Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 271 dagar…
6 november 2011 : Klockan 21:45

En av mina inte helt kända och smått värdelösa talanger är att jag kan vifta på öronen. Jag kan fladdra med näsborrarna också, men det är inte lika intressant för just det här inlägget. För nu skulle det handla om öron i allmänhet och elefantöron i synnerhet. Nämligen Dumbos.

Det var längesen jag såg den nu, men ikväll hände det igen och jag fick dessutom introducera en nybliven sjuåring för den – Disneys film om den flygande elefanten. När jag var i ungefär samma ålder som han är nu så hade jag dels en ganska sönderbläddrad bok om Dumbo och jag hade dessutom en liten gul och gosig elefant som sällskap i sängen – som förstås hette Dumbo den med. Nu mer bor elefanten i en gammal glasvas ute på mitt kontor och boken ligger förmodligen kvar hemma hos mor och far. Men med andra ord har jag alltid haft en speciell relation till den lilla flygaren från Disneyfabriken.

Filmen som sådan var kortare än vad jag minns den. Å andra sidan är sekvensen när Dumbo och musen Timothy druckit champagne evighetslång. Dessutom kan man ju undra om det är från just den sekvensen i filmen – som hade premiär redan 1941 – som uttrycket ”rosa elefanter” kommer ifrån.

Så långt om öron och elefanter.
Nu över till dagens träning.
Blev inget av med tränande i Italien, trots att jag hade en del tid över och träningskläder med mig. Så efter en hel del latande så var det småsegt att komma igång i morse och vågen visade lite för mycket igen. Men jag kände mig i alla fall stark och rev av min första femma i heldjupa benböj sen någon gång på våren 2008. Bara en sån sak. Det tar sig som pyromanen sa.

Dagens meny som serverades kring tiotiden i morse och knappt två timmar framåt:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 90 / 92,5 / 95 / 97,5 / 100 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 140 / 145 / 150 / 155 / 160 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 105 / 105 / 105 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 110 / 110 / 110 kg
Avslutade sen med lite fotstyrka och magen kändes i alla fall bättre idag så snart kanske jag kan springa normalt igen.


Riktigt så stora öron har jag inte, men vifta på dem kan jag, fast inte flyger jag högre för det…


Campione…
6 november 2011 : Klockan 14:52

Man kan ägna söndagseftermiddagar åt olika saker. Som till exempel att lösa ett kvardröjande mysterium om vilket land man egentligen befann sig i när man åt middag i fredags.

I torsdags morse hoppade jag in i en taxi, tog mig till KSD Arprt och vidare till Arlanda, där mötte jag upp ett stycke annan olympisk mästare och vi klev på ett plan till Zlatanland, alltså Milano, väl där blev vi inskuffade i en minibuss och körda en timme norrut till den för mig helt okända staden Lecco. Som så ofta när idrottsmän, eller i det här fallet föredettingar, är på resa var prio ett när vi kom fram att hitta mat.

Säga vad man vill om södra Europa, som ju norra Italien fortfarande får anses tillhöra, men vanan att stänga igen hela landet runt lunch är fascinerande. Lecco var minst sagt stendött vid tvåtiden, men vi lyckades i alla fall leta oss fram till en pizzeria och få oss lite mat där. Den självklara frågan vi båda ställde oss när vi satt där: Hur många gånger förut har det suttit två olympiska mästare vid samma bord på just den här pizzerian?

Å andra sidan kan det mycket väl ha hänt flera gånger bara under den dagen eftersom anledningen till att jag och Mästerskytten från Bankeryd befann oss just i Lecco var olympiska. Det var nämligen platsen för 6th European Athletes Forum under ledning av den Europeiska Olympiska Kommittén. Alltså var stan full av gamla olympier i olika former, färger och storlekar. Eller full och full, vi var väl en 40-50 stycken allt som allt. Min huvudsakliga uppgift var att vara bihang till Mästerskytten. Hans uppgift var, och är, att som ordförande i SOK’s aktivas råd bland annat vara med på den här typen av möten och träffar. Och eftersom jag aspirerar på att ta mig in i IOK’s aktivas råd i samband med London-OS nästa sommar var det här ett bra tillfälle att hänga på och skaka hand och säga hej för att lära känna folk och visa sig intresserad.

Fredagen ägnades åt att lyssna på hur andra aktivas råd runt om i Europa arbetar och vi lärde oss en hel del om hur man inte ska göra PowerPoints. Att skriva med liten vit text på ljusblå bakgrund är till exempel en ganska dålig idé om man när något slags förhoppning om att åhörarna ska se något av vad det står.

Sen var det middagen då. Vi skyfflades in i en buss vid halv åtta för att köras till Casino Campione. Och döm om min förvåning när vi plötsligt befann oss vid schweiziska gränsen. Döm än mer om min förvåning när vi inte passerade någon mer gränskontroll men tydligen ändå åt vår middag i Italien. Men ändå fick vi oss en gratiskupong på 10 Schweizerfranc att använda på casinot. Alltså var vi i Schweiz, men ändå i Italien och valutan var inte Euro utan Franc. Hade det inte varit fredag hade jag kanske orkat reda ut det redan då.

Men tydligen är det så här. Vid Luganosjön i Schweiz ligger exklaven (inte enklaven alltså, inte G-klaven heller, utan exklaven…) Campione (ej att förväxla med E-types låt med samma namn…) som tillhör Italien men som inte har några gränskontroller mot Schweiz. Alltså åkte vi över gränsen mellan Italien och Schweiz och där stod vi still en stund, men mellan Schweiz och exklaven fanns ingen bevakad gräns. Dessutom har området schweizisk moms och varuskatt och dessutom är valutan, voilà, Schweizerfranc.
Mysteriet löst, nu kan jag sova gott inatt också!


Det är så mycket bättre om man vet i vilket land man är när man äter middag…


Nattåg till Lissabon…
5 november 2011 : Klockan 17:05

När jag var liten, i vart fall mindre än jag är nu, och var i skraven mellan en- och tvåsiffrig ålder hade jag inga höga tankar om Portugal. Det var ett land jag inte visste speciellt mycket om, men jag visste tillräckligt. De hade nämligen Fernando Gomes.

I kvalen till fotbolls-VM i Mexico 1986 och fotbolls-EM i Västtyskland 1988 lottades Sverige i samma grupp som Portugal. I båda hemmamatcherna mot Portugal på Råsunda i Stockholm förlorade Sverige med 1-0. Båda gångerna gjordes målen av nämnde Gomes. Båda gångerna var detta en i allra högsta grad bidragande orsak till att Sverige missade att kvala in till mästerskapen. Av totalt elva mål i landslaget var han tvungen att göra två på bortaplan i kvalmatcher mot just Sverige. Att han gjorde fyra mot Malta kändes mer uthärdligt.

Så det var ju med mer än lite lidande som jag klistrade in portugiserna i mitt Panini-samlaralbum till Mexico-VM 86 istället för svenska hjältar som Torbjörn Nilsson, Stig Fredriksson och Thomas Ravelli. Till Västtyskland 1988 lyckades dock inte Portugal kvala in, men å andra sidan hade jag inget samlaralbum heller.

1994 besökte jag så Portugal för första gången och kunde konstatera att det inte var riktigt så illa som Fernando Gomes velat göra gällande i september 1984 och 1987. Men sjundeplatsen på junior-VM i landets huvudstad gjorde väl inte direkt att jag älskade stället heller. Den kärleken fick vänta tills i mars 2001.

1998 tilldelades den portugisiske författaren José Saramago Nobelpriset i litteratur och han kom att bli en av de första nobelpristagare jag läste när jag uppslukades av hans ”Historien om Lissabons belägring”. Samma bok låg nedpackad i väskan när jag lämnade Forshaga bakom mig den 8 mars 2001 för att resa till den stad där inomhus-VM i friidrott skulle avgöras tre dagar senare.

Nu blev det dock inte mycket läst, desto mer hoppat och jag knep min första av fyra VM-titlar inomhus. Fernando Gomes var glömd. Lissabon var en vacker och trevlig stad, Portugal var ett underbart land och bara av den orsaken tycker jag om att läsa böcker som utspelar sig i denna stad vid floden Tejo. Därav boken ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier.

Med tanke på att jag har hållit på och läsa den här boken i närapå två månader och den inte är mer än 380 sidor lång så säger ju redan det en hel del om vad jag tyckte om den. Historien om Raimund Gregorius, lärare i klassiska språk hemma i Bern, som plötsligt en dag möter en mystisk portugisisk kvinna på en bro i staden berör inte. Trots att hon med läppstift skriver ett telefonnummer i pannan på honom, trots att han bryter alla sina invanda mönster och lämnar allt han känner som sitt i den schweiziska huvudstaden och beger sig till Lissabon utan att kunna ett ord portugisiska så blir det aldrig riktigt intressant. Han knyter kontakter med alla människor som rörde sig runt en sedan länge död läkare, vars bok han helt oförhappandes köpt i en spansk bokhandel i Bern, och nystar upp en sedan länge glömd historia. Men det blir aldrig riktigt, riktigt spännande ändå. Trots ett och annat tänkvärt citat såsom: Om vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss – vad händer med resten?


Nattåg har jag aldrig åkt till staden, men väl flygplan med TAP (Take Another Plane) och spårvagn i själva stadskärnan…


Fem över 12 - 276 dagar…
1 november 2011 : Klockan 22:00

Det kan mycket väl vara så att Simpsons är världens genom tiderna bästa TV-serie. Mycket för att man aldrig någonsin vet var ett avsnitt ska ta vägen när man börjar titta. Dagens avsnitt som drog igång klockan åtta på sexan började med att barnen Simpsons bara fick äta persikor och slutade med att Lisa blev magiker. Genialiskt.

Annars kan man ju fundera lite över andra TV-program. I skrivande stund sitter jag och ser på Veckans brott med Leif GW Persson och den mannen är ju en karaktär för sig. Man bara måste älska honom. Dessutom har han skrivit ett par riktigt roande böcker som kan rekommenderas för den som vill läsa bra kriminalromaner.

Samtidigt på TV3 visas just nu Värsta pojkvänsakademien. Ett program jag aldrig sett och aldrig kommer att se. Hela idén med programmet är ju ärligt talat helt absurd. Om ens pojkvän nu är så bedrövligt dålig och hemsk att man måste skicka honom till en dokusåpa, i TV3, för att uppfostra honom måste det vara ett bra mycket bättre alternativ att dumpa honom än att skämma ut sig själv i nationell TV.
Bara ett råd från en gammal man.

Såg dessutom Sjuans Svagaste länken tidigare ikväll. Jag och Min evige roomie såg den canadensiska varianten under VM i Edmonton 2001 och vi var chockade över den galet bitchiga programledarinnan. Kajsa Ingemarsson i all ära, men hon är inte i närheten!
Vi slog dessutom fast att en sån frågesport aldrig skulle kunna funka i Sverige, just på grund av bitchigheten. Men nu, drygt 10 år senare, är den här. Återstår att se hur det går.

Denna tisdag var på sitt sätt historisk på ett helt annat sätt. Karlstads universitet, som ju råkar vara min arbetsplats till hälften, välkomnade idag sin fjärde rektor genom tiderna. Efter Lennart Andersson, Christina Ullenius och Kerstin Norén tog Åsa Bergenheim över rodret idag – efter ett kortare inhopp från den allestädes närvarande Thomas Blom förstås.
Känns bra, kommer att bli bra. Nu kör vi.

Dagen som idag bjöd dessutom på ett kortare träningspass i den kära gamla Våxnäshallen. Efter gårdagens fotbollskickande och utnämnande av Veckans brasse stod det skivstång på schemat idag, enligt följande matsedel:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 55 / 57,5 / 60 / 57,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 80 / 82,5 / 85 / 82,5 / 80 kg
Sen blev det inte mer idag.
Kändes bra att lyfta, men känner mig helt matt i handlederna fortfarande. Men det är väl som det ska vara.
Imorgon är det bara att ladda om för Olympic Day i Enköping.


Så kan det gå när för många småstenar ger sig på ett berg på en Olympic Day


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En fråga om tid…
30 oktober 2011 : Klockan 14:32

När Usain Bolt vid OS i Peking lyckades slå världsrekord på 200 meter med två hundradelar var det naturligtvis någon rolighetsminister som var tvungen att fundera lite på vad han egentligen skulle göra med de där två hundradelarna som han just sparat in. Å andra sidan ägnar vi alla oss allt mer åt att spara tid för att hinna med ännu mer. Vilket bara gör att vi får mindre tid över till allt annat.

Att idrottsmän jagar hundradels sekunder hör idrotten till. Nu senast läste jag om skidskytten Björn Ferry som tränat in ett nytt sätt att ta på sig geväret vid skjutstationen för att komma iväg snabbare därifrån. Allt för att vinna en värdefull tiondel.
Jagandet av sparad tid kan dock ta sig helt andra uttryck. Gunde Svan räknade till exempel rent logiskt ut det snabbaste sättet att torka sig efter duschen.
Det han kom fram till var å andra sidan helt självklart i all sin enkelhet.
Man torkar sig uppifrån och ner. Vatten rinner nedåt. Om han skulle ha torkat fötterna först skulle han riskera att få torka dem två gånger eftersom de kunde hinna bli blöta igen medan han torkade resten av kroppen.
Det är sånt som idrottsmän sysslar med. Jagar tid. Tävlar med både sig själva och andra.
Precis som alla andra gör.

Vi bygger om vägar för att spara tid och får allt bättre bilar för att kunna färdas allt snabbare. Järnvägarna byggs om och uppgraderas för att tågen ska kunna köra allt snabbare på dem. Vi kokar snabbmakaroner eller snabbnudlar för att vi inte orkar vänta på att koka vår pasta i tio minuter. Vi tycker nog egentligen att bryggkaffe är mycket godare än snabbkaffe, men vi hinner helt enkelt inte vänta på att bryggaren ska puttra klart. Långfilmerna på bio är inte lika långa nu som de var förr. I den kommersiella TV-världen är en halvtimme bara 23 minuter lång.
Vi skapar allt fler sätt att spara allt mer tid och den stora frågan är hur vi egentligen hann med allt vi hann med förr om åren.

Å andra sidan, handen på hjärtat nu, hur många satte sig vid sitt skrivbord varje kväll för femton år sen och författade trettio brev för hand. Brev som man nästa morgon lade på lådan och förväntade sig svar på med vändande post för att kunna gå vidare med det projekt man för tillfället höll på med.
Och vad gjorde människor på sina arbetsplatser innan man fick mejl att svara på hela dagarna?
Jag inbillar mig att det droppade in lite internpost då och då. Man kanske skrev ihop något brev på sin skrivmaskin, eller kanske till och med för hand, och slickade på ett frimärke och skickade iväg.
Fick man mer gjort då eller får vi mer gjort nu.
Nu när vi kan kommunicera med hela världen genom en knapptryckning. Vi kan hitta information på Internet på en grisblink (enligt somliga blinkar dock inte grisar alls) och blir irriterade (datastress är väl den korrekta termen) om det går för långsamt att ladda upp en sida eller, vilket gud förbjude, vi måste klicka på två eller kanske till och med tre länkar istället för bara en enda.

Men istället för att få tid över av alla dessa tidsbesparande åtgärder så hinner vi inte längre med någonting alls. Vi hinner inte avsluta det jobb vi påbörjat eftersom vi hela tiden blir avbrutna av mejl om saker som är viktigare. Vi hinner inte dricka upp den där koppen kaffe eftersom mobilen ringer och vi måste skynda till datorn och kolla upp en sak. Vi hinner inte ens gå på bio och se den där filmen som inte är så lång som filmer var förr eftersom det tar för mycket av den lilla tid vi har över. Fast det går ju att dricka kaffet framför datorn och äta lunchen där med. Den där filmen man vill se kan man ladda hem från nätet och se på datorn medan man slösurfar på mobilen, spelar spel på iPad’en, ser på nyheterna på TV med transparent text-TV för att hinna hålla koll på de senaste sportresultaten.
Det kallas multitasking med ett modernt ord. Förr kallade vi det för stress.

Man brukar ju säga att om man ska få något gjort ska man be någon som har mycket att göra om hjälp, de andra har inte tid. Ta den här krönikan till exempel. Den har jag visserligen skrivit själv, men den borde ha varit klar redan igår.
Men det var som vanligt, jag hann helt enkelt inte.
Jag hade för mycket annat att göra.


Världens nio högsta berg
Mount Everest – 8848 m
K2 – 8611 m
Kangchenljunga – 8586 m
Lhotse – 8516 m
Makalu – 8462 m
Cho Oyu– 8201 m
Dhaulagiri – 8167 m
Manaslu – 8156 m
Nanga Parbat – 8125 m


Berättelsen om Pi – Yann Martel
Piscine Patel - eller Pi kort och gott - växer upp på familjens djurpark i Indien. På grund av situationen i landet bestämmer sig familjen för att emigrera till Canada. Men båten som Pi, hans familj och många av djurparkens djur färdas med förliser och kvar i en livbåt blir Pi, en zebra, en hyena, en orangutang och en bengalisk tiger som lystrar till namnet Richard Parker. Sen följer en berättelse om överlevnad, tro, hopp och om livet självt. Det finns nog få böcker vars fram- och baksida tycks ha så lite med själva handlingen att göra, för jag fick i alla fall inte vad jag förväntat mig - å andra sidan är jag inte alls besviken på boken, snarare tvärtom! Det är en fängslande, fascinerande och tankeväckande historia som målas upp - och det är stundtals väldigt långt ifrån den fabel man kan få intrycket av då man tar boken i sin hand.


Aten – den 9 juni 2000
Ibland hamnar man i en serie av olyckliga omständigheter. Som till exempel när man ska resa till den grekiska övärlden för att hoppa höjdhopp och grekerna fyra år senare ska arrangera ett OS. Alltså bygger man en helt ny flygplats och slutar bry sig om den gamla. Men samtidigt orkar man inte göra om flygtidtabellerna. Så man lever kvar i det gamla som säger att det finns en fördel med att hålla folk kvar på flygplatsen länge mellan flighterna, eftersom det leder till att de handlar mer i taxfreebutikerna. Alltså hamnade jag i sex timmars väntan mellan två flygningar, på en flygplats där det bara fanns en enda öppen kiosk och inga andra butiker. Eftersom jag dessutom bytte flygbolag så hade jag inte kunnat checka in väskan hela vägen till Kreta och var därför tvungen att hämta ut den i Aten och eftersom det var så långt kvar tills jag skulle flyga från Aten kunde jag inte checka in väskan.
Moment 22 när det är som bäst.


Jag tyckte att han kört fast och mest tuggade på i samma spår som förut. Men de senaste veckorna har allas vår favoritnorrman Skavlan lyft sig en nivå i sitt pratshowande igen.


Det svänger fort i hockey. För två veckor sen var de kallare än kallast. Nu, fem raka segrar senare, har vårt kära FBK börjat klättringen uppåt i tabellen. Men som hetast ska de inte vara förrän i mars och april.


Jag har alltid trott att humorprogram på TV kallas just humorprogram för att de är roliga. Extra, extra på TV3 ägnar en halvtimme i veckan åt att bevisa motsatsen.


…jag har tiden, på min sida, tar min övertid i timmar…


Fem över 12 - 278 dagar…
30 oktober 2011 : Klockan 12:42

Det finns de, förmodligen de allra, allra flesta, som med säkerhet gränsande till visshet tror att förkortningen mvh bör utläsas med vänliga hälsningar. Eller möjligen med vänlig hälsning. Men det finns en kategori människor som tvingas utläsa det på ett annat sätt. Höjdhoppare.

Det där med just förkortningar kan vara svårt. Jag trodde till exempel länge att LOL skulle utläsas Lots Of Love och inte Laughing Out Loud. Nu har det här aldrig haft mer än rent akademiskt intresse i mitt liv, men ändå.
En närmare googling av förkortningen ger dock vid handen att man visst kan utläsa den som jag trodde från början. Det gäller förmodligen bara att ha koll på sammanhanget som man läser eller skriver den. Annars kan det rimligtvis köra ihop sig.

Fanns också en gång i tiden när jag inte visste vad XXX som avslutning på ett brev betydde och det är ju i alla fall teoretiskt möjligt att den okunskapen ställde till det för mig just då. Men med facit i hand så spelade det nog ingen som helst roll över huvud taget.

I det militära vimlade det av förkortningar av alla de slag. De allra flesta gick dock ut på att man plockade bort så många vokaler det bara gick ur orden. Karlstad blev Ksd, kanske inget konstigt med det. Kristinehamn blev Krnhmn, vilket också kan klassas som hyggligt normalt och naturligt.
Problemet, eller kanske det mest fascinerande i alla fall, var nog det faktum hur fänrikar, löjtnanter och kaptener och allt vad de titulerades som i denna märkliga hierarki drabbades av samma sjuka när de pratade. Somliga hade helt glömt bort att det fanns vokaler i alfabetet. Det mest lysande exemplet på detta skulle hetat Jn Tdnb om han uttalat sitt namn på samma sätt som han högröd i ansiktet vrålade GVKT!!!

Nåväl.
Idag fick jag mig i alla fall en rejäl påminnelse om hur vi höjdhoppare normalt sett utläser akronymen mvh: Med värkande hälsenor!
Häckhopp i oktober har aldrig varit en fröjd och det var det inte idag heller. Just för att jag börjar närma mig något slags normaltillstånd i mitt tränande, vilket ju är positivt på sitt sätt, men negativt på ett annat. Men jag får helt enkelt tro på Henrik Dagårds gamla visdomsord: ”En öm hälsena går aldrig av.” Och han borde ju veta, hans ena hälsena har ju gått av en gång.

Dagens insatser för mig och mina ömmande hälsenor då:
Jämfotahopp: Fem gånger fem häckar á 100,0 cm och fem gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 106,7 cm
50+40+30+12=132 hopp allt som allt.

En helt okej söndag. Dessutom fick en mig närstående och nybliven sjuåring klara drömgränsen 100 cm för första gången i sitt liv. Bara en sån sak.


I love you, Ich liebe dich…
29 oktober 2011 : Klockan 20:28

Jag har aldrig vunnit på Olympiastadion i Rom. Faktum är att det är den arena där jag hoppat allra högst just utan att vinna. 236 cm vid Golden Gala 2005 medan ukrainaren Andriy Sokolovskiy bokstavligt talat fick på hela skiten och vann med 238 cm. I de tre föregående tävlingarna hoppade han 224 cm, 225 cm och 220 cm. I tävlingen efter klarade han 220 cm.

Men nu var det ju inte gamla ukrainare, eller God-damn-it, han är ju yngre än mig den gode Sokolovskiy, vi skulle diskutera.
Utan store Z.
Alltså Zlatan Ibrahimovic.

Den mannen slutar aldrig att imponera och fascinera.
Det mesta snacket de senaste dagarna har handlat om biografin som David Lagercrantz skrivit. Nämnde Lagercrantz hade en riktigt bra serie böcker på gång om Daniel Mill som löste brott i böckerna tre, där framförallt den andra boken hade en titel som kan vara en av de bästa boktitlarna i historien: ”Där gräset aldrig växer mer.”
Vi som är gamla nog att minnas tiden före konstgräs och slitstarkt naturgräs minns hur fotbollsplaner såg ut förr. Området framför mål var alltid söndertrampat och grusigt. Där växte inget gräs. Lagercrantz bok handlar om – en fotbollsmålvakt.
Just därför är titeln fan i mig helt genialisk.
Dessutom är boken riktigt bra, den bästa av de blott tre i serien om jag själv får välja.

I min recension av den har jag klippt ut följande citat som roade mig då och som roar mig nu:
...den handlade om några gubbar som åkte tillbaka i tiden och spanade in dinosaurier. Men killen som arrangerade de där tidsresorna krävde ordning och reda. Gubbarna fick bara gå på en utspänd stålmatta. De fick absolut inte trampa i naturen. Men en av killarna snavade förstås och klev på en fjäril, en liten ynka fjäril. När de kom tillbaka till vår tid hade Hitler vunnit kriget…

Vilket i sin tur påminner mig om filmen ”Butterfly effect” som väl ändå är Aston Kutchers största ögonblick i filmkarriären. Och det säger en kille som varken har koll på film i allmänhet eller på Aston Kutcher i synnerhet.

Exakt hur jag ska ta mig från Aston Kutcher till Zlatan Ibrahimovic vet jag faktiskt inte. Ännu mindre hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till Olympiastadion i Rom igen. För det var trots allt där som store Z imponerade ikväll igen. Med två mål för sitt AC Milan mot AS Roma.
Och till skillnad mot mig har Zlatan aldrig förlorat på den arenan. Däremot har han vunnit åtta gånger. Det är sju gånger fler än Patrik Sjöberg. Å andra sidan vann han VM där.

Men nu till saken, här är sex gånger Zlatan i plastbitar från ett danskt företag.


…ja, det borde varit en Zlatan i svensk landslagsdräkt också, men det var svårt att få ihop med allt gult…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011