Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 226 dagar…
21 december 2011 : Klockan 16:52

Så kunde jag då naturligtvis inte låta blir. Det var och är ju ändå den 21 december och vissa dagar drar det för mycket i höjdhoppstarmen.

Jag har inte gjort ett vettigt höjdhopp sen den 20 november, sen började mitt vänstra knä säga ifrån och jag har ägnat tiden åt att rehabba det efter bästa förmåga. Jag har aldrig varit speciellt bra på rehab, så det är tur att jag inte har behövt ägna mig åt det så mycket i mitt liv. Att dag ut och dag in köra små, små, små tråkiga övningar när man bara vill göra det man egentligen ska göra i träningsväg är ungefär lika roligt som att se på målarfärg som torkar.

Säg att himlen innehåller miljontals stjärnor och alla tror dig.
Säg att något är nymålat och man måste dit för att känna efter om färgen fortfarande är kladdig.
Idag kände jag lite på målarfärgen och den var torrare än jag trodde.

Efter att det i princip inte känts ett dugg bättre i knät på två-tre veckor så beslöt jag mig för att testa det lite extra på måndagens fotbollsträning. Vi var ett tio man starkt gäng där och istället för att jag skulle köra rehab för mig själv och de övriga nio skulle dela in sig i tre lag om tre så var jag med och kickade lite boll. Jag är rätt värdelös i vanliga fall och var inte direkt bättre när jag gick på halvfart och mest bara stod stilla.

Men på tisdagen kändes knät riktigt bra. Och det gjorde det när jag vaknade i morse också. Så när jag kom till hallen joggade jag och det kändes bra. Jag körde lite löpskolning och det kändes bra. Jag saxade 150 cm och det kändes bra. Sen saxade jag 160 cm och det kändes inte bra längre. Så då gav jag fan i saxandet och började floppa istället och det kändes bra.

Jag har inte tagit många löpsteg alls de senaste tre veckorna så det var ju lite ringrostigt. Men det tog sig något så när i alla fall. 170 cm och 180 cm gick lätt. 190 cm med darr efter att jag varit på ribban med i stort sett hela kroppen från bakhuvudet till hälarna gjorde att jag i alla fall insåg att jag var tvungen att springa på lite mer. Så jag tog 190 cm en gång till med luft och sen rev jag på 195 cm till tonerna av ”Iris” med Goo Goo Dolls. Sen träffade jag bättre och gled över 195 cm i andra och la upp ribban på 200 cm.

Dessa magiska två meter, ständigt dessa lockande två meter.
Mix Megapol började spelade ”Red red wine” med UB40 och det var ju i alla fall en låt som fanns för 20 år sen och jag insåg att det var nu det skulle ske. För hur ofta spelar en reklamradiostation en låt som de faktiskt kunde spela redan för tjugo år sen om det hade funnits reklamradio då vill säga.
Fast så här i eftertankens kranka blekhet inser jag ju att både ”Last Christmas” och ”Do they know it’s christmas” och ”Mer jul” och ”White Christmas” och Christmas, Christmas, Christmas alla fanns för tjugo år sen. Så jag rev en gång och jag rev en gång till och jag insåg att jag skulle klara i tredje försöket nu som då, för tjugo år sen. Jag uppfylldes av ett sånt där märkligt lugn och en total självsäkerhet. Joggade fram mot ribban, tryckte på lite extra i de sista fyra stegen och flög över – bara för saken skull.
Kändes ingenting alls i knät och körde lite extra rehab efteråt, också bara för sakens skull.

För om rehab är så tråkigt så att klockorna stannar så var det här en humörhöjare så att de började snurra på igen. Nu är bara den stora frågan hur vänster knä mår när jag vaknar imorgon. För som en klok sjukgymnast en gång sa: Rehab handlar om hur man känner sig dagen efter.


Som sagt - allt har förändrats, men ingenting har hänt…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011