www.scholm.com

	Aten, Aten är våran stad
	OS-DAGBOK ATEN 2004
	...om vägen till os-guldet i aten 2004

(Tidigare publicerad i Sporten idag 2004)

Tisdag den 10 augusti 2004

Äntligen på väg.
Det är väl egentligen den övervägande känslan just nu. Det är tolv dagar kvar till den olympiska höjdhoppsfinalen och för tre dagar sen vann jag genrepet i samband med SM i Karlstad. En seger som dels innebar mitt sjunde raka SM-guld utomhus men också att jag åker till Aten obesegrad under året.
Men en sak i taget.
Till Aten bär det av först om en vecka. Just nu sitter jag - tillsammans med Ulf Karlsson, Christian Augustsson och Inger Karlsson - i en taxi på väg mot Karlstads flygplats och klockan är strax efter halv sju på morgonen. På flygplatsen möter pappa upp och sen bär det av mot Stockholm och via Amsterdam ner till Larnaca på Cypern.
Äntligen är vi på väg!

Fredag den 13 augusti 2004

Har börjat komma till rätta på hotellet och livet i Limassol nu.
Tre träningspass genomförda helt enligt planeringen och allt känns bra så här långt. Hoppade högre än någonsin utomhus i sax (205 cm) på träningen igår, men framförallt hade jag en bra känsla i ansatslöpningen. En känsla som väl inte riktigt fanns där vare sig i Malmö eller Karlstad, de två sista tävlingarna inför OS.
Ikväll är det OS-invigning och precis som för fyra år sen kommer jag inte att vara på plats utan istället väldigt långt därifrån. Den gången var vi på precamp utanför Brisbane, nu är vi alltså på Cypern. Det stora samtalsämnet är naturligtvis frågan om vem som ska tända elden. Det på förhand hetaste tipset - Konstandinos Kenteris - lär av förklarliga skäl inte bli aktuell. För egen del tippar jag på Charisteas som avgjorde EM-finalen i fotboll eller i alla fall någon av de övriga spelarna i EM-laget.
Nu när elden väl tänts måste jag erkänna att jag inte har en aning om vem killen som tänder den är - och den cypriotiska TV:n gör inte mycket för att lösa problemet heller.
Och inte nog med att jag somnar ovetande, jag har dessutom en lätt huvudvärk.

Måndag den 16 augusti 2004

Sista träningspasset på Cypern är genomfört och jag har klarat mig utan skador. Förra våren var jag här i tre dagar innan jag fick en muskelbristning i vaden och fick åka hem igen. Så jag erkänner villigt att det var med skräckblandad förtjusning som jag kom tillbaka hit i år. Men nu är allt genomfört och jag känner mig redo.
Träningen har gått helt suveränt. Hade jag fått regissera de två höjdhoppspassen på förhand hade jag velat göra ett tiotal hopp med full ansats, klara 230 cm och ha bra försök på högre höjder.
Med facit i hand är det nästan precis vad som har hänt.
Jag har noterat 234 cm, vilket är det högsta någonsin på träning, hoppat oerhört stabilt i alla mina hopp, ansatsen har fungerat i det närmaste perfekt och som bonus har jag saxat 206 cm.
Väskorna är packade, håret klippt, allt klart för avfärd till Aten imorgon och nästan allt är till belåtenhet.
Om nu bara den där förkylningen kunde ge med sig också.

Tisdag den 17 augusti 2004

Tillbaka på flygplatsen i Larnaca där ordnat kaos råder. Som vanligt när en stor grupp ska checka in med en enorm mängd väskor och troligen också en hel del övervikt i bagaget.
Jag och Christian Olsson checkar in tillsammans och hamnar bredvid varandra. Jag kan inte låta bli att undra om det är ett medvetet val från hans sida. Mellan Bangkok och Sydney för fyra år sedan satt jag bredvid den blivande guldmedaljören Jonas Edman, något som Christian antagligen är väl medveten om.
Spelar ingen större roll. Jag får fönsterplats, Christian är bra sällskap och huvudsaken är att vi är sitter på ett flygplan med destination Aten och OS 2004. Äntligen!!

Framme vid OS-byn och i väntan på bagaget, det här är på väg att bli en lång dag. Inte nog med att vi fick vänta in bagaget på flygplatsen, nu ska vi återigen vänta på det vid ingången till byn. Vi kördes hit i buss, vårt bagage på lastbil. Det tar tid, det är varmt och journalisterna svärmar omkring oss som flugor. Sverige är fortfarande medaljlöst och vi ses inte så lite som frälsare. Själv ser jag mest fram emot att hitta en toalett. Inte nog med den där förkylningen som irriterar i näsa och hals, något den skrivande pressen redan noterat på min hesa stämma, min mage är dessutom i uppror. Men det är en sak de inte behöver veta.

Onsdag den 18 augusti 2004

Har tillbringat min första natt i OS-byn och dessutom hunnit bekanta mig något så när med omgivningar och förutsättningar. Kvalgränsen är satt till 228 cm, känns lågt med tanke på hur kvaliteten på höjdhoppet varit i år, men det är ändå bra att veta vad som gäller inför fredagen. Risken finns väl dock att det blir fler än de tänkta tolv som går vidare till söndagens final.
Truppens läkare har gett mig order om att dricka något annat än vatten - läs: Coca-cola - för att stilla magproblemen och lyckligtvis känns det betydligt bättre nu på morgonen än när jag utmattad somnade igår.
Allt snack har handlat om värmeacklimatisering och vikten av att dricka ordentligt. Nu verkar det som jag druckit för mycket vatten, borde tydligt blandat upp det med något annat också.

Får behålla frukosten och genomför ett lättare träningspass. Studsar över lite häckar och hälsar som hastigast på Jacques Freitag som i Expressen ett par dagar tidigare sagt sig vara självklar favorit till guldet. Han ser lite tung ut och gör inte många knop på träningen, men man vet aldrig med den mannen, han är inte för inte regerande världsmästare och jag tänker inte räkna bort honom. Jag tänker förresten inte räkna bort någon alls.
Precis när jag ska packa ihop skor och kläder för att gå hem passerar en präst. Han gör tummen upp och önskar lycka till. Jag ser det som ett gott tecken inför framtiden.

Vi har presskonferens och hela gänget är samlat. Kanske inte så konstigt när både Carro, Christian och jag är på samma presskonferens och det är sista gången vi pratar med dem utanför arenan. För min del är det främst två saker som tycks vara intressanta:
Det ena är faktumet att vi är tre svenska höjdhoppare på plats. Svarar tålmodigt att det inte gör någon skillnad för min del. Dels har jag hela tiden räknat med att vi ska bli tre svenskar i höjdhoppet och dels har jag tränat på egen hand precis som hemma.
Det andra intressanta ämnet är naturligtvis min förkylning. Jag konstaterar lite torrt att det kan bli problem att sjunga nationalsången på måndagskvällen, om det nu skulle komma så långt.
I övrigt är väl det roligaste att Expressens Cecilia Hagen är framme hos Christian Augustsson och frågar hur man får mig ur balans. Hon måste vara den enda i församlingen som lägger mer fokus på "På spåret" än på OS just nu...

Torsdag den 19 augusti 2004

Dagen före min just nu viktigaste uppgift, OS-kvalet.
Kroppens känns fräschare idag än igår så det verkar gå i rätt riktning. Fortfarande raspig och rosslig i halsen, men pratar ändå på som vanligt, är väl ett tecken på nervositet antar jag.
Körde lite lätt träning idag, explosiv styrka, och trots att bristen på lådor och plintar gjorde att passet inte blev komplett känns det ok. All träning är gjord nu, bättre än så här blir det inte. Det jag inte gjort nu är det för sent att göra något åt. Bara att försöka somna ordentligt ikväll och sen rullar det igång imorgon.

Fredag den 20 augusti 2004

Har precis genomfört tidernas segaste kvaltävling. I princip samtliga trettioåtta hoppare undrade inte så lite över funktionärernas beteende. Vad är egentligen meningen med att hoppa på två ställningar om vi ändå aldrig får hoppa samtidigt?!?
Det var gott om huvudskakningar och diskussioner bland hopparna.
Men allt det där är historia nu. Den i mina ögon lågt satta kvalgränsen visade sig vara perfekt uträknad eftersom precis tolv man klarade den. Lyckligtvis är jag en av dessa tolv och dessutom blott en av tre felfria hoppare över den höjden. Jag är nöjd med dagen, farsan är nöjd med hoppningen och det blev en lätt resa vidare med blott tre hopp från min sida.
Tyvärr blir jag ende svensk i final då varken Linus Thörnblad och Staffan Strand lyckades klara 228 cm. Synd om Staffan som har en strulig säsong bakom sig och dessutom var oerhört nära att lyckas gå vidare. I övrigt noterar den församlade världspressen att också de båda världstreorna, 234 cm i sommar, Jacques Freitag och Grzegorz Spósob totalhavererat i kvalet.
Freitag hade dock tydliga skadebekymmer och en del av honom verkar nästan glad att slippa hoppa mer i sommar. Vi skakar hand, kramar om varandra och han säger: "Good luck with that gold..." innan vi skiljs åt.
I övrigt känns det som om de största hoten inför söndagen fanns i andra kvalgruppen. Både Jamie Nieto och Mark Boswell gick felfria över 228 cm och såg onödigt bra ut. Också Rybakov och Sokolovskiy såg riktigt giftiga ut, men det är en ny dag på söndag.

Lördag den 21 augusti 2004

Dagen efter och dagen före.
Dagen efter kvalet igår och kroppen känns märkligt fräsch. Visserligen bara tre hopp igår, men det blev ändå en lång tävling och sent innan jag kom i säng. Å andra sidan fixade SOK en snabb transport tillbaka till byn, Christian Augustsson servade med bröd och bananer redan på arenan och Inger Karlsson masserade mig mer eller mindre till sömns.
Hade funderat på att träna lite lätt idag för att få bort stelheten ur kroppen, men det känns inte som det behövs. Så jag tar det bara lugnt, försöker få tiden att gå. Läser i Michael Llewellyn Smiths "Olympics in Athens 1896" eftersom jag inbillar mig att det ska få mig i rätt stämning inför imorgon. Kollar på "Lost in translation" på DVD och grejar lite med hemsidan.
Dessutom har startlistan för finalen kommit. Jag hoppar som tredje man imorgon efter Topic och Hemingway och även om den sistnämnde själv säger att han siktar på OS-guld så känns det som om jag är först ut av favoriterna, så bara jag klarar i första sätter jag press på resten av startfältet.

Hela friidrottsgänget satt samlat framför TV:n och såg Carolina Klüft fullborda en mäktig trippel - att vid 21 års ålder ha vunnit både EM, VM och OS är få förunnat. Hon var så överlägsen att det aldrig ens blev spännande, total utklassning!
Den svenska truppen har äntligen fått sitt första OS-guld.
Jag ser henne springa ärevarv och hoppas innerligt att jag får göra samma sak imorgon...

Söndag den 22 augusti 2004

"Klarar du inte nu så får du vänta fyra år till på det här..."
Ribban ligger på 234 cm och jag har rivit två gånger. Tre hoppare - Hemingway, Baba och Nieto - har redan klarat och jag ligger minst sagt risigt till. Försöker peppa mig själv, tanken på att vänta fyra år till på ett OS-guld lockar inte.
Måste träffa rätt i ansatsen, jag vet ju att jag klarade just den här höjden på träning för sex dagar sedan på Cypern. Om jag bara gör rätt, om jag bara slappnar av, om jag bara får ordning på saker och ting så klarar jag. Och om jag klarar nu har jag fortfarande chansen sen.
Dragutin Topic river sitt sista försök och det är äntligen min tur och jag vill inte vänta fyra år till...
...lyckas hitta och behålla lugnet och nånstans finns känslan av att jag är tillbaka på träningen på Cypern igen...
...jag klarar, jag lyckas äntligen göra allting rätt och jag är kvar i tävlingen!!

Allting hade känts kanonbra på vägen upp. Kvalet var klockrent och både inhoppningen och de första höjderna i finalen gick lätt, kanske för lätt. Rent tekniskt var de nog inte så bra de där hoppen på 220 cm, 225 cm och 229 cm. Sen en onödig rivning på 232 cm innan jag tryckte på som jag skulle och gled över i andra. Är fram till farsan gång på gång och han säger alltid samma sak: "Trampa inte så mycket framför märket, våga ligga på rätt ställe och tryck på hela vägen in." Det funkade i alla fall i andra på 232 cm!
Stress och rivning i första på 234 cm precis efter att Matt Hemingway klarat och någonstans fanns en vetskap om att jag skulle bli tvungen att klara 236 cm för att kunna vinna.
Andra på 234 cm och betydligt bättre utan att vara helt nära. Hann bara reflektera över att jag rivit innan det sved till kring vänstra hälsenan - jag hade lyckats riva sönder strumpan med spikarna på höger sko, däremot uppstod inget blodvite.
Sen det där tredje försöket, det har inte riktigt gått så lätt som jag hoppats. Men jag är fortfarande kvar i tävlingen och det är det viktigaste just nu.

Ribban upp på 236 cm och jag ligger fyra i tävlingen, precis samma placering som jag avskydde för fyra år sen i Sydney, och jag måste klara det här för att ens kunna ta medalj.
18 raka segar i ryggen är ingenting värda just nu och inte att jag är rankad som nummer ett i världen heller. Det är en ny tävling, ett nytt läge och jag måste tangera mitt personliga rekord utomhus för att ens ta medalj.
Matt Hemingway först ut, han noterar sin första rivning och jag har chansen.
Försöker hitta tillbaka till lugnet jag hade på förra höjden. Klarar jag nu ligger jag oerhört bra till. Både Nieto och Baba har redan noterat personliga rekord och borde vara lite nöjda och ha svårt att ladda om. Hemingway har troligen varit inställd på seger sen han klarade 234 cm och är lite i samma läge också han
Kom igen nu!
En av damernas semifinaler på 400 m häck startar, jag släpper förbi löparna, och klockan börjar räkna ner.
Kom igen!
Ett sista djupt andetag, fram mot första ansatsmärket...
...vaknar till liv ungefär fyra sekunder senare när jag landar i madrassen. Vet att jag har touchat ribban på vägen över, den darrar, men den verkar stanna uppe.
Domaren höjer den vita flaggan!
Jag har precis vänt på steken, men vet att jag måste försöka ladda för att kanske hoppa på en höjd till. Inte slappna av än, behåll fokus, försök ladda om igen.
Jamie Nieto river sitt första.
Jaroslav Baba river sitt första.
Ska någon slå mig nu måste han klara minst 238 cm.
Jag har chansen, jag har OS-guldet i min hand och någonstans långt borta är jag medveten om att Christian Olsson med största sannolikhet avgjort trestegsfinalen. Någonting säger mig dessutom att hans 17.79 m är ett svenskt rekord utomhus. Men jag har ärligt talat inte mycket koll på vad som händer runtomkring.
Går omkring som en osalig ande i höjdhoppskurvan. Försöker lägga mig ner för att lugna ner mig, det går inte.
Reser mig, sätter mig. Hittar en bra sittplats inne i den där märkliga konstruktionen där startern står när han avlossar sina skott.
Hemingway, Nieto och Baba har rivit varsitt hopp till och jag är tre rivningar från OS-guld.
Jag vill inte titta men kan heller inte låta bli. Hemingway river igen och jag har säkrat en medalj.
Sitter med tårar i ögonen och inser att jag inte kommer att orka hoppa mer idag oavsett vad som händer. Nieto river för tredje gången och jag har minst silver. En enda rivning från OS-guldet.
Faller ner på knä och stirrar ner i marken, Baba gör sig klar, jag höjder blicken och kan inte låta bli att titta, Baba påbörjar ansatsen, allting tycks ske i ultrarapid nu, Baba fram mot ribban, jag tittar eftersom jag inbillar mig att det betyder tur, de andra har rivit när jag tittat på dem, Baba upp mot ribban, jag ser hur den obevekligen faller till marken.
Det är klart. Jag är olympisk mästare, jag vill ta hela världen i famn och någonstans långt där borta på läktaren står pappa...