www.scholm.com

Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
Samtliga inlägg

Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
Samtliga inlägg

Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK

Ten…
11 september 2011 : Klockan 11:08

Det brukar sägas att man minns exakt var man befann sig när det hände. Medan hela världen vändes upp och ner satt jag på ett flygplan. Lyckligtvis satt jag på rätt flygplan.

När jag checkade in i Melbourne den där förmiddagen för tio år sedan tittade passkontrollanten på mitt pass och sa:
- Short trip!
…och log innan han stämplade ut mig ur Australien för senaste gången. Jag hade ankommit Brisbane exakt en vecka tidigare och han tyckte att det var i kortaste laget för en svensk att befinna sig down under.
Å andra sidan hade jag hunnit med att vinna Goodwill Games i Brisbane på nya årsbästat 233 cm, springa ärevarv i Stålmannen-tröja (något som renderade uppskattande mail från Australien i flera veckor efteråt), köpa ett par sjukt snygga (tyckte jag i alla fall) blågula surfarshorts, närapå frysa häcken av mig i Melbourne och ätit hamburgare både till frukost och lunch i samma stad.
Och förmodligen hade jag hört ”Down under” med Men at Work ett par hundra gånger.
Sen var det då dags att åka hem. Från Melbourne, via Bangkok och Köpenhamn till Karlstad. Säsongen var slut, en vecka ledigt från tränande stod för dörren och sen skulle det jäklar i mig bli åka av. Men först skulle jag hem.
När jag klev av för en kort mellanlandning var tanken att kolla in taxfree-butikerna. Flygplatsen i Bangkok var ju inget ställe jag besökte sådär väldigt ofta och nog kunde det vara bra mycket roligare där än i Ostrava, Vasa eller Frankfurt. Men alla, och jag menar verkligen alla, stor klistrade framför TV-apparater och tittade på något. Alltså såg jag min chans: Korta köer i butikerna...
Jag hittade dock inget spännande och samtidigt verkade ju TV:n mer spännande eftersom allt och alla stod och tittade på den.

Det var nog inte bara jag som inte trodde mina ögon. Först ett flygplan som flög rakt in i World Trade Centers ena torn och sen ett som flög in i det andra. Jag vet fortfarande inte vilken tid på dygnet det var när jag såg det, jag vet inte hur gamla nyheterna var – men för mig och för alla omkring mig var det något nytt.
Och vi skulle alla snart kliva på ytterligare ett flygplan.

Det sista jag hann se på TV var Usama bin Laden som uttalade sig. Vad han sa har jag ingen aning om. Om han tog på sig ansvaret eller inte, om han skyllde på någon annan eller inte. Men det var inte direkt någon skön känsla i magen att kliva på ett flyg mot Köpenhamn.
Samtidigt förstod nog ingen vidden av det som hade hänt – lyckligtvis.
Vi var rejält försenade till Kastrup och jag hade ett antal meddelanden på mitt mobilsvar när jag kom fram. Och det var först där och då som jag insåg omfattningen.

Världen blev sig aldrig mer lik efter den 11 september 2001.
Idag är det tio år sen.