www.scholm.com

Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
Samtliga inlägg

Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
Samtliga inlägg

Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK

Fem över 12 - 215 dagar…
1 januari 2012 : Klockan 13:00

Jag vet inte när den där traditionen började, men jag vet att det i princip alltid varit den enda nyårstradition som jag någonsin har haft. Mängder av människor har tillbringat nyårsdagen med att bakfulla se på backhoppning från Garmisch-Partenkirchen. Jag har tillbringat förmiddagen med höjdhoppning i Våxnäshallen.

Från början var liksom grejen att sätta ”världsårsbästa” (vilket det alltså inte kan bli eftersom vi dels inte tävlade och dels räknas inomhussäsongen väl från 15 november föregående år) och sen blev det mest en grej att vara först i hallen varje år. Idag skulle det mest göras bara för att det skulle göras.
Och har man inga andra traditioner eller saker att fira, som många andra har, på nyårsafton kan man lika gärna hålla sig lugn då och hoppa höjd på nyårsdagen istället.

2008 klarade jag 225 cm på årets första dag och det är väl det högsta jag mäktat med genom åren. Idag blev det inte lika högt, vilket heller aldrig någonsin var någon målsättning eller kunde klassas som sannolikt.

Trots att snön utanför entrén till hallen var otrampad och orörd så var jag faktiskt inte förste man (eller kvinna) in i stugvärmen. Den gamle Boxarmannen var där och stretchade loss. Och när jag började jogga sa vi ”gott nytt” och sen överlämnade han med varm hand hallen till mig.

Kändes helt okej att jogga, fick en glad överraskning när vågen visade på låga 75,4 kg vilket innebär att jag minsann kunde tryckt i mig bra mycket mer godis i julhelgen och alltså blev något lite besviken också. Fick sällskap av NWT-Kenneth och foto-Helena och började hoppa sax så smått.

Tog mig förvånansvärt enkelt över 180 cm i sax och höjde 3 cm till och klarade också sex fot med den nästan äldsta och hederligaste av tekniker. Förvisso 29 cm från personbästat, men det högsta jag saxat sen någon gång i våras.
Gick över till flopp och det kändes också helt ok. Framförallt så lyfte det lite i hoppningen och eftersom det känts hygglig med lång ansats på namnsdagen i måndags så körde jag på med det idag också. Gled felfri över 200 cm och chockhöjde med 5 cm och noterade dagens första rivning. En onödig sådan dock och laddade för att klara i andra. Och rev igen. Lovade dock NWT-Kenneth att jag skulle ta i tredje och eftersom man ska hålla vad man lovar så gled jag över. Det högsta i ”veteran-SM-satsningen” och ett helt okej hopp. Tyckte att jag kunde kosta på mig att höja till 208 cm också och i alla fall känna på höjden. Men plötsligt hittade jag rätt väg in mot ribban och, hoppsan, så gled jag över det också – utan att ens stöta i den rosafärgade tingesten som vilade på ställningarna.

208 cm klarade jag för första gången en underbar lördag i mitten av februari 1992 när jag vann ungdoms-SM inomhus i pojkar 16-klassen. Så det är i alla fall skönt att jag kan hoppa lika högt nu som mitt ännu inte sextonåriga jag kunde göra då.

Så här såg det ut för fyra år sen. Så här såg det inte ut idag. Pappa var inte där, tröjan var röd och ribban låg lägre…