Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Låt det ta sin tid…
22 januari 2012 : Klockan 14:21

Den allra första gången jag satt i ett flygplan var i början av juli 1993. Jag var sjutton år gammal och på väg till mitt korta livs dittills största äventyr. Akronymen EYOD utlästes European Youth Olympic Days på engelska och kallades kort och gott ungdoms-OS på svenska. Det var min allra första höjdhoppstävling utanför Sveriges gränser, i holländska Valkenswaard nära den belgiska gränsen.

För ett par år sedan samtalade jag med en klok ungdomsledare. Han hade som teori att det allra bästa och viktigaste en ungdomsledare i, låt säga, en fotbollsklubb kan göra är att hålla ett pojklag intakt hela vägen upp till junioråldern. Jag bad honom utveckla sina tankar vidare och han förklarade att det enligt hans synsätt gynnade pojkarna, föreningen och samhället på alla plan.

Dels skulle pojkarna själva ha en känsla av sammanhang och samhörighet i laget med allt vad det skulle innebära för både deras personliga och sociala utveckling. Dels skulle det vara bra för föreningen som sådan eftersom de skulle ha en stabil och bra bas att bygga sin verksamhet omkring. Och dels skulle det vara bra för samhället eftersom idrottandet skulle hålla killarna borta från att göra dumheter.
Jag kunde inte annat än hålla med honom.

När jag ser tillbaka på det liv jag hittills hunnit leva så inser jag ganska snart att jag alltid funnit min identitet inom idrotten. Att jag skulle börja spela fotboll var liksom ristat i sten redan den dag jag blev till. Och även om jag aldrig blev det fotbollsproffs som jag drömde om kämpade jag på med fotbollen tills jag var femton år. Parallellt med att jag åkte längdskidor under några mer eller mindre snöfattiga vintrar och dessutom hoppade höjdhopp. Jag misstänker att de flesta i skolan såg mig som en idrottskille, om än ganska långt ifrån den coola hockeykilletypen.

Men jag kan inte låta bli att undra hur många ungdomar som idag parallellkör tre olika idrotter under de tidiga tonåren. Däremot är jag ganska säker på att de som gör det också är de som har störst chans att i slutändan lyckas.

På sätt och vis slöt jag min ungdomsolympiska cirkel tidigare i slutet av förra veckan. Detta i och med att jag var nere i Innsbruck på den första upplagan av världsungdomsvinter-OS, eller hur man nu ska titulera det på svenska. Jag var på plats för att bland annat inspirera den svenska truppen. Att berätta lite om hur jag själv deltagit i samma typ av tävlingar för många år sen, hur jag slutade precis utanför prispallen – men att jag ändå lyckades gå hela vägen. Det väckte, minst sagt, ett och annat gammalt minne till liv.

Jag slutade på fjärde plats, nära brons, men en evighet från guldet. Vinnaren, som jag tyckte såg ut att vara äldre än de maximala sjutton åren man fick vara, slog mig med tretton långa centimetrar. Några veckor senare möttes vi igen, då i samband med junior-EM i San Sebastian.
Det visade sig att han inte alls var äldre än mig – han var ett helt år yngre.
Som sextonåring hoppade han 221 cm en magisk julidag i Holland, lika högt som Patrik Sjöberg gjorde i motsvarande ålder. Som allra högst kom han att klara 223 cm, knappt fem år senare.

En annan klok man jag pratat en hel del med genom åren brukar säga att om man söker talang i unga år så finner man mognad. Den som är tidigast utvecklad i tonåren är också den som springer fortast, hoppar högst, åker snabbast på skridskor eller skjuter hårdast i fotboll. Däremot finns det absolut ingenting som säger att han, eller hon, kommer att vara bäst på plan när mognaden börjar jämna ut sig i de tidiga tjugoåren.
Problemet är dock att han eller hon är bäst också då – för då har ju de som är senare i sin utveckling sedan länge gallrats ut på vägen upp.
Tålamod är en dygd, såväl inom idrotten som i livet i stort.

Jag kan garantera att ingen såg en blivande olympiamästare i mig den där tävlingen i Holland 1993. Och jag kan enligt samma logik garantera att jag förmodligen hann se både en och två och tre blivande världs- och olympiamästare nere i Innsbruck förra helgen – men det var inte nödvändigtvis de som vann nu som kommer att vinna om två, sex eller tio år.
För det finns ytterligare en idé med att hålla ihop det där pojk- eller flicklaget så långt upp i åldrarna som det bara går. Det finns nämligen ingen ledare i hela världen som kan berätta vem av ett tjugotal småkillar eller -tjejer som i slutändan kommer att lyckas inom idrotten.
Eller inom någon annan, och kanske viktigare, aspekt av livet.


Nio Håkan Nesser att sätta tänderna i
Himmel över London
De ensamma
Maskarna på Carmine Street
Berättelse om herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
Från doktor Klimkes horisont
Skuggorna och regnet
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö


En människas spår – Sebastian Faulks
Två unga män lär känna varandra av en slump och inser att de båda bär på samma drivkraft och vilja i livet: Att förstå hur människan fungerar och vad det är som definierar dess själ. Efter utbildningar på varsitt håll – i England och Frankrike – öppnar de en praktik i Österrike vid 1800-talets slut. Psykiatrin blomstrar och idéerna och teorierna flödar – inte minst i det närbelägna Wien. En storslagen historia som spänner över en tidsrymd på närmare femtio år. Stundtals lite segdragen och långsamt berättad men det är väl i mångt och mycket Sebastian Faulks stil och sätt att skriva. Väl uppbyggt och snyggt framlagt utan krusiduller. Dock ett minus för stavfel och en eller annan helt obegriplig mening, men det är ju å andra sidan översättarens fel.


Stange – den 25 januari 1997
Normalt sett är man utslagen och förbi när man river tre gånger på raken i en höjdhoppstävling. Men det finns undantag. I norska Stange radade ett tiotal höjdhoppare upp sig denna lördag. Fyra av dem hade varit i OS-final i Atlanta bara ett halvår tidigare. Åtminstone en av dem, alltså undertecknad, var helt okänd för den norska publiken. När dimmorna skingrades och alla rivit ut sig delades förstaplatsen i tävlingen mellan de två minst namnkunniga i hela startfältet. Jag och tysken Martin Buss. Omhoppning följde. Vi rev en fjärde gång på 228 cm, en gång var på 226 cm och 224 cm och dessutom på 222 cm. Sen klarade vi båda 220 cm – och ribban höjdes igen. Jag klarade. Han rev. Och jag stod som segrare – efter, att bland annat, ha rivit sju hopp i rad i en och samma tävling.


I torsdags tittade jag ut genom fönstret klockan fyra på eftermiddagen och insåg att det fortfarande nästan var ljust ute. Det är nog ändå så sant som det är sagt, vi går mot ljusare tider.


Jag är innerligt tacksam att det var förra vintern jag bestämde mig för att åka Vasaloppet och inte den här. Nu känns det ju dessutom som om det snart kan kvitta med den vita varan i drivor denna vinter.


Vet inte exakt vad som hänt eller varför men helt plötsligt verkar spam-filtret på min e-post slutat fungera och dagarna i ända raderar och raderar och raderar jag skräp i mängder.


221 cm i höjd som 16-åring, 223 som allra bäst. Men å andra sidan EM-silver och VM-brons i tiokamp…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011