Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fredagen den trettonde…
26 augusti 2011 : Klockan 08:53

Imorgon, eller snarare inatt, sparkar de trettonde världsmästerskapen i friidrott igång borta i Daegu. Det är inte mycket vi vet om hur det kommer att sluta där borta ännu. Men vi kan misstänka att mycket kommer att handla om Bolt och att en svensk blir av med ett stadionrekord.

Friidrotts-VM arrangerades första gången 1983 och är således en ny företeelse jämfört med EM (1934) och OS (884 f. Kr. eller 1896 beroende på hur man räknar) och eftersom jag är en gammal man så har jag något slags minnen till samtliga dessa VM.

1983: I Helsingfors blev den blott 20-årige jätteskrällen Gennadiy Avdeenko, från det som då hette Sovjet och som nu heter Ukraina, världsmästare i höjdhopp på 232 cm medan världsrekordhållaren Zhu Jianhua tog brons, och då var det kanske en klen tröst att han höjde sitt världsrekord till 238 cm hemma i Shanghai några veckor senare.
Själv var jag sju år gammal och hade börjat leka höjdhopp på grannens baksida. Personbästat låg på sisådär 85 cm.

1987: Patrik Sjöbergs största år och stora VM. Guld med 238 cm i en rafflande final i Rom där forne världsrekordhållaren Igor Paklin och regerande världsmästaren Avdeenko delade silvret på samma höjd som Sjöberg vann det på.
Elva år gammal hade jag klarat 140 cm och hängde under senhösten på en klasskompis till Kil för att bli höjdhoppare.

1991: Charles Austin blev förste och hittills ende amerikan att vinna VM-guld i höjdhopp när han klarade 238 cm i Tokyo den 1 september. Årets VM-final avgörs samma datum och kan mycket väl återigen ge amerikanskt guld.
Samma dag som VM-finalen vann jag en tävling i Sollentuna på 193 cm och hade samma år vunnit IUSM och USM och ansågs i bästa fall lovande med mitt personbästa på 194 cm.

1993: Javier Sotomayor dominerade världshöjdhoppet synnerligen eftertryckligt en period i början av 90-talet. Det här året noterade han det ännu gällande världsrekordet, 245 cm, och vann VM-guld i Stuttgart på ännu gällande VM-rekordet 240 cm.
Jag hade hunnit bli sjutton år, hoppat 214 cm, deltagit i en JEM-final och drömde om högre höjder och den stora världen.

1995: VM gick i Göteborg och den svenska sommaren visade sig från sin bästa sidan medan Troy Kemp från Bahamas hoppade hem VM-guldet i en spännande duell mot Sotomayor där båda klarade 237 cm.
Undertecknad låg i lumpen, hade en skitsommar i största allmänhet, men hade i alla fall höjt personbästat till 221 cm.

1997: Aten välkomnade världen och Sotomayor blev den förste, och hittills ende, att bli världsmästare två gånger om när han som ende hoppare klarade 237 cm – det högsta hoppet i världen det året och ett banrekord som skulle tangeras tio år senare.
Med en skadad fot satt jag hemma i Forshaga med mitt personbästa på 230 cm och grämde mig över att jag inte getts en ärlig chans att kvala in till VM.

1999: En månad före VM stängdes Sotomayor av för dopning och stängdes av i två år. The new kid in town stavades istället Vyacheslav Voronin som hoppade som i trans i Sevilla. Han flög över 237 cm och trots att segermarginalen bara skrevs till två centimeter var han fullständigt överlägsen.
Jag gjorde mitt första VM, hade inte riktigt tillvaron under kontroll och slutade tia på 225 cm.

2001: Martin Buss kom från ingenstans, eller i alla fall en skadefylld tillvaro hemma i Tyskland, fick på hela skiten i Edmonton och vann VM på 236 cm. Fyra blev Sotomayor som, skulle det visa sig, ett par veckor tidigare testat positivt för nandrolon och stängdes av på livstid.
Sällan har någon VM-femma blivit så kapitalt utskälld i svensk media och av svenska folket som jag blev efter den här finalen. Efter Sotos avstängning blev jag istället tidernas mest utskällda VM-fyra.

2003: Paris och mäktiga Stade de France stod som värd för VM och tidernas längste vinnare presenterade sig i form av Jacques Freitag som klarade 235 cm i det som blev hans stora stund i livet – och det var dessutom sista gången som han besegrade mig.
Den längste hopparen vann, den kortaste blev tvåa. Och jag var grymt besviken över den silvermedalj jag fick med mig hem från modets huvudstad.

2005: I en märklig final blev det på sätt och vis en repris från tjugotvå år tidigare. En ukrainare vann på 232 cm. Den här gången hette han Yuriy Krymarenko och det är inte många som har sett honom sedan dess. Men VM vann han.
Det var det VM jag borde ha vunnit. Men en rejäl infektion, den tredje på kort tid denna sommar, satte stopp för det och det blev bara en fiaskoartad sjundeplats – och början på en lång period full av småskador och sjukdomar för min del.

2007: Han kom som ett yrväder en aprilafton med en hoppstil som såg ut som den gjorde. Men helt respektlös var han och VM i Osaka vann han som andre bahaman genom tiderna. Donald Thomas var, och är, hans namn och ska det någonsin göras en film om en höjdhoppare så är det väl om honom.
Ytterligare ett VM där jag kunde och kanske borde ha vunnit. Men jag gjorde mina dåliga hopp på fel höjd och slutade återigen på fjärde plats i en stor mästerskapsfinal.

2009: Så fick han då äntligen sitt guld efter många och långa strävsamma försök och silver. Sällan har en hoppare mer förtjänat en VM-titel än vad Yaroslav Rybakov gjorde i Berlin den här regniga augustikvällen.
Höjdskorna låg på den så kallade hyllan som fotbollsskorna plockats ner ifrån. Just den här kvällen spelade jag kändisfotboll i Stenstorp och blev bestulen på en solklar straffspark.

2011: Mycket kommer att sägas och skrivas om det VM som står för dörren. För egen del nöjer jag mig med att konstatera att mitt stadionrekord på 230 cm hänger minst sagt löst den närmaste tiden. Kvalhöjden för att ta sig till final är nämligen satt till 231 cm. Vem som vinner? Historien säger att det antingen blir någon av de riktigt etablerade eller någon närmast okänd, så:
Ivan Ukhov eller Mutaz Essa Barshim.
Men jag håller en extra tumme för Jesse Williams.


Idag är det fredag. Det är det här också. Dock inte han som var med i första upplagan av "Expedition Robinson" utan han som vann VM i Paris 2003…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011