vippen att bli noll poäng när hemmalaget fick straffspark.

Straffskytten löpte an, placerade bollen till vänster om ÖDIK:s målvakt, som gick åt rätt håll – och räddade bollen. Kastade ut den till en medspelare som kontrade och stormade in 1-0 till ÖDIK. Ett resultat som kom att stå sig resten av dagen, året och ända in i evigheten. ÖDIK hängde kvar i fyran och Sifhälla gick inte upp ur den.

Sven-Erik Dahlström var där med sin kamera och förevigade straffräddningen. Bilden hamnade på baksidan av årsboken ”Värmländsk fotboll” och jag var alltid omåttligt stolt över den i barndomen. Det var trots allt min pappa som räddade den där straffen.

I november träffade jag alltså Sven-Erik, vi pratade om straffräddningen och om bilden. Jag frågade om han möjligen hade originalet kvar och jodå, det kunde han nog tänkas ha. Han hade sisådär en 120 000 negativ kvar hemma i sina pärmar, ordnade i kronologisk ordning förstås. Ordning och reda.
Jag hann inte ens komma hem från Säffle förrän mailet med bilden landat i min inkorg.
Mästerfotografen i stövlar retuscherade upp den lite, skrev ut den snyggt och prydligt i lagom storlek och undertecknad införskaffade en ram och slog in den.
Klappat och klart!

Året efter föddes jag och ÖDIK slutade på andra plats i division IV Värmland – det högsta de någonsin varit i seriesystemet. Om det var jag som fick det att gå utför sen förtäljer inte historien. Men en betydelsefull straffräddning en höstdag på Sporthälla i Säffle blev i alla fall en julklapp 36 år senare.


0-0, straffräddning, kontring, 1-0, seger och säkrat kontrakt i fyran.
Det behöver inte vara svårare än så ibland…
(Foto: Sven-Erik Dahlström)


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Vet de ens att det är jul?
25 december 2011 : Klockan 11:23

Det var George Orwells dystropiska 1984. Jag var åtta år och fick Lego i julklapp. Och mitt livs första årsprenumeration på serietidningen Buster. Det kom att bli en tradition till nästan pinsamt långt in på 90-talet, Buster alltså inte legot, och jag är fortfarande barnsligt stolt över att jag en gång prytt tidningens omslag.
Men 1984 var också Band Aid och Do they know it’s Christmas.


Förmodligen måste man vara i ungefär min ålder för att se storheten med den låten istället för att gå igång på White Christmas eller Blue Christmas eller Rudolf med röda mulen. Eller Juligen. Eller, Gud förbjude, Gott nytt jul.

För under hösten 1984 överöstes världen av bilder på svältande i Etiopien. Undernärda och utmärglade små barn med uppsvällda magar. Med flugor överallt som ingen hade kraft och ork nog att vifta bort.
Någon kände sig manad att göra något utöver det vanliga. Denne någon blev Bob Geldof.

I slutet av november samlade han ihop hela den brittiska och irländska artisteliten i London och spelade in låten som släpptes i början av december. Den rusade rakt upp på topplistans förstaplats. Enligt wikipedia, som man visserligen inte alltid ska lita på det är då ett som är säkert, sålde singeln ensam mer än alla övriga skivor på listan. Faktum är att den blev den bäst säljande singeln någonsin med över en miljon sålda exemplar bara första veckan.

Varenda krona, eller snarare pund och pence, som singeln drog in kom oavkortat att skänkas till de behövande i Afrika. Brittiska regeringen med Margaret Thatcher i spetsen ville dock, förstås, ha sina skattepengar för försäljningen. Men Geldof tog strid mot järnladyn – och vann. Regeringen backade och efterskänkte skattepengarna till dem som bättre behövde dem.

Amerikanerna ville så klart inte vara sämre än britterna och skapade USA for Africa. Michael Jackson och Lionel Richie skrev We are the world och Bruce Springsteen låter som en gammal stenkross i den mer än sju minuter långa originalversionen.
Och för en stund kunde vi nog alla tro att världen skulle kunna bli en bättre plats, för dig och för mig.

Ur Band Aid föddes konserten Live Aid som samlade in ännu mer pengar och både en och två versioner till av Do they know it’s Christmas har spelats in. Men precis som när det kommer till världens mest kända frukostflingor är originalet alltid bäst. Och ironiskt nog är det så att de som var med den där novemberdagen 1984 fortfarande känns betydligt mer bekanta för mig idag än de som spelade in låten 1989 eller 2004. Paul Young, Boy George och George Michael inleder i tur och ordning. Och hur man än vrider och vänder på det kan ingen sjunga textraden ”Well, tonight, thank God it's them, instead of you” som Bono gör.
Inte ens han själv är nära att lyckas med det tjugo år senare.

Buster finns inte längre som serietidning och 1984 blev inte det övervakningssamhälle som Orwell fruktade. Big Brother blev en TV-såpa istället för en verklighet.

Men även om julsångerna står mig långt upp i halsen redan en vecka före den 24 december så kommer jag aldrig att tröttna på Do they know it’s Christmas, så är det bara. För den är något större och något mer än alla de där andra slentrianmässiga jullåtarna och tomten och paket och allt jag vill ha till jul är bara du som vi tvingas uthärda på radio och köpcentrum i dessa dagar.

Med det önskar jag en riktigt god jul till er alla. Glöm inte att vara tacksam över allt det du har idag och de människor du omger dig med.
Men ägna också en tanke eller mer än så åt alla som inte har det lika bra en dag som idag.


God jul på nio språk
Danska: Glædelig jul
Portugisiska: Feliz Natal
Finska: Hyvää Joulua
Katalanska: Bon Nadal
Franska: Joyeux Noël
Ungerska: Boldog Karácsonyt
Spanska: Feliz Navidad
Italienska: Buon Natale
Estniska: Häid jõule


Flicka med pärlörhänge – Tracy Chevalier
Platsen är staden Delft i Holland på mitten av 1600-talet. Den sextonåriga Griet får jobb som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer som behöver någon som kan städa hans ateljé. Långsamt växer det fram en allt större samhörighet och förståelse dem emellan, men problem uppstår när Vermeers mecenat van Ruijven också vill ha del av den unga tjänsteflickan med de vackra ögonen. Det bästa jag har läst på länge. När man inte hittar något annat att anmärka på än att det är svårt att anmärka på något så är det synd att klaga. Välskrivet, stillsamt och genomarbetat - skulle väl möjligen, möjligen kunna ha varit lite längre för att samla upp några tappade bipersoner, men det känns som en parentes.


Karlstad – den 21 december 2011
Om du säger att natthimlen har miljoner stjärnor så tror alla på dig. Om du säger att något är nymålat måste alla dit och känna på färgen. Men efter att ha haft ont i ett knä och kört rehab i en månad var jag till slut tvungen att se om färgen hade torkat. Exakt på dagen 20 år efter att jag klarade 200 cm för första gången blev det till att hoppa lite höjdhopp igen. Började trevande med några saxhopp för att känna om knät ville vara med och även om det gav sig till känna så var det okej. Gick över till flopp och tog mig över 180 cm och 190 cm utan större bekymmer. Rev på 195 cm innan jag klarade också det. Sen 200 cm, bara för saken skull, och rev både en och två gånger – precis som jag gjort samma dag fast ett halvt liv tidigare. Och nu, precis som då, klarade jag i tredje och kunde glatt packa ihop och gå hem. Allt var annorlunda, men inget hade förändrats – och färgen var torr.


Äntligen jul och man får dricka must och äta skinka och köttbullar och prinskorvar tills det börjar krypa lutfisk ur öronen på en – och se på Kalle Anka på TV.


Jag har alltid haft en viss allergi mot haltande tabeller i fotboll och ishockey, så vem det är nu är som gjort spelschemat till Elitserien i hockey – du får inga julklappar alls i år. Gör om, gör rätt!


Det är ju så tråkigt svenskt att gnälla på vädret. Men jag är ju svensk och många anser att jag är tråkig, så varför inte: Jag ville ju ha en vit jul!


Den enda julsingel som är värd att lyssna till när som helst på året…


Fem över 12 - 226 dagar…
21 december 2011 : Klockan 16:52

Så kunde jag då naturligtvis inte låta blir. Det var och är ju ändå den 21 december och vissa dagar drar det för mycket i höjdhoppstarmen.

Jag har inte gjort ett vettigt höjdhopp sen den 20 november, sen började mitt vänstra knä säga ifrån och jag har ägnat tiden åt att rehabba det efter bästa förmåga. Jag har aldrig varit speciellt bra på rehab, så det är tur att jag inte har behövt ägna mig åt det så mycket i mitt liv. Att dag ut och dag in köra små, små, små tråkiga övningar när man bara vill göra det man egentligen ska göra i träningsväg är ungefär lika roligt som att se på målarfärg som torkar.

Säg att himlen innehåller miljontals stjärnor och alla tror dig.
Säg att något är nymålat och man måste dit för att känna efter om färgen fortfarande är kladdig.
Idag kände jag lite på målarfärgen och den var torrare än jag trodde.

Efter att det i princip inte känts ett dugg bättre i knät på två-tre veckor så beslöt jag mig för att testa det lite extra på måndagens fotbollsträning. Vi var ett tio man starkt gäng där och istället för att jag skulle köra rehab för mig själv och de övriga nio skulle dela in sig i tre lag om tre så var jag med och kickade lite boll. Jag är rätt värdelös i vanliga fall och var inte direkt bättre när jag gick på halvfart och mest bara stod stilla.

Men på tisdagen kändes knät riktigt bra. Och det gjorde det när jag vaknade i morse också. Så när jag kom till hallen joggade jag och det kändes bra. Jag körde lite löpskolning och det kändes bra. Jag saxade 150 cm och det kändes bra. Sen saxade jag 160 cm och det kändes inte bra längre. Så då gav jag fan i saxandet och började floppa istället och det kändes bra.

Jag har inte tagit många löpsteg alls de senaste tre veckorna så det var ju lite ringrostigt. Men det tog sig något så när i alla fall. 170 cm och 180 cm gick lätt. 190 cm med darr efter att jag varit på ribban med i stort sett hela kroppen från bakhuvudet till hälarna gjorde att jag i alla fall insåg att jag var tvungen att springa på lite mer. Så jag tog 190 cm en gång till med luft och sen rev jag på 195 cm till tonerna av ”Iris” med Goo Goo Dolls. Sen träffade jag bättre och gled över 195 cm i andra och la upp ribban på 200 cm.

Dessa magiska två meter, ständigt dessa lockande två meter.
Mix Megapol började spelade ”Red red wine” med UB40 och det var ju i alla fall en låt som fanns för 20 år sen och jag insåg att det var nu det skulle ske. För hur ofta spelar en reklamradiostation en låt som de faktiskt kunde spela redan för tjugo år sen om det hade funnits reklamradio då vill säga.
Fast så här i eftertankens kranka blekhet inser jag ju att både ”Last Christmas” och ”Do they know it’s christmas” och ”Mer jul” och ”White Christmas” och Christmas, Christmas, Christmas alla fanns för tjugo år sen. Så jag rev en gång och jag rev en gång till och jag insåg att jag skulle klara i tredje försöket nu som då, för tjugo år sen. Jag uppfylldes av ett sånt där märkligt lugn och en total självsäkerhet. Joggade fram mot ribban, tryckte på lite extra i de sista fyra stegen och flög över – bara för saken skull.
Kändes ingenting alls i knät och körde lite extra rehab efteråt, också bara för sakens skull.

För om rehab är så tråkigt så att klockorna stannar så var det här en humörhöjare så att de började snurra på igen. Nu är bara den stora frågan hur vänster knä mår när jag vaknar imorgon. För som en klok sjukgymnast en gång sa: Rehab handlar om hur man känner sig dagen efter.


Som sagt - allt har förändrats, men ingenting har hänt…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011