Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 261 dagar…
16 november 2011 : Klockan 21:35

Det är full fart på Karlstads universitet denna vecka och själv är jag moderator och konferencier för både det ena och det andra. Måndag och tisdag ägnades åt Karriärveckan och dagen och morgondagen ägnades åt SVEBI.

För alla som inte vet vad SVEBI betyder så utläses det som Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning. Varje år konfereras det och i år är det Karlstad och vårt vackra universitet som står som värd. Precis som vi, eller snarare de, gjorde hösten 1999 som nykläckt universitet.

För tre år sen gjorde jag och Christian Augustsson en insats för SVEBI i Örebro – och i vanlig ordning drog vi över tiden. Men det var trevligt ändå. Hann med att föreläsa i Stockholm, Örebro och Stockholm igen inom loppet av två dagar. Vi var effektiva på den tiden båda två. Det är vi nog fortfarande ibland å andra sidan.

Idag var i alla fall jag effektiv eftersom jag smet iväg halvvägs in i konferensen och stack och tränade istället. Å andra sidan hade jag redan gjort mitt så dags, så det var nog ingen som saknade mig. Förutom nämnde Augustsson då som försökte få mig fotograferad till ett helt annat sammanhang. Men då hade jag fullt upp med att hoppa över och bredvid häckar istället.
Får kamma mig extra noga för fotografering imorgon.

Om jag å andra sidan varit tillräckligt effektiv hade jag hunnit göra en annan efterlängtad sak idag. Men det hanns inte med. Alltså får mitt hårklippande vänta ett tag till. Har ju å andra sidan bara klippt mig en gång de senaste tretton månaderna, så det är ju inget som brådskar direkt.

Så jag tog mitt långa hår, flydde till Våxnäshallen och hoppade i joggingskorna, tog fram lyftarskorna och det ena paret höjdskor – och sen körde jag på:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 85 / 90 / 92,5 / 90 / 85 kg
Halva benböj: 5+5+5+3+3 explosiva lyft på 120 / 130 / 140 / 150 / 160 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Sen excentriska tåhävningar, 3x15 på båda benen, och 5x20 sit ups. Något som precis som igår gjorde både ont – och gott.

Nu ska jag bara försöka trycka in ett pass till innan söndagens höjdhoppande. Men framförallt ska jag fortsätta ta hand om mina hälsenor som börjar bli samma följetång här som de är på riktigt.


Fem över 12 - 262 dagar…
15 november 2011 : Klockan 22:57

Så fick jag då till slut ge mig in i djungeln jag också. Twitterdjungeln alltså. Jag har funderat på det ett tag, blivit uppmanad att göra det ännu längre. Så i morse skapade jag mig ett konto och tänkte att jag skulle smyga runt lite och lära mig hur det funkar. Det höll i ungefär tre minuter.

Jag måste dock erkänna att jag aldrig riktigt fattat grejen med Twitter. Men jag misstänker att jag kommer att fastna i det på samma sätt som jag fastnat i andra träsk såsom Facebook och Wordfeud och så vidare.

Efter att jag skapat mitt konto och mest bara tänkt ha det där i lugn och ro en stund frågade en arbetskamrat, halvt på skämt, halvt på allvar, om jag inte skaffat mig twitter än. Och då halkade det ur mig att, jo, jag gjorde det precis nyss. Hon blev, till sin egen stolthet, min första följare, och sen brakade det loss. Knappt 300 när det var läggdags tretton timmar senare.

Min allra första tweet var otroligt genomtänkt:
”Jag twittrar, alltså finns jag…”
Sen hade jag ingen som helst aning om hur jag skulle gå vidare efter det. Men det löste sig ganska fort. Och när Sverige hade fullt sjå med att förlora mot England (vars målvakt hade en tröja som var lika anskrämlig som de svenska var snygga) så gav jag mig hän i twitter-flödet och dess mysterier. Och som sagt, jag lär fastna.

Mitt i allt detta – och under tiden passerade jag drömgränsen 240 followers – så hann jag med att besöka Våxnäshallen. Som planerat ökade jag vikterna och minskade repetitionerna i en liten, liten, liten toppningsfas för att se var jag hamnar framåt årsskiftet. Bortsett från fortsatt magont och hälsenevärk så kändes det nästan skamligt bra – vilket är oroväckande på sitt eget sätt…

Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 112,5 / 115 / 117,5 kg
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 115 / 120 / 125 kg
Sen en rejäl genomkörare av mina hälsenor med gamla hederliga excentriska tåhävningar. Gjorde ont, men gjorde gott om man säger så.


Me, myself and twitter…


Fem över 12 - 264 dagar…
13 november 2011 : Klockan 20:47

Så var det då dags idag. Dags att putsa upp höjdhoppsskorna, stoppa i iläggssulorna, knyta dem så hårt att fötterna somnar och hoppa höjdhopp igen. Första gången på länge som jag hoppar höjdhopp med ett bestämt mål i tankarna. Det gjorde ont som fan, men det kändes bättre än jag vågat hoppas.

Vi börjar väl från början. Senast jag hoppade höjdhopp något så när seriöst får väl sägas vara i TV3:s Superstars sommaren 2010. Då tog jag 215 i ett tredjeförsök med darr – och sen hoppade jag inget mer. Vilket innebär att jag klarat mitt senaste hopp på Stockholms stadion, bara en sån sak.

Men sen tog en ”satsning” på Vasaloppet över och säga vad man vill om längdskidåkning – det är inte befrämjande för höjdhoppsformen. Jag hoppade lite tafatt under våren efter mina nio mil från Sälen till Mora, men fick det aldrig att fungera riktigt och framförallt funkade det inte alls med lång ansats. Så jag la ner projektet, som inte ens var något projekt, och började ägna mig åt enbart fotboll under sommaren istället.

Men för sex veckor sedan drog jag igång ”Projekt Veteran-SM och kanske mer än så” som jag just i detta ögonblick döpte det till. Jag har inte riktigt kunnat lägga den grund jag hade tänkt mig eftersom jag missat en vecka på grund av sjukdom och en del annan träning på grund av ont i magtrakten. Men planer är i grund och botten till för att hållas och hade jag bestämt mig för att hoppa höjd efter sex veckor så var det idag som gällde.

Alltså plockade jag bara upp höjdskorna ur väskan bland alla de specialskor som ligger i den. Alltså värmde jag upp för att göra mig redo för att hoppa höjdhopp. Alltså snörade jag på mig skorna och satte igång.

Jag hade, kort sagt, överjävligt ont i hälsenorna och magen kändes inte heller bra. Så jo, det får nog bli ett samtal till Sjukgymnasternas sjukgymnast imorgon och se om hon fortfarande vill veta av mig.

Men hoppas skulle det och hoppade gjorde jag. Och passet kan sammanfattas med tre sifferkombinationer: 76,3, 180 och 200.
Det första är vad vågen visade, vilket fortfarande är för mycket, men det är samtidigt bra mycket mindre och bättre än de 78,8 kg som jag vägde 1 oktober och dessutom här om dagen. Jag har aldrig blivit klok på min vikt och är det inte nu heller. Men kan jag tappa ett par tre kilo till så är det helt okej.
Det andra är hur högt jag hoppade i sax. 180 cm är helt ok. Inte superhögt, jag har trots allt hoppat 212 cm som allra högst, och dessutom har jag genom åren blivit allt bättre på att saxa högt på ren råstyrka – till skillnad från flopp där jag behöver fart för att hoppa högt. Men att saxa 180 cm idag hade jag inte räknat med, så det är bara att tacka och ta emot. Det finns någonstans i bakhuvudet en tanke om att det vore kul att göra 200 cm i sax minst en gång till i livet. Första gången jag gjorde det var årsskiftet 1998-99, antingen på nyårsafton eller också på nyårsdagen.
Den tredje siffran är hur högt det blev i flopp, alltså 200 cm. Det hade jag inte heller räknat med att göra. Dels har jag inte hoppat högre än så sen i april, dels gjorde det ont mest överallt och dels kändes det segt till att börja med. Men efter ett par knappa – och en grov – rivning så träffade jag rätt och gled över. Alltid en skön känsla att kunna göra det så här nästan 20 år efter att jag gjorde det för allra första gången.

Positivt är höjderna, både 180 och 200 är högre än jag vågat hoppas, och att känslan var riktigt bra, för det var den inte när jag hoppade senast. Men å andra sidan har jag alltmer börjat tänka och resonera som en höjdhoppare igen och höjdhopp är i mångt och mycket en mental sport, så är det bara. Negativt, förstås, att det gör ont, men det är å andra sidan relativt enkelt, tror jag, att råda bot på.

Så nu är det bara att kämpa vidare mot högre höjder. 264 dagar, nästan 38 veckor, kvar till VSM i Kil. Så om jag bara orkar höja mig en centimeter i veckan kan det bli en bra sommar…


Så här högt har jag hoppat, det gjorde jag inte idag. Däremot hoppade jag där bilden är tagen idag och det gjorde jag inte när jag hoppade 240 cm.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Siffrornas magi…
13 november 2011 : Klockan 13:20

Igår var det 11-11-11, alltså den elfte i elfte elva. Så många fler ettor kan det inte bli i ett datum och på den tiden det var två till var det nog ingen som egentligen hade någon större koll på att det var det. Däremot har siffror och deras magi har alltid fascinerat mig.

En ögonblicksbild från ett kök i Forshaga för nästan 30 år sen.
Familjens yngste, och på helgerna morgonpiggaste, medlem sitter på sin pappas stol med en miniräknare framför sig. Han upphör aldrig att förundras över de beräkningar han genomför. Att 123+987 blir 1110, att 456+654 blir samma sak, att 147+963 och 258+852 också ger samma slutresultat. Det funkar på diagonalen med, 159+951 och 753+357 ger också det 1110 som svar.

Det var naturligtvis ingen världsomvälvande upptäckt jag gjorde där vid köksbordet i unga år. Inget ingen upptäckt före mig, inget som gav något nobelpris eller så. Allt jag gjorde var att leka med siffermenyn på en helt vanlig miniräknare och tryckt in siffrorna i ordning och åt olika håll. Det är också här man kan tycka att det är värt att ägna en minut eller två åt att fundera på varför en mobiltelefon har siffrorna 1 2 3 i den övre av tre rader medan en miniräknare har dem i den undre.

Sådär.
Då har vi alla funderat färdigt på det, inte nått något resultat och kan glatt gå vidare.

Siffror har alltid varit min grej. Mycket mer än bokstäver. Jag älskade matten i skolan och tävlade redan på lågstadiet om att ligga längst fram i matteboken. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har, förstås, läst två terminer statistik på universitet. Jag har varit hej och du med plus och minus, ekvationer och derivator, median och medelvärden så länge jag kan minnas.

En av mina favoritfilmer är For love of the Game med Kevin Costner i huvudrollen som legendarisk baseballspelare. I en scen frågar hans dejt för kvällen, hon blir mer än så sen, om han förlorar ofta. Han konstaterar krasst att han förlorat 134 gånger. Hon höjer på ögonbrynen och undrar förvånat om han verkligen räknat dem. Varvid han svarar att de, alltså baseballspelare och supportrar, räknar allt.

Baseball är ingen stor sport i vare sig Forshaga, Värmland eller Sverige. Annars inbillar jag mig att den passat mig utmärkt. Å andra sidan är ju friidrott också en sport som bygger på siffror och absoluta tal på både längden och tvären. För medan man kan vara bäst på plan men ändå förlora i en lagsport så är det den som hoppar högst för dagen som vinner en höjdhoppstävling. Det finns en skön enkelhet i det och det finns en massa saker man kan räkna på och fastna för.

Jag hade mycket konstiga grejer för mig inför tävlingar förr om åren. I och med att jag läste en hel del böcker på mina resor runt om i världen, eller mest Europa om jag ska vara ärlig, brukade jag kvällen före tävling se till att sluta läsa efter rätt sida.
Det fungerade dock bara tre gånger.
I Eurajoki 1998, i Arnstadt 2003 och i Aten 2008. De tre gångerna slog jag igen boken efter att ha läst 233, 236 respektive 237 sidor. Men det blev personbästa varje gång i alla fall.

Det var mycket sånt där på den tiden. Det var hotellrum och nummerlappar, det var kölappar på posten och klockslag, det var kvitton och registreringsskyltar på bilar.
Eller platser på tåg. Just nu sitter jag till exempel i vagn 2 på plats 37.
Det var en ständig lek med siffror i jakten på högre höjder och bättre resultat. Det gällde bara att inte ta det alltför allvarligt. Inte minst som det allt som oftast var saker som jag själv inte kunde råda över. Men det kunde förstås slå fel också.

Vid inomhus-VM i Japan 1999 till exempel. Dit kom jag, pappa och sjukgymnasten Inger Karlsson senare än övriga truppen till Japan på grund av flygtrassel. Vi fick tre nycklar stoppade under näsan och fick välja rum. Jag tog naturligtvis den med nummer ett på, jag ville ju vinna tävlingen. Men vad ingen berättat var att Inger var registrerad att bo i det rummet. Så de som ringde och sökte mig hamnade istället på hennes rum, där det av tradition alltid rört sig väldigt många människor i jakten på sällskap eller behandling.
Är man ensam på en friidrottstävling kan man alltid dra sig till sjukgymnasternas eller läkarnas rum, där finns det alltid folk.
För att kunna prata ostörd i telefon fick jag dra in både den och mig själv till toaletten istället. Gav jag konstiga svar på eventuella intervjuer under det där mästerskapet kan det alltså mycket väl ha berott på det.


November på olika håll
November – Svensk hårdrocksgrupp
Novemberkåsan – Klassisk endurotävling
November rain – Låt med Guns N’ Roses
Novembergruppen – Konstnärsgrupp
Novemberförfattningen – Danmarks konstitution 1863
Novembertraktaten – Fördrag under Krimkriget
Novemberkaktus – En växt
November-klass – Sovjetisk typ av atomubåt
November – Film med Courteney Cox


Vad jag älskade – Siri Hustvedt
Konsthistorikern Leo Hertzberg – tillika bokens berättarjag under de 25 år den sträcker sig över – köper en tavla han förälskat sig i. Han söker upp den helt okände konstnären och deras första möte blir början på en livslång vänskap. Banden knyts allt starkare när de kommer att bo i samma hus och blir fäder till varsin son. Men en tragedi väntar runt hörnet och tillvaron förändras.
Man får vara ytterligt tacksam mot dem som tipsar en om böcker ibland! Det Chick lit-doftande omslaget var som gjort för att skrämma bort vem som helst. Men lika lite som man ska döma hunden efter håren ska man döma boken efter dess omslag. Det är en fascinerande och fantastisk läsupplevelse Siri Hustvedt bjuder på från första meningen och nästan hela vägen hem… För slutet känns kanske lite tillrättalagt och oengagerande, men det förtar lyckligtvis inte helheten!


Forshaga – den 9 november 1989
Det skulle egentligen inte ha kunnat hända och ingen är väl egentligen säker på vad det var som fick det att hända heller. Men just den där kvällen föll symbolen för det delade Europa efter många, långa år. Jag var bara tretton och ett halvt år men hade alltid känt en viss aversion mot Östeuropa – mest för att Sovjet alltid krossade oss i ishockey och en massa andra idrotter – och det kändes fullständigt osannolikt att hela systemet var så lätt att välta över ända. Samtidigt visade den där kvällen på människors samlade kraft och Berlinmuren rasade, krossades och föll. Jag såg storögt på hemma framför TV:n. Många år senare tävlade jag i Berlin och hade turen att bo på ett hotell strax intill Brandenburger Tor och Unter den Linden och kunde vandra på mark som är historisk – på både gott och ont.


Det går inte att komma ifrån vilken karaktär och alldeles speciell typ av person han är. Men TV just nu blir inte mycket bättre än när Leif GW Persson pratar på med sin släpighet och självironi i Veckans brott på tisdagarna.


Det är ingen höjdare att börja prata om Melodifestivalen redan i november. Men det faktum att Björn Ranelid ska vara med höjer ju onekligen temperaturen avsevärt, trots att det är tre månader kvar.


Patrik Bodén beskrev en gång elitidrott med orden: Skulle man vakna upp en morgon utan att ha ont skulle man väl tro att man var död. Mina hälsenor bevisar just nu varje morgon att jag fortfarande lever.


Det är inte bara jag som gillar att bolla med siffror…


Fem över 12 - 265 dagar…
12 november 2011 : Klockan 18:02

Samtidigt som världen känns så stor så stor för Lasse, Lasse liten så är den ibland inte alls speciellt stor visar det sig.

För många herrans år sen, typ närapå tio i alla fall, bjöd Elite Stadshotellet i Karlstad på gratis semlor i samband med en fettisdag. Eftersom jag hade en vag sponsordeal med hotellkedjan så var jag där och visade upp mig och frös och åt semlor. SVT:s Värmlandsnytt, eller vad det kan ha hetat på den tiden, var där och gjorde reportage. Solastatyn fick hålla i en semla, vilket borde passat den gamla servitrisen, och reportern som, visade det sig, hade sitt ursprung i Brasilien var kreativ nog att jämföra fettisdagen i Sverige med karnevalen i Rio.
Kanske en orättvis jämförelse egentligen. Och då inte i första hand för brassarna.

För mig kändes det som ”another day at the office”. Ännu ett reportage i TV som inte i första hand berörde höjdhoppandet men som ändå var kopplat till det. Precis som allt annat jag har gjort i hela mitt vuxna liv, typ.
För reportern var det första dagen på jobbet och mig veterligen korsades inte våra vägar fler gånger i de sammanhangen.

Förrän tidigare i höstas när hon plötsligt dök upp på Karlstads universitet för att styra upp vår stora arbetsmarknadsdag Hotspot. Jag erkänner dock rakt av att jag inte hade en aning om att det var hon förrän hon berättade det för mig och jag erkänner dessutom lika rakt av att jag inte skulle ha kommit ihåg det där reportaget heller förrän hon påminde mig. Jag börjar inte bara bli gammal och få gråa hår, jag börjar dessutom få ett alltmer selektivt minne. Men det är ju sådant som brukar drabba gamla höjdhoppare har jag märkt genom åren.

Vad har nu allt det här med saken att göra egentligen?
Jo, för det var så här att här om veckan frågade Brasilianskan om jag kunde ställa upp på ett hörn när hennes man skulle arrangera en svensexa. Och varför inte. Nog är det bättre att en blivande brudgum hoppar höjd än går på strippklubb. Eller vad man nu gör på svensexor, jag vet inte, jag har aldrig varit med på någon mer än i den form jag var det idag.

Det har jag däremot varit en gång förut och lyckligtvis var det inte samma brudgum den här gången och lyckligtvis slog inte blixten ner nu. För det var, märkligt nog, vad som hände förra gången. Man har ju hört talas om den där blixten från en klar himmel, men att det kunde ske på riktigt hade jag aldrig trott. Inte förrän den där svensexan på Sannerudsvallen i Kil.
Vill minnas att det var sommaren 2003, men vi vet ju hur det är med minnet, när jag, pappa och en av hans andra adepter var nere och hoppade och ner kom, som planerat, ett svensexegäng med den blivande äkta mannen iklädd klassisk Gert Fylking-rosa träningsoverall. Hoppande tog vid och det gick väl som det gick, men medan vi stod där och snackade under en klarblå himmel och således strålande sol så small det plötsligt till av något slags elektrisk urladdning som liksom drog tvärs över arenan. Det var gjort på en tiondels sekund, den träffade ingen av oss, men vi blev lika chockade allihop. Exakt vad som hände vet jag inte än i denna dag, men jag inbillar mig att det var en sjuhelvetes tur att ingen av oss stod i vägen utan att det small till mellan de två grupper vi stod uppdelade i när vi pratade.

Idag slog inga blixtar ner utan allt gick städat till. Den giftaslystne klarade 135, Brasilianskans man kunde inte hålla sig utan tog 145 och några av de andra grabbarna (varav en med diskbråck, sprucken menisk och en lindad axel…) hoppade friskt. Men jag inbillar mig att de kommer döva eventuell smärta på icke-medicinsk väg senare under kvällen. Annars är de välkomna att hoppa höjd med mig imorgon.
För imorgon är det då slutligen dags. Att det är fars dag och min namnsdag finner jag totalt ointressant. Det som gäller är att knyta på mig höjdskorna igen och se hur högt det bär. Jag räknar dock inte med några högre höjder eftersom, och nu tar jag alla ursäkterna på en och samma gång, hälsenorna värker, magen gör ont, jag har inte hoppat sen i somras och jag är dessutom duktigt nerkörd träningsmässigt. Sådärja, ska vi sikta på strax under 200 imorgon kanske.

Dagens tränande innan svensexeriet gick bra, körde ryck och frivändningar och orkade med att höja mig ytterligare en nivå sedan senast:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 57,5 / 60 / 62,5 / 60 / 57,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 82,5 / 85 / 87,5 / 85 / 82,5 kg
Framförallt nöjd med en femma i ryck på 62,5 kg – och dessutom kändes det lätt.
Tanken är att jag ska köra lite mer kvalitet i träningen från och med nästa vecka. Lite färre lyft, lite färre hopp, lite tyngre vikter och högre häckar.
Bara att hoppas att det inte blir som de vackraste och klokaste planer för både möss och människor….


Värt att dö för…
11 november 2011 : Klockan 16:02

Första, och de facto enda, gången jag besökte Sydkoreas huvudstad Seoul så blev det fel. När jag i ösregn klev av flygbussen in till stan så trodde jag, med ledning av kartan i min hand, att hotellet låg rakt framför mig. Det gjorde det inte, det låg rakt bakåt. Efter den så kändes hela staden bak och fram. Av någon anledning är det samma sak med Arlanda.

Sitter på tåget hem från Stockholm mot Karlstad efter en snabbvisit till huvudstadens stora flygplats och en träff med den tilltänkta svenska OS-truppen i London nästa år. Syftet var att presentera aktivas råd, vilket Mästerskytten från Bankeryd gjorde med elegans, och att föra fram mig som kandidat till IOK:s aktivas råd nästa sommar – med uppdrag för OS-gänget att dels rösta på och dels lobba lite för bland sina konkurrenter.
Kanske inte i samband med själva tävlandet på själva arenan dock, då har ju alla lite annat att tänka på, men i alla fall.

Men så var det ju det här med Arlanda. Jag vet inte själv varför, men jag har fått för mig en gång för alla att terminal 2 ligger längst norrut och terminal 5 således längst söderut på det bygget. Ändå är det ju uppenbart så att när man kommer med tåget in mot flygplatsen så ligger den första stationen, den som således ligger längst söderut eftersom Stockholm ligger söder om Arlanda, under terminal 2 och 3 och den andra stationen, som väl till och med heter Arlanda norra, ligger under terminal 5.

Jag har flera gånger konstaterat för mig själv att det ligger till på det här sättet och jag har upprepade gånger försökt få in i min träskalle att jag vänt flygplatsen upp och ner. Eller kanske inte upp och ner bokstavligt talat, men i alla fall bildligt utifrån en kartbild. Annars skulle det vara svårt för planen att lyfta eftersom de då skulle flyga in i jordens innanmäte istället för upp i luften. Ja, ni fattar.

Men idag var jag där igen och hade hela tiden känslan att jag gick mot norr när jag gick åt söder och vice versa. Nu spelar ju det här förstås orimligt lite roll eftersom jag aldrig behövt springa orientering på Arlanda, knappt någon annanstans heller lyckligtvis, men lite störande är det. Å andra sidan har jag en bekant som på samma sätt lyckats vända hela Gotland upp och ner och det kan onekligen bli lite besvärligare om man är ute och kör bil på ön. Lyckligtvis kan man ju bara köra ett visst antal mil fel, sen tar vattnet vid och man får vända, men ändå.

And now something completely different som Monty Python och hans glada cirkus körde med för att en gång för alla döda den typen av TV-övergångar.
Fick senaste svensköversatta Lee Child i mina händer här om dagen och läste ut den i en vit limousine igår. Det är den första bok jag någonsin läst ut i en limousine, vilket å andra sidan kan bero på att det är första gången jag åkte limousine över huvudtaget. Nu har jag dessutom skrivit ordet limousine fyra gånger inom loppet av tre meningar vilket känns som en nätt överdrift.
Boken som sådan höll vanlig Lee Child- och Jack Reacher-klass. Som den femtonde i ordningen har han ju lite att leva upp till för att behålla sitt rykte som den hårdaste, tuffaste, osårbaraste och schysstaste killen i stan. Han åker på rätt mycket stryk, men han röjer förstås upp röran i en amerikansk småstad och gör sig av med alla orosmoment för de stackars kuvade invånarna. Jag gillar Lee Childs sätt att berätta på, det är rappt och smidigt, det flyter på när man läser och jag vill gärna läsa ett kapitel till hela tiden. Eller en bok till. Därför har jag investerat 218 surt förvärvade och beskattade kronor på NK idag och köpt min första Jack Reacher-roman på engelska – The Affair.
På Pocketshop på Centralen kostade den bara 189 kronor visade det sig – senare på dagen.


För femtonde gången har den tuffaste killen i stan ordnat biffen…


Fem över 12 - 269 dagar…
8 november 2011 : Klockan 21:32

Så fick han då guldbollen igen, den store Zlatan Ibrahimovic. Och det är klart, ska man ge priset till Sveriges bäste manlige fotbollsspelare så kan man inte ge den till någon annan. Även om det är för sjätte gången och för femte året i rad.

På idrottsgalan 2008 satt jag mitt emot honom. Det var stort. Jag kunde inte låta bli att visa ett foto jag hade i mobilen taget sommaren innan på en då ännu inte treårig mig närstående nu sjuåring. Han hade Inters svart- och blårandiga tröja på sig.
Med Ibrahimovic på ryggen – såklart.
Jag inbillar mig att store Z tyckte att det var lite kul i alla fall.

I min gröna ungdom, eller snarare barndom, drömde jag om att bli fotbollsproffs. Jag ville konstigt nog bli det i Italien. Konstigt av den enkla anledningen att jag aldrig har haft något direkt favoritlag i det landet. Visst tjusades jag var Milan i början av 90-talet, visst höll jag en extra tumme för Lazio när Svennis var där, visst tyckte jag det var kul när Zlatan målade för Juventus och Inter – och nu för Milan.
Men mitt hjärta har aldrig tillhört något italienskt lag.
Och även om jag håller på Barcelona i Spanien brinner jag inte fullt ut för dem heller.

Det är helt enkelt Liverpool som gäller. Utanför Sveriges gränser alltså. Inom dem är det i IFK Göteborg om vi ser till eliten och Östra Deje IK åtta dagar i veckan i övrigt.

Just nu pågår dock en intressant diskussion på Sveriges bästa fotbollsblogg – Erik Nivas och Simon Banks – länk till vänster någonstans. Det går ut på att välja ett annat lag än det man redan fått sig tilldelat. Ett lag som inte är något av de där som kan vinna ligan, ett lag som kanske inte ens spelar i den högsta ligan, ett lag som är en bedagad skönhet, som har en stolt historia, som sett sina bästa dagar men som fortsätter kämpa på.
Eller lika väl ett lag som aldrig vunnit något, men som fortsätter att kämpa på ändå.
Ungefär som ÖDIK alltså.

Har man någon gång spelat någon form av managerspel på någon form av dator eller spelkonsol har man en förmåga att fastna för den där typen av udda lag. På gamla hederliga Footballer of the year på C64 vann jag det mesta som kunde vinnas med Doncaster Rovers och har därför alltid hållit en extra tumme för dem. I skrivande stund ligger de sist i engelska näst högsta divisionen. På den tiden jag spelade C64 spelade de i fjärdedivisionen.
På en gammal upplaga av Championship Manager vann jag allt, allt, allt med ett suspekt italienskt lag som hette Bisceglie. En ort jag inte vet var den ligger och ett lag jag aldrig haft något slags koll på sedan dess. Men som sagt, italiensk fotboll var aldrig min grej – trots att det var där jag skulle bli proffs.
Kanske är det därför jag just nu ståtar med att ha spelat arton matcher i division sex och gjort ett mål i den divisionen.
Å andra sidan var jag ju i Lecco förra veckan och deras calcio-lag firar hundra år nästa år. Jag kanske skulle börja hålla på dem, bara för att. Problemet är bara att jag var för dumsnål för att köpa en matchtröja i supporterbutiken.

Men även om jag aldrig blev, eller blir, någon bra fotbollsspelare så har jag ju hoppat hyggligt högt genom åren. Ett steg i detta höjdhoppande var ett evigt hoppande över häckar. Så också idag inför nästa års höjdhoppande och fotbollsspelande.
Jämfotahopp: Tio gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda: Tio gånger två häckar á 106,7 cm
Mothopp mellan två plintar, 80 cm och 83 cm: Tre gånger tolv hopp.
50+40+30+30+20+36=206 hopp allt som allt.
Hoppen kändes riktigt, riktigt bra. Hälsenorna kändes bra mycket sämre.
Men så är det ju november också.


Från Footballer of the year i slutet av 80-talet till sist i engelska andraligan just nu, Doncaster Rovers…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011