Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 198 dagar kvar…
18 januari 2012 : Klockan 21:48

Det finns de som tror att en höjdhoppsribba bara är en höjdhoppsribba. Men så är inte fallet. Ribbor har sina bestämda åsikter om saker och ting och lever sitt eget lilla liv. När jag landat i madrassen efter mitt sista inhopp inför OS-finalen i Aten stirrade jag ribban stint i ögonen och sa: ”Nu är du snäll mot mig ikväll…”

Inför i stort sett varje mästerskap i friidrott pratas det om ”snabba banor”. Jag ska här och nu slå ihjäl den myten: En bana är inte snabb. Faktum är att den är så långsam att den inte rör på sig över huvud taget. Och rör den på sig så är den långsam.
Men visst, ju hårdare en bana är desto mindre sjunker en sprinter ner i den och desto mindre energi går åt till att ta sig loss från den. Alltså är det lättare att springa snabbt på en hård bana än på en mjuk.
Däremot är skillnaden från bana till bana på de stora mästerskapen så minimal att vi helt kan bortse från den. Höjdhoppsribbor däremot, det är en helt annan femma.

En höjdhoppsribba ska vara fyra meter lång och om jag minns reglerna rätt får det finnas en felmarginal på plus/minus två centimeter. Alltså mellan 398 och 402 cm lång. Ju längre ribban är desto lägre ser det ut och desto mer gung kan ribban ha.
Ju lättare en ribba är desto lättare faller den till marken. Enkel logik. Det är lättare att peta ner något lätt än något tungt.
Ju styvare (jag bjuder på den…) en ribba är desto lättare faller den till marken eftersom den inte tar upp stöten från en höjdhoppare som rör den speciellt bra. En mjuk ribba gungar till om man rör den, gungar till och ligger kvar. En styv (igen…) ribba ramlar ner.
Alltså: En höjdhoppsribba ska vara så lång, så tung och så mjuk som reglerna tillåter – då ligger den lättare kvar.

Jag och en man som kallas Fuzz hade en gång en diskussion om hur den perfekta höjdhoppsribban skulle utformas. Och vi var rörande överens och bestämde oss på stående fot för att börja tillverka den och lyckas övertala arrangörerna av London-OS att använda den.
Vi kom dock aldrig längre än till diskussionen.
Men poängen var att så mycket som möjligt av ribbans tyngd skulle läggas i ändarna så att den låg hårt tryckt mot ställningens sprintar, ändarna skulle dessutom vara av något slags mjuk och gärna lite kletig plast så att friktionen mot sprintarna (som naturligtvis skulle vara lite kletiga på ett eller annat sätt) blev största möjliga. Själva ribban skulle vara så mjuk som det bara gick och om man rörde den skulle den gunga i alla tänkbara riktningar, men tack vare de tunga ändarna skulle den inte ramla ner i första taget.

Nu verkar ett svenskt sportmaterialföretag ha snott den där idén, eller i alla fall delar av den. För idag testades den, som vi kom att kalla den, osänkbara Titanic-ribban på träningen. Tung i ändarna och med något slags stötabsorberande pryl mellan själva ribban och änden.
Men som vi alla vet så sjönk världens modernaste osänkbara skepp medan fartygsorkestern spelade närmare Gud till dig och man fick sig ett gratis glas champagne i baren. Leonardo di Caprio drunknade väl också, har jag för mig.
Och naturligtvis envisades ribban (eller ribbfan som den normalt kallas) med att trilla ner i parti och minut. Men faktum var att den till slut i alla fall låg kvar på en högre höjd än den gjort på bra länge.

Jag saxade mig över 185 cm och floppade mig över 210 cm i typ tionde försöket. Årsbästa, so far. Det som var bra idag var att jag inte rev ett enda hopp förrän på just 210 cm. Knäet bråkade lite i början men gav med sig ganska snart och jag hoppas det mår bra också imorgon.
Vad jag i grund och botten behöver just nu är att göra ett par träningspass där jag mängdhoppar på 200 cm och 205 cm eller så och bara hittar en stabilitet i ansatslöpningen och lite trygghet och känsla i hoppningen i stort. Då kan det nog bli några centimeter till innan månaden är slut.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011