|
Tigern är ett gulligt djur, ränderna går aldrig ur | | SAGAN OM ANNIKA | en fullständigt uppdiktad historia om hur jag kanske träffade min ex-flickvän |
|
Sagan om Annika Av: Stefan Holm Solen sänkte sig långsamt vid horisonten (men den ska vi inte bry oss om nu, för i sånt fall skulle det här troligen vara en facktidskrift om stjärnor, vita dvärgar och röda jättar och massa tjafs). I Kil, det enda samhälle där grisarna kör bil, gick livet sin gilla gång. Ingen anade att något var på gång. Allra minst bland de högt uppburna medlemmarna i sekten KAIK. Sommaren gick mot sitt slut och det gjorde ju ingen lycklig precis. Det var en dag tidigt i September, och allt var lugnt och stilla vid den där hålan vid nedre Frykens södra strand. Men lugnet som lagt sig över det illa beryktade samhället var bara lugnet före stormen (eller thornadon för alla som har lyssnat alldeles för mycket på den alldeles för ofta förekommande reklamen på den allt för ofta förekommande radiokanalen Radio City 105,4 - usch!!). Det började likt ett brus i fjärran, men ju närmare det kom desto mer kunde man urskilja av det. Knattrande motorer och en svag musik i bakgrunden. Folket i Kil som började ana vad som var på gång sprang in i husen, ut ur husen, gömde sig under bord, hoppade upp i bokhyllor och hävdade att de egentligen var kanariefåglar och allt annat som kan göras i ett tillfälle av panik. Som om det skulle hjälpa. De yngre i centrala Kil, de som inte upplevt detta förr, stirrade som galna på rökmolnet som kom allt närmare och växte sig allt större. De allra äldsta drog sig till minnes sin barndom, och skakade av skräck. -Di har komme´ tebaks, viskade de till varandra medan de vände sina rullstolar och rullatorer och försökte ta sig undan. Musiken hördes starkare nu. De få som ännu befann sig utomhus skulle, om de inte varit så otroligt iq-befriade, känt igen låten som Twisted Sisters Leader of the Pack, och de skulle också ha insett vad som komma skulle. Knattret, vrålet, bullret och musiken krossade varenda fönsterruta längs Storgatan i Kil, även känd som Autobahn, ner de kom, the gang: Hynboholm Hellmoppers!!!!!! En neutral betraktare som kommit till Kils centrum skulle tro att han klivit rakt in i en stad i Vilda Västern, och då snackar vi om den VILDA delen av Vilda Västern - typ: Clint Eastwood släng dig i vägga´. Röken låg tät likt dimman i Lützen och staden, nåja, låg öde likt en västernstad i väntan på revolverduell. Lugnet började åter lägga sig över samhället. Hellmoppers hade intagit Fagrells kiosk och stod och hängde i klungor i väntan på att deras ledare skulle tala till dem - men HON var inte där. Förklaringen till detta pinsamma dilemma berodde på att sträckan Deje-Kil inte körs i en handvändning på en otrimmad moppe. Men då, när allt verkade hopplöst och Fagrells kôrv me´ brô hade mättat de flesta magarna, hördes ett knatter på avstånd: -Ho´ ä´ på väg, ho´ ä´ på väg, HO´ ä´ på väg, sade moppe-gänget till varandra och deras hockeyfrillor böljade i takt med Twisted Sisters We´re gonna rock. Dessutom hade alla dagen till ära tre dagars mustasch stubb, så kallad tysk fjunmustasch. Så kom hon då, deras Leader of the pack, på en brandgul Puch Dakota, som sig bör, till tonerna av Stars on Mars och Motorcycle Baby. De fjuniga hockeyfrille-killarna tystnade och såg i djup beundran på sin Gangsta´ queen: Bad Mama Ann-E-Kaa, tidigare känd som Annika. Hon tog till orda: -Kamrater, vi har samlats här idag för att krossa detta ynkliga samhälle och visa att det är vi, Hynboholm Hellmoppers som rular da World, ba, liksom, typ!!!! Jublet visste inga gränser, med betoningen på inga och inte på gränser. Bad Mama Ann-E-Kaa började ge order till sina undersåtar, och med tanke på att dessa besatt en iq marginellt högre än ett (Typ två hjärnceller, där den ena drar den andra i skottkärra) så innebär detta vissa problem. The Gang förstod inte den briljanta Ann-E-Kaa:s precisa order, när man inte kan skilja på höger och vänster eller norr och söder så kan ju en order som -Raggar-Pelle och Moppe-Magnus tar hand om snubben där borta till vänster om Mimers brunn, strax norr om ICA Kilen - lätt missförstås. Men Ann-E-Kaa gav inte upp. Kil skulle krossas och införlivas med Hynboholm, ja, helst med Deje förstås. Men ingen av Hynboholm Hellmoppers medlemmar anade något om hennes lömska planer. Kil City, nja, började falla i bitar. Det verkade inte som om något skulle kunna rädda detta samhälle, som redan innan gänget drog in i stan stod på ruinens brant, från total kollaps. Stället hade helt enkelt inte det som gjort Gotham City och Metropolis kända, bortsett från att dessa platser bara förekommer i seriernas värld - precis som Kil en gång i tiden. Efter Goliats tragiska bortgång vid ett gängbråk mellan Runnevål Rangers och Stenåsen Psycho Sisters (Kända som Fia och Lotta inom vissa utflippade kretsar) fanns det ingen Mega-Super-Hero-Lover kvar inom kommunens gränser. Folk började dessutom få klart för sig att det började bli lite sent att kalla på Batman, Hulken, Stålmannen, Bamse, Carola, Runar eller någon av de andra internationellt kända hjältarna. Paniken spred sig allt snabbare, ja till och med snabbare än dåliga nyheter och skvaller i en frisersalong. Och det är SNABBT, det ska Gudarna veta såvitt att dessa verkligen finns. Därom råder ju delade meningar. Ann-E-Kaa hade ganska snart tagit total kontroll över samhället och lutade sig tillbaka på sin Puch (Kan man luta sig tillbaka på en Puch?!?!?) och njöt av att se samhället falla i bitar, och ärligt talat: Vem skulle inte njuta av att se Kil falla i bitar? Allt som fanns längst Kils Autobahn stod nu under hennes kontroll, men det fanns en liten grupp individer som vägrade ge sig. Likt Asterix och hans Galler stod de mot det nästa övermäktiga trycket från ett tusental individer i hockeyfrilla och tysk fjunmustasch (detta gällde naturligtvis också de få ”kvinnorna” i gruppen). Ann-E-Kaa beslöt att själv se till att krossa dessa ynkliga fän, som hon valde att kalla dem. Hon kickade i gång sin Puch Dakota, den gick i gång först på tredje försöket (en mer osäker person skulle ta detta som ett tecken på att lyckan höll på att vända, men inte Ann-E-Kaa inte), hon svängde vänster i den otroligt fåniga rondellen i slutet av Storgatan, naturligtvis genade hon till vänster om refugen som vilken upprorisk stackars tonåring som helst skulle ha gjort, och körde ner mot Sannerudsvallen och dess illa dåliga friidrottsbanor. Nu skulle hon själv leda striden. -Och nu j-vlar ska dom få spö, tänkte hon när hon varsamt parkerade sitt fordon bredvid Centralhallen för att smyga sig ner mot krigszonen. Det hon fick se gjorde henne kall av skräck, hennes envälde höll på att falla. Allt beroende på dessa ynkliga fän, som vid närmare eftertanke kanske ändå inte var så ynkliga. Hennes tappra Hynboholm Hellmoppers hade tappat greppet, ett stort antal hade redan flytt och flera var på väg att sticka. Men de beslöt att stanna och försöka, trots att motståndet verkade övermäktigt, när de fick se sin Gangsta´ queen anlända. -Dä´ går´ aldri´ dätta, di ä´ för starke´ di där, sa en nyfriserad yngling vid hennes sida. -Skärp dig nu Puch-Peter, vrålade Ann-E-Kaa och kände paniken växa. -Om en känner så där, hur känner då de andra, tänkte hon tyst för sig själv. Här kan man då fråga sig om man kan tänka högt och dessutom kan man ju undra om man kan hosta när man sover. Vetenskapen står frågande. Ann-E-Kaa gick tillbaka mot sin väska för att hämta sitt fruktade vapen: sin lillasysters vattenflaska, fylld med äkta kilsvatten (modell sommaren 1997). Vi måste nu stanna upp och beskriva hur det egentligen gick till när detta oerhörda vapen kom i den fruktade Ann-E-Kaas händer. Hon stal den helt enkelt av sin stackars försvarslösa tolvåriga lillasyster, detta värnlösa barn. Ann-E-Kaa stal hennes enda ägodel, hennes enda hopp i denna grymma värld, hennes enda ljus i mörkret (och i Kil kan det bli MÖRKT). Fy f-n. Vattnet i flaskan är dock en helt annan historia om små, små, små mikrobakterier och massa annat skit i vattenledningarna i Kil. Men eftersom detta inte är en facktidskrift så struntar vi i det. Men skål, bolsjeviker (citat: Arne Anka, som även konstaterade: Framtiden är som en Babian-röv, färggrann och full med skit). Ann-E-Kaa rusade med en förvånansvärt hög hastighet mot Sannerudsvallens svarta grindar med den gula flaskan i högsta hugg. Faktum är att hon sprang så fort att den berömde slavdrivaren konstapel Karlsson, known as Egon, blev tårögd av lycka och skrek rakt ut där han satt gömd i ett buskage: -Fantastico, Magnifico, Henne ska vi ha!!!!!! (det där kändes bekant.....) Det stora problemet (för Ann-E-Kaa) var dock att någon olydig person (hon skulle nog ha varit snällare mot lillasyster Karin, jaja, synden straffar sig självt) hade skruvat av korken på flaskan så medan Ann-E-Kaa närmade sig Sannerudsvallens innersta delar så rann vattnet ut, och lämnade ett spår av förödelse av sig. Hynboholm Hellmoppers tappra, men ack så idiotiska, gerillasoldater blöttes ner och föll som furor kippande efter luft (såvitt att furor kan kippa efter luft). Ann-E-Kaa var förfärad över detta sitt öde. Hon nådde slutligen fram till höjdhoppsmadrassen och mötte ledaren för rebellerna: Jedi-riddaren Luke Skywalker!!!! Skojar bara. Även om mannen i fråga, som förövrigt var det vackraste hon någonsin hade sett (hade det här varit filmversionen hade Åh, en sån karl med Anne-lie Rydé spelats på HÖG volym just nu), hade ganska högtflygande planer så hette han inte Skywalker och han var inte Jedi-riddare heller (dom finns ju inte längre, allt det där var ju ”a long time ago, in a galaxy far, far away....), utan han var S. Holm - Höjdhoppsjägare. Ann-E-Kaa antog, dock helt felaktigt, att S:et betydde något i stil med: Snygg, Stilig, Superb...... När han fick se henne så log han sitt allra läckraste leende, och Gangsta´ queen Ann-E-Kaa smälte likt en glass i Sahara, och han sa: -Ge dig, oh du eländiga moppebrud, annars krossar jag din skalle mot betongen. Ann-E-Kaa föll på knä, slängde ifrån sig flaskan och sa: -Oh, du store MAN. Jag ger mig. Det var bara att inse att hon inte hade något annat val. Hynboholm Hellmoppers var krossat och det andra gänget som hon styrde med järnhand, Deje Devils, var inte mycket att hänga i en julgran (ungefär som det mesta i dom delarna av landet, ja Deje alltså, med betoning på landet). Medan Ann-E-Kaa reste sig upp så kom Egon springande med en fart som man knappast trodde var honom mäktig och vrålade i extas: -Knälyft, hälkick, häcklöpning, sit-ups, armböj, davenport.... Ann-E-Kaa var såld, det fanns inget mer hon kunde göra. Hon var tvungen att bli det enda rätta, hon var tvungen att bli: En Killing (bääääääääääää), en högt bemedlad medlem av den hemliga sekten KAIK. Så medan solen försvann bakom horisonten (märk väl att den sänkte sig LÅNGSAMT, väldigt långsamt, i början av sagan....) vandrade två lyckliga individer mot kanslibyggnadens inre. Det var den tidigare Gangsta´ queen Bad Mama Ann-E-Kaa, numer känd som Annika, och den nye mannen i hennes liv: Egon den Elegante (det trodde du inte......). Och kvar stod den evigt ensamme, men för tillfället lycklige (han hade ju för satan räddat hela Kil från förfall, eller nåt): S. Holm med ett illmariskt leende på läpparna och ingen kunde ana vad han tänkte på. De båda Psycho Sisters från Stenåsen gick förbi och sade tyst till varandra: -En miljon för den mannen, drömmannens, tankar. Men eftersom ingen ännu har plockat fram en miljon så skrivs det fortfarande långa vetenskapliga rapporter om vad höjdhoppsjägar´n egentligen tänkte där han stod på madrassen i Kil samtidigt som solen försvann bortom horisonten. Det var alltså så som Ann-E-Kaa blev Annika och Gangsta´ queen Bad Mama Ann-E-Kaa blev killing Annika och det snabbaste som skådats sen älva brann. Att bli fortsättad, om världen så må kräva...... S.C. Holm |