Ämnen
Böcker
Fotboll
Friidrott
Krönikor
Lego
Övrigt
Samtliga inlägg
Tio senaste rubrikerna
En bit av tullen
8 years…
Northug och tjejerna
Jag leker med ord
VaLEGOtines Day
Dream League Soccer 2.0
Signalfel
Man lever på hoppet…
The rumble in the förortsjungle
I väntan på vem då?
Samtliga rubriker
Månader
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
December 2012
Juni 2012
Mars 2012
Februari 2012
Januari 2012
December 2011
November 2011
Oktober 2011
September 2011
Augusti 2011
Samtliga inlägg
Sidor (7 inlägg/sida)
Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
Samtliga inlägg
Sorterade osorterade länkar
Asics
Bank & Niva
Byggbiten
Division VI norra 2011
Division VII Nordöstra 2012
Fredrik Backman
IAAF
Karlstads universitet
Kent
Kils AIK Friidrott
Lego
London 2012
Mauro Scocco
Moskva 2013
Patrick Ekwall
Swebrick
Svenska friidrottsförbundet
The Brothers Brick
ÖDIK
Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.
Ett oskyldigt litet bus…
19 februari 2012 : Klockan 21:12
Jag har alltid försökt att hålla mig till de regler som gäller. Ser sällan någon anledning till att starta vare sig bråk eller konflikter. Men någon gång ibland, när frestelsen blir för stor, så kan faktiskt också jag busa lite.
Om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja gömma en bil så finns det förstås ett par olika alternativ. Finns tiden och orken kan man förstås fram den största spaden man hittar och gräva ner den. Ett lite enklare sätt är att köra den rakt ut i skogen och lämna den där.
I det första fallet känns både arbetsinsatsen och miljöskadan onödigt stor. Det andra alternativet är i så fall bättre. Men så fort någon människa ser bilen i skogen börjar varningsklockan ringa och saken blir förmodligen anmäld.
Nej, det bästa sättet att gömma en bil är bland en massa andra bilar. Parkeringen på en stormarknad kan kännas lockande, men den töms å andra sidan på bilar varje kväll. Alltså gäller det att hitta en plats där det alltid finns bilar – alltså: Långtidsparkering på exempelvis en stor flygplats.
Samma logik gäller naturligtvis andra saker också. Vill man gömma en sten gör man det enklast i en hög med liknande stenar, ett sandkorn försvinner snabbt och elegant på en strand. Eller ja, ett sandkorn försvinner ärligt talat var som helst. Utom i en säng där det kan ligga och irritera och vara i vägen oavsett hur mycket man skakar av lakanet.
Ergo: Vill man således gömma en legogubbe gör man det bäst bland en massa annat Lego.
Och det var precis det jag hade tänkt mig att göra.
I slutet av september ifjol var jag till Legoland i danska Billund. Jag hade planerat en liten kupp, men jag hade ärligt talat ingen aning om det var genomförbart. Att stjäla något från ett ställe som Legoland borde ju vara straffbart, men att återlämna något, det kan väl inte vara fel?
Ett par veckor innan resan specialbeställde jag bitar till att bygga en gubbe i det som kallas för minilandskala. Naturligtvis fick han knälånga gröna strumpor, vita kortbyxor och en grön tröja med korta vita ärmar. ÖDIK goes Lego, helt enkelt.
Jag tvingades dessutom bryta mot en av de tre gyllene Lego-reglerna – jag limmade ihop bitarna. Detta är i vissa kretsar att betrakta som ett av de värsta brott man kan begå. De andra två brotten som ens är i närheten är att måla om eller kapa bitar till lämplig färg eller längd.
Men ska man bli långlivad i Legolandet måste man sitta ihop. Så jag och superlimmet gjorde vårt jobb, även om det sved.
Väl innanför grindarna började jakten på den perfekta platsen att lämna kvar honom. Det nybyggda Star Wars-landet kändes lockande. Men lika lite som man försöker gömma en bil i ett cykelställ lämnar man en fotbollsspelare hos Darth Vader, Yoda eller ewokerna. Av samma anledning fick han inte för evigt stå kvar vid raketuppskjutningen eller filminspelningsscenen i San Fransisco, även om han verkade uppskatta både det ena och det andra.
Däremot fanns det gott om andra spännande alternativ. Torghandeln i Bergen verkade bra på många sätt. Inte minst för att jag en gång för länge, längesedan själv har varit i den norska västkuststaden. Jag hade dessutom så pass mycket tur att det var den enda dagen det året som det inte regnade. Å andra sidan var slussarna i Sjötorp med omnejd kanske en ännu bättre variant. Det är ju trots allt ytterst få ÖDIK-spelare som prövat lyckan utanför Sveriges gränser. Eller ens Värmlands, vid närmare eftertanke.
Men till slut, efter två dagars rekande och letande, när det närmade sig hemfärd, trodde jag mig ha hittat den perfekta platsen. Lite lagom diskret, men ändå synligt. Han smälte in bra och både bildligt och bokstavligt hade han hittat hem igen.
Så jag lämnade honom där och gick.
Naturligtvis kommer jag inte berätta exakt var han står. Och jag kan ju heller inte garantera att han står kvar. Men om du, käre läsare, planerar en resa till Billund i sommar kan du väl hålla ögonen öppna och skicka en hälsning till den förlorade sonen.
Jag inbillar mig att han trivs bra där. Det skulle i alla fall jag ha gjort.
Nio senaste vinnarna av Melodifestivalen
2011: Eric Saade – Popular
2010: Anna Bergendahl – This Is My Life
2009: Malena Ernman – La Voix
2008: Charlotte Perelli – Hero
2007: The Ark – The Worrying kind
2006: Carola – Evighet
2005: Martin Stenmarck – Las Vegas
2004: Lena Philipsson – Det gör ont
2003: Fame – Give Me Your Love
Boken om Blanche och Marie – Per Olov Enquist
Blanche Wittman levde ett händelserikt och märkligt liv, men förblev trots detta okänd för den stora allmänheten. Här berättar hon - genom tre frågeböcker - om sitt liv som hysterikornas drottning på mentalsjukhuset Salpétrière i Paris, kärleksförhållandet med sin läkare - Jean Martin Charcot - och tillslut historien om den dubbla nobelpristagaren Marie Curie och hennes sista och ödesdigra kärlekshistoria. Det går inte att komma ifrån att P-O Enquists sätt att skriva skiljer sig från alla andra författare jag läst och stundtals undrar jag verkligen vart berättelsen är på väg att bära hän, men så knyts alla trådar ihop, allting löser sig - och när jag är klar undrar jag om jag inte borde läsa boken igen, på en gång... För jag kan inte förneka att Boken om Blanche och Marie är väl värd att läsa, kanske både en och två gånger…
Örebro – den 18 februari 1995
Fyra veckor tidigare hade jag på samma plats förlorat mot Staffan Strand för första gången på fyra och ett halvt åt. Nu stundade junior-SM och revanschens stund var kommen. Total koncentration i varje hopp och när tävlingen äntligen summerades hade jag först noterat personbästa inomhus med 217 cm och sen totalt sett med 219 cm. Båda personbästahöjderna dessutom i första försöket. Guldet var mitt.
Idag avgörs herrarnas höjdhopp vid inomhus-SM. En tävling som detta år arrangeras i Örebro, dock i en annan hall än det där juniormästerskapet för sjutton år sen. Jag kommer inte att hoppa idag, det kommer inte Staffan Strand heller. Men som en lika skön som ironisk passning är en annan Holm anmäld i höjdhoppet – han tävlar för Strands IF.
Det får nog ändå klassas som årets mest surrealistiska upplevelse och jag vet inte vad som ska kunna toppa det under resten av året heller – Björn Ranelid i Melodifestivalen!
Börjar se ljuset i den så kallade tunneln nu. Efter fyra veckor av snörvlande och hostande och harklande och allt som hör en förkylning till är den snart, snart, snart borta.
Jag kan leva med att TV4 valde att köra Fångarna på fortet igen, Gladiatorerna må väl också vara hänt även om jag inte tittar på det. Men vem kom ens på tanken att damma av Farmen?
Därinne någonstans står han gömd…