Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Those were the days…
10 september 2011 : Klockan 18:59

När jag var en liten pilt och såg finnkampen på TV tyckte jag det var coolt att det fanns en Holm med. Han hette Arne i förnamn och hoppade tresteg. När jag själv debuterade i landslaget 1994 berättade jag om det för Arne. Då kände han sig gammal.

Finnkampen är en institution i friidrottsvärlden. Den enda i sitt slag och med en tradition som ingen annan. Jag kom att hoppa femton finnkamper i min karriär. Det var en upplevelse varje gång – på sitt sätt.

1994: Stockholm – fyra på 217 cm – 6-16 / 219-180
Debut i seniorlandslaget och yngst i hela herrkampen. Jag gjorde karriären dittills näst bästa tävling och blev bäste svensk, men fick se mig besegrad av alla de tre finska hopparna. Dagen efter slog Svenska Dagbladets dåvarande sportchef fast att det inte fanns någon framtid för svenskt höjdhopp. I damlaget hoppade Kajsa Bergqvist, i ungdomslandskampen Staffan Strand. Sune Sylvén hade fel.

1995: Helsingfors – femma på 206 cm – 5-16 / 196-213
Hösten då jag gjorde lumpen och hoppkänsla och form var på flykt. I ett regnigt Helsingfors gjorde jag min sämsta finnkamp, vi torskade grenen med 5-16 och landskampen mot ett finskt lag som tjänade grova pengar på varje svensk som de slog. Men jag slapp i alla fall göra lumpen två dagar.

1996: Helsingfors – fyra på 221 cm – 11,5-10,5 / 205,5-202,5
Första gången jag fick besegra en finsk hoppare iklädd landslagsdräkt. Tre svenska höjdhoppare födda samma år, 1976, vann grenen med minsta möjliga marginal och vi vann landskampen med tre poäng. På det hela taget en riktigt trevlig vistelse i den finska huvudstaden – trots att publiken kastade korv på mig och Staffan Strand på inhoppningen.

1997: Stockholm – etta på 222 cm – 16-6 / 198,5-207,5
Två år tidigare hade det blivit 5-16 i baken, nu blev det 16-6 åt rätt håll – trots att fyra av de sex hopparna var exakt de samma. Det blev ärevarv och vattengravsbad efter att jag och Staffan Strand delat segern i höjdhoppet. Sen delade Stefan Wagnsson och Jörgen Zaki segern på banketten. Samma helg förolyckades prinsessan Diana i Paris.

1998: Helsingfors – etta på 223 cm – 13-9 / 200-206
Min första seger på egen hand i ett kallt och blött Helsingfors. Efter att jag klarat segerhöjden rev jag ut mig på 240 cm bara för att det var kul och blött och kallt. Medan jag reste till Rieti för att hoppa galan där föll vi dock landskampen totalt med knappa sex poäng.

1999: Göteborg – trea på 219 cm – 16-6 / 210-198
Första gången på evigheter som Finnkampen avgjordes i Göteborg och ny trippelseger för de svenska höjdherrarna. Dessvärre hoppade jag bedrövligt illa och förlorade bland annat mot en junior som skulle komma att dominera trestegsvärlden inom ett par år. Det här var mitten på en märklig vecka som gav 213 cm i Karlstad på tisdag, 219 cm i Göteborg på lördag och 232 cm i Berlin på tisdag.

2000: Helsingfors – etta på 234 cm – 13-9 / 216-194
Jag och Jan-Erik Wanhainen hade shoppat loss i en leksaksbutik dagen innan tävlingen. Jag visste att jag var i form, visste att det kunde bli högt. Tre veckor innan jag OS-debuterade blev det nytt personbästa och finnkampsrekord med 234 cm i Helsingfors – sen blev det bad med mumintrollsbadboll och mumintrollsbadring i vattengraven på Olympiastadion.

2001: Göteborg – tvåa på 227 cm – 14-8 / 218-185
I slutet av en lång säsong orkade jag i alla fall bidra till svensk dubbelseger på samma höjd som segrande Staffan Strand. Kvällen efter drog jag och Kajsa Bergqvist till Brisbane för Goodwill Games – där blev det 233 cm, årsbästa och seger. Jag lämnade Austalien den 11 september.

2002: Helsingfors – tvåa på 230 cm – 14-8 / 187-223
Det blev storförlust för herrlaget totalt, men dubbelseger igen för herrhöjdarna. Jag fick dock nöja mig med andraplatsen, återigen på samma höjd som Staffan Strand – vi höjde direkt till 236 cm efter att vi tagit 230 cm, och nära sköt ingen hare heller den här gången.

2003: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 10-12 / 203-205
En av mina absolut tyngsta finnkamper. Jag var i bra form – men slarvade bort höjdsegern och dessutom segern i hela landskampen. Om jag blivit etta istället för tvåa så hade vi vunnit rubbet. Men nu fick Oskari Frösen bli finsk hjälte istället. Han slog mig aldrig igen och det var enda förlusten mot en finsk hoppare på mina tolv sista finnkamper…

2004: Göteborg – etta på 235 cm – 14-8 / 217-191
Första tävlingen efter OS-guldet och det kunde gått precis hur dåligt som helst. Istället gick det precis tvärtom och jag gjorde en av mina allra bästa tävlingar i karriären. 235 cm, seger, finnkampsrekord och dessutom landskampsseger totalt – svensk friidrott var het!

2005: Göteborg – etta på 221 cm – 14-8 / 197-212
Hade hoppat i Bryssel kvällen innan, var förkyld, sliten och helt utan hoppkänsla. Lyckades i alla fall rädda segern efter omhoppning på ett regnblött Ullevi en höst när jag inte vann speciellt mycket och inte hoppade speciellt högt.

2006: Helsingfors – tvåa på 228 cm – 15-6 / 201-204
De knappa rivningarnas kväll på den finska Olympiastadion. Ribban tycktes falla av minsta lilla beröring en kväll när jag återigen fick se mig besegrad i Helsingfors – lyckligtvis av en svensk den här gången. Tyvärr blev det finsk totalseger med tre ynkliga poäng – tio år efter att vi vunnit med lika lite på samma plats.

2007: Göteborg – tvåa på 223 cm – 12-9 / 199-203
Huvudvärk och magsjuka, men höjd skulle det hoppas ändå – och det blev trots allt en andraplats i en svensk dubbelseger. Det årets första och enda förlust mot Linus Thörnblad som nu vann sin andra raka finnkamp. Men å andra sidan ytterligare en sån där jobbigt knapp förlust totalt sett i landskampen.

2008: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 15-7 / 193-215
Inte helt ikapp tidsmässigt sedan hemkomsten från OS i Peking och inte full ordning och reda på hoppningen. Tog 221 cm först i tredje, men räddade situationen och blev tvåa bakom Linus Thörnblad, för tredje året i rad och noterade det årets första och enda förlust mot honom – igen.

Som Patrick Ekwall brukar säga: Det var inte bättre förr, det var annorlunda.


Man har ju varit närmare att klara höjder till och med i Helsingfors…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011