Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Vet de ens att det är jul?
25 december 2011 : Klockan 11:23

Det var George Orwells dystropiska 1984. Jag var åtta år och fick Lego i julklapp. Och mitt livs första årsprenumeration på serietidningen Buster. Det kom att bli en tradition till nästan pinsamt långt in på 90-talet, Buster alltså inte legot, och jag är fortfarande barnsligt stolt över att jag en gång prytt tidningens omslag.
Men 1984 var också Band Aid och Do they know it’s Christmas.


Förmodligen måste man vara i ungefär min ålder för att se storheten med den låten istället för att gå igång på White Christmas eller Blue Christmas eller Rudolf med röda mulen. Eller Juligen. Eller, Gud förbjude, Gott nytt jul.

För under hösten 1984 överöstes världen av bilder på svältande i Etiopien. Undernärda och utmärglade små barn med uppsvällda magar. Med flugor överallt som ingen hade kraft och ork nog att vifta bort.
Någon kände sig manad att göra något utöver det vanliga. Denne någon blev Bob Geldof.

I slutet av november samlade han ihop hela den brittiska och irländska artisteliten i London och spelade in låten som släpptes i början av december. Den rusade rakt upp på topplistans förstaplats. Enligt wikipedia, som man visserligen inte alltid ska lita på det är då ett som är säkert, sålde singeln ensam mer än alla övriga skivor på listan. Faktum är att den blev den bäst säljande singeln någonsin med över en miljon sålda exemplar bara första veckan.

Varenda krona, eller snarare pund och pence, som singeln drog in kom oavkortat att skänkas till de behövande i Afrika. Brittiska regeringen med Margaret Thatcher i spetsen ville dock, förstås, ha sina skattepengar för försäljningen. Men Geldof tog strid mot järnladyn – och vann. Regeringen backade och efterskänkte skattepengarna till dem som bättre behövde dem.

Amerikanerna ville så klart inte vara sämre än britterna och skapade USA for Africa. Michael Jackson och Lionel Richie skrev We are the world och Bruce Springsteen låter som en gammal stenkross i den mer än sju minuter långa originalversionen.
Och för en stund kunde vi nog alla tro att världen skulle kunna bli en bättre plats, för dig och för mig.

Ur Band Aid föddes konserten Live Aid som samlade in ännu mer pengar och både en och två versioner till av Do they know it’s Christmas har spelats in. Men precis som när det kommer till världens mest kända frukostflingor är originalet alltid bäst. Och ironiskt nog är det så att de som var med den där novemberdagen 1984 fortfarande känns betydligt mer bekanta för mig idag än de som spelade in låten 1989 eller 2004. Paul Young, Boy George och George Michael inleder i tur och ordning. Och hur man än vrider och vänder på det kan ingen sjunga textraden ”Well, tonight, thank God it's them, instead of you” som Bono gör.
Inte ens han själv är nära att lyckas med det tjugo år senare.

Buster finns inte längre som serietidning och 1984 blev inte det övervakningssamhälle som Orwell fruktade. Big Brother blev en TV-såpa istället för en verklighet.

Men även om julsångerna står mig långt upp i halsen redan en vecka före den 24 december så kommer jag aldrig att tröttna på Do they know it’s Christmas, så är det bara. För den är något större och något mer än alla de där andra slentrianmässiga jullåtarna och tomten och paket och allt jag vill ha till jul är bara du som vi tvingas uthärda på radio och köpcentrum i dessa dagar.

Med det önskar jag en riktigt god jul till er alla. Glöm inte att vara tacksam över allt det du har idag och de människor du omger dig med.
Men ägna också en tanke eller mer än så åt alla som inte har det lika bra en dag som idag.


God jul på nio språk
Danska: Glædelig jul
Portugisiska: Feliz Natal
Finska: Hyvää Joulua
Katalanska: Bon Nadal
Franska: Joyeux Noël
Ungerska: Boldog Karácsonyt
Spanska: Feliz Navidad
Italienska: Buon Natale
Estniska: Häid jõule


Flicka med pärlörhänge – Tracy Chevalier
Platsen är staden Delft i Holland på mitten av 1600-talet. Den sextonåriga Griet får jobb som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer som behöver någon som kan städa hans ateljé. Långsamt växer det fram en allt större samhörighet och förståelse dem emellan, men problem uppstår när Vermeers mecenat van Ruijven också vill ha del av den unga tjänsteflickan med de vackra ögonen. Det bästa jag har läst på länge. När man inte hittar något annat att anmärka på än att det är svårt att anmärka på något så är det synd att klaga. Välskrivet, stillsamt och genomarbetat - skulle väl möjligen, möjligen kunna ha varit lite längre för att samla upp några tappade bipersoner, men det känns som en parentes.


Karlstad – den 21 december 2011
Om du säger att natthimlen har miljoner stjärnor så tror alla på dig. Om du säger att något är nymålat måste alla dit och känna på färgen. Men efter att ha haft ont i ett knä och kört rehab i en månad var jag till slut tvungen att se om färgen hade torkat. Exakt på dagen 20 år efter att jag klarade 200 cm för första gången blev det till att hoppa lite höjdhopp igen. Började trevande med några saxhopp för att känna om knät ville vara med och även om det gav sig till känna så var det okej. Gick över till flopp och tog mig över 180 cm och 190 cm utan större bekymmer. Rev på 195 cm innan jag klarade också det. Sen 200 cm, bara för saken skull, och rev både en och två gånger – precis som jag gjort samma dag fast ett halvt liv tidigare. Och nu, precis som då, klarade jag i tredje och kunde glatt packa ihop och gå hem. Allt var annorlunda, men inget hade förändrats – och färgen var torr.


Äntligen jul och man får dricka must och äta skinka och köttbullar och prinskorvar tills det börjar krypa lutfisk ur öronen på en – och se på Kalle Anka på TV.


Jag har alltid haft en viss allergi mot haltande tabeller i fotboll och ishockey, så vem det är nu är som gjort spelschemat till Elitserien i hockey – du får inga julklappar alls i år. Gör om, gör rätt!


Det är ju så tråkigt svenskt att gnälla på vädret. Men jag är ju svensk och många anser att jag är tråkig, så varför inte: Jag ville ju ha en vit jul!


Den enda julsingel som är värd att lyssna till när som helst på året…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011