Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Back to the Future…
5 september 2011 : Klockan 10:52

Så var då friidrotts-VM i Daegu över. Mycket gick som många trott på förhand: Det mesta handlade om Bolt, jag blev av med ett banrekord och Sverige tog inga medaljer. Men ett VM vore inte ett VM om det inte också innehöll en massa överraskningar.

Att Usain Bolt skulle tjuvstarta på 100 meter hade jag inte väntat mig, inte att han skulle springa så fort som han gjorde på 200 meter heller och ännu mindre att han och hans tre compadres skulle slå världsrekord i korta stafetten.
Jag hade på förhand heller inte trott att Sally Pearson skulle blåsa i mål på 12.28 på korta häcken för damer eller att Christian Taylor skulle flyga närapå arton hela metrar i tresteget.
I Daegu fick vi också lära oss att Ibrahim Jeilan springer bra mycket snabbare än Ibrahim Baylan, att Kirani James kanske inte har större än LaShawn Merritt men springer snabbare ändå och att man kan komma från USA och ändå vinna 1500 meter. Det var ett VM som blev som VM blir mest. Några av de stora favoriterna infriar alla högt ställda förväntningar. Andra hamnar på omslaget till programbladet och misslyckas kapitalt.

För Sveriges del blev VM ungefär som väntat. Vi tog inga medaljer, men det hade nästan ingen heller trott på förhand – och egentligen är det inget konstigt med det.
När SM avgjordes i Gävle för drygt tre veckor sedan var min första reaktion när jag såg resultatlistan i herrarnas höjdhopp att den var väldigt lik den resultatlista jag själv var med och presterade vid SM i Borlänge 1993. Och VM i Daegu 2011 blev för svensk del på många sätt likt VM i Stuttgart 1993.
Inga medaljer, en handfull finalplatser och rubriker om fiasko i kvällspressen. Fascinerande att den kvällspress som redan på förhand dömt ut svenska truppen och berättat för alla sina läsare att ingen hade chans att ta medalj konstaterar att det är fiasko när ingen heller tar medalj. Å andra sidan var det väl det alternativet eller vad-var-det-jag-sa-vinklingen som gällde.

Fast jag tillhör dem som anser att det finns hopp för svensk friidrott. Det finns en ung och lovande generation bakom de som var i Daegu nu – och som är det bästa vi har för tillfället, vi får inte glömma det. Vi kunde inte ha skickat några andra till Sydkorea och trott att de skulle ha gjort bättre resultat än de som var där.
Men ser man på de resultat som svenska ungdomar och juniorer gjort på internationella mästerskap de senaste åren så ser det lovande ut. Men det krävs tid och tålamod, det krävs att de får vara friska och skadefria, träna på som planerat och utvecklas i sin egen takt. Det är inte i London 2012 som svensk friidrott ska vara stark igen, det är kanske först vid EM 2014 och OS 2016 som det ska börja hända grejer igen.

Det kan ju för övrigt vara intressant att jämföra, man ska ju alltid göra det enligt huvudpersonen i ”Mitt liv som hund” – så då gör vi väl det.
Sverige hade alltså en fjärde, en femte, en sjunde och en elfteplats i Daegu.
Spanien hade en tredje och en fjärdeplats – och inget mer bland de åtta bästa.
Portugal hade en femte, två sjätte, en sjunde och en åttondeplats. Serbien hade en sjätte och en sjundeplats.
Brasilien hade ett guld, en sjätte och två åttondeplatser.
Rumänen hade en sjätte och en åttondeplats.
Italien hade ett brons, en fjärde, en femte och två åttondeplatser.
Så det är ju faktiskt inte så att det bara är vi i Sverige som inte badar i medaljer efter varje friidrotts-VM som avgörs.
Ja, det var bättre för åtta år sen i Paris, men det var precis lika illa för sexton år sen i Göteborg. Ibland kan det vara bra att komma ihåg det när man målar fan på väggen och dömer ut svensk friidrotts framtid.


Precis som i Göteborg 1995 blev det ukrainskt guld i damernas tresteg och precis som 1995 tog Sverige inga medaljer i Daegu 2011…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011