Ämnen
Böcker
Fotboll
Friidrott
Krönikor
Lego
Övrigt
Samtliga inlägg
Tio senaste rubrikerna
En bit av tullen
8 years…
Northug och tjejerna
Jag leker med ord
VaLEGOtines Day
Dream League Soccer 2.0
Signalfel
Man lever på hoppet…
The rumble in the förortsjungle
I väntan på vem då?
Samtliga rubriker
Månader
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
December 2012
Juni 2012
Mars 2012
Februari 2012
Januari 2012
December 2011
November 2011
Oktober 2011
September 2011
Augusti 2011
Samtliga inlägg
Sidor (7 inlägg/sida)
Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
Samtliga inlägg
Sorterade osorterade länkar
Asics
Bank & Niva
Byggbiten
Division VI norra 2011
Division VII Nordöstra 2012
Fredrik Backman
IAAF
Karlstads universitet
Kent
Kils AIK Friidrott
Lego
London 2012
Mauro Scocco
Moskva 2013
Patrick Ekwall
Swebrick
Svenska friidrottsförbundet
The Brothers Brick
ÖDIK
Going greek…
11 mars 2012 : Klockan 20:34
Den 11 mars 2012 är en söndag. Det var den 11 mars 2001 också. Den 11 mars 2012 var det herrarnas höjdfinal vid inomhus-VM. Det var det den 11 mars 2001 också. Idag gick finalen i Istanbul. För elva år sen gick den i Lissabon. Idag vann Dimítrios Chondrokoúkis sin första internationella mästerskapstitel. Precis som jag gjorde för elva år sen.
Den där IVM-finalen i Lissabon var en kaotisk historia. Vi korsade alla banor som kunde korsas i en inomhushall. Stavhoppsansatsen, längd- och trestegsbanan, nedför en liten ramp, över sextiometersbanorna – och sen fick vi hoppa. Någon kallade det för höjdhoppsorientering efteråt och det var nog en ganska bra sammanfattning. Jag behärskade tillvaron bäst den där eftermiddagen och fick revansch för fjärdeplatser i både IEM och OS året innan.
Jag har nog aldrig varit så helt igenom lycklig efter en tävling.
OS-guldet var glädje blandat med lättnad, första IUSM-guldet var glädje blandat med chock.
Lissabon var bara ren och pur glädje.
Jag vet inte om dagens segrare är lika glad som jag var då. Men jag hoppas.
Många anser Chondrokoúkis som en superskräll. Jag vet inte om jag håller med. Att en kille som hoppat 232 cm tre gånger tidigare lyckas göra 233 cm nu är ingen sensation. Att en kille som var femma på både IEM och VM förra året vinner ett mästerskap är inte heller någon sensation. Att en, av blott tre, som går felfri genom kvaltävlingen dagen innan finalen vinner är inte heller att betrakta som något sensationellt.
Däremot känns det oväntat att 233 cm skulle räcka till guld. Inte minst som åtta man klarade 231 cm.
Åtta hoppare över 231 cm har bara hänt vid två tillfällen tidigare i höjdhoppshistorien: OS-finalen i Seoul 1988 och VM-finalen i Stuttgart 1993. Breddmässigt en av tidernas bästa höjdhoppstävlingar alltså.
Men toppmässigt märkligt svagt med tanke på hur många som hade chansen att hoppa högre. Bara två av åtta klarade ju 233 cm och ingen klarade högre än så.
På femton inomhus-VM har det bara krävts lägre segerhöjd vid två tillfällen – båda gångerna när svenskar vunnit. Dels i Lissabon för elva år sen och dels i Paris när Patrik Sjöberg vann tidernas första (inofficiella) inomhus-VM 1985.
Så det var alltså en tävling med två ansikten. Dessutom bör det väl ha varit tidernas jämnaste mästerskapsfinal med tio man inom fem centimeter! Guld på 233 cm – tia (ja, eller delade nior då…) och sist på 228 cm.
Dessutom var det ju första gången sedan 1999 som det inte blev rysk eller svensk seger i ett IVM eller IEM. Men i gengäld två ryssar på prispallen. Silver till Sille och brons till Ucke.
Lika lite var det överraskande att 195 cm helt utan rivningar på vägen skulle räcka till medalj i damernas höjd. Höjden efter var 198 cm – och det är en höjd som bara två kvinnor klarat i vinter. Chaunte Lowe som vann och Anna Chicherova som helt uppenbart var skadehämmad, men som tog medalj ändå.
Övrigt att notera från Istanbul i helgen.
- Svensk höjdhoppsmedalj igen genom Ebba. Härligt, underbart, ända in i kaklet.
- Yelena Isinbajeva visade vem som bestämmer igen. Två hopp och guldet var klart.
- Världsrekord i både femkamp för damer och sjukamp för herrar.
- Yamile Aldama visade att gammal är äldst. Guld i tresteg och 40-årsdag i augusti.
- Gaylord Silly hade IVM:s roligaste namn. Och gifter han sig med häckvinnaren Sally Pearson kan hon heta Sally Silly sen.
- Det är alltid lika tragiskt för friidrotten att se tidigare dopingavstängda vinna guld.
- Sanya Richards-Ross tokdominerade 400 meter individuellt. Men orkade inte hämta upp underläge i stafetten.
Ett kul mästerskap på många sätt. Men en fullständigt katastrofal TV-produktion.
Så alltid gladde det väl någon när jag försökte twittra ihjäl mig under höjdfinalen.
Killen till vänster vann IVM idag.
Killen till höger vann sitt första för exakt elva år sen.