Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Chinatown…
14 september 2011 : Klockan 22:48

Jag trodde att jag inte varit här sedan jag var fyra år. Efter lite sms-konsulterande med den enda storasyster jag har kom vi nog fram till att jag var sex år senast jag var här. Skrämmande nog är det ändå tjugonio år sedan jag senast befann mig i Norrköping.

Många skulle nog vilja säga att det här är Eldkvarns och Pluras stad. Och kanske är det precis så det är. Men trots att September gjort en skön version av Eldkvarns ”Kärlekens tunga” och trots att jag har en hyllningsskiva till Plura hemma i den i bokstavsordning sorterade samlingen har jag aldrig varit något superfan av vare sig det ena eller det andra.
Förutom skivor i bokstavsordning då. Det är jag en stor fan av.

Den stad där jag nu sitter på Hotell Hörnan, som enligt sig själva är stadens mest centrala hotell, har alltid tillhört en annan artist i min skivhylla.
När min musiksmak en gång för alla tog fast form i slutet av 80- och början av 90-talet var det svenska poppojkar som jag fastnade för. Det var Scocco och LeMarc som kommit att bli husgudar än idag. Det var den oefterhärmlige Jakob Hellman, det var den deppige Toni Holgersson, det var ordvrängaren David Shutrick från Molkom och det var mannens vars pappa var en flygkapten, han som skaldade om spårvagnar som körde ikapp nerför Drottninggatan, han som skickade Magdalena på morgontåget till Katmandu, han som konstaterade att Anneli sover och som tyckte att det var dags att hon skulle vakna nu. Anneli alltså.
Det var helt enkelt mannen med det omöjliga artistnamnet Magnus Johansson.
Han fick en grammis för sitt självbetitlade debutalbum 1990. Och som jag letade i skivaffärerna efter den plattan två år senare. Jag fick tag på den till sist, dessutom med en bonus-EP intryckt i fodralet – där bland annat ”Vakna nu, Anneli” fanns med.
Sen kom uppföljaren ”12 saker som jag lovat att göra” våren 1992 – och det blev den första LP-skiva som jag köpte till mig själv. Bara en sån sak. En LP. Den första. Klart att den mannen har en speciell plats i mitt musikaliska liv.
Om allt stämmer borde klockorna ringa i Olai park imorgon och om jag räknar slagen ska jag få dem till sju.
Tyvärr nådde han väl aldrig riktigt samma musikaliska och textmässiga höjder i någon av de kommande skivorna. Eller så fick jag en delvis annan musiksmak. Om hans pappa verkligen var en flygkapten har jag ingen aning om, hur texten annars ska tolkas har jag ännu mindre aning om.
Men Magnus Johansson var hans namn. Imorgon ska jag konferera (konferansa?) vidare i den stad han besjungit på två skivor som snurrat åtskilliga varv både i LP- och CD-form i mitt liv.


Om jag inte missminner mig är det Plura som målat omslaget, bara en sån sak…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011