www.scholm.com

Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
Samtliga inlägg

Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
Samtliga inlägg

Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK

Värt att dö för…
11 november 2011 : Klockan 16:02

Första, och de facto enda, gången jag besökte Sydkoreas huvudstad Seoul så blev det fel. När jag i ösregn klev av flygbussen in till stan så trodde jag, med ledning av kartan i min hand, att hotellet låg rakt framför mig. Det gjorde det inte, det låg rakt bakåt. Efter den så kändes hela staden bak och fram. Av någon anledning är det samma sak med Arlanda.

Sitter på tåget hem från Stockholm mot Karlstad efter en snabbvisit till huvudstadens stora flygplats och en träff med den tilltänkta svenska OS-truppen i London nästa år. Syftet var att presentera aktivas råd, vilket Mästerskytten från Bankeryd gjorde med elegans, och att föra fram mig som kandidat till IOK:s aktivas råd nästa sommar – med uppdrag för OS-gänget att dels rösta på och dels lobba lite för bland sina konkurrenter.
Kanske inte i samband med själva tävlandet på själva arenan dock, då har ju alla lite annat att tänka på, men i alla fall.

Men så var det ju det här med Arlanda. Jag vet inte själv varför, men jag har fått för mig en gång för alla att terminal 2 ligger längst norrut och terminal 5 således längst söderut på det bygget. Ändå är det ju uppenbart så att när man kommer med tåget in mot flygplatsen så ligger den första stationen, den som således ligger längst söderut eftersom Stockholm ligger söder om Arlanda, under terminal 2 och 3 och den andra stationen, som väl till och med heter Arlanda norra, ligger under terminal 5.

Jag har flera gånger konstaterat för mig själv att det ligger till på det här sättet och jag har upprepade gånger försökt få in i min träskalle att jag vänt flygplatsen upp och ner. Eller kanske inte upp och ner bokstavligt talat, men i alla fall bildligt utifrån en kartbild. Annars skulle det vara svårt för planen att lyfta eftersom de då skulle flyga in i jordens innanmäte istället för upp i luften. Ja, ni fattar.

Men idag var jag där igen och hade hela tiden känslan att jag gick mot norr när jag gick åt söder och vice versa. Nu spelar ju det här förstås orimligt lite roll eftersom jag aldrig behövt springa orientering på Arlanda, knappt någon annanstans heller lyckligtvis, men lite störande är det. Å andra sidan har jag en bekant som på samma sätt lyckats vända hela Gotland upp och ner och det kan onekligen bli lite besvärligare om man är ute och kör bil på ön. Lyckligtvis kan man ju bara köra ett visst antal mil fel, sen tar vattnet vid och man får vända, men ändå.

And now something completely different som Monty Python och hans glada cirkus körde med för att en gång för alla döda den typen av TV-övergångar.
Fick senaste svensköversatta Lee Child i mina händer här om dagen och läste ut den i en vit limousine igår. Det är den första bok jag någonsin läst ut i en limousine, vilket å andra sidan kan bero på att det är första gången jag åkte limousine över huvudtaget. Nu har jag dessutom skrivit ordet limousine fyra gånger inom loppet av tre meningar vilket känns som en nätt överdrift.
Boken som sådan höll vanlig Lee Child- och Jack Reacher-klass. Som den femtonde i ordningen har han ju lite att leva upp till för att behålla sitt rykte som den hårdaste, tuffaste, osårbaraste och schysstaste killen i stan. Han åker på rätt mycket stryk, men han röjer förstås upp röran i en amerikansk småstad och gör sig av med alla orosmoment för de stackars kuvade invånarna. Jag gillar Lee Childs sätt att berätta på, det är rappt och smidigt, det flyter på när man läser och jag vill gärna läsa ett kapitel till hela tiden. Eller en bok till. Därför har jag investerat 218 surt förvärvade och beskattade kronor på NK idag och köpt min första Jack Reacher-roman på engelska – The Affair.
På Pocketshop på Centralen kostade den bara 189 kronor visade det sig – senare på dagen.

För femtonde gången har den tuffaste killen i stan ordnat biffen…