Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En fråga om tid…
30 oktober 2011 : Klockan 14:32

När Usain Bolt vid OS i Peking lyckades slå världsrekord på 200 meter med två hundradelar var det naturligtvis någon rolighetsminister som var tvungen att fundera lite på vad han egentligen skulle göra med de där två hundradelarna som han just sparat in. Å andra sidan ägnar vi alla oss allt mer åt att spara tid för att hinna med ännu mer. Vilket bara gör att vi får mindre tid över till allt annat.

Att idrottsmän jagar hundradels sekunder hör idrotten till. Nu senast läste jag om skidskytten Björn Ferry som tränat in ett nytt sätt att ta på sig geväret vid skjutstationen för att komma iväg snabbare därifrån. Allt för att vinna en värdefull tiondel.
Jagandet av sparad tid kan dock ta sig helt andra uttryck. Gunde Svan räknade till exempel rent logiskt ut det snabbaste sättet att torka sig efter duschen.
Det han kom fram till var å andra sidan helt självklart i all sin enkelhet.
Man torkar sig uppifrån och ner. Vatten rinner nedåt. Om han skulle ha torkat fötterna först skulle han riskera att få torka dem två gånger eftersom de kunde hinna bli blöta igen medan han torkade resten av kroppen.
Det är sånt som idrottsmän sysslar med. Jagar tid. Tävlar med både sig själva och andra.
Precis som alla andra gör.

Vi bygger om vägar för att spara tid och får allt bättre bilar för att kunna färdas allt snabbare. Järnvägarna byggs om och uppgraderas för att tågen ska kunna köra allt snabbare på dem. Vi kokar snabbmakaroner eller snabbnudlar för att vi inte orkar vänta på att koka vår pasta i tio minuter. Vi tycker nog egentligen att bryggkaffe är mycket godare än snabbkaffe, men vi hinner helt enkelt inte vänta på att bryggaren ska puttra klart. Långfilmerna på bio är inte lika långa nu som de var förr. I den kommersiella TV-världen är en halvtimme bara 23 minuter lång.
Vi skapar allt fler sätt att spara allt mer tid och den stora frågan är hur vi egentligen hann med allt vi hann med förr om åren.

Å andra sidan, handen på hjärtat nu, hur många satte sig vid sitt skrivbord varje kväll för femton år sen och författade trettio brev för hand. Brev som man nästa morgon lade på lådan och förväntade sig svar på med vändande post för att kunna gå vidare med det projekt man för tillfället höll på med.
Och vad gjorde människor på sina arbetsplatser innan man fick mejl att svara på hela dagarna?
Jag inbillar mig att det droppade in lite internpost då och då. Man kanske skrev ihop något brev på sin skrivmaskin, eller kanske till och med för hand, och slickade på ett frimärke och skickade iväg.
Fick man mer gjort då eller får vi mer gjort nu.
Nu när vi kan kommunicera med hela världen genom en knapptryckning. Vi kan hitta information på Internet på en grisblink (enligt somliga blinkar dock inte grisar alls) och blir irriterade (datastress är väl den korrekta termen) om det går för långsamt att ladda upp en sida eller, vilket gud förbjude, vi måste klicka på två eller kanske till och med tre länkar istället för bara en enda.

Men istället för att få tid över av alla dessa tidsbesparande åtgärder så hinner vi inte längre med någonting alls. Vi hinner inte avsluta det jobb vi påbörjat eftersom vi hela tiden blir avbrutna av mejl om saker som är viktigare. Vi hinner inte dricka upp den där koppen kaffe eftersom mobilen ringer och vi måste skynda till datorn och kolla upp en sak. Vi hinner inte ens gå på bio och se den där filmen som inte är så lång som filmer var förr eftersom det tar för mycket av den lilla tid vi har över. Fast det går ju att dricka kaffet framför datorn och äta lunchen där med. Den där filmen man vill se kan man ladda hem från nätet och se på datorn medan man slösurfar på mobilen, spelar spel på iPad’en, ser på nyheterna på TV med transparent text-TV för att hinna hålla koll på de senaste sportresultaten.
Det kallas multitasking med ett modernt ord. Förr kallade vi det för stress.

Man brukar ju säga att om man ska få något gjort ska man be någon som har mycket att göra om hjälp, de andra har inte tid. Ta den här krönikan till exempel. Den har jag visserligen skrivit själv, men den borde ha varit klar redan igår.
Men det var som vanligt, jag hann helt enkelt inte.
Jag hade för mycket annat att göra.


Världens nio högsta berg
Mount Everest – 8848 m
K2 – 8611 m
Kangchenljunga – 8586 m
Lhotse – 8516 m
Makalu – 8462 m
Cho Oyu– 8201 m
Dhaulagiri – 8167 m
Manaslu – 8156 m
Nanga Parbat – 8125 m


Berättelsen om Pi – Yann Martel
Piscine Patel - eller Pi kort och gott - växer upp på familjens djurpark i Indien. På grund av situationen i landet bestämmer sig familjen för att emigrera till Canada. Men båten som Pi, hans familj och många av djurparkens djur färdas med förliser och kvar i en livbåt blir Pi, en zebra, en hyena, en orangutang och en bengalisk tiger som lystrar till namnet Richard Parker. Sen följer en berättelse om överlevnad, tro, hopp och om livet självt. Det finns nog få böcker vars fram- och baksida tycks ha så lite med själva handlingen att göra, för jag fick i alla fall inte vad jag förväntat mig - å andra sidan är jag inte alls besviken på boken, snarare tvärtom! Det är en fängslande, fascinerande och tankeväckande historia som målas upp - och det är stundtals väldigt långt ifrån den fabel man kan få intrycket av då man tar boken i sin hand.


Aten – den 9 juni 2000
Ibland hamnar man i en serie av olyckliga omständigheter. Som till exempel när man ska resa till den grekiska övärlden för att hoppa höjdhopp och grekerna fyra år senare ska arrangera ett OS. Alltså bygger man en helt ny flygplats och slutar bry sig om den gamla. Men samtidigt orkar man inte göra om flygtidtabellerna. Så man lever kvar i det gamla som säger att det finns en fördel med att hålla folk kvar på flygplatsen länge mellan flighterna, eftersom det leder till att de handlar mer i taxfreebutikerna. Alltså hamnade jag i sex timmars väntan mellan två flygningar, på en flygplats där det bara fanns en enda öppen kiosk och inga andra butiker. Eftersom jag dessutom bytte flygbolag så hade jag inte kunnat checka in väskan hela vägen till Kreta och var därför tvungen att hämta ut den i Aten och eftersom det var så långt kvar tills jag skulle flyga från Aten kunde jag inte checka in väskan.
Moment 22 när det är som bäst.


Jag tyckte att han kört fast och mest tuggade på i samma spår som förut. Men de senaste veckorna har allas vår favoritnorrman Skavlan lyft sig en nivå i sitt pratshowande igen.


Det svänger fort i hockey. För två veckor sen var de kallare än kallast. Nu, fem raka segrar senare, har vårt kära FBK börjat klättringen uppåt i tabellen. Men som hetast ska de inte vara förrän i mars och april.


Jag har alltid trott att humorprogram på TV kallas just humorprogram för att de är roliga. Extra, extra på TV3 ägnar en halvtimme i veckan åt att bevisa motsatsen.


…jag har tiden, på min sida, tar min övertid i timmar…


Fem över 12 - 278 dagar…
30 oktober 2011 : Klockan 12:42

Det finns de, förmodligen de allra, allra flesta, som med säkerhet gränsande till visshet tror att förkortningen mvh bör utläsas med vänliga hälsningar. Eller möjligen med vänlig hälsning. Men det finns en kategori människor som tvingas utläsa det på ett annat sätt. Höjdhoppare.

Det där med just förkortningar kan vara svårt. Jag trodde till exempel länge att LOL skulle utläsas Lots Of Love och inte Laughing Out Loud. Nu har det här aldrig haft mer än rent akademiskt intresse i mitt liv, men ändå.
En närmare googling av förkortningen ger dock vid handen att man visst kan utläsa den som jag trodde från början. Det gäller förmodligen bara att ha koll på sammanhanget som man läser eller skriver den. Annars kan det rimligtvis köra ihop sig.

Fanns också en gång i tiden när jag inte visste vad XXX som avslutning på ett brev betydde och det är ju i alla fall teoretiskt möjligt att den okunskapen ställde till det för mig just då. Men med facit i hand så spelade det nog ingen som helst roll över huvud taget.

I det militära vimlade det av förkortningar av alla de slag. De allra flesta gick dock ut på att man plockade bort så många vokaler det bara gick ur orden. Karlstad blev Ksd, kanske inget konstigt med det. Kristinehamn blev Krnhmn, vilket också kan klassas som hyggligt normalt och naturligt.
Problemet, eller kanske det mest fascinerande i alla fall, var nog det faktum hur fänrikar, löjtnanter och kaptener och allt vad de titulerades som i denna märkliga hierarki drabbades av samma sjuka när de pratade. Somliga hade helt glömt bort att det fanns vokaler i alfabetet. Det mest lysande exemplet på detta skulle hetat Jn Tdnb om han uttalat sitt namn på samma sätt som han högröd i ansiktet vrålade GVKT!!!

Nåväl.
Idag fick jag mig i alla fall en rejäl påminnelse om hur vi höjdhoppare normalt sett utläser akronymen mvh: Med värkande hälsenor!
Häckhopp i oktober har aldrig varit en fröjd och det var det inte idag heller. Just för att jag börjar närma mig något slags normaltillstånd i mitt tränande, vilket ju är positivt på sitt sätt, men negativt på ett annat. Men jag får helt enkelt tro på Henrik Dagårds gamla visdomsord: ”En öm hälsena går aldrig av.” Och han borde ju veta, hans ena hälsena har ju gått av en gång.

Dagens insatser för mig och mina ömmande hälsenor då:
Jämfotahopp: Fem gånger fem häckar á 100,0 cm och fem gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 106,7 cm
50+40+30+12=132 hopp allt som allt.

En helt okej söndag. Dessutom fick en mig närstående och nybliven sjuåring klara drömgränsen 100 cm för första gången i sitt liv. Bara en sån sak.


I love you, Ich liebe dich…
29 oktober 2011 : Klockan 20:28

Jag har aldrig vunnit på Olympiastadion i Rom. Faktum är att det är den arena där jag hoppat allra högst just utan att vinna. 236 cm vid Golden Gala 2005 medan ukrainaren Andriy Sokolovskiy bokstavligt talat fick på hela skiten och vann med 238 cm. I de tre föregående tävlingarna hoppade han 224 cm, 225 cm och 220 cm. I tävlingen efter klarade han 220 cm.

Men nu var det ju inte gamla ukrainare, eller God-damn-it, han är ju yngre än mig den gode Sokolovskiy, vi skulle diskutera.
Utan store Z.
Alltså Zlatan Ibrahimovic.

Den mannen slutar aldrig att imponera och fascinera.
Det mesta snacket de senaste dagarna har handlat om biografin som David Lagercrantz skrivit. Nämnde Lagercrantz hade en riktigt bra serie böcker på gång om Daniel Mill som löste brott i böckerna tre, där framförallt den andra boken hade en titel som kan vara en av de bästa boktitlarna i historien: ”Där gräset aldrig växer mer.”
Vi som är gamla nog att minnas tiden före konstgräs och slitstarkt naturgräs minns hur fotbollsplaner såg ut förr. Området framför mål var alltid söndertrampat och grusigt. Där växte inget gräs. Lagercrantz bok handlar om – en fotbollsmålvakt.
Just därför är titeln fan i mig helt genialisk.
Dessutom är boken riktigt bra, den bästa av de blott tre i serien om jag själv får välja.

I min recension av den har jag klippt ut följande citat som roade mig då och som roar mig nu:
...den handlade om några gubbar som åkte tillbaka i tiden och spanade in dinosaurier. Men killen som arrangerade de där tidsresorna krävde ordning och reda. Gubbarna fick bara gå på en utspänd stålmatta. De fick absolut inte trampa i naturen. Men en av killarna snavade förstås och klev på en fjäril, en liten ynka fjäril. När de kom tillbaka till vår tid hade Hitler vunnit kriget…

Vilket i sin tur påminner mig om filmen ”Butterfly effect” som väl ändå är Aston Kutchers största ögonblick i filmkarriären. Och det säger en kille som varken har koll på film i allmänhet eller på Aston Kutcher i synnerhet.

Exakt hur jag ska ta mig från Aston Kutcher till Zlatan Ibrahimovic vet jag faktiskt inte. Ännu mindre hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till Olympiastadion i Rom igen. För det var trots allt där som store Z imponerade ikväll igen. Med två mål för sitt AC Milan mot AS Roma.
Och till skillnad mot mig har Zlatan aldrig förlorat på den arenan. Däremot har han vunnit åtta gånger. Det är sju gånger fler än Patrik Sjöberg. Å andra sidan vann han VM där.

Men nu till saken, här är sex gånger Zlatan i plastbitar från ett danskt företag.


…ja, det borde varit en Zlatan i svensk landslagsdräkt också, men det var svårt att få ihop med allt gult…


Fem över 12 - 279 dagar…
29 oktober 2011 : Klockan 13:36

Det har ekat av tomhet här på hemsidan, bloggen, schloggen några dagar. Jag har helt enkelt varit alldeles för upptagen – och lat, framförallt lat – för att skriva något. Men genom lite hjärt-lung-räddning och mun-mot-mun-metod så ska jag nog få liv i eländet igen. Bloggen alltså. Inte mig själv.

Har med alldeles för få upptänkliga medel bekämpat en förkylning den senaste veckan. Jag borde ätit apelsiner till C-vitaminerna sprutade ur öronen på mig, jag borde knaprat alvedon, ipren och barnalbyl tills magen strejkade, jag borde druckit hostmedicin, whisky och ingefärste tills jag storknade. Men inte ens whisky har jag druckit.

Istället har förkylningen nästan brutit ut och nästan gett med sig. Vi har befunnit oss i ett nästanläge hela veckan jag och min förkylning. Idag sket jag i den och åkte till Våxnäshallen ändå. Den följde visserligen med mig dit, det återstår att se om den följde med mig hem. Annars ska jag nog dit imorgon igen och titta till den lite där den ligger och trycker i ett hörn av hallen och väntar på någon intet ont anande oskyldig liten friidrottare att hoppa på och sätta tänderna i. Så till vida att förkylningar har tänder alltså.

Å andra sidan var jag faktiskt i Våxnäshallen och smög runt lite redan i torsdags. Eftersom Karlstads universitet är nytänkande och moderna hade vi kläckt den lysande idén att vi skulle låta Avdelningen för kommunikation och studentsamverkan lära de blivande idrottslärarna att hoppa höjdhopp. Eftersom alla andra på avdelningen hade jobb att sköta just den förmiddagen fick jag ta på mig ansvaret för detta.
Jag körde häck- och hoppövningar till förbannelse och avslutade med en intrikat höjdhoppstävling mellan de fem killarna som var ombytta till lektionen. Vinnaren tog 170 cm, vilket faktiskt imponerade på en gammal man som mig. Men bara för att visa att gammal är äldst så svingade jag mig över 185 cm – som jag dock rev på en gång först – och hade ont mest överallt.
Så träningen ger resultat för mig. Jag är precis så stel och nedkörd som jag ska vara i slutet av oktober. Två veckor till på det här sättet och sen ska jag påbörja den långsamma klättringen uppåt igen är det tänkt.

Gårdagen, som enligt noggranna beräkningar bör ha varit en fredag, ägnades åt att åka tåg till Stockholm (försenat!) och hem till Karlstad (försenat!) igen. Timmarna på tåget ägnades åt det allestädes närvarande alfapetandet på paddan och skrivande av krönika till VF – finns på deras hemsida eller i papperstidningen för den som inte kan vänta på att jag lägger den online här imorgon.
Timmarna mellan tågen ägnades åt att göra radio med en programledare som heter som ett chokladmärke, med en gymnast som har samma förnamn som min storasyster och med en fotbollsspelare som är den yngste sonen till en som heter Glenn i Göteborg. P3 Sport stod på schemat och fyra program spelades in i rasande fart under skratt och mer skratt.
Dessutom spånade jag och chokladkillen på gemensamma projekt i byggbranschen efter lunchen. Bara en sån sak.

I torsdags avgjordes dessutom Pan-amerikanska mästerskapen i höjdhopp i mexikanska Guadalajara. Donald Thomas gick och vann på tangerade årsbästat 232 cm och tvåa – och ny över drömgränsen 230 cm – var Ecuadors Diego Ferrín som höjde sitt personbästa och nationsrekord med två centimeter till just 230 cm.
I och med det blev han årets 31:a hoppare över 230 cm och det Majlardska indexet fick sig förstås också en liten putsning uppåt. 30-snittet är nu 232,60 cm, till exempel. Ferrín är enligt uppgift dessutom bara 180 cm lång vilket gör att han dessutom kvalar in på listan över de som hoppat minst 50 cm över sin egen längd.

Dagens träning då, för att komma till saken någon gång.
Enligt det noga uttänka schemat jag lagt upp borde jag kört mångsteg idag, men eftersom jag fortfarande har ont i magen så fort jag bara springer så var det nog inte läge att hoppa omkring på det sättet. Alltså gick jag på skivstången, bildligt inte bokstavligt, och körde igenom de båda benen, enligt menyn som följer:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 85 / 87,5 / 90 / 92,5 / 95 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 130 / 135 / 140 / 145 / 150 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 92,5 / 97,5 / 102,5 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 105 / 105 / 105 kg
Avslutade med 4x30 vanliga sit ups

Fortsätter att lassa på fler och fler kilo, vilket känns bra, och jag misstänker att jag kommer ha skön träningsvärk i baklår och vader imorgon. Men å andra sidan, varför inte.


Det var alltså inte den här chokladasken jag gjorde radio ihop med igår, men de heter ungefär likadant…


Svennis from heaven…
25 oktober 2011 : Klockan 13:42

Så fick han alltså sparken igår den gode Svennis. Det har varit lite väl många sparkar hit och dit för sfinxen från Torsby de senaste åren. Alltså har jag ett förslag till honom. Ett jobb där han kommer sitta säkert: ÖDIK, så klart!

Käre Sven-Göran!

Som jag ser det så finns det bara fördelar med att ta över ett lag i de lägre värmländska divisionerna. För det första så slipper du ju mediadrevet som varit runt dig de senaste åren. Naturligtvis kommer det att väcka enorm uppmärksamhet just vid själva kontraktsskrivandet och kanske första träningen och en match eller två. Men när nyhetens behag väl har lagt sig så blir det en rätt lugn och trygg framtid.

Dessutom kan jag redan nu garantera att ingen av våra spelare eller supporters kommer att klä ut sig till shejk (och då bör du ändå veta att jag äger en riktig ”shejk-dräkt” sedan jag tävlade i Qatar 2002) för att försöka blåsa dig. Jag kan dock inte garantera att inte Forshaga IF eller Deje IK försöker sig på något jävelskap, men jag tror att det är ganska lätt att avslöja dem. Ytterst få oljeshejker pratar trots allt värmländska.

Om vi nu hamnar i division sju nästa år så borde vi med din hjälp snart vara tillbaka i sexan och då tror jag nog att Värmlands fotbollförbund kan vara schyssta nog att låta oss spela i norra serien. Något som leder till att vi får spela en hel del matcher i dina gamla jaktmarker. Redan i år mötte vi ju tre lag med Torsbyanknytning (Velen, Rinn och Rännberg) och ett par i Sunnetrakten (Gettjärn, Bäckalund och Lysvik).

I nuläget finns heller inga som helst planer på att sälja föreningen till någon rik thailändare eller oligark. Något som visserligen leder till att du inte kan värva in stora kända namn med landslagsmeriter. Men å andra sidan misstänker jag att några av de största värmländska spelarna, som är något till åren komna och på väg utför i karriären, gärna stannar till i Östra Deje ett par säsonger för att se och lära av dig.

Det här i sin tur leder ju till att du inte kommer att behöva vara osams med vare sig andra managers eller förbundskaptener (i alla fall inte i fotboll) när det handlar om att få loss spelare till match. Visserligen kanske en och annan spelarfru/flickvän vill ha ett ord med i laget, men som jag har förstått det har du ju god hand med kvinnor sedan länge. Jag är dessutom säker på att du kan övertala våra heltidsarbetande spelares chefer att ge dem en timme eller två ledigt ett par dagar i veckan för att hinna till träningen.

Träningen, ja. Vi kommer förmodligen bara att träna två gånger i veckan, maximalt, vilket kommer ge dig en hel del tid över för att njuta av den vackra naturen. Ja, Värmland känner du ju till, så du vet vad jag pratar om.
Naturligtvis kommer vi ha väldigt svårt att matcha dina löneanspråk. Men vi kan i alla fall erbjuda reseersättning till träning (om du väljer att bosätta dig utanför Forshaga kommun) och till matcher. Och ett par tre bortamatcher i Torsbyregionen varje år gör ju att pengarna tickar in på kontot.

Övriga ledarstaben som består av den gamle avdankade höjdhopparen, glasmästaren och busschauffören har möte ikväll och även om jag förstår att det här kommer lite snabbt på så kan du väl dra ett mail innan sex så jag vet hur du vill att vi ska gå vidare med det här.

Mvh
Stefan Holm, Östra Deje IK

PS: Vårat hopp – ÖDIK i topp! DS


Vi spelar visserligen med Select-bollar, men är det bara det som det hänger på kan vi gärna byta till Mitre…


Quiz show…
24 oktober 2011 : Klockan 21:30

Fastnade för första gången framför TV4:s nya frågesport ”Pengarna på bordet”. Kul koncept, snygg dramatik och bra programledare. Men…

”Pengarna på bordet” lider, i mina närsynta ögon, av precis samma problem som ”Vem vill bli miljonär” en gång gjorde. Till viss del att de första frågorna på de lägsta nivåerna är alldeles för lätta. Men framförallt att tempot är alldeles för låååångsaaaamt. Det blir helt enkelt för få frågor på en timme. Visst finns det ett dramatiskt grepp i att gå till reklam när allt eller inget står på spel. Men det blir liksom inte roligt i längden ens för oss TV-tittare.

Ser jag på frågesport vill jag peppras med frågor. Eller så måste det finnas något annat som gör det intressant. Som att deltagarna åker tåg till exempel. Men om vi bortser från ”På spåret” som ju spelar i något av en egen division – ungefär som City gör i staden Manchester just nu – så finns det få frågesporter som slår Jeopardy. Just på grund av, eller snarare tack vare, antalet frågor, eller snarare svar, som man får sig till livs i det programmet.
Typ sextioen stycken inom loppet av en halvtimme.
Frågan är om Peter Jihde ens hinner ställa sextioen frågor under hela programserien i ”Pengarna på bordet”.

”Vem vet mest” i SVT funkar också, av precis samma anledning. Ju fler frågor desto bättre, helt enkelt. Dessutom bygger ju all TV-frågesport på att man som tittare ska känna sig smartare än de tävlande, vilket man i ”Jeopardy” löst genom att det tar ett ögonblick innan de tävlande får trycka på knappen och svara.
Under förutsättning att man som tittare kan svaret alltså.

Det som däremot saknas i svensk TV och som skulle fungera alla dagar i veckan är en frågesport om sport. Det finns ingen större folkrörelse än idrottsrörelsen i det här landet och det finns inget som väcker sådana känslor som idrott. Men att få till en sportfrågesport av seriöst snitt på svensk TV verkar inte görligt. I alla fall inte än.


Månen tur och retur…
23 oktober 2011 : Klockan 21:16

På fredag har nya Tintin-filmen, ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”, Sverigepremiär. Om jag känner mig själv rätt, och ingen känner mig bättre än jag, så kommer jag inte att se den. I alla fall inte på bio eller på DVD. Men dyker den upp på TV på någon obskyr kanal en sen tisdagskväll när jag borde sova kommer jag förmodligen att fastna framför den.

Jag har aldrig varit någon stor fan av den belgiske hjälten. Minnet från barndomen var att de tecknade filmerna sändes upphackade i korta avsnitt på TV och att man aldrig någonsin lyckades med konststycket att se dem allihop och därför aldrig fick ihop helheten.
Seriealbumen läste jag heller aldrig speciellt flitigt och kapten Haddocks svordomar har jag heller inte anammat något vidare värst i mitt liv.

Men det finns en sak med Tintin som är oslagbar.
En sak som jag alltid har älskat på sitt eget sätt.
En sak som jag alltid har velat ha ett eget exemplar av.

På flygplatsen i Bryssel hade de en liten butik som sålde Tintin-prylar och jag var mer än en gång inne där med plånbok och kontokort eller Eurosedlar halvvägs uppe ur fickan. Men eftersom jag allt som oftast hoppade dåligt när jag var i de där krokarna (Lille, Bryssel, Liévin…) så ville jag liksom inte unna mig att köpa det jag suktade efter. För den kostade sina slantar den där.
Raketen alltså.

Av all världens raketer, både verkliga och påhittade, så finns det ingen, ingen, ingen som ens är i närheten av Tintins raket från ”Månen tur och retur” när det gäller elegans och skönhet. Den fanns att köpa i plast och i olika storlekar i den där butiken på flygplatsen i Bryssel och även om den mest bara stått och samlat damm på en hylla hemma så hade det varit en sjukt snygg inredningsdetalj. Om jag nu bara köpt mig en vill säga. Men det gjorde jag nu aldrig och om jag känner mig själv rätt, vilket vi ju redan bevisat att jag gör, så kommer jag aldrig köpa mig någon heller.
Så vad göra?
Jo, naturligtvis.
Gräv ner dig i en låda med plastbitar och bygg dig en egen – i Lego!


Världens vackraste månraket, i alla fall i original.
Det här är min egenbyggda legoversion.


Runaway Bridie O'Reilly…
23 oktober 2011 : Klockan 11:04

Jag har bara sett två handbollsmatcher i mitt liv. Den ena vann Sverige och den andra förlorade de. Lyckligtvis var den första en OS-semifinal. Olyckligtvis var den andra en OS-final. För ett par veckor sen ringde en av dessa båda matchers stora förgrundsfigur och frågade om hjälp. Då säger man inte nej.

Under de tre OS jag hunnit med har jag slutat fyra, etta, fyra, jag har missat tre invigningar, varit med på två avslutningar, sett lite friidrott och i övrigt bara två handbollsmatcher.
I Sydney för elva år sen var det två saker som samlade de svenska fansen. Det ena var puben Bridie O’Reilly’s i hörnet av George Street och Hay Street inne i stan, det andra var handbollen. På den förstnämnda fyllde en svensk längdhoppare 30 år och firades med tårta och förmodligen har omsättningen på den puben aldrig varit större än under de två OS-veckorna.
Senaste rapporten, från en som letat sig fördärvad efter den, var att det förvisso fortfarande låg en pub i det gathörnet, men att den inte längre hette Bridie O’Reilly’s.

På handbollsmatcherna sjöngs det ”Mera mål” – vilket ju passade bra mycket bättre där än på det fotbolls-EM som avgjorts samma sommar – och skreks ”Andra sidan är ni klara…” så att alla ickesvenskar på läktarna inte fattade något. Till slut plockades en svensk supporter ner på innerplan i halvtid och fick förklara vad det var vi egentligen skrek. Jag tror dock inte att resten av publiken, som för övrigt kändes i minoritet bland de blågula, blev ett dugg klokare.

Semifinalen vanns av Sverige med lätta 32-25 mot Spanien och Stefan Lövgren var banans gigant. Men efter fem raka segrar i gruppspelet och segrar i kvartsfinalen och semifinalen blev det grus i maskineriet i finalen. Vi var ett gäng som tänkte se två svenska guld på ett par timmar. Men det blev brons för Kajsa Bergqvist i damernas höjd och det blev förlust i handbollsfinalen mot Ryssland. Tredje raka OS-silvret för Bengans boys. Bittert för oss på läktaren, långt bittrare för spelarna på planen.

Här om veckan ringde nämnde Lövgren och bjöd in mig som instruktör till en workshop för lovande handbollsspelare nere i Göteborg. Och om en OS-, VM-, EM- och landslagshjälte som han ringer och frågar så säger man helt enkelt inte nej. Alltså tillbringades gårdagen i Lundbystrandshallen ute på Lindholmen i Göteborg och det hoppades över häckar och lådor och jag hann se delar av mitt livs första daminnebandymatch som vanns av serieledande IBF Älvstranden Pirates med 6-4.
Så nu väntar jag med spänning på att få se nästa generation handbollsspelare hoppa ännu högre i både anfall och försvar och sen kan jag sitta hemma framför TV:n med högernäven långt nere i en chipspåse och säga ”det där, mina vänner, det där är enbart tack vare mig…”
(Och alla ni som inte förstår ironi undanbedes från att läsa något mer på den här bloggen. Någonsin.)

Mindre roligt var väl dock att jag redan igår kände att jag inte var helt hundraprocentigt frisk. Lite allmänt seg i kolan (mer än vanligt skulle nog somliga säga) och i början av en förkylning. Idag vaknade jag med halsont och satsade därmed på sovmorgon istället för träning. Så jag får väl travestera Ulf Lundell och konstatera att en inställd träning är också en träning och istället kurera mig med apelsiner och andra nyttigheter.


En evig hjälte!!


Ocean's Twelwe
21 oktober 2011 : Klockan 15:42

En gång i tiden hade vi en högskola i Karlstad. Det har vi inte längre. På den tiden läste jag statistik där. Det gör jag inte längre.
Istället har vi ett universitet och nu jobbar jag där.
Däremot har jag grävt ner mig i lite statistik ändå de senaste dagarna. Detta i form av den startenkät till alla nya studenter som jag ansvarar för.


Men det var det inte det jag skulle tala om, som Evert Taube en gång skaldade i balladen om Gustaf Blom från Borås. Det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom, fortsätter för övrigt visan. Men jag känner ingen Gustaf Blom, men låten är bra och framförallt i Magnus Johanssons version för den som kan hitta den. Och gamle Evert var en grym textförfattare för den som fått för sig något annat.

På den tiden (hösten 1996 och hösten 1997) som jag läste det som då hette A- och B-kurs i statistik på det som då hette Högskolan i Karlstad ställde man upp hypoteser som man sen ägnade resten av dagen åt att antingen bevisa eller slå ihjäl.

Dagens hypotes, eftersom jag skrivit alldeles för lite om böcker på sista tiden, är att jag läste bra böcker de gånger jag hoppade som högst. Kanske ingen bra hypotes att bygga på alls, men vad fan, något ska man reda ut i sitt liv en fredagseftermiddag också.

Tolv gånger i min karriär, mellan den 8 februari 2003 och den 13 juli 2008 hoppade jag 236 cm eller högre i tävlingssammanhang. Eller ja, jag gjorde ju aldrig mer än 235 cm på träning så…
Här kommer så en genomgång av de böcker jag läste då. Inte medan jag hoppade, men på hotell och resor i samband med tävlingarna.
Bara för att jag gillar att ta det i den ordningen så tar jag det kronologiskt, noterbart är väl att jag vann elva av detta dussin tävlingar och att vi kommer att beröra totalt tretton böcker.

Arnstadt – 8 februari 2003
Personbästa med 236 cm, vilket kan ha hängt ihop med att jag kvällen innan tävlingen la igen boken efter att jag läst 236 sidor av den. Ett trick som funkade bra då och då i karriären, dock inte så ofta som jag skulle önskat. Boken som sådan var dock något av en besvikelse. John McCabes ”Spigg” var bra mycket bättre och den här fick bara en trea i betyg. Tävlingen fick dock desto mer.
Livets formel – John McCabe


Arnstadt – 7 februari 2004
Tillbaka i Arnstadt och tangerat personbästa och hallrekord med 236 cm. Faktum var att det nog kvittade vad jag läste i Arnstadt eftersom jag sju gånger av sju noterade minst årsbästa där. Den här gången läste jag dock en Clive Cussler som berättade om sin store hjälte Dirk Pitt och gjorde det ungefär som vanligt, en fyra med andra ord.
Trojan Odyssey – Clive Cussler


Stockholm – 12 februari 2004
I Globen hade jag fått för mig att det inte gick att hoppa högt, men ändå har jag slagit världsårsbästa där två gånger och vunnit där fyra gånger. Den här gången hoppade jag 237 cm medan jag läste en bok med en konstig titel som stått i bokhyllan i ett par år sedan min mor hittat den på en loppis eller motsvarande. En trea i betyg, men vill minnas att den var helt okej för det.
Hjärnornas krig – Peter Niesewand


Eberstadt – 18 juli 2004
Eberstadt är höjdhoppets Mecka och det är det största man kan vinna utanför mästerskapen. Den här gången gjorde jag det med ett monsterhopp över 236 cm som var personbästa utomhus. Medan jag var där så läste jag en samling noveller av mannen som gav oss Lincoln Rhyme och gav den en fyra av fem möjliga:
Twisted – Jeffery Deaver


Aten – 22 augusti 2004
OS-finalen i Aten och på förmiddagen avslutade jag en bok och sen påbörjade jag en annan – som jag inte kom att läsa ut förrän i maj året efter. Hur det gick i Aten vet vi ju redan och böckerna fick en fyra och en femma i betygskolumnen.
Olympics in Athens 1896 – Michael Llewellyn Smith


Idéernas grotta – José Carlos Somoza


Madrid – 6 mars 2005
Också en sån där tävling när jag avslutade en bok på morgonen och började på en ny samma dag. Den ena fick en stark fyra i betyg och den andra drog in en trea, men båda har en speciell plats i bokhyllan eftersom det blev högre än någonsin i Madrid den där eftermiddagen.
Amagansett – Mark Mills


Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel - Lucía Etxebarría


Rom – 8 juli 2005
Det här kanske var kvällen när jag borde klarat 240 cm också utomhus, men det gjorde jag nu inte utan fick nöja mig med 236 cm. Men det var en närmast perfekt kväll för höjdhopp, vilket flera hoppare utnyttjade. På hotellrummet, som jag delade med en galen stavhoppare, läste jag en bok som var den första i en serie och som fick en trea.
Över näktergalens golv – Lian Hearn


Banská Bystrica – 13 februari 2007
På ett grått och trist och underbart hotell Lux i Banská Bystrica harvade jag mig igenom en bok som bara fick sig en tvåa i betyg. Men det gjorde inte speciellt mycket när jag noterade mitt högsta hopp på nästan två år med 237 cm och seger för tredje gången av tre möjliga i Slovakiens finest.
Atlantis hemlighet – David Gibbins


Göteborg – 25 februari 2007
De olympiska spelen har alltid fascinerat mig och att läsa böcker om dem har således intresserat mig. Den här boken gav jag en fyra i betyg och den följdes upp en av de mest dramatiska tävlingar som jag hoppat, en duell utan motsvarighet där två svenskar klarade 238 cm i första försöket – men jag vann.
Hitler’s Olympics – Christopher Hilton


Malmö – 24 februari 2008
Valencia – 8 mars 2008

Den här boken hängde med ett tag. En tegelsten på 895 sidor som tog sin tid att ta sig igenom. Jag gav den en trea i betyg men hann å andra sidan vinna ett SM-guld på 237 cm i Malmö och ett IVM-guld på 236 cm i Valencia – och lite annat smått och gott – under tiden.
Under jord – Don DeLillo


Aten – 13 juli 2008
Bret Easton Ellis visade sig inte riktigt vara min kopp te, men en modern klassiker är en modern klassiker och ska läsas även om den är motbjudande och inte förtjänade mer än en trea i betyg. Däremot funkade jag och Aten bra ihop och det blev utomhuspers med 237 cm i den andra kurvan på Olympiastadion i stan.
American psycho – Bret Easton Ellis


Sen var det ju den där hypotesen då: Läste jag bra böcker de gånger jag hoppade som högst?
Nej, vi kan nog likt Mythbusters konstatera att myten är busted!

Däremot har jag precis spelat klart min första oavgjorda match i Wordfeud, bara en sån sak!


Aten, Aten är våran stad och i ena kurvan har jag hoppat 236 cm
och i den andra har jag hoppat 237 cm…


Fem över 12 - 287 dagar…
20 oktober 2011 : Klockan 22:32

Eftersom jag av någon smått outgrundlig anledning bestämt mig för att notera alla träningspass inför veteran-SM nästa år så måste jag ju berätta vad jag ägnade eftermiddagen av idag åt också.

Någonstans på vägen bestämde jag och Mästerfotografen i stövlar oss för att internt kalla siktet på VSM nästa år för ”Fem över 12” som en passning tillbaka till det samarbete som en gång blev ”En av 12” som för ett ögonblick hette ”Guldet blev till sant” som istället kom att bli ett kapitel i en helt annan bok. Så kan det gå.

Dagens insats i Våxnäshallen, såg ut som följer:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 52,5 / 55 / 57,5 / 55 / 52,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 77,5 / 80 / 82,5 / 80 / 77,5 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Som vän av ordning redan notera så kör jag exakt samma övningar vecka efter vecka. Och det är så sant som det är noterat. Jag är sjukt konservativ när det kommer till grundträning och kommer mölja på så här i tre veckor till. Sen, när jag väl börjar hoppa lite höjdhopp i mitten av november, kommer jag också att börja förändra träningen – även om de flesta av övningarna hänger med även fortsättningsvis.
Skillnaden från vecka till vecka och pass till pass nu är att vikterna blir tyngre och häckarna högre allt eftersom jag vänjer kroppen vid dem – och förhoppningsvis blir bättre tränad.
Imorgon blir det dock vila och på lördag ska jag träffa två gamla hjältar!


Fem över 12 - 288 dagar…
19 oktober 2011 : Klockan 22:12

Om han fortfarande levt skulle den legendariske Gunnar Nordahl ha fyllt 90 år idag. Det känns smått suspekt att mannen som gjort 210 mål och vunnit skytteligan fem gånger för AC Milan i serie A faktiskt spelat för det som då hette Karlstad BIK, eller Kubik i folkmun. I somras spelade jag fotboll med hans sonson, det var stort det med.

Fördelen med att en gång ha hoppat högt och vunnit ett och annat i den konsten är att man får en massa roliga förfrågningar. Man får sitta i en fejkad tågkupé och svara på frågor, man får sjunga om Gunde Svan hos Lasse Kronér, man får simma med Gunde Svan i Vansbro, man får äta mat i TV med Petra Mede och man kan faktiskt få spela fotboll ihop med Gunnar Nordahls son Thomas Nordahls son Kristoffer Nordahl på en mygginvaderad fotbollsplan i Höljes i norra Värmland.

Mitt stora minne av den matchen var nog dock min Glenn Hysénska glidtackling i eget straffområde som fick både nämnde Hysén och Thomas Ravelli att häpna. Det är sånt jag aldrig någonsin lyckas med i seriespel.

Och apropå seriespel har ÖDIK idag skickat in två frågor till Värmlands fotbollförbund om avslutningen av division VI norra. Jag väntar med spänning på fortsättningen i den såpan…

Men nu var det väl kanske inte fotboll det här skulle handla om. Utan körsång.
Utan att egentligen veta vad jag hamnade på blev jag ikväll meddragen till en workshop om konferenspärlor. Det som började med mingel och mässa slutade – med Bra vibrationer.
För när jag trodde kvällen var på väg att avslutas med en middag delades deltagarna in i fem grupper, tilldelades varsin körledare och fick oss en schlagerlåt till liv. Sen blev det körslaget.
Under ledning av Alexandra gav vi nytt liv åt Kikki Danielssons gamla schlager-vinnare från 1985 och om inte den enväldiga juryn ägnat sig åt svår nepotism hade vi vunnit en ärligt förtjänad seger…
Men det är ju inte första gången man blir bortdömd i år.
Men jag är inte bitter, inte det minsta.
Det blev i alla fall en bra mycket roligare kväll än jag kunnat drömma om.

Men det var ju inte körsång det här skulle handla om. Utan häckhopp.
Dagens lärdom, för vilken gång i ordningen vet jag inte, är att man inte ska köra häckhopp med träningsvärk i magen. Men om man kan hoppa sig igenom ett helt häckpass med ont i magen så måste man ju klara det ännu bättre när man inte har ont. Enkel logik.
Passet som sådant var snarlikt det jag studsade mig igenom förra veckan och det är skönt att de gamla hoppövningarna börjar sitta där igen.

På dagens meny:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm och en gånger sex häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Sex gånger en häck á 100,0 cm och sex gånger en häck á 106,7 cm
36+36+36+12=120 hopp allt som allt.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.
En helt okej dag på jobbet, alltså.


…med det något missvisande namnet VIG-laget så vinner vi det mesta…


You'll Never Walk Alone…
18 oktober 2011 : Klockan 21:32

Champions League-kväll ikväll och tyvärr är inte det bästa laget med där i år. Nej, jag menar inte ÖDIK. Vi aspirerade bara på Europa League, men det gick åt helvete redan i den allra första matchen i Värmlands DM. Hade vi vunnit den matchen och alla andra i DM så hade vi kvalat in oss till Svenska Cupen och hade vi vunnit den så hade vi tagit oss till Europa League. Vi var inte nära. Liverpool FC var närmare, men de är inte heller med.

Medan Simon Bank och Erik Niva fortsätter att skriva världens i särklass bästa fotbollsblogg och The Brothers Brick gör det samma med Lego så fortsätter jag att blanda i mitt lilla hörn av världen.

Det fanns en tid när det bara sändes en enda fotbollsmatch i veckan i svensk TV. Det var då det hette Tipsextra och man fick se en engelsk ligamatch på en lerig plan någonstans i Midlands. Detta ledde till att en väldig massa svenska män i övre medelåldern fortfarande hejar på lag som Wolverhampton. Något som måste varit ett enda långt lidande ända sedan dess.

När jag var liten fick man fortfarande bara se en fotbollsmatch i veckan, den spelades fortfarande på en lerig engelsk plan och ibland hade man turen att få se det röda laget från Liverpool. Namn som Bruce Grobbelaar, John Barnes, Alan Hansen, Jan Mølby, Ian Rush och Kenny Dalglish klingar fortfarande oerhört vackert i mina öron.
Nu för tiden är King Kenny tillbaka som manager och förvaltar arvet efter Bill Shankly på bästa möjliga sätt medan Ian Rush (660 matcher, 346 mål och en mustasch) också är tillbaka i fadershuset och jobbar i föreningen.

Men något Champions League (eller Europa League) blev det nu inte för Pool den här säsongen. Så medan det i skrivande stund går sisådär för de engelska lagen i CL så njuter vi av en Liverbird i Lego.


…Walk on, walk on, with hope in your hearts, and you'll never walk alone, You'll never walk alone…


Fem över 12 - 289 dagar kvar…
18 oktober 2011 : Klockan 17:02

När det här landet fick reklamradio i början av 90-talet var det en hel del människor som jublade högljutt eftersom fler kanaler skulle ge fler valmöjligheter och mer roligt att lyssna på. Om man befinner sig i Våxnäshallen i två timmar en tisdag i oktober nästan tjugo år senare inser man att så inte blev fallet.

Jag har absolut ingenting emot Veronica Maggio. Tvärtom faktiskt. Hennes nya skiva, som väl inte är så ny längre så hennes senaste skiva låter bättre, är en av de få plattor jag kan tänka mig att köpa just nu. Men nu behöver jag ju inte masa mig iväg och köpa den eftersom jag ändå hinner höra hennes tre singlar ”Jag kommer”, ”Välkommen in” och ”Satan i gatan” varje gång jag tränar.

Den där avregleringen av radion som skulle ge oss en väldig massa nya och bra kanaler ledde i grund och botten av vi fick två kanaler som är förvillande lika till både namn – Mix och Rix – och allt annat. Samma låtar snurrar gång på gång på gång och om den ena kanalen får för sig att spela en ”gammal” låt, en sån där som var bra när jag var en finnig tonåring, så spelar de den till leda i ett par veckor eftersom den ”rejtar”.

Dessutom gör ju P3 sitt allra bästa för att låta ungefär som de två reklamradiokanalerna som konkurrerar om samma lyssnare. Så med andra ord gick vi från att år 1993 ha P1, P2, P3 och P4 till att 2010 ha P1, P2 3xP3 och P4.
Bra jobbat!

Vad gäller TV-mediet så har det väl gått ungefär samma väg och vi kan konstatera att gamle Börje Sprängsten hade rätt redan när han 1992 slog fast att han hade ”57 channels and nothing on”.
Det märkligaste i denna tid av ”flest TV-kanaler när han dör vinner” är väl att SVT ännu inte startat upp en SVT Sport. Inte för att SVT har så gott om rättigheter till superstora sportevenemang längre, men de har å andra sidan ett arkivmaterial som ingen annan är i närheten av. Och nog vore det en kulturgärning att köra VM-finalen i bandy 1983 i sin helhet igen. Eller OS-finalen i hockey 1994. Eller riva av ett par gamla UEFA Cup-matcher med Blåvitt från det glada 80-talet. Eller sända friidrotts-VM från Göteborg 1995 igen – med alla omstarterna.
Det är sånt man kan fundera på medan man lyfter en skivstång en tisdag i en Våxnäshall.

Dagens meny som serverades med början halv två hade följande rätter:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 82,5 / 85 / 87,5 / 90 / 92,5 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 125 / 130 / 135 / 140 / 145 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 90 / 95 / 100 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 100 / 100 / 100 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Kändes bra i stort sett genom hela passet, enda problemet är en galen träningsvärk i magen som jag börjar misstänka inte alls är träningsvärk utan en mindre sträckning…
Återstår att se hur det känns imorgon när jag och häckarna ska ha en date runt halv ett-tiden.


…all we hear is radio ga ga…


The turning point…
17 oktober 2011 : Klockan 18:03

Jag har onekligen slarvat betänkligt med den här hemsidan de senaste åren. Men förr om åren fanns det alltid något att fixa och pilla med när jag var på resande fot, det var ett slags terapi i ensamheten på hotellrummen och det var ett sätt att fördriva tiden utan att bränna energi i väntan på tävling. Sen la jag av att hoppa höjd och sen började hemsidan dö sotdöden. Men så icke längre.

En av de saker jag var nog med att uppdatera var Den Majlardska decimetern och vill ni veta mer om den så följ länken, eller läs en kort sammanfattning här:
En av fördelarna med att vara sportkrönikör i TV eller tidningar i det här landet är att man inte behöver ha speciellt mycket koll på läget eftersom man snart kommer med en ny betraktelse och då har de allra flesta glömt det man skrev senast. Alltså kan man slarva med bakgrundsresearchen och hitta på överdrifter hej vilt eftersom det blir så mycket roligare att slå fast sanningar som ingen ändå orkar kolla upp. En sån där sanning var att alla höjdhoppare hoppade mycket högre förr än vad de gör nu och enligt en sportkrönikör på en stor svensk morgontidning som till exempel kan förkortas SvD så hoppade höjdhopparna en hel decimeter högre i genomsnitt 1991 än vad de gjorde 2006.

Ett fullständigt absurt påstående om den icke namngivne, men vi kan kalla honom Jan, krönikören ens brytt sig om att titta på en världsbästalista från det ena av dessa båda år.
Alltså var någon tvungen att göra detta åt honom, alltså var denne någon tvungen att vara jag.

Den där decimetern, den Majlardska alltså, kom att visa sig vara ganska exakt 1,03 cm. Förmodligen världens kortaste decimeter och hade den använts i höjdhoppsvärlden hade jag hoppat närmare 24 meter högt istället för bara 240 cm. Och det hade ju varit något det!

Ur denna decimeter skapades dessutom Majlards index som baseras på olika snittresultat på de bästa höjdhopparna i världen varje år och det är just detta index som jag inte uppdaterat sedan 2008.
Men nu är det dags. Och alla ni som anser att man inte kan beräkna klassen på världseliten på det här viset utan att man bara ska titta på vem som hoppat högst varje år kan ju sluta läsa nu. Om ni någonsin har börjat vill säga.

Majlards index för 2009:
10-snitt: 234,70 cm
30-snitt: 231,87 cm
100-snitt 227,51 cm
1 hoppare över 240 cm
5 hoppare över 235 cm
26 hoppare över 230 cm
78 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2010:
10-snitt: 233,20 cm
30-snitt: 230,57 cm
100-snitt 226,90 cm
0 hoppare över 240 cm
1 hoppare över 235 cm
20 hoppare över 230 cm
73 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2011:
10-snitt: 235,30 cm
30-snitt: 232,53 cm
100-snitt 227,91 cm
0 hoppare över 240 cm
7 hoppare över 235 cm
30 hoppare över 230 cm
82 hoppare över 225 cm

Bästa någonsin:
10-snitt: 238,40 cm (1988)
30-snitt: 234,64 cm (1988)
100-snitt 228,98 cm (1988)
3 hoppare över 240 cm (1991)
13 hoppare över 235 cm (1988)
42 hoppare över 230 cm (1990)
98 hoppare över 225 cm (1984 och 1993)

Ska man göra något slags analys eller dra något slags slutsats av det här så är väl det mest intressanta att se på skillnaden mellan 2010 och 2011!
Både de tio och de trettio bästa höjdhopparna i världen har blivit två centimeter bättre på ett år och de hundra bästa har höjt sig med en centimeter.
Ska man å andra sidan hitta ett sämre snitt på de 30 bästa höjdhopparna i världen än år 2010 får man ta sig hela vägen tillbaka till 1982… Och även om det inte arrangerades några världsomspännande mästerskap utomhus 2010 så är det ändå ett väldigt märkligt fenomen.
Nu återstår det bara att se hur höjdhoppsvärlden ser ut 2012 – och om jag kan masa mig in bland de 100 bästa i världen…


Mannen med världens kortaste… decimeter, alltså!


Fem över 12 - 291 dagar…
16 oktober 2011 : Klockan 21:28

Tillbaka i mångstegsträsket i Våxnäshallen denna förmiddag och lyckligtvis håller den positiva trenden i sig. Frågan är bara när det ska börja vända nedåt, för motgångarna måste ju komma snart.

Åtta rejäla friidrottsträningar på sexton dagar, plus två fotbollsträningar, får ses som ett okej facit så här långt in i oktober. Kroppen känns lättare, vågen visar lite mindre och även om det gör ont både här och var så är det en bra smärta.

Var har jag ont då?!?
Träningsvärk, som å andra sidan är den bästa värk som finns, i framförallt lårens baksidor och vaderna och dessutom galet mycket träningsvärk i magens nedre regioner.
De gamla hederliga valkarna i händerna är inte heller vad de har varit och har därmed en tendens att gå sönder när jag rycker och frivänder. Och den lika gamla och kanske ännu hederligare broskknölen i nacken har ju också fått några törnar av skivstången på sistone.
Den trefaldigt stukade vänsterfoten är stel och orörlig fortfarande, men jag räknar med att få ordning på den innan det är dags att hoppa höjd om fyra veckor.
Bortsett från det har jag lite ont i knäna, fötterna och andra delar av kroppen. Dessutom har tre års fuskande med stretchingen satt sina spår. Jag är stel, stel, stel i fler kroppsdelar än vänsterfoten, framförallt i baksidan av låren.
Så med andra ord känns läget helt och hållet under totalt kontroll.
Dessutom blir det vila imorgon.

Dagens träning var densamma som förra veckan och inte mycket att skriva om. Mer än att ingen hörsammat min kallelse från gårdagens schloggande och alltså fick jag köra helt på egen hand. Förra söndagens nära-döden-upplevelse behövde inte upplevas igen utan det kändes om inte lätt så i alla fall lättare. Läge att vrida upp motståndet en aning nästa vecka alltså.
Höll alla växelhoppen och vänsterbenshoppen på strax över 18 steg och alla högerbenshoppen på klart under 20 steg. Så det var också en förbättring jämfört med förra veckan.
Alla kurvor pekar således åt rätt håll och som den borne optimisten räknar jag iskallt med att det fortsätter på det viset.
Och för alla er som inte har järnkoll på förra söndagen då:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med fotstyrka och tre stycken sextiometerslopp.

Over and out!


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att tänka som - en höjdhoppare…
16 oktober 2011 : Klockan 09:20

Här om dagen lämnade jag Våxnäshallen bakom mig med ännu ett avslutat träningspass i benen och konstaterade på Facebook, som man ju gör i dessa sociala medietider, att jag ” har bättrat på träningsvärken, vad annat kan man göra en måndag...”
Problemet?
Det var onsdag!
Där någonstans finns essensen i det jag upplever just nu.


Nästa sommar arrangerar Kils AIK veteran-SM i friidrott på Sannerudsvallen. Eftersom detta är ett mästerskap jag aldrig vunnit och tanken att kunna vinna ett SM på hemmaplan är alltför lockande har jag, högst tillfälligt, dammat av höjdhoppsskorna igen. Det är en sak att få kroppen att hänga med, en annan sak att få huvudet att göra det. Jag tror jag håller på att lyckas med åtminstone det senare.

Jag hade satt 1 oktober som startdatum för denna min mini-comeback i höjdhoppssvängen. Den lördagens träningspass blev dock en nära-döden-upplevelse på många sätt. Redan under uppvärmningen flämtade jag som en fisk på torra land och jag insåg att det jag sagt om mig själv under sommaren stämde: Jag har aldrig någonsin varit så dåligt tränad som just nu.
Det första trappsteget är alltid värst att ta sig över. Så också nu. Men jag tog mig igenom det där första träningspasset och jag har tagit mig igenom ett par till sedan dess.

Det bör på en gång sägas att jag kanske ligger på en belastningsnivå av 30-40 % av vad jag gjorde en gång i tiden. Men å andra sidan är det här ingen elitsatsning och jag har annat att göra på dagarna än att bara träna. Förr körde jag uppemot tolv pass på en vecka, nu hoppas jag klämma in tre-fyra stycken.
Jag har dessutom försökt ta det hela med en klackspark och driver med min egen, jämförelsevis, ålderdom genom att jag tryckt upp t-shirts med texter som ”Gammal man gör så gott han kan” eller ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt” på ryggen. Det kan behövas i en träningsmiljö där de allra flesta är födda efter att jag hoppade två meter första gången.

Kroppen börjar dock svara upp ungefär som förväntat. Träningsvärken i muskler som vilat ett par år börjar göra sig gällande. Valkarna i händerna slits sönder och broskknölen i nacken börjar byggas på av skivstången igen. Men den stora skillnaden sitter nog ändå i huvudet.

Sedan jag la skorna på hyllan för drygt tre år sen har jag hoppat lite höjdhopp till husbehov, eller hur jag nu ska uttrycka saken. Men det har hela tiden varit på skoj och när jag själv känt för det. I somras började det dock inte kännas roligt längre. Dels gick det alldeles för dåligt och dels gjorde det mest bara ont överallt.
Alltså var jag tvungen att göra det på allvar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig som någon som tränar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig själv som höjdhoppare igen.

Att kliva in i en, oftast, folktom träningshall var den naturligaste sak i världen fram till för drygt tre år sen. Att ruta in hela tillvaron efter när och var jag skulle träna och tävla var lika normalt som att andas. På den tiden behövde jag inte ha någon kalender. Schemat för vad som skulle göras och när det skulle göras fanns i skallen. Sen började jag jobba, skaffade en kalender och tappade bort det naturliga i att träna.

Å andra sidan har man en kalender för att planera saker och ting. Likaväl som jag kan planera in jobb och möten i den borde jag kunna planera in när och var jag ska träna. Lika naturligt som det har varit att kliva upp ur sängen och åka upp till Karlstads universitet för jobb på morgonen, lika naturligt borde det vara att åka och träna på eftermiddagen.

Och här om dagen så släppte det. Jag åkte till hallen, bytte om där jag alltid bytte om förr och klev in i hallen. Jag placerade mig på det skivstångspodium där jag lyft så många vikter genom åren och körde på.
Det började kännas som det gjort en gång – även om vikterna var färre och jag var tyngre – och medan svetten lackade och jag nynnade med till reklamradion så kände jag mig hemma. Så hemma så att jag till och med tog fel på vilken dag det var.
En gång i tiden var måndagarna dedikerade till de övningar jag just kört igenom så när jag lämnade hallen och uppdaterade min status på Facebook var det måndag i mitt huvud. Så trots att det var onsdag insåg jag att jag var på rätt väg i mitt tränande.


Nio höjdhoppare födda i oktober
Rune Almén, 20 okt 1952
Gerd Nagel, 22 okt 1957
Javier Sotomayor, 13 okt 1967
Georgi Dakov, 21 okt 1967
Lámbros Papakóstas, 20 okt 1969
Matt Hemingway, 24 okt 1972
Kajsa Bergqvist, 12 okt 1976
Vita Palamar, 12 okt 1977
Víctor Moya, 24 okt 1982


Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Márquez
Redan första gången som Florentino Ariza ser Fermina Daza vet han att det är kvinnan i hans liv. I ungdomligt oförstånd påbörjar de en brevväxling som abrupt får sitt slut när Fermina brutalt avvisar Florentino. Istället gifter sig Fermina med en läkare och den kärlekskranke Florentino tvingas beundra henne på avstånd – år efter år efter år. Tills han slutligen ser sin chans dyka upp… Det här var en bok jag verkligen längtat efter att läsa. Dels älskade jag Hundra år av ensamhet och dels spelar den här boken en avgörande roll i filmen Om ödet får bestämma som är smått underbar… Så egentligen hade jag nog bestämt mig för att ge den högsta betyg redan innan jag ens började läsa den, men så blir nu inte fallet eftersom den trots allt var lite småseg att ta sig igenom – men bra, det var den likafullt!


Karlstad – den 12 oktober 2004
Egentligen skulle det inte ha hänt förrän åtta dagar senare. Men till skillnad från sin far som var närapå två veckor över tiden kom den här lille gynnaren ut redan en dryg vecka för tidigt. Jag var dessutom säker på att det skulle bli en liten tjej som kom ut och sa hej. Men det blev det nu inte. Dessutom hade han den goda smaken att få dela födelsedag med kvinnan som har inomhusvärldsrekordet i höjdhopp, alltså Kajsa Bergqvist. Hade han fötts en dag senare hade han fått fira samma dag som en livstidsavstängd cuban istället, alltså Javier Sotomayor. I onsdags fyllde han sju år och det är svårt att tro att det gått så längesen min son föddes, jag har ju inte blivit ett dugg äldre under tiden…


Jag trodde aldrig att Sverige skulle kunna besegra Holland i en fotbollsmatch som betydde något. Men Källström drog in en frispark, Larsson en straff och en värmlänning som heter Toivonen avgjorde och Sverige blev EM-klart.


Wordfeud är kul, riktigt kul. Det är till och med så kul att jag inte kan låta bli att spela mest hela tiden. Något som naturligtvis leder till att jag slarvar med en massa andra saker. Men jag orkade i alla fall raka mig här om dagen, efter en tre-fyra veckor utan att ha sett en hyvel ens på bild.


Den så kallade tredje statsmakten gör allt som står i dess makt att avancera på rankingen och bli åtminstone nummer två. När drevet går efter politiker som gjort fel får man full förståelse för varför allt färre vill ägna sig åt politik i det här landet.


Höjdhoppare kommer i alla former och storlekar, men som alla vet är det inte storleken som har betydelse i just det fallet…


Fem över 12 - 292 dagar…
15 oktober 2011 : Klockan 20:18

Någon storspelare på oddset har jag aldrig varit. Men idag kunde jag i alla fall inkassera 300 kronor på ett spel lagt i början av april på att hudkrämsföretaget från Malmö skulle vinna SM-guld i damfotboll.

Apropå fotboll så har jag på sätt och vis anammat Gary Linekers gamla oslagbara kommentar om fotbollslaget Wimbledon. Att det bästa sättet att se dem spela fotboll är på text-TV.
Eftersom jag aldrig varit killen med mest TV-kanaler i stan så ser jag ytterst sällan de stora fotbollsmatcher som jag egentligen vill se. Så när Liverpool idag tog emot ärkefienderna från Manchester följde jag matchen på en kvällstidnings liveuppdateringssida.
Alltså vet jag inte mycket mer om den än att det blev 1-1.
Och att Steven Gerrard är en gigant!

På samma sätt såg jag Färjestad besegra Frölunda med 2-1 och ta årets första seger denna krisartade säsong. Å andra sidan… för ett lag som varit så framgångsrikt som FBK de senaste åren skapar det ju lite mer spänning att börja serien dåligt. Inget lag som legat så dåligt som Färjestad gör just nu har väl typ ens lyckats nå slutspel förut. Men den typen av statistik är ju till för att överbevisas och krossas.
Och när man ligger sist i tabellen kan det ju faktiskt bara gå åt ett håll…

Men innan all denna idrott på datorn så hann jag med att idrotta lite själv också.
Mer folk i Våxnäshallen denna förmiddag än på de övriga sex pass jag kört där i höst sammantaget. Dessutom vet jag att om jag vill ha hejaklack när jag hoppar höjd i vinter ska jag göra det på lördagsförmiddagarna eftersom ett gäng med cheerleaders tränar på gympamattan bredvid höjdhoppet då.

Höjdhoppet får dock vänta tills min namnsdag, 13 november, som råkar vara en söndag och i väntan på det bygger jag upp den gamla kroppen tillbaka. Inte riktigt till gammalt gott slag, men i alla fall till något i närheten. Eller i alla fall till något bättre än i somras.

Har funderat lite på när i min tidigare karriär jag befinner mig just nu. Rent höjdhoppsmässigt är jag ungefär i sextonårsåldern. Hoppar nog i runda slängar två meter eller strax däröver idag. Å andra sidan körde jag ingen styrka med skivstång på den tiden. Och rent styrkemässigt kan jag tänka mig att jag är någonstans där jag var när jag var 19-20 år och precis hade börjat med sån träning. Vad gäller häckhöjder är jag nog också ungefär där någonstans. Å andra sidan skaffade jag inga högre häckar förrän sommaren 2000, då var jag 24 år.
Så ärligt talat är nog den ekvationen omöjlig och jag är nog drygt 35 år hur jag än vrider och vänder och räknar på det. Återstår bara att se hur högt jag kan hoppa i den åldern.
Helst minst lika högt som när jag var hälften så gammal.

Idag var det återigen dags att lyfta skivstång i form av ryck och frivändningar. Det har aldrig varit något av mina riktiga favoritpass, men ska ändå göras och är en viktig del av träningen.
Å andra sidan hade jag bra teknikhjälp från gamle tyngdlyftaren Richard Nilsson via SOK under min karriär och framförallt de sista två åren förbättrade jag mig en hel del i just de här övningarna.
Som allra bäst gjorde jag 83 kg i ryck och 118 kg i frivändning med en kroppsvikt på ~72 kg. Men då handlade det om ett enda maxlyft och jag var toppad på ett träningsläger i italienska Formia. Båda lyften filmades dessutom av den ene av tvillingbröderna Ciotti, tror att det var Nicola. Men om han har filmerna kvar är en annan sak.

Idag handlade det dock om grundträning och dagens lyft såg ut så här: Ryck: 5 gånger fem lyft á 50 / 50 / 52,5 / 52,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Rycken kändes riktigt bra, frivändningarna lite tyngre och rygglyften i bellybacken gav mig – som vanligt – krampkänningar.
Imorgon är det dags för en ny nära-döden-upplevelse i form av mångsteg. Är någon sugen att hänga på så börjar vi, mina jag och mig själv alltså, värma upp vid tio.


Fem över 12 - 294 dagar…
13 oktober 2011 : Klockan 16:23

Torsdag är en veckodag som det inte skrivits många låtar om. Friday I’m in love, Saturday night, Sunday bloody Sunday, Manic Monday, Tuesday afternoon, Wednesday morning 3 AM och… sen blir det värre!

Å andra sidan behöver man ju inte sjunga just på torsdagarna. Allra minst när man är i Våxnäshallen och hoppar över häckar. Då är det ju bättre att koncentrera sig på dem. Häckarna alltså. Alltså de man hoppar över. Några andra häckar fanns inte i hallen denna eftermiddag.

Eftersom den ena nyckeln till min magiska häcklåda är på älgjakt och den andra enligt uppgift har utvandrat till Malmö får jag nöja mig med de vanliga trähäckarna. Å andra sidan så räcker de gott åt en gammal man som gör så gott han kan fortfarande.

För er som inte är bevandrade i häcklöpning och dess mystik kan konstateras att en alldeles vanlig häck allt som oftast har fem olika höjder som den kan ställas in på. Och här är decimalerna sjukt viktiga.
Det lägsta är 76,2 cm och det är den höjden små barn springer över, eller ja, ärligt talat inte bara små barn. Flickor upp till 17 år och pojkar upp till 13 år på korta häcken och på damsidan på 400 meter häck, till exempel.
Nästa höjd är 84,0 cm. Används av damer, såsom Susanna Kallur, när de rusar fram på 100 meter häck i till exempel VM och OS.
Sen har vi 91,4 cm, alltså tre fot, alltså en yard, höga häckar. Används på herrsidan över 400 meter häck. När Sven Nylander, svensk rekordhållare och trefaldig EM-medaljör på just den distansen, sprang Stockholm Marathon en gång i tiden, med målgång på Stockholms Stadion, hade någon vänlig själ placerat ut en häck åt honom på upploppet. Men efter drygt 42 kilometers löpning hade han lite jobbigt att ta sig över den enligt uppgift.
Näst högsta höjden är en meter jämnt, alltså 100, 0 cm. Används företrädesvis av, eller egentligen bara, av manliga juniorer på korta häcken. Och veteraner då. Så får jag för mig att springa korta häcken i Kil nästa sommar, vilket inte är helt osannolikt, så är det de här häckarna jag ska ta mig över.
Avslutningsvis då. 106,7 cm. Häckhöjdernas häckhöjd. Den som Dayron Robles, Liu Xiang och alla de andra små häcklöparna i Hackebackeskogen fightas på när det gäller.
Sen kan man alltid stoppa in spikar, skruvar, pinnar, papper eller annat man kan hitta längs banan i diverse hål i häckarna för att få dem ytterligare ett par centimeter högre. Men det är en annan historia.

Säga vad man vill, det är stor skillnad på 84 cm och 106,7 cm, i grund och botten kan väl konstateras att kvinnlig kort häck är mer av en sprintgren och manlig kort häck är mer av en teknikgren.
Å andra sidan har jag aldrig varit mycket till sprinter och inte haft mycket till häckteknik heller.
Det är därför jag hoppar över dem istället. Bokstavligt talat alltså.

Och det var alltså därför jag drog till Våxnäshallen denna eftermiddag. Släpade fram sex häckar och höjde upp dem till lagom höjd, snörade på mig spikskorna och satte igång. Så här blev resultatet:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 100,0 cm.
36+36+36+12=120 hopp allt som allt. Helt okej en sånglös torsdag.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.

Nu väntar vi alla med spänning på exakt hur pass mycket träningsvärk jag kommer ha i vaderna imorgon…


Så här kunde det se ut på den gamla goda tiden. Men vill man se mig hoppa så här får man inte komma till Våxnäshallen, då får man surfa in på YouTube…


Fem över 12 - 295 dagar…
12 oktober 2011 : Klockan 21:58

1989 var det första året ÖDIK:s P-76-lag spelade elvamanna fotboll. Vi hamnade i en östlig värmlandsserie vilket innebar resor till Kristinehamn, Karlskoga och förstås Degerfors. Bland annat spelade en kille som hette Toivonen i efternamn i Degerfors. Han var ganska bra. Det var inte jag. På Stora Valla vann de med 14-0, på Tallmovallen vann de med 10-0. Igår sköt hans bror oss till EM. Jag ville mest bara få det sagt.

Men nu var det inte fotboll det här skulle handla om. Den där Toivonen-grejen borde jag ju ha nämnt i förmiddags, men en gaggig gammal gubbe som jag kan inte komma ihåg allt. Istället tänkte jag, vilket den begåvade läsaren redan räknat ut av rubriken, att jag skulle gå igenom dagens besök i Våxnäshallen.

Det var så lugnt, så lugnt, så lugnt när jag kom dit. Faktiskt bara jag och den ene vaktmästaren. Ungefär som på den gamla goda tiden alltså. Sen gled en gammal sprinter från Sunne in i lokalen och började köra fystester med en domare som gärna skulle fått styrt, ställt och hållit lite ordning på oss i division sex. Vi hade liksom behövt en rättskipare av hans kaliber.

Själv gled jag i gammal god ordning in under Figge-boden och hängde vikter på en stång och började häva mig. Fascinerande hur pass stor skillnad det var i hela känslan idag jämfört med 1 oktober när jag körde motsvarande pass förra gången.

För det första: Uppvärmningen!
På rundbanan i Våxnäshallen är var tionde meter markerad. Är det segt krävs det drygt åtta steg för varje tiometersmarkering när jag joggar, känns det lätt kan jag sväva runt på 7,5 per tio meter. Idag låg jag på åtta, förra lördagen var jag väl och nosade på nio – och med puls som en blåval på torra land precis innan dödsögonblicket.

För det andra: Känslan!
Jag har väl helt enkelt börjat se mig själv som lite, lite, lite av en höjdhoppare igen. Det är med en helt annan självklarhet jag kliver in i hallen och rollen som aktiv. Hela agerandet känns annorlunda. Jag håller på att hitta tillbaka till mig själv – och det är skönt.

För det tredje: Lättheten!
Kroppen har redan börjat svara på träningen. Det flyter på när jag springer, det studsar när jag hoppar och det börjar kännas som om jag kommer kunna hoppa höjdhopp utan att få ont i precis hela kroppen. Men det får fortfarande vänta i en månad.

Idag stod alltså diverse benövningar på schemat. Faktiskt precis samma övningar som 1 oktober. Fast förstås med tyngre vikter. För det är så som planen ser ut. Att köra samma gamla hederliga övningar som förr, om än med färre repetitioner och lättare vikter, och att öka på belastningen lite vecka för vecka.

Alltså såg det ut så här idag:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 80 / 80 / 85 / 85 / 90 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 120 / 130 / 130 / 140 / 140 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 85 / 90 / 95 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 95 / 95 / 95 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Lite enkel matematik, bara för att sånt är kul:
Förra veckan lyfte jag totalt 10260 kg. Idag lyfte jag 1260 kg mer, alltså 11520 kg totalt. En ökning med 12,28 %.
Exakt vad jag vill ha sagt med den uträkningen har jag ingen som helst aning om, men alltid retar det någon.

Imorgon ska jag häcka i Våxnäshallen igen. I dubbel bemärkelse.


Och idag gratulerar vi Kajsa Bergqvist på födelsedagen…


Spoiled kids…
12 oktober 2011 : Klockan 10:37

Så blev det då seger igår och jag kan lugnt konstatera att: Det trodde jag aldrig! Men ibland är det skönt att ha fel och även om både Polen och Ukraina känns som konstiga val som EM-arrangörer blir fotbollssommaren så oändligt mycket roligare när Sverige är med.

Om man, som jag, är född i mitten av 70-talet så är man inte direkt uppväxt med svenska landslag i fotbollsmästerskap. 1978 spelade Sverige förvisso VM, men då var jag två år och visste ingenting. 1980, 1982, 1984, 1986 och 1988 missade vi i tur och ordning EM, VM, EM, VM och EM. Jag lärde mig istället att älska brasiliansk fotboll och namn som Zico, Eder, Falcao, Socrates, Junior, Careca och så vidare in i oändligheten. Dessutom fick man heja på Danmark och bröderna Laudrup gånger två.

Sen kvalade då Sverige äntligen in till VM 1990 efter ett bragdartat kval där Glenn Hysén var kungen av Wembley i en klassisk 0-0 match. Själv drog jag in 113 kronor på en satsad tia när Sverige slog Albanien med 3-1 i oktober 1989. Men väl i Italien blev det 1-2, 1-2 och 1-2 och bitterheten var total på alla punkter. Dessutom åkte Brasilien ut i åttondelsfinal. Gazza grät, inte av den anledningen dock, utan för att han fick varning i semifinalen och inte skulle få spela den eventuella final som England i slutändan ändå missade eftersom England alltid förlorar mot Tyskland (oavsett skepnad, den gången var det Väst) på straffar.

Nåväl. Det var väl i alla fall något slags vändpunkt för svensk fotboll och trots att Olle Nordin fick bära det så kallade hundhuvudet så kan vi i efterhand konstatera att han var mannen som förde Sverige till sitt första mästerskap på tolv år och som någonstans banade vägen för det som hände fyra år senare.

Och visst missade Sverige EM i England 1996 och VM i Frankrike 1998. Men är man, till skillnad från mig, född tjugo år senare än vad jag är så har man liksom inga större minnen av mästerskap utan svenskt deltagande. Ja, med Sydafrika 2010 som det lysande undantaget då förstås.
Sverige var med i EM 2000, VM 2002, EM 2004, VM 2006, EM 2008 och nu alltså dessutom EM 2012. Snacka om att dagens ungdomar är ena bortskämda slynglar.
Å andra sidan hade min generation ett IFK Göteborg som vann det som då hette UEFA cupen och som så när nådde final i det som idag heter Champions League (ej att förväxla med champinjonligan som är något helt annat. Dock oklart vad.)
Något som å andra sidan är helt osannolikt i dagens fotboll.

Så Sverige i EM nästa år och naturligtvis har räddaren i IT-nöden redan börjat skissa på nästa års EM-tips som en uppföljare till de vi dragit ihop till mästerskapen under det tjugoförsta århundradet.

Den 2 december, om jag är rätt underrättad, lottas nästa års EM i fotboll och det finns få saker som är så spännande som just mästerskapslottningar i fotboll (både kval och slutspel) – och nu är jag alltså inte ironisk!!


Kungen av Wembley - och alla andra platser där han spelat fotboll…


Oranjeboom…
11 oktober 2011 : Klockan 18:30

Det är ungefär två timmar kvar till kvällens stora Zlatanlösa fotbollshändelse. Sverige tar emot Holland hemma på Råsunda och jag är pessimist.

I samma veva som Sverige slog både Moldavien borta och Finland hemma i början av juni stoppade jag ner mina händer i sonens legolåda. Det var början på ett par intensiva legobyggarveckor från min sida.

Jag tog de ljusgröna och de mörkgröna 2x2-bitarna och började lägga i ett schackmönster. Det var ju dessutom två färger som knappt ens fanns på min tid. Mörkgrönt fanns som bottenplattor men inga lösa bitar, ljusgrönt kunde man inte ens drömma om i något som helst sammanhang.
Det gröna schacket blev precis ett grönt schackbräde, alltså en fotbollsplan. Några vita linjer och målburar för att visa att det verkligen var just det gröna fältets schack som det handlade om. Det blev läktare på ena sidan och på andra sidan och på alla sidor. Det blev två resultattavlor som visade att hemmalaget ledde matchen med 2-0.
Det blev gula spelare på ena sidan planen. Gubbarna på den andra fick vara orange.
Alltså Sverige mot Holland.
Alltså 2-0 till Sverige ikväll.

Men som sagt ingressen, jag är pessimist.
Holland är världens kanske bästa landslag just nu. Holland har vunnit samtliga matcher i kvalgruppen. Holland har gjort 35 mål och bara släppt in 5. Holland består av idel, ädel världsstjärnor.
Och jag tror inte att någon av dessa världsstjärnor kommer att spara sig ikväll. Jag tror att de allihop kommer att vilja vinna den här matchen för att få toppa FIFA:s världsranking, för att få gå igenom kvalgruppen helt utan poängförlust.
Sverige har dessutom sin absolut bäste spelare avstängd i kvällens match.

Matematiken för vad som krävs för att gå vidare får andra sköta. Jag tror att Sverige får nöja sig med andraplatsen i gruppen och play off för att nå EM nästa sommar.
Innan dess kanske jag hunnit bygga en mer verklighetstrogen arena i Lego…


2-0 till hemmalaget ikväll?!?
Gärna för mig, men jag tror det inte…


Jumping university…
10 oktober 2011 : Klockan 19:26

Första gången jag besökte det som nu mer heter Karlstads universitet så hette det fortfarande Högskolan i Karlstad. Det bör ha varit någon gång på gymnasiet och jag bör således ha varit en 17-18 år. Vill minnas att det var lite läskigt.

Är man uppväxt i Forshaga så är det egentligen inget naturligt steg att läsa vidare på universitetsnivå. Bilden är ännu mörkare om man kommer ytterligare ett par mil norrut längs Klarälven, eller i vilken mindre ort som helst i hela landet som inte har en direkt närhet till en högre utbildningsnivå. Det är inget konstigt med det utan en följd av något slags naturligt urval med vilka som växer upp var. Bor man i en ort där ”alla” av tradition alltid arbetat på bruket så är det sannolikt att ens föräldrar inte läst på universitet och då gör man det sällan själv heller.

Alltså var det lite konstigt för en sjuttonåring från Forshaga första gången han satte sin fot på Högskolan i Karlstad. Ändå var det helt naturligt och självklart att jag skulle plugga vidare där efter gymnasiet, även om jag inte alls visste vad jag skulle plugga eller bli. Så jag läste enstaka kurser i väntan på att bli världens bäste höjdhoppare. Och när jag slutade med att vara det så fick jag istället anställning vid Karlstads universitet.

Dagens arbete bestod till stora delar av det som kallas Barnens universitet. Forskare vid Karlstads universitet föreläser, berättar och experimenterar med barn som kommer och besöker oss. Idag var temat idrott och jag och Christian Augustsson, som till skillnad från mig ju är just forskare, höll i föreställningen.
Vi inledde med att prata om idrott och lite idrottshistoria i sisådär en kvart och för allra första gången i världshistorien lyckades vi två nästan med att hålla tiden på ett föredrag vi höll ihop och vi lyckades nästan helt undvika både ironi och interna skämt. En bedrift bara av rent astronomiska mått bara det.

Sen skulle det slås rekord!
Alla barnen på plats fick göra varsitt längdhopp och det totala resultatet adderades. 78 barn, 78 hopp och totalt lite drygt 174 meter. Nytt hallrekord och alla verkade nöjda och glada med dagens 45 minuter.
Nästa vecka ska det handla om ålar och fiskars liv.

Poängen med allt det här är naturligtvis att det ska vara några färre sjuttonåringar som tycker att det är lite otäckt att besöka ett universitet. För det är inte farligt att titta in där, vare sig för ett barn eller för en gymnasieelev. Så välkommen du också!


Sapere aude, våga bli vis…


Fem över 12 - 298 dagar…
9 oktober 2011 : Klockan 16:04

Ibland undrar man ju hur man är skapt. Vid halv elva i förmiddags tog jag mig en rejäl funderare i just de banorna. Då låg jag på rygg på löparbanan i Våxnäshallen, flämtade tungt och övervägde att spy.

Att den här veteran-SM-satsningen skulle gå över styr ganska snart var ju väntat. Jag kan ju liksom bara träna på ett sätt och det är så som jag gjorde förr om åren. Men eftersom jag trots allt har ett par tre hjärnceller i behåll, varav två drar runt den tredje i skottkärra, har jag i alla fall räknat fram att jag kan göra samma övningar som förr – men i en annan omfattning.

Ändå kan man ju ställa sig frågan: Varför köra 12x60 meter mångsteg en söndagsförmiddag?

Mångsteg är ett typiskt friidrottsord, och sådana ska man kanske akta sig för i en allmän blogg som den här.
Finns en historia om hur svenska friidrottsförbundet en gång engagerat en av de bästa och mest kunniga sovjetiska trestegstränarna, bör väl ha varit på 80-talet eller så, och eftersom denne man inte talade engelska var man tvungna att anlita en tolk. Ryssen började prata och tolken försökte hänga med och hans första kommentar var något i stil med: ”Ja, jag förstår inte riktigt allt här, men han säger något om tre långa steg…”
Det är en sak att kunna ett språk, det är en annan sak att kunna terminologin inom ett specifikt område.
Vad heter till exempel höjdhoppsställning på engelska?

Mångsteg, som kanske lika gärna kunnat heta långsteg eller fåsteg, går i princip ut på att man hoppar så långt man kan på så få steg som möjligt.
En vanlig form är femsteg eller tiosteg, alltså så långt som möjligt på fem eller tio steg. Och antingen kör man växelhopp, man växlar ben för varje steg (typ, springer med låååånga steg) eller så kör man enbenshopp, vilket rimligtvis inte kan behöva någon extra förklaring.

Efter besvikelsen över fjärdeplatsen vid inomhus-EM i Gent 2000 så växlade jag upp träningen ett snäpp med sikte på OS i Sydney samma höst. Så en marsförmiddag skulle jag köra mångsteg. Dittills i karriären hade det mest handlat om stående tresteg, stående femsteg och i undantagsfall stående tiosteg eller femsteg med ansats. Nu bestämde jag mig för att testa gränserna lite och kolla vad jag pallade med: Nog sjutton måste man kunna hoppa mångsteg i sextio meter när det finns en sextiometers bana, och nog sjutton måste man palla att göra det på ett ben.
Sagt och gjort, jag snörade på mig spikskorna och satte igång.

Jag har alltid gillat siffran tolv, den står för fulländning och är mycket bättre som bas i ett räknesystem än tio. Tolv är jämnt delbart på två, tre, fyra och sex medan tio bara är delbart på två och fem. Så det fick bli tolv gånger sextio meter mångsteg den där första marsförmiddagen. Tolv vändor fördelade på tre serier med växelhopp – vänster ben – växelhopp – höger ben.
Det funkade till belåtenhet och jag fortsatte med det. Det passet, med lite vidareutveckling i antalet sextiometershopp (gjorde normalt 24 under uppbyggnadsfasen och har gjort 28 (totalt 1680 meter hopp…) som mest på ett pass), blev det ena benet att stå på när det gällde min hoppstyrka. Det andra var ohemula mängder med häckhopp.

Så idag stod jag alltså där igen. Det är inte mars 2000 längre, det är oktober 2011 och jag snörade på mig spikskorna för att hoppa mångsteg.
De första fyra vändorna gick över förväntan även om pulsen slog otäckt hårt och högt.
De kommande fyra fick det att susa i skallen och svartna för ögonen.
De avslutande fyra gjorde att jag tyckte mig både se ljuset i tunneln, sankte Per med sina nycklar och höra änglarnas kör. Och då menar jag inte de Änglarna som gjort mig till hedersmedlem i sitt sällskap, de sjunger i andra sammanhang.
Förr om åren kunde jag snitta runt sjutton steg per sextiometershoppning. Vänsterbenet var alltid bäst, växelhoppen strax därefter och högerbenet distanserat.
Idag låg jag på 18,5 steg på växelhoppen och vänsterbenet och 19 steg på högerbenet, utom de två sista vändorna när det blev 19 steg på växelhoppen och närmare 20 på högerbenet.

Men det var en grymt skön genomkörare och när jag hämtat mig något så när gick jag och letade fram en medicinboll istället, kastade den i en vägg åttiofyra gånger och sen gick jag hem via duschen.

På söndagens meny:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med tre stycken sextiometerslopp.

Fyra pass i benen nu och idag kändes i alla fall uppvärmningen riktigt bra. Vågen visade glädjande nog ett helt kilo mindre än förra lördagen, alltså 77,8 kg, men det berodde nog mest på att min vätskenivå var någonstans i knähöjd när jag vägde mig och ingen planerad bantning.
Imorgon blir det ingen friidrottsträning utan istället Barnens universitet på Karlstads universitet och sen fotboll med brassegänget.


Man brukar för övrigt kalla dem för "stands" eller "uprights" på engelska. Däremot har jag ingen aning om vad tresteg heter på ryska…


Me and my monkey…
8 oktober 2011 : Klockan 11:02

Sitter på ett X2000 från Stockholm till Karlstad och ser landskapet rusa förbi utanför fönstret. Det var mer än det stundtals gjorde igår. Å andra sidan kom jag fram till Stockholm ändå och fick ikläda mig världens coolaste klädesplagg. Men fredagen började ärligt talat inget vidare.

Tåget upp till Stockholm lämnade Karlstad 9.18 igår, alltså fanns det ingen större idé att åka upp till universitetet och jobba en timme, utan det kändes som en bättre idé att ta sig en sovmorgon.
Problemet var att jag glömt något.
Så när jag masade mig upp ur sängen vid tio i åtta och slog på mobilen så ringde den direkt. Numret såg bekant ut och redan innan jag svarat så hade synapserna i hjärnan slagit fast att det var radio Värmland och att jag skulle varit där och med i direktsändning tjugo minuter tidigare.
Inte mycket annat att göra än att hoppa in i bilen och dra iväg. Istället för att äta frukost och packa i lugn och ro fann jag mig plötsligt ståendes med en knäckebrödsmörgås i ena handen och målandes en tavla till förmån för världens barn med den andra i en radiostudio på Herrhagen.

Flydde radion vid tio i nio, hem för att packa ner en necessär och övrigt jag kunde behöva för en övernattning i kungliga huvudstaden. Tillbaka in i bilen och halvvägs ut ur kvarteret där jag bor slog hjärnsynapserna till igen.
Smokingen hängde kvar hemma.
Tillbaka hem, snabbt in, snabbt ut, tillbaka mot tågstationen.
Andades ut när jag satte mig ner i tågvagnen och sen blev det lövhalka.
Någonstans är det där så otroligt typiskt. Man stressar som en galning för att hinna med ett tåg och när man väl sitter på tåget så blir det försenat.

Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet, lämnade mina saker där, hoppade in i en taxi och uppgav den adress dit jag skulle. Han såg ut som ett levande frågetecken. Och jag visste inte mer än honom. Det är ju god-damn-it han och inte jag som ska veta var saker och ting ligger i Stockholm.
Lyckligtvis hade jag min iPad med mig, Wordfeud-beroendet håller i sig skapligt fortfarande, och jag surfade fram var vi skulle. Vi tog oss dit i samlad tropp och jag betalade snällt för omvägarna.
En sushi senare började jag bli människa igen (för ärligt talat, två knäckemackor är inte mycket till frukost för en stor karl, eller ens för en liten en som mig) och vi drog igång genrepet inför Friidrottsgalan där jag och min hyrda smoking skulle vara kvällens värdar. Genrepet gick väl ärligt talat så där, mycket för att jag hade galet svårt att fokusera på att vara något så när seriös i en närmast helt tom lokal. Samtidigt var det skönt att ha kört igenom det när galan väl sparkade igång.

När genrepet var avslutat hoppade jag in i en taxi igen, tillbaka till hotellet för dusch och ombyte. Hoppade in i duschen för sent (jävla Wordfeud) duschade för varmt, fick eftersvettningar som en löddrig galopphäst, drog på mig smokingen ändå, rusade ner till centralen, hoppade in i en taxi, insåg att jag glömt mina manuslappar på hotellrummet, fick åka taxi de femtio metrarna till hotellet, hissen upp, hämta lappar, hissen ner, tillbaka in i taxin, blodsockret kraschade som börsen när riksbankschefen i USA fått en buse i näsan, tryckte i mig en snabbt inköpt påse Gott & blandat, slappnade av, svettades lite till, kom fram till Parken III och skred in likt James Bond utan rätt att döda.

18.00 började så minglet, 18.20 beordrades alla att gå och sätta sig, 18.35 hade alla ännu inte satt sig och tidsprogrammet hade redan spruckit. Men vi jobbade oss ikapp, jag och min smoking, vi rapporterade att Sverige gjort 1-0 mot Finland, delade ut priser, pratade för döva och lyssnande öron, intervjuade pristagare, delade ut blommor, såg på bildspel och film, berättade att Sverige gjort 2-0, att Zlatan blivit varnad och att Finland reducerat. Läste nomineringar och motiveringar, delade ut fler priser, mer blommor, minns tillbaka på det år som gått, såg framåt mot den tid som kommer, konstaterade att Shirley Clamp kanske, eller kanske inte, gillar håriga män och avslutade galan med att tacka för oss. Kunde äntligen slappna av och svänga mina lurviga på ett dansgolv till gamla favoritlåtar som Diggi-loo, diggi-ley och You to me are everything. Den ena är ju tidernas bästa schlager, ever, och den andra den ultimata kärlekslåten, ever.
Sen drog smokingen med mig ut på lite äventyr i natten innan jag somnade gott i sängen med den inhyrde kompanjonen hängande över en stolsrygg.

Så nu sitter jag alltså här på tåget igen, ingen lövhalka så långt ögat når och om allt går som planerat är jag tillbaka i staden där solen alltid skiner om knappt två timmar.
Sen återstår bara att återlämna världens coolaste klädesplagg, och att skiljas är att dö en smula…


Det finns ingen som burit upp en smoking som Sean Connery.
Jag gjorde ett tappert försök igår, men var förmodligen chanslös…


I höst ringer Horace…
6 oktober 2011 : Klockan 16:52

Under mina sista månader inför OS i Aten hängde mästerfotografen i stövlar med mig i träning och tävling med sin kamera. Det mynnade ut i boken En av 12, en bok som vi båda ansåg borde leda till att Horace skulle ringa framåt hösten.

Det blev ett internt skämt mellan mig och fotografen att ”i höst ringer Horace”. Underförstått att En av 12 skulle ge oss nobelpriset.
Hörde jag någon säga hybris?
Å andra sidan finns det få skämt som är så roliga som just de interna.
Grejen var att det där med att ”I höst ringer Horace” kändes som en helt fantastisk boktitel. Så vi började spåna lite lätt, jag och fotografen. Den uttänkta titeln var helt enkelt för bra för att kastas bort.

Sagt och gjort. På ett flygplan till Nice för tre år sedan började ett synopsis ta form i mitt huvud. Romanen skulle handla om den icke namngivne författaren vars allra största dröm och livsuppgift var att få nobelpriset i litteratur. Något som alltså skulle leda till att Horace Engdahl, i sin ställning som ständig sekreterare i Svenska akademin, skulle slå en signal för att meddela den glada nyheten den första torsdagen i oktober.

Men eftersom författaren, han kom att kallas Walter Allanzon internt och ingenting alls i boken, insåg att en svensk författare aldrig någonsin mer kommer att tilldelas ett nobelpris var han tvungen att ”metamorfosera” sig själv till något annat. I synopsiset blev han peruan, av exakt vilken anledning minns jag inte längre. Men huvudsakligen eftersom en Sydamerikan inte fått priset sen urminnes tider.

Tvisten blev att en annan peruan skulle tilldelas priset och att vår författare skulle tro att det var han som fått det. I besvikelsen över att ha varit så nära skulle han istället bli kamerunier och försöka få priset som afrikan. Inte heller detta skulle lyckas, så klart. Men i något slags spritdeliurium skulle han skapa den stora romanen, skicka in den till ett förlag under pseudonym och denna roman skulle efter ett antal svårt sinnesförvirrade förvecklingar ge honom nobelpriset i litteratur. Men i samma stund som han, ovetande om att han ens skrivit romanen och att han tillhörde favoriterna för att få utmärkelsen, lyfte den ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden skulle han falla död till marken i en hjärtattack.
Ungefär så såg idén ut, uttänkt på ett flygplan på väg till Nice för vidare biltransport till Monaco.

Vi kom igång riktigt bra med författandet och framförallt hade vi otroligt roligt när vi skrev. En spyfluga tog allt större plats i historien, vi vävde in allt mer osannolika bifigurer som snart kom att ta över showen, vi drack Trocadero och åkte till Liverpool och vi skrattade så vi grät mellan varven.
Sen började problemen.

Först gick boktiteln åt skogen när Horace Engdahl helt oväntat hoppade av sitt uppdrag som ständig sekreterare. ”I höst ringer Peter” eller ”I höst ringer Englund” hade inte riktigt samma klang. Precis som Zlatan är Zlatan så är ju Horace Horace liksom.
Men vi var så pass långt komna att vi inte lät oss nedslås, även om ”Helvete, Horace” var arbetsnamn under en kort period.

Sen kom nästa smäll när en livs levande peruan gick och fick priset förra året. Men också det gick att rädda. Vår falske peruan, hans poncho och panflöjt var för bra för att slänga bort bara för att en äkta peruan som Mario Vargas Llosa fick priset.

Om inte annat så bevisade ju det att vi var på helt rätt spår i vår pikaresk. Även om det inte blev så mycket skrivet efter det. Så idag kom då den sista dödsstöten.
Han stavas Tomas Tranströmer och är en värdig pristagare. Ja, det är de ju faktiskt allihop.
Men han är svensk och hela ”I väntan på herr Englund”, som den kom att heta till slut, bygger på att en svensk inte kan få nobelpriset i litteratur eftersom det skulle klassas som svågerpolitik.

Så det interna skämtet om att i höst ringer Horace som blev en titel på en roman som började skrivas och som glatt dess två författare kommer aldrig att bli en roman med titeln I väntan på herr Englund.
Så kan det också gå i litteraturvärlden.


Han ringer inte mer och inte fick han någon bok uppkallad efter sig heller…


Almost unreal…
5 oktober 2011 : Klockan 17:13

Hösten 1999 besökte jag Australien för första gången. Det har kommit att bli två gånger till sedan dess och jag ska gärna åka tillbaka. Men det ligger ju liksom en bit bort.

Första besöket var ett tränings- och rekognoseringsläger i SOK:s regi med sikte mot OS i Sydney 2000. Vi besökte de byggarbetsplatser som skulle bli OS-by och arenor och vi var inne på Olympiastadion, Stadium Australia, som var i det närmaste helt klar och som än idag är en av de mäktigaste arenor jag tävlat på.

Efter ett par dagar i Sydney reste vi vidare upp till Gold Coast där vi huserade rent boendemässigt på Bond University, där kackerlackorna var stora som folkvagnar, medan vi tränade på Griffith Universitys friidrottsanläggning ett par mil bort. Badade i vågorna vid Surfers Paradise och till och med jag tyckte att det var en upplevelse. Utan surfbräda dock.

Jag kom att dela rum med Henrik Dagård som ägnade dagarna åt att träna en väldig massa och att spela ”gubbrock” på sin medhavda musikanläggning i mindre format.

Något stort fan av Ulf Lundell har jag aldrig varit och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli det. Men ”en inställd spelning är också en spelning” är ett fantastiskt uttalande och Tre bröder kom att bli lite av en favoritlåt dessa veckor down under.

I övrigt stukade jag vänsterfoten två gånger om och rent träningsmässigt var lägret ganska bortkastat. Men det var en otrolig fördel att ha varit där när jag kom tillbaka inför OS ett knappt år senare. Allt var välbekant och kändes lite hemma.

Jag kom för övrigt att dela rum med samme Dagård, med samma musiksmak, också inför och under OS och om någon mot förmodan trodde något annat så är han en rolig en, trots musiksmaken. Bland annat konstaterade han att jag inte var riktigt hundra eftersom jag fått nummer 98 av SOK på min väska och andra numrerade prylar.

Inför denna långresa införskaffade jag något så otroligt moget som en GameBoy, jag var ju trots allt 23 år gammal och hade aldrig ägt någon. Den kom till en hel del användning då och även senare i livet, även om det alltid har stört mig att den inte har någon egen ljuskälla. Vilket gör den svåranvänd i mörka rum. Till skillnad från dagens mer avancerade små spelkonsoler.

I somras, mitt i min mest kreativa Legobyggarperiod, så grep jag tag i denna gamla favoritleksak och skapade den av en ännu äldre och ännu mer favoritleksak. Så fick Super Mario hoppa också i Lego.


…sommaren 2010 fick jag slutligen klara hela originalversionen av Super Mario utan fusk. 25 år efter att spelet kom ut. Året efter byggde jag den här i Lego…


Fem över 12 - 303 dagar…
4 oktober 2011 : Klockan 22:06

Sitter och ser på Hübinette på SVT. Vi har ju kamperat ihop i På spåret hon och jag. Även om det var fyra år sen och tyvärr inte gick hela vägen. Det körde ihop sig i semifinalen mot Hoa-Hoa Dahlgren och Cecilia Hagen.

Vilket naturligtvis osökt får mig att tänka på att årets deltagare i På spåret presenterades idag. Tyvärr var jag inte med, men så gick det rätt dåligt när jag var med ifjol också å andra sidan. Ska jag gissa årets vinnare känns Martina och Erik Haag som huvudfavoriter. Och herr Haag var ju på TV alldeles nyss och pratade mat i Landet brunsås.
Jag har dock aldrig varit någon stor vän av brunsås.
Gillar På spåret desto mer.
Och får jag vara med igen och dessutom välja vem jag vill ha vid min sida faller nog valet på Jan Arnald, han har en gång i en DN-chatt dessutom lovat att han skulle sopa banan med mig, så det skulle kännas bättre att ha honom i samma bur än i buren bredvid.

Men istället för att åka tåg i TV kommer jag ägna hösten åt att lyfta skivstänger, hoppa över häckar och lira lite boll.
Igår kväll samlades sju tappra, glada gossar i en gympasal på Herrhagen och bjöd på futsal som skulle gjort Zlatan… gråtfärdig. Det John Carew gör med en fotboll och Zlatan med en apelsin gjorde ingen av oss ens i tanken.
Men vi hade å andra sidan kul och korade dessutom Kvällens brasse. Bara en sån sak.

Idag var jag tillbaka under Figge-boden i Våxnäshallen igen. Jag, en skivstång och mina dragremmar. Lyftarbältet är två hål längre ut än på den gamla goda tiden, vågen visade 78,3 kg idag, och det slutade som det alltid slutar första gången jag kör ryck och frivändningar på länge.
Händerna gick åt helvete.
Dock inte så mycket åt helvete som jag fruktat. Det var bara en av de gamla valkarna som slets sönder och sved. Så det får ses som ett okej facit trots allt. Dessutom kändes armarna och axlarna ingenting alls. Kände mig lite rädd för det efter x antal smällar i rygg och nacke på diverse leriga fotbollsplaner senaste arton månaderna.
Så det finns hopp om lyft i livet.

Misstänker dock att jag kommer ha rejäl träningsvärk i magen imorgon. Kommer garanterat få rulla ur sängen imorgon bitti istället för att inleda dagen med en situp.
Min morgonrutin har dessutom ändrats drastiskt senaste dagarna. Köpte nämligen en ny väckarklocka på Legoland. Den gamla vann jag i Karlsruhe 1999. Fick två saker i samband med den tävlingen. En väckarklocka som jag använt sedan dess och en förkylning av Tomas Janku som dock gav med sig efter ett par veckor men som förstörde ett par tävlingar den vintern.
Den nya Lego-väckarklockan har nämligen ingen snoozefunktion och det suger ju lite. Men å andra sidan är det ju Lego, så det får liksom gå ändå. Dessutom kommer jag ju upp ur sängen på morgonen och det är väl det som är meningen.

Dagens träning och de första ryck och frivändningar jag gjort sen Eldkvarn brann, eller i alla fall sen någon gång förra hösten:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 45 / 45 / 47,5 / 47,5 / 50 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 60 / 60 / 65 / 65 / 70 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Fotstyrka och 3 x 60 meter genomblödningar

Helt okej genomkörare en tisdag i oktober. Nu är det bara att ladda för mångsteg eller något annat kul vid nästa besök i det som en gång gick under namnet QX-hallen internt.


Fem över 12 - 305 dagar…
2 oktober 2011 : Klockan 20:52

Trots att jag körde på relativt lätta vikter igår så hade jag naturligtvis en smått magisk träningsvärk i låren denna morgon. Och det finns saker som är roligare att göra med träningsvärk än att hoppa över häckar. Men varför ska man göra det man tycker är roligt hela tiden.

Det fanns en tid i mitt liv när dessa häckpass var favoritpasset. Lite drygt tvåhundra hopp över häckar, plintar och lådor.
Å andra sidan fanns det inte mycket som kunde vara mer frustrerande heller. Inte minst som de häckar jag hoppade över var en samling ihopsatta plaströr som föll likt plockepinn en dålig dag. De dagarna tog träningspasset dessutom betydligt längre tid än de stipulerade två timmarna. En bra dag var det gjort på en och fyrtiofem, en dålig tog det minst en halvtimme längre.

Idag tog jag det dock lite lugnare än så. Vanliga trä- och metallhäckar (jag har ju för bövelen lagt av och gett bort nyckeln till min speciella låda med mina egna häckar) som inte når högre än 106,7 cm och bara lite drygt hundra hopp totalt. Men jag misstänker att träningsvärken i låren från igår får sällskap av träningsvärk i vaderna imorgon ändå.
Men å andra sidan finns det ingen bättre värk än träningsvärk!

På dagens schema då, för den intresserade:
Jämfotahopp: Sex gånger fem häckar á 91,4 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tio gånger en häck á 91,4 cm.

Så vi kan väl alla vara överens om att det är en bit kvar till jämfotahopp över 130 cm häckar och löphopp över 170 cm häckar. Men för att hitta tillbaka dit måste jag inte bara träna som en tokig, jag måste dessutom se till att få tillbaka nyckeln till min plåtlåda.
Och att få nyckeln tillbaka är nog den enklaste delen…


En bok om tiden då häckarna var högre, håret var kortare och klockan ännu inte slagit tolv…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att se med nya ögon…
2 oktober 2011 : Klockan 13:23

Ni vet hur det är med synvillor. Har man en gång lyckats se den andra varianten av dem är det nästan helt omöjligt att se det man såg från början.

Jag besökte Legoland i veckan som gick. Första gången jag var där var för trettio år sen. Det har hänt en hel del sedan dess. Både med Legoland och med mig. Kanske mest med mig.
För trettio år sedan såg jag Lego. Nu såg jag hus jag kände igen, städer jag besökt, platser jag läst om. Och hur många gånger jag än åker tillbaka kommer jag alltid att se just det jag ser idag. Jag kommer aldrig längre att bara se snygga hus och andra byggnader i Lego.

Ganska ofta i mitt liv har jag drällt in sent på kvällen till diverse hotellrum. Dock inte av någon annan orsak än att jag helt enkelt har kommit fram sent med flyg, tåg, buss eller bil dagen innan tävling. Jag fascinerades ofta över hur jag såg saker på ett helt annat sätt när jag vaknade på morgonen än vad jag gjort när jag kommit fram kvällen innan.

Första gången jag klev in på hotell Lux i slovakiska Banská Bystrica svor jag på att aldrig återvända. Jag hade rest länge, passerat genom fem länder på en eftermiddag, var osäker på min egen hoppform och hallen vi skulle tävla i var kort sagt eländig. I hotellfoajén låg dimman tätare än den någonsin gjort i Lützen, även om det var cigarettrök på hotell Lux och kanske krutrök i trettioåriga kriget, och jag skyndade upp till rummet. Bara för att mötas av ett droppande handfat och en luddig brun filt att ha som täcke. Den ende slovak jag kände var i Australien och jobbade och jag undrade vad jag egentligen gjorde där över huvud taget.

Morgonen efter släpade jag mig upp ur sängen drog bort de fransiga bruna gardinerna – och möttes av strålande solsken från en klarblå himmel. Det hade dessutom snöat under natten och allt det gråa och trista var skinande vitt av nysnö. Dimman hade skingrats i hotellfoajén och frukosten var ätbar.
Mitt dåliga humör och den oroliga känslan i magen var som bortblåst.
Hoppningen fungerade, jag vann tävlingen och det enda som kunde få mig att sluta längta efter att resa tillbaka till Banská Bystrica var att åka dit.

För ett antal år sedan var jag tillbaka på mitt gamla dagis. Det var en omvälvande upplevelse på många sätt. Dels för att det firade 25 år och att det vid det laget var 20 år sedan jag lämnat det för att börja skolan. Men framförallt för att det krympt.
Det fullkomligt gigantiska lekhallen hade blivit så liten, så liten, så liten. Hur vi kunnat spela tuffa innebandymatcher där inne som dagisbarn framstod som en olöslig gåta.
Naturligtvis förstod jag då, likaväl som nu, att det inte var dagiset som krympt utan jag som växt. Men jag upplevde ju inte samma sak med det hus jag bodde i. Om lekhallen på dagis var gigantisk när jag var fem år så borde vardagsrummet hemma också ha varit det. Men så har jag aldrig upplevt det.

Medan ett hotell kan ändra skepnad över en natt krävs det helt uppenbart längre tid för ett dagis, eller för ett land av Lego, att göra det.
Men precis som med Billunds turistmagnet nummer ett kommer jag aldrig längre att uppleva Maskrosens dagis (varför man väljer att döpa ett dagis efter ett ogräs får bli en senare fråga…) eller Banská Bystrica som jag gjorde det första gången jag kom dit. I det senare fallet kan jag å andra sidan fortfarande hitta tillbaka till känslan jag hade i kroppen när jag klev in på hotellet första gången. Det är ingen helt igenom angenäm känsla, men den går att skratta åt i efterhand.
Känslan av en gigantisk lekhall på ett dagis är däremot svårare att hitta tillbaka till. Det är väl helt enkelt alldeles för länge sen det inträffade.

Men även om jag kan sakna det där storögda barnet i mig så är det nog i slutändan rätt skönt att se världen med en vuxens ögon. Och Lego är väl ändå inte bara för barn, i alla fall inte bara för små barn.


Nio städer man kan tro är huvudstäder
New York, USA
Sydney, Australien
Rio de Janeiro, Brasilien
Toronto, Canada
Auckland, Nya Zeeland
Istanbul, Turkiet
Glasgow, Skottland
Kapstaden, Sydafrika
Marrakech, Marocko


En kortfattad historik över nästan allting – Bill Bryson
Titeln säger egentligen allt om vad boken handlar om. Det är en kortfattad historik över hela jordens historia från den stora smällen och fram till våra dagar. Här finns Darwins teori om det naturliga urvalet och arternas uppkomst, här finns berättelser om storheter som Isaac Newton och Edmond Halley och här finns en uppsjö av märkliga skrönor och historier om vetenskapsmän och allehanda konstigheter. Hade jag läst den här boken på originalspråket engelska hade det förmodligen varit en solklar fullpoängare – för på sina ställen är den fullständigt briljant. Det som gör att betyget dras ner är den slarviga översättningen: det är stavfel eller ord som saknas helt på var och varannan sida och plötsligt börjar man tyvärr ifrågasätta allt man läser istället för att bara njuta av det.


Hagfors – den 3 oktober 1989
I lågstadiet var det klassfotboll under namnet Trixen som gällde i Forshaga. På mellan- och högstadiet var det friidrott under namnet Klasskampen som var grejen. De som lyckades bäst i dessa klasskamper fick sedan åka till Hagfors och tävla i Kretsmästerskapet (KM) mot jämnåriga från så vitt skilda platser som Munkfors, Deje och Sunnemo. I fjärde klass förlorade jag höjdhoppet för första och sista gången. I femman, sexan, sjuan och åttan gick jag segrande ur striden – i nian blev det inget. Då blev jag å andra sidan trea på skol-SM istället. Min största stund i Hagfors inträffade när jag gick i sjunde klass. Jag hade haft sikte på klubbrekordet i Kils AIK hela säsongen. Det löd på 161 cm och jag hade nått 158 cm som bäst. Men den där eftermiddagen på kolstybben i Vikingland så fick jag äntligen med mig exakt 161 cm – tangerat klubbrekord för Kils AIK. Det stod sig i nio år innan det slogs av två olika hoppare på en och samma dag om inte minnet sviker mig.


Legoland!!! Besökte detta plastens paradis för fjärde gången i mitt liv i måndags och tisdags och det var precis lika roligt nu som första gången jag var där – för trettio år sen.


Oktober… vi kan hoppas på brittsommar, vi kan hoppas på krispiga höstdagar med hög luft, men hur vi än vrider och vänder oss så har vi inte bara rumpan bak, vi har dessutom hösten framför oss.


Färjestad… Jag ägnar inte ishockey något större intresse i vare sig september, oktober eller november. Men att se Färjestad ligga sist efter sex spelade matcher är ingen höjdare.


Hotell Lux i Banská Bystrica, där kan man sova gott och vakna till vackra vinterdagar…


Sjätte sinnet…
1 oktober 2011 : Klockan 21:13

Så blev det då som jag fruktade…

…IK Viking FK 2 slängde väl in större delen av sitt A-lag, som å andra sidan äntligen fick vinna en match i år. Dock inte i division fyra där de egentligen spelade säsongen utan i division sex mot Rännbergs IK med 6-3 så att de hängde kvar i den serien istället för i fyran.

Och Rinns AIK fick låna spelare från Torsby IF i division fyra och hängde därmed också kvar i sexan genom att slå Gettjärns IF med 4-0.

Division sex-fotboll i Värmland är ett stort skämt. Undrar om FC Barcelona har lust att låna ut lite spelare till ÖDIK i division sju nästa säsong…


Vem vet, nästa år kanske han dyker upp på Tallmovallen om det krisar för ÖDIK…


Fem över 12 - 306 dagar…
1 oktober 2011 : Klockan 13:14

Det mesta var sig likt i Våxnäshallen denna förmiddag. Det var ett par smågrejer som hade ändrat på sig. Sen var det en stor sak som skiljde också. Problemet var att den stora saken var jag…

Redan uppvärmningen var en nära-döden-upplevelse. Första joggvarvet kändes bra, det andra kändes okej, det tredje var svettigt och det fjärde ett litet helvete. Dessutom hamnade jag, i vanlig ordning, i räkneproblem redan på varv två:
”Har jag sprungit ett eller två varv, har jag sprungit två eller tre, har jag sprungit tre eller fyra… äh, vad fan, minst fyra nu, kanske fem…”
Vissa saker ändras aldrig.
En sak som dock ändrats var vågens placering. Nu stod den plötsligt på andra sidan trästolpen under Figge-boden.
En annan sak som ändrats var vågens siffror. Där det förr aldrig stor mer än 72.0 kg stod det idag 78.8 kg.
Jag. Måste. Tappa. Typ. 4. Till. 5. Kilo. Typ. Nu!

Idag gjorde jag alltså mitt första träningspass med sikte på nästa sommars veteran-SM hemma på Sannerudsvallen i Kil. För att förtydliga detta ”hemma”. Sannerudsvallen är min friidrottsliga hemmaplan. Kil har i övrigt aldrig varit hemma på något sätt.
Vi kan väl säga att det är skönt att det är skottår nästa år. Det ger mig nämligen ytterligare en dag att träna på.
Jag behöver den.
Jag har nog ärligt talat aldrig varit så dåligt tränad som nu.
Det positiva är att jag förmodligen kan hoppa ungefär två meter ändå. Så det finns utvecklingspotential och inte bara avvecklingspotential i kroppen.

Något höjdhoppande lär det dock inte bli de närmaste sex veckorna tror jag. Tanken är att ägna en och en halv månad åt att köra styrka med skivstång, hoppa över häckar, studsa mångsteg och köra en hel del allmänstyrka. Det är det jag behöver mest av allt just nu. Höjdhoppandet får jag tid till sen.

Jag har egentligen inte kört kontinuerlig friidrottsträning på ett och ett halvt år. Den gången var det i syfte att hoppa tillräckligt högt i mötet med Patrik Sjöberg i Autolounge Comeback i Göteborg. Det räckte till 180 cm från fel håll och 215 cm från rätt håll. Vänligt nog hävdar nämnde Sjöberg i sin bok ”Det du inte såg” att jag tog 190 cm från fel håll. Men det är å andra sidan inte det enda faktafelet i den boken. Eller i det kapitlet. Eller faktiskt inte ens på den sidan.
Förra vintern hade jag tänkt att hålla igång hoppandet lite på skoj. Men sen bestämde jag och Magnus oss för att åka Vasaloppet istället. Och säga vad man vill om skidåkning – det främjar inte höjdhoppsformen.
Så i somras blev det bara två meter som högst ett par gånger och det gjorde mest bara ont precis överallt. Men framförallt i upphoppsfoten.
Samma upphoppsfot som jag lyckats stuka tre gånger om under höstens fotbollsspelande, så fotstyrka kommer också läggas till träningen i höst och vinter. Det är också synnerligen välbehövligt nämligen.

Så vad gjorde jag då av dagens träning. När jag väl överlevt uppvärmningen och konstaterat att tre års fuskande med stretching och rörlighet inte gjort mig gott så greppade jag skivstången. Naturligtvis den under Figge-boden och kunde konstatera att Våxnäshallen saknat mig mer än jag saknat Våxnäshallen.
Förr om åren fick jag alltid inleda måndagsträningarna, som var lyftdagar, med att sortera upp alla vikterna på det podiet. Vi kan väl lugnt säga att det inte är någon som inleder eller avslutar någon av sina träningar med det längre. Det var i alla fall lite bättre ordning när jag gick hem än när jag kom, för det underlättar onekligen träningen en hel del om man hittar träningsredskapen!

Så dagens schema då:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 110 / 110 / 120 / 120 / 130 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 75 / 80 / 85 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 85 / 85 / 85 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Inga tunga vikter direkt, men så har jag heller inte rört en skivstång på ett år ungefär. Men det var skönt att köra igenom den gamla kroppen och det är skönt att vara igång.
306 dagar kvar tills fredagen den 3 augusti 2012 då veteran-SM, så vitt jag vet, är tänkt att invigas.


Ska man in i en träningsmiljö där typ alla andra, alltså i teorin och inte i praktiken, skulle kunna vara mina barn så gäller det att förbereda träningskläderna…


Highway…
1 oktober 2011 : Klockan 09:12

Det blev alldeles för mycket bilåkande igår. Det blir lätt det när dagarna rusar iväg och man inser att den tåg eller flygbiljett man borde ha bokat för längesen inte längre är bokningsbar.

Efter ett par veckor med svårt mycket fullt upp så börjar det nu lugna ner sig lite. Gårdagen var dock något i hästväg när det kommer till att köra bil.
Klev upp vid halv sex, snabb frukost, in i bilen vid kvart i sex och sen rullade jag norröver. Sundsvall var målet. En stad jag aldrig tidigare besökt, mycket beroende på att jag missade det SM som arrangerades där 1997 på grund av skada. Det enda SM utomhus jag missade under mina aktiva år.
Vägen dit hade sina valmöjligheter. Jag valde att köra via Falun och Gävle och fick mig en tripp down memory lane.

Kör man mot Falun passerar man platser som Filipstad (där jag spelat en fotbollsmatch intill 63:an i min ungdom), Sörälgen och Sirsjöberg (som trots allt resande fortfarande platsar högt upp på listan över konstiga namn på vägskyltar), Kopparberg (där faderskapet en halkig kväll glidit in i det vägräcke som går längs den långa svängen in mot samhället) Ludvika (231 cm som högst), Borlänge (216 cm inne i Kupolen på ISM 1996), Falun (obesegrad i totalt tolv höjdhoppstävlingar både inne och ute och där jag tävlade mot Staffan Strand första gången vintern 1989), Hälsinggården (där det i alla fall förr låg ett vandrarhem och där jag stötte på Kajsa Bergqvist för första gången vintern 1989) och Gävle (där jag i ett bibliskt ösregn en gång kvalade in till junior-EM 1993 och dessutom slog SM-rekord på 232 cm nio år senare).

Men sen åkte jag in på okänd mark. För även om jag tävlat norr om Gävle (både Umeå och Luleå ett par gånger om) så har jag alltid flugit eller åkt tåg dit. Strax norr om Gävle passerade jag två skyltar som pekade åt samma håll, den ena mot Blåkulla, den andra mot Vändplats och det fick mig att fundera på vad som kan hända nästa påsk.

Det mest spännande på resan upp var annars när jag närmade mig Borlänge (staden man inte flyttar ifrån i första taget…) varnade en synnerligen överspeedad lokal nyhetsuppläsare på Mix Megapol att tio strutskycklingar hade rymt och sprang omkring på vägen vid Romme travbana. Tyvärr passerade jag inte just där så jag fick aldrig se dessa en meter höga kycklingar irra omkring på landsvägen.
En timme senare berättade dock samma fortfarande lika speedade radioman att de flesta av kycklingarna fångats in.

Väl framme i Sundsvall letade jag mig fram till Hotell Södra berget som hade en stor skylt med texten ”Mot högre höjder – 240 m.ö.h.” vilken jag var tvungen att ta kort på. Och ändrade dessutom titeln på det föredrag jag skulle hålla på en primärvårdskonferens från ”Att nå högre höjder” till ”Mot högre höjder”. Sån är jag.
Träffade dessutom på moderatorn för konferensen som visade sig vara gift med – Stefan Holm. Dock inte med mig kom vi ganska snart fram till.

Stannade på Södra berget i sisådär två och en halv timme. Hann med lunch och att hålla föredrag och sen rullade jag nerför berget och söderut igen.
Hemfärden var närapå lika odramatisk som ditresan. Noterade dock att Glada Hudikgymnasiet ligger på Järvsöfaks väg och glädjen över detta fick mig att svänga in till Hudiksvall bara för att kolla in om det var så glatt där som det sägs. Det var det inte, i alla fall inte klockan fyra en fredag.

Stannade och tankade vid Valbos köpcenter och sprang på en gammal brottarlegend i form av Pelle Svensson. Vi två har så vitt jag kan minnas aldrig träffats förut och lite sjukt är det ju att man ska ses på en bensinmack i Valbo en fredagseftermiddag. Jag kunde valt vilken annan mack som helst längs vägen, för det var inte bensinbristen som var mest akut, men något fick mig att svänga in där – och träffa en tvåfaldig världsmästare och enfaldig OS-tvåa i brottning.
Herrens vägar äro outgrundliga.

Kom tillbaka hem vid halv tio på kvällen ungefär efter etthundraåtta mil i bil och ett föredrag på en och en halv timme. Så kan man också tillbringa en fredag.

Idag är det lördag och dels ska jag börja träna inför nästa års veteran-SM just denna förmiddag och dels ska division VI norra äntligen avgöras.
Med tanke på den walk over-match jag skrev om här om dagen kan vi ju alltid roa oss med att citera Värmlands fotbollförbunds egna regler när det kommer till walk over – och vi kan ju ägna en stunds kontemplation kring hur otroligt svårt det kan vara att hålla de regler som man själv har satt upp…


…varför beslutar man saker när man sen struntar i det man har beslutat. Känns lite som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011