www.scholm.com

Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
Samtliga inlägg

Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
Samtliga inlägg

Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK

Fem över 12 - 257 dagar…
20 november 2011 : Klockan 21:37

I sex tävlingar i min karriär har jag stannat på 203 cm. I 391 tävlingar har jag hoppat högre än så. Ändå kände jag mig riktigt nöjd med att få med mig 203 cm hem från Våxnäshallen denna förmiddag.

Bara för att så kan vi väl gå igenom de där sex 203:orna då.
Den första innebar distriktsrekord, klubbrekord och personbästa utomhus när det noterades i Sollentuna i juni 1992. Men eftersom jag i mars samma år klarat 209 cm inomhus brydde jag mig inte över hövan om att det var alla dessa typer av rekord. Senare samma sommar blev det 206 cm som högst – som än idag står sig som distriktsrekord för Värmland och klubbrekord för Kils AIK i pojkar 16.

Den andra var inomhus-DM i december samma år. Inte heller något att yvas över när det hände. Jag vann tävlingen men avslutade den med att springa under tre gånger om på 205 cm. Mest minnesvärt för att min klasskompis på gymnasiet, Tobias Björling, klarade 200 cm för första gången. Vi bör för övrigt ha varit en av ytterst få gymnasieklasser som tog studenten med tre stycken som hoppat minst 200 cm i höjdhopp.

Tredje gången var mitt första SM som senior. Inomhus i Malmö i februari 1993 och jag noterade min dittills sämsta placering i en tävling – delad elfteplats. Vann gjorde Patrik Sjöberg på 227 cm som var hallrekord tills jag raderade ut det sex år senare. Sen dess har det höjts i omgångar av mig och Linus Thörnblad upp till dagens 237 cm – från mitt sista inomhus-SM i Malmö.

Fjärde gången var på nationaldagen 1994 i Enskede. Jag hade ont som skam i hoppfoten och mäktade inte med högre än så. Men redan sex dagar senare svingade jag mig över 212 cm i Sollentuna och kvalade i och med det in till junior-VM i Lissabon. Insåg dessutom i skrivande stund att den där nationaldagen förmodligen haft en helt annan inverkan på mitt liv. Mig i allra högsta grad ovetandes då. Men det är en helt annan historia.

Femte gången det hände var SM-kvalet i Sollentuna 1995. Direkt från skogen i Kristinehamn och tre lumparveckor till Sollentuna och ett SM-kval. Ett hopp och sen var det klart. Förkyld som få och dagen efter i finalen blev det bara silver. Staffan Strand tog sitt första av tre raka SM-guld, jag tog mitt andra av tre raka SM-silver.

Sjätte och sista gången jag stannade på 203 cm var också det ett SM-kval. Denna gång i ett regngrått Växjö år 2001. Samma visa som sex år tidigare: Ett hopp och sen var det klart. Skillnaden var att jag var delad etta i Växjö medan jag varit delad trea i Sollentuna. Men framförallt så vann jag guldet dagen efter. Mitt fjärde av elva raka SM-guld utomhus när jag gled över 229 cm i svallvågorna av den fullständigt absurda kritik som riktades mot mig och Strand efter att vi blivit fyra och sexa vid VM i Edmonton ett par veckor tidigare.

Jag ska däremot inte gå igenom alla de 391 tävlingarna då jag hoppat högre än 203 cm, jag lovar.
Men jag stannade alltså på 203 cm på träningen idag. Mycket för att jag inte pressade mig för att försöka hoppa högre än så. Jag gjorde ett tiotal saxhopp och klarade 183 cm högst, 3 cm högre än förra söndagen, och följde upp med ett tiotal flopphopp och klarade således 203 cm som högst, efter att jag klarat 200 cm två gånger om.
Inte speciellt många hopp. Men hälsenor och vader och fötter och kropp behöver vänja sig vid belastningen som det innebär att hoppa och att hoppa mycket. Så jag tyckte att det fick räcka så idag. Dessutom kändes det riktigt bra och det är alltid skönt att lämna en träning med ett klarat hopp och med en skön känsla i kroppen och knoppen.

Sollentunas finest Kajsa Bergqvist, på hennes hemmaplan har jag noterat en tredjedel av mina 203-tävlingar…